söndag

gomorron gomiddag gokväll.

Såg en film som skulle ge perspektiv. Fick inget. Tog en tur som skulle ge motion. Fick ont i benen. Åt en middag som skulle ge mättnad. Fick kramp. Tog en lur för att piggna. Fick tröttma. Ibland är söndagar inte vad de borde, så jag rev ur alla söndagar i kalendern. Det hjälpte inte, dessutom var det onsdagar på baksidan. Nu är det bara fem dagar kvar i mina veckor vilket avsevärt försvårar tillvaron.

Bestämde mig till slut för att bli glad. Så jag tejpade tillbaka alla söndagar och när jag gjort det skrev jag gomorron gomiddag gokväll på samtliga dagar i hela kalendern. Det blir svårare att få plats med bemärkelsedagar och möten men jag kommer att må som en prins hela tiden. Från och med nu. gonatt.  

torsdag

food for thought.

Bra att tänka på när man väljer toalettring av röd kulör. Står man upp när man kissar kan kisset misstagas för blod. Den initiala förvåningen är förstås stor, men efter en kort stund blir man lugn. 

onsdag

krokusarna.

Idag stjärnarkitekten. Lycke til sa han. Tack sa jag, inte. För jag bara log och tänkte att det var ju fint sagt av en så stor man. Sen slog det mig att han är i min ålder. Kanske ett år äldre. Men ganska stor ändå. Mentor sa nyligt att sverige saknar spektakulär arkitektur. Eller om det var stockholm, hursomhelst gäller det hela riket. Jag ska inte berätta vad det beror på för det vet jag inte riktigt, men jag håller med. Fast bara litegrann, för jag är inte så sugen på spektakularitet som jag är på finfina hus för oss att bo i, dansa i och äta i. Detvillsäga helt vanliga hus som är påkomna med lite inlevelse, själ och värme och uppförda därefter. Det finns få eller inga av den sorten här. Men som allt annat här i livet blir det bara bättre och bättre och rätt var det är står de där som krokusar i mars. Jag trort i alla fall. 

rotvältan.

Om jag vill anställa en trädgårdsmästare till mitt hushåll, frågade jag Fredrik R, får jag då räkna honom som en hushållsnära tjänst? Har du trädgård? sa Fredrik. Nej, men tre krukväxter, sa jag, fyra om man räknar den döde. Då kan jag inte hjälpa dig, sa Fredrik. 

Den döde står kvar i sin kruka och är ganska vacker. Fördelen med honom är att han inte behöver vatten. Nackdelen är att han inte förser mig med syre. Intill den döde står Rotvältan. Han mår prima på det vatten jag ger honom, men har börjat växa ur sin kostym. Istället för att stillatigande vissna och dö på grund av platsbristen har han dock bestämt sig för att lämna krukan. Rotvältelooken klär honom och förser vårt hem med en atmosfär av urskog som jag uppskattar. Tillsammans med dammråttorna, tvättkullarna och smutsdisktjärnen skapar han något som påminner om en nationalpark. 

fullkornsfetto.

Jag ska bli ett fullkornsfetto. Ska göra som han gjorde i den där filmen där han visade att hamburgare och annan typ av snabbmat från snabbmatskedjan gör att man blir tjock och ohälsosam. Fast med fullkorn. Alla kommer bli jätteupplysta och tacka mig och slutligen förära mig en oscarsstatyett av renaste guld. Fullkornsindustrin kommer bli arga och förvånade först men senare lugna ner sig något. Troligtvis kommer det att lagstiftas mot överdosering. Men det tar ett tag. Lagstiftning. 

Om inte filmen ska heta fullkornsfetto ska den heta GI joel (dji aj djowl), vi får se.

fullkornsfull.

Fyll en djup tallrik med glass. Helst gräddglass. (smöra tallriken först så att glassen inte fastnar)

Häll nu följande i en gryta:
smör (riktigt smör), socker (mycket socker), vaniljsocker, sirap, kakao och kanske kaffe. 
Koka, rör om och häll över glassen. Om det svämmar över kan det vara bra att ha en assiett underst som du sedan kan lapa resterna från.

Det gjorde jag nyss, om en stund gör jag det nog igen. Bara det att jag var i affärn och de hade tagit bort det mesta från hyllorna och ersatt det med fullkorn. Fullkornssmöret, fullkornsärtorna och fullkornspastejen var alla ganska goda men fullkornssnuset var dåligt. Fullkornsgolvet fungerade bra. Ohalt.

tisdag

vårskam.

Om jag saknade skam i kroppen skulle jag skriva om våren nu. Om körsbärsblommorna jag ser om morgonen (blir det körsbär sen eller? fattar inte). Senare kunde jag berätta om cykelturerna med madame blå, de stekta sparvarna jag äter till lunch framför rivna huset, den nyvunna känsligheten inför pollen som aldrig besvärat mig förut och andra helt vårliga ting. 

