måndag

reträtt.

Läser man föregående två skrivelser kan man förledas att tro att klehn är arg. Det är han inte. Han behövde bara andas lite djupare i ett par andetag. 

och bryta isen. 

söndag

grattis.

Överallt välklädda män. VÄLKLÄDDA. Som om alla plötsligt pustar ut. Äntligen får vi vara både trendiga och inte uppröra den förra generationen. För gud förbjude att någonting vi gör skulle verka upprörande eller falla utanför trendramen. Kanske vann reklamarna till slut. 

lördag

missbruk.

Det finns några lagliga droger, så jag använder allihop. Tillochmed kaffe. Jag vet inte om det gör mig till missbrukare eller laglydig. Jag ska höra efter när jag träffar folkpartiet nästa gång. Jag tror de ska ringa på min dörr. Då ska jag skruva ner musiken lite för sent, släcka alla ljusen och ställa mig i hallen utan ett ljud. De är så vackra genom titthålet. Lite skevare, lite böjdare i konturen och lite mindre overkliga. Nästan så man kan ta på dem. 
De vet ju att jag är härinne så de börjar nog hojta lite efter en stund. Är du ordentligt integrerad därinne? ropar de, jag hör inte riktigt men jag tror de säger det, och de ser så bedårande ut i sin ovalare form så jag tappar koncentrationen en stund. Om du är därinne vill vi bara låta dig veta att polisen är på väg. Snart kommer du känna dig trygg igen. Ty som det är nu är du inte det. Du kan inte se närpolisen genom ditt titthål. Vi ser det som ett misslyckande. Det är vårt fel. 

mvh    /fp

tisdag

det är bara en berättelse om livet så det finns ingen höjdpunkt.

Häromdan när vi stod vid titthålet kom en skara sångröster förbi och sjöng en komponerad födelsedagssång. Titthålet har vaktmästarn satt upp för att vi ska känna oss säkra när någon ringer på dörren. Vi kan se om ringaren har;
  • skägg
  • vakttornet
  • portfölj
Jag öppnar aldrig dörren, men varje dag när jag kommer hem från jobbet ställer jag fram en barstol. Barbordet har jag för länge sen skruvat fast på väggen bredvid dörren, där ställer jag chips, öl och en metronom. Metronomen behöver jag för att förstå att tiden går. Jag kunde ställa dit en klocka, men där står en metronom. Oftast kommer ingen förbi förutom grannar men jag tänker att någonting kommer att hända. Med tiden har jag flyttat fler saker till titthålet och när jag kom hem en dag för ett tag sedan insåg jag att min hall blivit hemmets mittpunkt. Vardagsrummet är inte tomt på saker men ganska tomt på något annat och sovrummet har en säng men inte mer. Bokhyllorna har jag skruvat ner för att jag inte längre behöver böckerna. Det som händer händer utanför dörren tänker jag och jag ska sitta framför dörren tills det händer.

När ingen går förbi ser jag två dörrar i blåvitt lysrörsljus. Den ena är gjord av trä, den andra är gjord av stål men klädd med något som liknar trä på avstånd. Utöver det ser jag två hissdörrar. De lyser upp ibland. Då åker hissen förbi. Den sista dörren jag kan se är dörren till utrymningstrappan. Den öppnas aldrig. Det händer ingenting men jag ska ändå sluta på mitt jobb för möjligen händer helt andra saker på dagtid. Då kommer nog posten.

Alternativt köper jag teve.


lyssna på PÅ wiberg.

måndag

att-visa-lista.

svaghet.

det kanske är det mänskligaste egentligen. visa svaghet. för vi är inte längre djur. våra liv hänger inte i en tråd som brister när vi visar den. svagheten.

kolossalt ocklusalt.

jag tänkte litegrann på visdomständerna idag. jag har dem. när man får dem brukar de hålla på ett tag så att det ska göra extra ont. lite som en jojo. först upp en bit och tänja tandköttet till bristningsgräns sen tillbaka igen. och så håller de på tills de en vacker dag tittar fram och frågar om det finns något att tugga på. kött exempelvis, men även grönt går bra. sen tänkte jag att det möjligtvis är likadant med visdom. fram och tillbaka. testa lite här, testa lite där. ha en åsikt. ändra den. tills man en vacker dag har någonting att säga som någon eventuellt vill lyssna på. då ringer man kanske radion och så frågar man dem om man inte kan få genomföra ett sommarprat.

jag är lite trött på trasmattorna förresten. det kanske är dags att gå vidare, och vem vet, det kanske inte ens handlar om trasmattorna.

tisdag

lunchstämning/lynchstämning.

Han rörde sig över torget i en diagonal. Vi försökte hitta en väg att undvika honom men då han varit med förut kom vi inte undan. Plötsligt var jag ensam, jag såg honom se mig ensam. Nästan omärkbart bröt han diagonalen och siktade. Han visste inte att jag visste, men jag visste. Jag knöt knytnävar i fickorna och väntade. Med vita knogar tog jag några steg i annan riktning och såg torghandlarna stanna upp. Lodisarna släckte en cigarett och hörde fåglarna tystna. Solen försvann bakom molnen och kyrkklockan föll ljudlöst till marken. Runt torget slog handlarna igen sina butiker och låste inifrån. Persienner drogs ner och strimmor öppnades. Gatumusikanterna tystnade och genom halvstängda ögon såg jag hur han närmade sig. Jag försökte se åt annat håll, fokusera på något avlägset men insåg att jag var utom räddning. Mitt på torget skulle vi mötas. Vi skulle stanna upp och dra våra vapen, det skulle bli en duell av viljor och min skulle inte ha en chans.

Har du en sekund, sa han samtidigt som han drog sitt vapen, sin pärm. Jag är från Greenpeace. Inte en chans, sa jag och sögs in i pärmen. Vad har de i pärmen, hann jag tänka innan allt blev svart och jag befann mig i en sliten gummibåt intill en oljetanker utanför en okänd kust med en megafon i handen och ingenting utöver trasor på kroppen och en sydväst på huvudet.  

Torgmånglarna, tänkte jag,  jag måste börja avdramatisera dem.