måndag

det går en ängel kring vårt hus

Att vara en fallen ängel var skrämmande först och en ganska stor förändring på ett personligt plan, det var inte riktigt som om marken drogs undan under henne, den gjorde det. Tiden innan själva fallet var krävande och långdragen också, det började med trevanden från hennes sida, små förslag på fredagsfikat. Hon var inte riktigt säker på att hon gillade riktningen allt höll på att ta, så hon försökte med antydningar till först Gabriel, senare Mikael och slutligen Rafael. Hon står utanför hans kontor en fredageftermiddag och tänker att hon ska fånga honom på gott humör strax innan hemgång så att förutsättningarna för att han ska lyssna är så fördelaktiga som möjligt. Hon ska lyfta handen för att knacka, vardaglig kontorsdörr i systemvägg med liten plakett i aluminium och utskriven papperslapp, Rafael står det bara, inget mer, som Cher. I taket absorptionsplattor i rutnät. Inget extra, storföretagigt och rätt deppigt faktiskt. Hon är på väg att vända, hur kan det förändra något att gå in här, sitta i en besöksstol med björkben och dammig stoppning, hmm-a och hå-a framför en ärkeängel en stund och göra sitt bästa för att han ska tro att det är hans idéer vi pratar om, hon har ingen lust med det, och ska just vända när handen far upp och knackar iallafall.
- Kom in.
Det låter faktiskt som att hon valt rätt tidpunkt. Som att något i rösten signalerar om inte fryntlighet så i alla fall gott humör. Ja, alltså det är inte så att han kvittrar... men lägg av nu, gå in bara, du känner ju karln. De växte upp ihop innan han blev ärkeängel, på skolgården var det hon som ställde sig mellan honom och de andra, de som ville trycka ner honom för att han alltid hade svaren på lärarnas frågor (besserwisser? absolut, men det ger inte de andra barnen rätt att trakassera honom). Hon var storväxt då, tidigt ute. Nu känner hon sig rätt liten men trycker ner handtaget och går in. Han har gjort sitt bästa för att ta udden av liksidigheten, inramade fotografier på skrivbordet, en orientalisk matta på golvet som hade varit vacker någon annanstans men inte här, här gör den bara att mischmaschet av fanérmöbler framstår som ännu alldagligare. Hans skrivbordslampa är en sådan där bibliotekslampa med grön glasskärm. Hon suckar.
- Suck…
- Trött?
- Nä.
- Det är ju fredag. Helg snart.
Det klirrar från en systemetkasse när han korsar benen under bordsskivan, han ler avfärdande och lutar sig framåt, händerna i power teepee.
- Rafael...
Hon vet inte hur hon ska börja, hon har övat framför spegeln och för varje svar finns en alternativ utväg men de flesta slutar i att säga upp sig, vad är det värsta som kan hända? Glöm småpratet om helg och grillkvällar och skärgården och gudvetvad. Kör bara, som du övat.
- Ja.
Han ser ut som att taxin redan väntar utanför. Som om han knappt kan vänta på att tömma systembolagskassen han har där under bordet. Han ser otålig ut. Så hon kör nu, kanske lite för fort men det får bära eller brista och det spelar nog ingen roll längre.
- Så här är det Rafael, det som började som något vackert, en dröm om en värld och ett universum, människor och djur, träd, gräs och stenar. Det har mer och mer tagit formen av ett storföretag, något som inte går att överblicka eller njuta av. Var har kreativiteten tagit vägen? Det känns som om vi bara sysslar med förvaltning och om du verkligen stannade upp kunde du nog också se att människorna far illa. Det börjar gå för fort därnere. Långt från lustgården där Eva kunde gå och plocka frukt, en lärka kvittrar därborta och Adam sätter sig som Ferdinand vid ett träd och luktar på en blomma, en kaprifol. Det lugnet har människorna förlorat eller sektionerat till perioder som de kallar semester och helg, och inte ens det gäller alla, det vet du, många jobbar jämt. Och fort. De har inte tid för varandra och det börjar tära på dem. De hittar på nya ord för att hantera det: livspussel, utbrändhet och logistik, men de hittar inga lösningar, bara beskrivningar på problemet. Hihi (hon fnissar till när hon tänker på logistik men slutar lika fort som hon ser Rafaels min), alltså jag hör familjer prata om logistik när de pratar om det som borde vara livet och vardagen, de låter som verkställande direktörer istället för föräldrar. Så på tal om storföretag och förvaltning tycker jag att vi har ett ansvar att påverka de här människornas liv när de inte verkar kunna hantera det själva. Något har gått fel.