Det är inte skam i kroppen jag saknar, det är något annat. Endera dagen kommer jag att upptäcka att det jag saknar inte går att ersätta och att allt är försent. Men till dess är jag lycklig. lycklig. puss.

illitterat.

Jag har slutat läsa böcker, varför jag ofta vaknar rädd mitt i natten för att jag ska vakna på morgonen och upptäcka att jag vaknat som illitterat. Har jag redan lärt mig allt som står att lära i böckerna? Nej. 

Och förresten, när jag skulle stava nyss och inte kunde det öppnade jag stavningsboken och där, därintill illitterat fann jag ordet illiberal. Ett harmlöst ord kan man tycka tills det blir uppenbart att korrekt översättning lyder: trångbröstad. Vad betyder det? Jo, ofördragsam. Ofördragsam saknar översättning.

Och för att säga något med substans, tyngd och innehåll och inte bara läsa innantill i översättningsboken har jag upptäckt att jag inte längre kan fördra artisten som tidigare var känd som Prince och som är det igen. Jag vet inte vad som hänt, men som mor alltid sa: otack är världens lön.

madame blå.

Jätteglad i hågen gick jag fågelvägen till Gunnels. Gunnels cykelverkstad. I öronen hade jag blandning. Hos Gunnels stoppade jag hörlurarna i fickan utan att ens stänga av (lite fint att tänka sig de små fickkrypen på konsert, fickkryp 1: åh, bobby jean, born in the usa slår ju fasen born to run med hästlängder. fickkryp 2: håller jag inte med om men jag respekterar din åsikt, jag föredrar jackie. ratata var alltid bättre än mauro någonsin blev, borträknat nelly)

Hursomhelstså, jag stod där en bra stund, medan molnen gled förbi. Sen fick jag mitt hjul och vårkänslor. Det kostade 500 spänn. Älskar att betala för vårkänslan. Trots att den enligt gängse uppfattning ska vara både gratis och det bästa i livet.

Hoppsade ut och med hjulet i ena handen och vårkänslan i andra. Ändå fick jag i lurarna i örorna och så var det tyst (haha, mitt mellan låtar, så jäkla grymt bara). Sedan sagosången, vårsången, glädjekören och solen sken och flanörerna dansade och jag hittade en pinne och började rulla hjulet som vore jag en liten liten lekande pojke för omkring hundra år sedan. Märkligt ändå. Med våren.

Jag rullade hjulet ända hem till madame blå som sa att hon saknat hjulet och kunde jag sätta dit det och kunde jag kanske ta ut henne på en cykeltur och kunde jag inte, snälla snälla snälla. Hon är som en liten hund min gamla cykel. Jag älskar henne med något som liknar nyförälskelse. Så jag sa upp mig, min finfina chef undrade varför då, så jag svarade att jag ska cykla på heltid, tror att du förstår. 

torsdag

i hörnet.

Och nu, nu när jag ändå håller på, ska jag berätta för dig om männen. Männen i hörnet, männen med tvivelaktiga arbetsbeskrivningar. Alla med eget företag och en bil som antingen är gigantisk och av amerikanskt ursprung eller låg, tvåsitsig, silverfärgad och av tysk härkomst. Det låter som vore jag skeptisk mot dessa män. Det låter fel. Jag är snarare grön av avund, och plommonfärgad av imponerad förbluffning. Dessa män sitter varje lördag på mitt konditori och sätter guldkant på min i övrigt neutralgrå morgon.

De tycker om varandra, dessa män, vilket är gott nog för mig. De pratar om fina saker, när de inte pratar om bokföring. En gång samtalade de om skomakaryrket, vilket jag älskar. Vill vara en själv. Så här sa de cirka: Tänk att sitta där i sin lilla skomakarverkstad bland cederluktande läster och läderdoftande läder. Skorna är inte längre vad de brukade vara. Man hör tydligt skillnaden i kontakten med trottoaren. Fjomp-fjomp nu mot klick-klack då. 

Jag sitter i andra hörnet och luktar på mina lädersulor och tänker att om de hör att det klicketiklackar när jag går förbi kommer de nog att respektera mig. De hör inget när jag går förbi, men hade de gjort det hade de nog tänkt att jag var en ung man efter deras egen smak. Någon som småningom skulle kunna välkomnas i hörnet. 

lars nittve.

Jag såg Lars Nittve i söndags. Och sen. Sen såg jag honom igen i måndags. Det kan inte vara en slump tänker jag. Snarare en konspiration. Eller möjligtvis en långsiktig plan från hans sida, att göra mig till konstnär. Jag såg tydligt när jag tittade åt hans håll att han tittade åt mitt. Inte så att våra ögon möttes, men sådär det kan bli när man känner sig lite betraktad och tittar upp och man ser att betraktaren hastigt tittar åt annat håll. Så var det. 

