återvinning.

Hon står vid återvinningsstationen på Tantogatan. Hennes cykel står parkerad bredvid. I handen har hon en sådan där griptång som skräpplockare och gamla människor med dåliga höfter har gemensamt. Hon sticker ner griptången i metallåtervinningen och en stund senare släpper hon fyndet i en plastkasse. När hon fyllt påsen med petflaskor och aluminiumburkar hänger hon den på cykelstyret och leder cykeln, ganska långsamt, uppför backen. Om hon vände sig om nu skulle hon se en annan dam i buskarna framför äldreboendet. Hon har ingen griptång men en lång pinne av metall och något bistert i blicken. Hej, säger jag när jag cyklar förbi henne utan att få något svar. Hon spanar bara efter damen med cykeln och metallpinnen vibrerar en aning när hon spänner sina små armar. Hrmpf, hör jag bakom mig. Efter en stund är jag ikapp den första damen och hälsar på henne för hon är en sådan dam med cykel och griptång som man brukar se om man ser sig om häromkring. Hon hälsar tillbaka. Hon ler lite så jag ler tillbaka men den här gången säger vi inget mer. 

Eller jo förresten, hon säger vilken fin cykel till mig och jag säger tack en aning förlägen för jag har ansträngt mig för att min cykel ska vara fin men dolt det ganska väl för att den inte ska vara uppenbart fin eller se ut som om den hade en pedant ägare. Tvärtom ska den se ut som om den har en ägare med ett öga för detaljer och en känsla för helheter. Ägaren (jag) ska framstå som om den har viktigare saker för sig än att ta hand om gamla cyklar, men samtidigt inte cyklar runt på vad som helst. Nå, ett sidospår, men eftersom hon såg att cykeln var fin bedömde jag henne värd en pratstund så jag klev av och började gå bredvid henne. Vi presenterade oss inte men ganska snart hade hon kommit in på hur hon samlade burkar i återvinningsstationen, kanske hade jag sett henne där någon gång? Det var inte för att hon behövde pengar, hon hade så hon klarade sig och en lägenhet lagom stor för henne som hon betalt hyran till utan förseningar sedan hon flyttade in för trettioåtta år sedan. "Nejnej, det här är mitt sätt att ge någonting tillbaka. När jag matat in dagens burkar trycker jag inte på kvittoknappen utan på den lilla Röda Korset-knappen bredvid." Hon tittar på mig nu, inte uppfordrande, men lite vad-gör-du-för-någon-som-inte-har-det-riktigt-så-enkelt-som-du? Det är något med den här damen som jag tycker om men också något som inte går att skaka av sig. Jag sätter mig på cykeln, lyfter på hatten och cyklar vidare.

Senare står hon borta vid Zinkens IP med sin griptång och gamla plastkasse. Den ser fylld ut och hade jag tittat ordentligt hade jag sett att hon var lite mer på sin vakt nu och att bakom ett hörn stod en dam med tillhygge av metall och blick av stål. Någonting får mig att stanna och säga hej. Hon är på väg därfrån med fyllda kassar och ser mig inte först, lite disträ, men tittar upp och säger hej, snett leende, är det en tår hon har i ögat? 

"Full påse igen?" säger jag.

"Yes," säger hon, hon ser inte alls ut som någon som säger yes men det gör hon och när hon sagt det lyfter hon lite på påsen som om jag behövde bevis. Det skramlar burkigt om påsen, den slår emot framgaffeln på cykeln. 

"Jag har cykeln i köket," säger hon då.

"Varför då?"

"Den får inte plats i sovrummet."

"Men varför har du den i lägenheten?"

"Om jag har den på gården blir den punkterad."

"Sabotage?" 

"Yes." Yes igen, var kommer det ifrån undrar jag men släpper det lika fort. Det här börjar bli spännande.

"Kan det inte vara pyspunka? Det händer på kvällen och du upptäcker det på morgonen, det är ju inte så att du och cykeln rör er på riskfria platser."

"Vad?"

"Glasåtervinningen, glassplitter, cykeln parkerad medan du letar burkar." Hon tittar fortfarande på mig med lyfta ögonbryn, som om det jag sagt inte har någon poäng eller är det märkligaste hon hört på ett tag. Jag börjar förklara igen men hon hejdar mig, säger att hon förstår vad jag menar.

"Jag har sett henne," säger hon.

"Vem?"

