julikalendern.

Imorgon juli. Jag vet inte hur ännu, då gotland saknar el och internet, men varje dag i juli ska någon ta en lur här. Kanhända kommer de att säga något, men framför allt ska de sova.  

sex and the city.

jag fick mittenplats. omringad av skönheter.

på väg till leijongården funderade jag på varför pojkars vänskap ser så annorlunda ut på film. kanske har han som skrivit att män är från mars skrivit alla filmmanus också. nästa gång jag träffar gossarna ska jag fråga dem. nästa gång vi åker till ön. jag, miranda, carrie och charlotte.

fransyska på vift.

När bussen nått sin ändhållplats hade hon inte nått sitt mål, så jag erbjöd henne att åka med i bilen samt bära hennes väska. Den lilla fransyskan utbrast i tirader av monsieur och gentleman och merci båko. Det mesta hon sa var inte sammanhängande men då det var sagt på vacker brytning och med stor livserfarenhet lyssnade vi ändå. 

åhh. foto. så vacker. åhh. den sjal. jag dör. osvosvosv, den vackra var sleeping beauty och jag kunde bara dumnicka bredvid och presentera yrvädret från kontinenten. Det här är fransyskan, hon ska åka med i bilen, hon vet inte vart hon ska och hennes imaginära väninna svarar inte i mobilen. Det går nog bra.

På väg genom Gotlandskapet uttalade hon vid ett flertal tillfällen sin fascination för den vackra ön. Så vacker. åhh. så obebott vackert. hur länge? Vi undrade om hon varit här förut, lite av intresse och lite för att luska i om hon kände igen sig i dit vi var på väg. Hon berättade om sina sju månader på andra sidan jorden och att hon trodde det fanns en kyrka där hennes väninna väntade. Allt medan hon omväxlande log och kastade huvudet fram och tillbaka för att inte missa något vackert på vägen hon kanske aldrig skulle ta igen. Vid busshållplatsen, mitt bland alla monsieur och vackra utsikter och gentlemän och fantastiska svenska traditioner och enkel men god mat i sverige jämförd med kulinariska upplevelser i hemlandet, stod till slut väninnan. Vi såg henne först. Fransyskan hade glömt henne. Vi var hennes vänner nu och kunde vi fira midsommar med henne. 

Det blev inte så. Vi firade på separata tillställningar ett varpkast ifrån varandra. Lyckliga tyckte vi då. Hur länge?

för alltid.

obama for president.

Det är fashionabelt att påpeka att man hoppas på Obama (eller fru Clinton tills hon försvann) för att sedan säga att diskussionen är hypotetisk eftersom McCain kommer vinna valet. Detta är ungefär lika vågat som att före ett EM/VM med säkerhet hävda att Sverige åker ut i gruppspelet. Inte alls vågat eftersom chansen finns att man har rätt och har man inte rätt har alla andra glömt i glädjeyran. 

Dessutom är det ett förbannat koketterande. Hrmpf.

snart när jag lugnat mig litegrand ska jag berätta om gotland. det är en jättestor ö i östersjön.

new kid on the block.

Jag hade hängselbyxor och hår som solen lyste igenom. Jag var knappt fem år men upptäckare. Ensam nu i nytt kvarter. Ett kvarter med likadana hus. Bara färgerna skilde. Och gardinerna.

Alla husen doftade gräs klippt första gången och alla hade ett träd som viskade välkommen hem, en garageuppfart med en bil och ett fönster bredvid dörren man inte såg igenom. Jag insåg att jag gått fel när hunden skällde. Då vi inte hade hund sprang jag som så många gånger senare i livet därifrån istället för att artigt buga och erkänna mitt misstag och kunde jag få hjälp att hitta hem. 

Hem till nyklippt gräs, viskande träd, nytvättad bil, ogenomsiktligt fönster och morfar på besök. Vid köksbordet satt han. Han hade mormor med sig men också en påse godis, en bamsetidning och en kram. En sån där skäggstubbsvass och snusdoftande. 

med buss.

Jag skulle köra bandet till Småland. Jag, bandet och mina trumslagardrömmar. Eller fem hermeliner och en katt. Jag skulle vara katten och när vi kommit till Ödeshög skulle allt bli mig övermäktigt. Batteristen satt nog och övningsslog på låren, förmodligen med trumhandskar på händerna. Jag satt och trummade på ratten och tyckte nog att det svängde lite mer. Efter att ha övervägt giftbrygd för att sätta batteristen ur spel skulle jag komma fram till att sparka ut honom i farten vore bättre. Troligen skulle hermelinerna se och misstänka mig för dådet, men min blick skulle skrämma dem till tystnad. 

Efter det var min nya bana utstakad och jag väntade bara på frågan om jag kunde ta över rollen som trumslagare. Frågan kom inte, istället kom Samvetet och frågade varför jag så lättvindigt gjort mig av med batteristen för egen vinnings skull. Snöd vinning sa han. Jag hade inget svar förutom att jag ville vara trumslagare och kunde han kanske förstå. Det kunde han inte. 

Inför den riktiga resan får jag besinna mig.

bastard.

Han satt i tamburen när jag kom hem. Bara lockar och tandlöst leende. På lådan han levererats i stod, till gudfar. Jag visste inte om han var här tillfälligt, för alltid eller vem han kommit ifrån. Jag är inte särdeles klok men hade ett råd att ge. Om du ska bära någonting, sa jag, se då till att det inte är tyngre än att du kan lyfta det på egen hand. Om du vill kan du be en vän om hjälp, men sätt aldrig hjul på det du ska flytta

det ser inte klokt ut.

han visade med en min att han förväntat sig ett bättre råd, men en annan min antydde framtidstro.

kärrtorp.

Förorten tilltalar mig nu. Du kanske har sett den, den ligger strax före huvudorten. Den bästa av städer skulle såklart sakna uppdelningen. Man skulle alltid vara i stan. Var är du nånstans, skulle någon fråga, jag är i stan, skulle man svara. Och när man sa det skulle man befinna sig i Kärrtorp. Utanför baren skulle en rullator stå parkerad och alla på baren skulle vara lite äldre och verka ha lite roligare nästan helt utan ansträngning. 

Rullatorföraren skulle nog sitta därinne och ställa frågor man inte förstod. Annars skulle man undra var han var.