Jo, nu är jag säker. Lars Nittve planerar något.

köttfärssåsliv.

Jag älskar köttfärssås. Tröttnar aldrig på den. Jag äter den med sked och makaroner (inte fullkornspasta, jag träffade djävulen igår, det enda han sa var att han var ond och att han infört fullkornspastan. han sa även att han skulle bli religiös när han blev gammal, men det var allt.)

Det här häller jag i:
kärlek, vänskap, naive melody, bäckmans skoservice och köttfärs.

Utöver djävulen träffade jag även den ofrivillige bartendern igår. Han finns lite överallt och är ganska otrevlig. Där han inte finns dricker jag en öl imorgon klockan sju. 

söndag

fastern & farbrorn.

Det knastrar på grusgången. Jag har nog träskor men är i övrigt barfota. Vid slutet av grusuppfarten står ett litet rött hus. Det har två våningar och är byggt vid landsvägen. På bottenvåningen bor Z och på övervåningen bor X. De är bröder men olika som bär. Olika bär.

Vi brukade komma dit ett par gånger varje sommar, i dörren mötte Z och nybakatlukten. Innanför dörren välkomnade spetsdukar, påbörjade knypplingar och nystickade tjockstrumpor. Z var ingen vanlig farbror, vi kallade honom faster. Hans hem, hans bottenvåning, var hans familj. Han tog hand om den som vore den vid liv.

Efter sju sorters kakor, bryggkaffe/hallonsaft och gräddtårta satt vi och pratade en stund. Jag kunde till exempel fråga om något recept, för att vara artig, men även intresserad. Mest satt jag tyst som barnen gjorde på den tiden och lyssnade på de vuxna. Då inget de dryftade intresserade mig satt jag och min mun full av kakor och såg oss om. På väggarna hängde broderier. Fåtöljer, bord och dörröppningar var inklädda med spets och golven täckta med trasmattor. På ett litet bord intill fåtöljen Z använde mest, den med utsikt över landsvägen och älven, låg en påbörjad stickning eller ett nyligen avslutat broderi.

Ibland ursäktade jag mig för att gå till lilla gossrummet. Jag gick aldrig dit utan istället upp för trappan. Halvvägs upp hände något, trappan började knarra, och om det tidigare luktat schackrutor, hallongrottor och finska pinnar övergick det i trä, tjära och gummistövlar. Jag knackade inte, men när jag steg in hostade jag alltid lätt. X reste sig inte och sa heller inte mycket. Han log, men satt kvar i övervåningens enda stol vid övervåningens enda bord och löste sitt miljonte korsord. Häruppe är allt plywood och tystnad tänkte jag, och därnere är allt broderat, vävt, virkat och kafferep.

De var två ytterligheter, herrar X & Z, men där i trappan fanns någonting knappt synbart men nästan kännbart. Ett vänskapsband som inte skulle brista förrän den ena slutade virka eller den andre slutade fiska.


Z har slutat virka nu och X har flyttat ner till bottenvåningen. Vänskapsbandet hänger i trappan under det som en gång var övervåningen. Om X löser korsord omsluten av knypplingar eller plywood vet jag inte, men jag hoppas att han inte är ensam.

torsdag

hela världen lilla mamma.

Vilken dag ändå. Jag vaknade med en finne i ansiktet. Det var nog bara jag som såg den, men det är ju som dåliga skäggdagar. Man ser dem bara själv, men vad man ser dem. Oj. Hursomhelst kände jag mig lite glåmig. Solen har vaknat och väckt våren, men inte börjat måla hela världen brun. 

Jag sjöng faktiskt sången för min mor när jag var barn. Jag tror jag menade det också, jag ska måla hela världen lilla mamma, (lilla mamma, så jäkla fint bara) jag ska måla den åt dig. Jag visste inte vad jag menade eller om jag kunde hålla vad jag lovat. Men jag har målat mina väggar en gång. Jag valde vitt. Dessutom var min sångröst ganska ljuvlig. Som en liten gossoprans. 

Glåmig ja. Jag gick till tatueringsfirman, hälsade artigt, presenterade mig och bad om en tatuering. Rosor på kinder och solsken i blick tack, sa jag. Tänkte det kunde bli fint. Ungefär som Mors lille Olle. De nekade dock lika artigt och sa att tatueringar ovan hals är oförenligt med internationell tatueringslag. 

I den bästa av världar får man tatuera sig som man vill tänkte jag. Sen tänkte jag att den bästa av världar nog är olik denna på ytterligare två punkter:
  • fredrik paulún finns inte
  • tom waits är min farbror
hej då.