"Hon som skär upp däcken om jag lämnar cykeln utomhus. Ibland ser jag henne i buskarna med ett metallrör i handen. Hon är ute efter mig. Hon slog mig på armen med det där röret en gång." Jag tittar på henne med så stora ögon jag kan göra men säger ingenting. Vad är det hon säger? Territoriekrig om återvinningsstationerna? Det kanske finns mer pengar i det här än jag har gått och trott. Hur mycket får Röda Korset om dagen när pengarna från Tantogatan och Zinkens IP är räknade?

"Vänd dig inte om nu," säger hon, men jag vänder mig om och fastnar i steget. Hon går därbakom med stålrör i högsta hugg. Hon saktar inte in eller vänta nu, hon börjar springa. Och när jag vänder mig om igen ser jag att min nya vän också springer. Hon springer bredvid cykeln och jag ser henne hoppa upp på den för första gången någonsin. Snabbare än hon ser ut. Jag ska just svinga mig upp på min cykel när järnröret kommer vinande genom luften. Det gick så fort att jag först tror att hon kastat röret mot mig men när jag duckat klart och kan se igen ser jag att hon fortfarande sitter ihop med röret. Hon svingar igen, backhand och galen blick, men då får jag tag om hennes handled. Hon är inte starkare än att jag lyckas hålla henne men jag måste dansa en aning för att undvika hennes sparkar. Hon siktar mot mitt skrev men är inte längre än ett mellanstadiebarn så jag lyckas hålla mig undan. Jag lyckas vrida järnröret ur hennes grepp nu och tar ett steg bakåt och håller röret som ett svärd emellan oss.

"Vad gör du?" säger jag, lam fråga men vad ska man säga? Jag är alltid som minst kreativ när situationen är som mest hotfull och den här är lite hotfull. Folk går förbi men jag har en känsla av att de inte ser oss. Jag provar att hålla ut järnröret framför en man som går förbi. Han tittar upp men tar bara några extra steg runt pinnen och går vidare. Jaha, då står vi här i alla fall, ingen tvekan om det, men de ignorerar oss. Då händer ju något med vår relation. Min och järnrörsladyns. Om alla andra ignorerar oss så har vi något gemensamt. Jag tittar henne i ögonen som svalnat lite nu och antagit en lite mindre röd ton.

"Vad gör du?" frågar jag igen och byter hand med järnröret. Liksom väger det lite i handen som om det vore ett baseballträ. "Vad har du fått röret ifrån?"

"En smed."

"En smed?"

"Yes, en smed." Yes igen. Vad är det med dagens pensionärer.

"Vad sa du till smeden att du skulle ha järnröret till?"

"Jag sa att jag behövde ett rör med tjugosju millimeters diameter och två millimeters godstjocklek. Mitt köksbord är trebent och har varit det ett tag. Jag glömmer hela tiden och välter bordet varje gång jag lutar mig mot det."

"Hur skulle du få dit röret?"

"Jag har en svets."

"Jaha." Nu vill jag veta varför hon går runt på stan och svingar rör efter oskyldiga burkletare och deras eskorter så jag frågar henne: "Varför går du runt på stan och svingar ett bordsben mot oskyldiga burkletare och deras sällskap?"

"Fråga henne varför hon skär upp oskyldiga burkletares cykeldäck också när du håller på." Hon har kommit tillbaka och står bakom mig en bit bort och skriker nästan frågan så jag tar ett steg åt sidan så att de kan se varandra.

"Nå?" Säger jag. Jag tar ett steg till tillbaka och tittar på damerna när de närmar sig varandra. Mina sympatier var ju hos den första av dem men sedan hon övergav mig framför en ilsken dam med ett järnrör är jag inte lika säker längre. Tänk om de är lika goda kålsupare båda två. De närmar sig varandra men jag känner mig ganska lugn för jag håller i bordsbenet och ärligt talat, vad kan två sjuttioåringar göra för att skada varandra utan tillhyggen? Jag hittar en lyktstolpe att luta mig mot, tänder en cigarett och tittar på damerna. Jag får en känsla av high noon, att solen står någonstans däruppe, ganska långt från zenit, och gassar på två gamla damer och en rökare och liksom väntar på en uppgörelse vi sent ska glömma. Något för oss på sydvästra söder att prata om i årtionden, eller berätta för barnbarnen: 

"Det var på den tiden Söder var ociviliserat och det fortfarande fanns hyresrätter. Det var väl inte riktigt vilda västern men det var vilt. Vi hade grannar utan bil och flera av oss städade lägenheterna på egen hand. Man betalade skatt, en del av lönen som fördelades på saker vi skulle använda tillsammans som till exempel skola och sjukvård." 