Här började hon plocka fram några papper med statistik och grafer, skisser på lösningar och möjliga vägar att gå, men då drog han isär händerna och höll upp den ena som ett stopptecken. Den ärkejäveln.
- Det räcker så, jag vill inte höra mer.
- ...
- Du har redan korsat så många gränser att...
Han fortsätter prata en stund, tillbakalutad med händerna som makttält igen, men hon lyssnar inte längre. Nu springer hon. Lysrören blinkar förbi när hon springer genom korridoren, passerar änglarnas likadana kontorsrum på rad, tio kvadratmeter statlig standard. Himmelsk standard. Längst ner i korridoren ett fönster. På vägen ser hon alla aluminiumskyltar med änglarnas namn och blir bara säkrare på att det är dags att gå vidare, att det är rätt beslut att hoppa. Hoppa! Fäll ut vingarna och hoppas att de håller, att de är mer än bara dekoration. Hej då. Glaset från fönstret yr som snö runt henne och om hon kan fästa blicken när hon roterar genom luften kan hon se hur flera av änglarna har gått ut ur sina rum och ställt sig i fönstret för att se efter vad som händer. Hon vet att hon inte borde, att hon borde veta bättre och hon är inte tolv år längre, men hon sträcker ut armen och fäller upp långfingret så gott det går innan hon vänder sig framåt, neråt. Jorden närmar sig med väldig fart och det är klart att självförtroendet och övertygelsen minskar exponentiellt med att klotet växer men det är lite sent att vända nu. Hon har hoppat och Jorden ser allt mindre ut som ett klot när det rusar mot henne. Land- och vattenmassor blir till en enda stor landmassa och nu svindlar det på riktigt för är inte det där trädtoppar? De ser sylvassa ut härifrån och de är på väg hitåt, så det är nog dags att pröva vingarna eller äntligen få klarhet i vad som händer efter livet. Första tanken är att långsamt fälla ut, bit för bit för att liksom testa dem, men vi måste komma ihåg vad luftmotstånd och gravitation kan göra och även om de jobbar mot varandra vad gäller sluthastigheten kan man nästan säga att de samarbetar för att förkasta den första idén om att långsamt, långsamt, som om det gällde sommarens första bad, trevande fälla ut tre kvadratmeter vingar när Smålands talltoppar närmar sig med högsta fart. Nej. Fwooomp! Shhh! Frrrr... Det känns som om vingarna ska slitas från sina fästen strax under skulderbladen. Det är helt orimligt att de ska sitta kvar, men det gör de och markens oupphörliga framfart skiftar lika fort som hon kan säga herregud! och nu (frrr) snuddar hennes sandaler vajande talltoppar i småländsk kvällsbris och med samma fart som marken närmade sig nyss rusar den förbi nu.
- Tjooohooo!
Hon var tvungen. Som när man åker berg- och dalbana, det är nästan dålig stil att ensam sitta tyst i en bergochdalbanevagn när den långsamt vänder uppe på krönet och ett, två, tre, rusar ner för backen. Det här är mäktigt, inte så konstigt att det inte uppmuntras däruppe, hon känner sig som Gud, oövervinnerlig, allsmäktig och allomfattande. Nu är det hon som är chef för en stund. Hon må ha fallit, men hon har inte landat än så följ den där landsvägen en bit, bilarna ser ut som små glänsande skalbaggar som bara kan flyga i två riktningar. Fascinerande. Följ den, tills den grenar ut sig därborta och verkar leda till en samling mer eller mindre fallfärdiga skjul, boningshus? Ingenting verkar vara byggt av guld. Inte en enda sak glittrar av pärlemor, och inget, inget gnistrar som vore det klätt med ädla stenar. På det hela taget ser det dystert ut, men cirkla en gång och fastna sedan för en obetydlig återvändsgata med en samling identiska hus på rad. Landa så gott det går (första gången) och skaka av rymddammet, för nu är du hemma. Glöm himlen nu, gatorna av guld hade ändå börjat chansera, luftslotten utbytta till kontorshus av Skanska. Det var därifrån du föll och det är här du landat. Alla sover här. Det är som om själva husen snarkar, små moln av andedräkt puffar ur skorstenar på taken. Hon känner hur munnen rätas ut och ögonen smalnar av. Hon ler, det var längesen. Hon är hemma nu, så fäll in vingarna, gå in här och leta upp någonting lokalt att ta på dig och kryp ner mellan lakan på något rektangulärt som ger efter lite.
Och.
Somna.