måndag

man kan ha kakan och äta den.

Det är bara att baka sig en kaka, till exempel sockerkaka, sätta i sig ena halvan och när man gjort det, arkivera den andra. En halva uppäten. En halva kvar. Att ha hela kakan och äta hela kakan är betydligt svårare och kräver mer träning.

sarumans ursäkt.

"Jag är ledsen," sa han. 
Det lät verkligen som han menade det också. För bara några dagar sedan hade vi stått utanför hans hus, hans jättehöga stentorn. Ja, det såg ut som om man tagit ett berg, knackat bort allt utom en vertikal cylinder på omkring hundrasextio meters höjd, lite större diameter nertill än upptill, konisk, fast bara en aning. Den verkade ihålig också för långt däruppe i ett litet fönster stod Saruman och gormade om ögon som ser allt och dåraktiga försök att kaxa upp sig. Vi tröttnade lite på att han gormade så mycket, han verkade nästan inte vara vid sina sinnens fulla bruk, så vi gick därifrån. Lite senare på vår promenad träffade vi en kung som såg ut att ha någon form av långt gången starr. Hans skägg var ovårdat också och han pratade liksom lite otydligt och argt. Som om hela världen var emot honom när vi mest kom dit för att fråga om vi kunde hjälpa till med något. Vi såg väl i och för sig lite hotfulla ut. Mycket läder, skägg, trollstavar och märkliga hattar. Utanför dörren hade vi just lämnat ett veritabelt berg av smidda vapen. Svärd och dylikt. Du förstår. En hotfull situation. Ingen gillar att bli kritiserad inför publik heller. Gandalf kritiserade kungen ganska öppet vilket gjorde att den gamle kungen intog försvarsställning. Vi stod iallafall därbakom och gav samtycke till kritiken. Skägg i ansikten, mössor i hand. En på det hela taget ganska fruktlös situation. Bredvid sig hade kungen en person som inte alltid talade sanning. Han viskade osanningar i öronen på kungen så Gandalf sa åt honom att hålla tyst. 
"Tyst med dig," sa Gandalf. Det var då Saruman klev in. Han hade följt efter oss. Över berg och genom skogar, över fält och hedar. Genom dagar och nätter. Ja han ville inte bli långrandig och tråka ut oss genom att förklara på vilket sätt han kommit hit. Han ville bara be om ursäkt.
"Jag är ledsen," sa han, "det blev helt och hållet fel häromdagen. Jag stod däruppe i mitt jättehöga hus och gormade. Ni stod därnere och frågade om jag inte kunde komma ut eller ni komma upp så att vi kunde prata i lite mer normal samtalston. Men det gick inte alls. Jag bara gormade."
"Ja, det var lite enformigt," sa jag, och tittade lite misstänksamt på honom. Var det en riktig ursäkt vi stod och bevittnade eller hade han ytterligare trick i rockärmen. Han hade rockärm i all fall. Så mycket stod klart. Rockärmar som en gång varit vita hade nu en gråaktig ton. Den såg nästan smutsig ut rocken. Gandalf sa ingenting. Han stod bara och väntade i sin överexponerat vita rock. Möjligen drog han sig lite i skägget och sa "hmm, hm" som om han funderade på något förhållandevis invecklat. 
"Jamen, det är inte så lätt för mig heller," sa Saruman, "Gandalf lyssnade på mig en gång i tiden. Jag var oerhört smart och påläst och om han behövde lösningen på ett problem var det mig han red iväg till. Så har det alltid varit. Men sen kom ni indundrande där, hela brokiga skaran med en självlysande kaftan i täten. Jag tittade ner på min solkiga klädnad och blev lite avundsjuk helt enkelt. Det är inte så lätt att erkänna men det var nog avundsjuka som gjorde att jag gormade så. Förlåt." Han tittade på oss en efter en och letade efter förlåt i våra ögon. Jag gnuggade mig lite i mina för vad skulle jag annars göra av händerna. Hela situationen var lite olustig på gränsen till pinsam men jag ville inte vara småsint när någon gjort sig så stort besvär för att få lite förlåtelse så jag spottade i handen, sträckte fram den och sa, "vänner?". 
De andra tittade på mig men gjorde efter en stund ungefär likadant efter deras olika seder och bruk. Det tog inte såvärst lång stund innan vi satt där allihop i kungens sal och skålade i vin och rökte tobak ur extraordinärt långa pipor. Kungen var också med och fasen om inte ögonen såg lite mindre grå ut och jag tror att han drog ett skämt också men det kan jag minnas fel. Aragorn satt lite tillbakalutad utan att säga såvärst mycket, men vi andra sjöng och dansade runt på borden som om allt skulle ordna sig till slut. Och det blev ju betydligt smidigare med Saruman på vår sida. Tänk bara alla orcher han grävt upp som nu skulle fajtas för oss. Och oron för att ha någon bakom sig hela vägen till Mordor. Någon bakom sig som man inte kan lita på. Den oron var ju som bortblåst nu. Jag tittade på Saruman, log mitt bästa leende och höjde mitt vinglas. 
"Skål Saruman."