"Vad hände?" Frågar kanske dina barnbarn då för de har inte haft någon historia i skolan utan bara något som kallas entreprenörsskap, och lite matte.

"De berättade för oss att skatten var en börda. Den var inte alls en inbetalning till något man skulle ha glädje av tillsammans, utan en börda så de tog bort den, bit för bit. Istället började vi betala på en massa andra sätt som kallades valfria och som därför inte var så tunga att bära. Vi jublade allihop och vårt söder civiliserades så småningom. Låginkomsstagarna, de som alltid betalat mindre skatt och på sätt och vis var som iglar på samhällskroppen fick flytta till andra platser."

"Men vad hände med tanterna?"

"Jaha, de var låginkomsttagare båda två."

agent 007, pensionerad.

Jo, man saknar småsakerna också. Inte bara Oddjobs hatt. Inte bara rymdraketer och undervattensstäder. Inte bara biljakter på hårnålsvägar i vackra sextiotalsbilar efter tjusiga chaufförer i scarf. Inte bara spegellabyrinter på öar i sydostasien, hemresa på en djonk. Inte bara samarbeten med CIA. Man saknar allt det lilla också. Den där gången i Nassau när bartendern glömde skaka drinken och du gillade den ändå. Den där andra gången när du gjorde bomben i poolen, lite oväntat. Ingen skrattade förutom du.

Nu går du på Östgötagatan norrut. Du ska nog ta en fika på Lisas runt hörnet och räknar pengarna i fickan. Jo, det blir nog kaffe och tårta. Du räknar om enkronorna en gång till när en garageport öppnas och en bil kör ut. Det är inget märkvärdigt med bilen, inte med porten heller, men när den är på väg ner igen, en sådan där rullport som stängs uppifrån och ner, är det något som klickar. Du tittar först åt höger, sedan åt vänster, så vänder du dig om och ingen går därbakom. Spring nu, och hoppa, börja rulla i samma stund som du landar på sidan och när du rullat runt ett varv och tittar upp har du garagedörren praktiskt taget på näsan men du rullar lite till och hinner in, porten stängs. Det var inte igår tänker du och andas ut, när du kommer på att du ska fortsätta rullningen upp på knä samtidigt som du drar ut Walthern och tittar runt pekandes med ditt gamla tjänstevapen i samma riktning som du tittar. Det är mörkt och ingen här. Clear, säger du tyst och går upp från knästående. Det knakar lite i lederna. Hur tar man sig ut härifrån undrar du nu. Aha. Tryck på knappen för portöppning. Vänligen tillse att porten stängs efter utpassage.

romeo.

Han går fram till baren igen. Bara en öl till. Sedan kommer han att framträda som ett foto i framkallningsvätska. Hon ser honom inte än men snart. Hon tittar på en punkt strax bakom honom och det stör honom litegrann. Han sträcker på sig och känner irritationen krypa. Flyttar huvudet fram och tillbaka som en boxare och sträcker på sig. Han kan väl inte vara osynlig. Han skakar undan irritationen och ersätter den med en förklaring. Han som pratar med henne tråkar ut henne så hon dagdrömmer. Hon tittar inåt. Hon drömmer. Så måste det vara.

En öl. Du säger det ganska högt och håller upp ett finger. Bartendern häller upp en öl och du ska just ge honom ditt kort när personen bredvid dig tar emot ölen och du undrar igen varför du inte riktigt syns. Aha. Han var före. Så var det säkert. En öl. Du tycker att du har ögonkontakt så du vickar med din andra hand, som om du höll ett glas i den. Den andra handen håller upp ett finger och ditt kort så nu ska de väl förstå att du vill spendera. De knuffar på dig nu. Från sidan och bakifrån så du håller emot lite. En sur min däråt och en liten knuff däråt. Ett stadigt tag i baren med ena handen och kortet i den andra. Nu kom någon in mellan korthanden och baren. Fan också. Trycka tillbaks. In med korthandens armbåge på baren igen. Nu ser han dig. En öl! Någon stöter till och nu är kortet på golvet. Du ska böja dig men glider bort från baren istället. Som en slags inverterad stage dive känns det, lite förnedrande. Kortet ligger därframme någonstans under fötter som trampar och ölen är någon annans nu.

