söndag

båtbadbarn


BÅT


Hon sitter i sin roslagseka med ryggen förut. Solen gnistrar i små krusningar på vattenytan och hon vänder sig om och tittar, jo, hon verkar ro åt rätt håll. Är det en sandstrand därinne? Är det en brygga eller ett torg? Det luktar tjära. Kan du hjälpa mig och ta tag i fören, ge mig en hand också så jag kan kliva ur. Tack. Jag är inte lika ung längre. Inte lika ung som du. Hon har nog fått tillräckligt med hjälp av den här unge mannen, annars kunde hon be honom förtöja åt henne och peka ut en servering med en kopp kaffe. Kan du göra fast mig på pollaren där, unge man? Vet du var jag kan få en kaffe? Det verkar gå att sätta sig ner på en bänk därborta. Bra. Så gör vi. Vår unge man tar sin dotter i handen och frågar vår roslagsroddare om hon klarar sig nu. Hon vaggar bort längs kajen, betong och roslagsmahogny, sätter sig ner och tittar eftrer pappan och dottern. De klarar sig nog, han har en handduk om halsen och hon har en badring runt midjan.


BAD


Han tar sin dotter i handen och fortsätter längs kajen, korsar torget och hon vill titta på ett av marknadsstånden men vi går vidare, vidare. Annars kommer vi inte fram. Hon släpper hans hand och springer, studsar över soldäcket, där klättrar hon upp på något att sitta på och ropar pappa, titta på mig, jag är häruppe! Han ler nu, solen i ögonen och joggar. Handduken och skjortan slänger han på vägen och så hoppar han i poolen. Plask! Han simmar tillbaka och lägger sig vid kanten med hakan på korsade armar och där kommer hon. Jag vill också bada pappa. Hon stampar så det sjunger i trädäcket. Du, säger pappa, vågar du gå ner till stranden själv, mamma är därnere och jag ser dig hela vägen om jag ställer mig i duschen under taket där borta. Hon tittar på honom, stora ögon nu, tittar åt höger, tittar åt vänster och så ler hon, OK pappa. Jag törs. Han ser henne gå ner för rampen längs betongkanten bort mot stranden, han vill ropa att hon inte ska gå för nära kanten men hejdar sig. Mamma vinkar där borta på stranden och flickan börjar springa. De klarar sig nog, tänker han, jag ska nog få en kaffe nu, på en uteservering vid torget. Det blir bra.


BARN


Nu ser hon mamma. Hon ligger på stranden med stråhatt och baddräkt och har rest sig på armbågarna, hon lyfter ena handen och vinkar. Hon börjar springa. Badringen halkar ner, så den måste hon hålla upp med båda händerna annars snubblar hon ju. Spring inte så nära vattnet säger en röst i huvudet, så hon saktar ner litegrann och kisar hon ser hon att mamma ler. Om hon stannar, vänder sig om och tittar ut över vattnet kan hon se pappa som står i duschen, han torkar visst av sig nu och går runt huset, skjortan på igen, på väg mot sin kaffe och sin bok.Tittar hon åt andra hållet ser hon att några spelar volleyboll på sand, och där har någon somnat under ett parasoll. Nu kan du gå bort till stranden, till mamma på stranden och fråga om hon tagit med sig några kex, får jag en festis mamma? Det finns lekplats och plaskdammar här säger mamma. Det finns kakor och festis också. Det blir bra. De sätter sig ner och om de håller handen över ögonen kan de se en roslagseka därute på vattnet, på väg hem igen.


lördag

terra alta

The water is rising again. It’s closing in on the edge of the quay. Slowly, slowly, rising to reach its critical point. Tired of rising, it starts to spread instead, the surface crawling along quays, through alleys and streets to a square. Someone lifts a foot, splash. Is it raining? Another one looks out through a window, pops back inside and runs to the door to keep the water out. The sound of sirens and running, splashing footsteps in alleys and across squares. The flood is here, Aqua Alta. It trickles through cracks and crevices, fills Venice from the inside. There walks someone who has given up, with slow steps in wet shoes, head down. She can see her face down there, it’s frowning. Let it trickle, she thinks. She reaches a square, shoes beneath the surface, so look up from shoes and reflection, because over there stands something else, something new. We’ve seen it before, but there is something new about it. An arcade, a forest of columns, a house upside down? Enter among concrete columns, look down or up, it doesn’t matter anymore. Everything is the same by now, a double Venice, split in two by the surface who keeps spreading, rising and taking charge. On top of the pillars sits something that looks like wooden pyramids turned upside down. It doesn’t rain in here, so stay awhile, dry for a while, and ascend the stairs over there, the steps are bright, as if the sun is shining on them. After a few steps on concrete, your wet shoes leaves prints on wooden steps instead, and now you will have to raise your hand to your eyes, because everything disappears in white, the sun is shining and Venice is vanishing. The sun filters through foliage and over there a squirrel scurries up a tree, fly jumps to the next one. Take off your shoes and walk around in the undergrowth for a while, lie down on moss and soil. Terra Alta. Above, blue sky and sun through tree branches. Below, humming machinery. A battery of soil, water purification systems and God knows what. You’re on the first floor now, on top of Venice now, in the forest now. Close your eyes and feel your new ground, Terra Alta, fall asleep to the sound of nothing, fall asleep with sun spots playing on the inside of your eyelids, fall asleep in a forest.