högvatten.

Karin kommer idag. Det är bara några timmar kvar om man räknar. Inger står och diskar, lite för mycket lödder i vattnet tycker hon. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon sköljer en kopp, sköljvattnet löddras, och tvingar sig att lyssna på Astrid. Astrid har legat vid hennes fötter med nosen vid vattenskålen och gnytt sedan hon började diska. Hon gör det allt oftare. Gnyr alltså. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man på övertid. Kanske är det hennes mage igen eller något nytt nu. Hon vill gå till veterinären men får nog vänta till nästa pensionsutbetalning. ”Såja”, säger hon, böjer sig ner och kliar Astrid bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade. De kan varandra. Hon ställer koppen i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrids öra. Astrid lyfter på ena ögonbrynet och gnyr igen. Utanför fönstret har rosenbusken slagit ut. Den täcker halva fönstret nu men det går fortfarande att se kyrkan längre bort. Gotlands högsta.

Övervåningen är färdigstädad. Den används inte så mycket men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmsovansidor. Tavlorna är polerade och tillbakahängda. Madrasser piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Hon sover därnere nu men när Stig levde sov de häruppe. I rummet med fönster mot havet. Det går att se havet om vattnet står högt och hon ställer sig på tå. Hon gör det nu och spanar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glasytan är fet och ovanpå ramen ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser sedan lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden. Men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Inte så konstigt. Antingen har huset stigit av den förlorade vikten på väggen eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt dethär. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se.

”Kom Astrid”, säger hon och klappar med handen på låret. Astrid reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund. Hon klappar på låret igen. Astrid kommer upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Hennes päls är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Det mesta av aggressiviteten i ögonen borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu, men det är samma runda som det alltid varit. Vildapeln, komposten, ensamma enen, utsidan av dasset, cykelstället... Hon står och tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Vem ska hon oroa sig för? Vem ska få upp henne ur sängen? Vem ska slicka henne på handen? En bil kör förbi. Det är inte så många kvar i Augusti. Hon går upp på vägen mot busshållplatsen. Hon förstår inte tabellen. Alla datum och alla förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin kommer med båten kvart i två har hon sagt och tar en buss halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Men det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sätta sig vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra.

De kramar om varandra. Kramar har en särskild tyngd för den som inte kramar ofta. Som en elektricitet, och i fickan ligger nyckeln till skrivbordslådan och bränner igen. ”Det låter som om havet kommit närmare”, säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Hon ler tillbaks och säger att hon inte vet om havet kommit närmare eller om världen blivit lite mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever något större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin, mycket kan hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. När Karin går och lägger sig i gästrummet minns hon förra gången hon var här. Hon hade bara ledigt en vecka den sommaren. Hela veckan var hon i huset med Inger och Stig. På kvällarna grillade de och på dagarna låg de utspridda i skuggor med böcker. Det var nog en varm kväll med mycket vin som Stig somnade i en solstol och de bar upp honom till sovrummet. Hon och Inger skulle sätta sig i köket och tömma den sista vinflaskan. På väg ut fnissande som skolflickor stötte Inger till ett fotografi som föll till golvet. Hon lyfte genast tillbaka det igen, men höll det i handen en stund och strök över glasytan och så vände hon sig mot Karin och nickade. ”Gonatt Karin”, sa hon, allvarlig nu, och ledde mig ut och stängde dörren. Nästa morgon åkte jag hem.

Inger går ut med Astrid. Hon tittar upp i trappan när hon kommer in. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på ett nattlinne och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Kanske av gammal vana. Hon tar ett trappsteg till. På väg upp nu. Det är mörkt och Karin verkar sova. Hon lägger sig i sängen. Bredvid. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon andas inte. Vattnet har stigit lite till nu. Nerevåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.