Var är hon? Där. Hon står och skrattar. Det måste vara för att inte verka dryg. Det är nog för att snabbare bli av med honom. Ser han inte lite kletig ut? Jo. Skäggstubb alldeles för lagom lång, som hade han planerat att gå ut lite för länge. Som om han bara kan gå ut var tredje eller var fjärde dag. Han har något i håret också och han gapar och garvar och pratar lite för högt. Det är nog både tandtråd och munskölj. Morgon, middag, kväll. Sliskig typ. Det måste hon tycka. Fast hon trycker sig lite närmare när hon skrattar nu. Lägger en hand på hans uppkavlade arm. Håller kvar den en stund. Det är trångt i baren, hon har nog svårt att röra sig. Så är det nog. Hey! Det där är min tå. Mhm. Och det där är min öl. 

Han har tittat på mig ett tag nu. Han var borta en stund men dök plötsligt upp igen. Som om han varit på golvet ett tag. På golvet. Och den här jävla tönten. Tredagarsstubb och kladd i håret. Munsköljer säkert. Så jäkla hög volym här. Pumpig dansmusik i ena örat och kladdig smörja i andra. Om jag skrattar såhär högt och lite härligt och kanske tillochmed lägger en hand på hans arm. Kan jag glömma allt då? Kan jag få honom att sluta prata? Kan jag komma härifrån? Det dunkar i huvudet. Jaha, en ny drink i handen igen. Var kommer de ifrån? Förlåt, jag måste pudra näsan. Hejdå tredagarsstubb.

Vart tog hon vägen? Där, tredagarsstubben är ensam.. Ack, om jag ändå hade vett, muskler och lite mer mod än ett marsvin. Då skulle jag nog gå fram till honom och kanske ställa mig lite för nära, säga något sjukt coolt om skäggstubb och Don Johnson. Jag skulle vara lite längre än honom också. Sen skulle jag fråga vart hon gick. Tjejen som tröttnade på honom. Ja hon. Vart gick hon? Vafan vill du, säger han då. Som om jag faktiskt gått dit och frågat honom. Det har jag väl inte? Eller? Här ligger jag iallafall på golvet. Näsan, check. Han har nog bara puttat mig. Jag ska nog krypa iväg nu. Det känns mindre trångt härnere och lättare att komma fram. Men svaghet då. Det kanske är den jag ska visa henne. Jag har ju massor. Där står jag som vanligt och tuppar mig i baren och går fram till vilt främmande muskelknuttar med skägg och blir puttad och ligger här på golvet och undrar hur jag ska ta mig upp eller om det ens är önskvärt. Det kanske är här jag hör hemma och det kanske inte ens är synd. Så jäkla kul är det inte i huvudhöjd. Öl har jag fått tillräckligt. Armbågar, tack så mycket. Obesvarade blickar, yes, det räcker nu. Romeo kallar de mig förresten. Jag brukar inte prata om det men nu ligger jag här på golvet så djupare kommer jag ju inte. Romeo för att jag alltid vill så mycket. Romeo för att jag aldrig förstår var gränsen går. Romeo för att jag dricker en öl till och samlar för mycket självförtroende. Romeo för alla oavslutade raggningsrepliker. Romeo för att jag vill ha lite värme.

Hon kommer ut från toan. Nypudrad. Var är han? Hon känner sig lite osedd efter att ha haft hans blick på sig hela kvällen. Tänk om han är lite annorlunda. Lite mindre tupp. Tänk om man fick ta hand om någon litegrann istället för att undra var drinkarna kommer ifrån på löpande band. Berätta ett eget skämt istället för att fejkskratta åt ett dåligt. Vad gjorde han på golvet? Musiken är nog ännu högre nu. Glasen ännu fullare. Armbågarna vassare. Där är garderoben. Där är dörren. Där är trottoaren. Ett djupt andetag genom näsan. Det finns luft härute. Där står en taxi men hon ska nog gå, stilettklackar i handen. Barfota. Det har slutat regna men trottoaren är fortfarande fuktig och luften luktar blöt asfalt. Hon stannar vid övergångsstället en bit bort. En bil kör förbi och missar en vattenpöl. Hon vänder sig om och någon kommer ut från klubben på knä. Liksom ålar sig ut mellan benen på rökarna där.

Du kryper ut. Du ser dig om. Du tittar upp och lite aska från en cigarett landar på din kind så du viftar bort den. Kryp vidare nu. Inte långt kvar. Lyssna inte på skratten. Bara kryp. Inga fler styrkeprov. Från och med nu, ödmjukhet och ärlighet. Och lite svaghet. Vad kan du förlora. Ingenting. Kryp en bit till och vinka. Vad väntar du på. Hon står ju därborta och väntar på grön gubbe. Hon står ju därborta och väntar på dig. Hon vill bara att du kryper dit, nickar försynt, väntar så att hon får en syl i vädret. Var dig själv nu för guds skull. Inget mer larv. Nej, vad gör du? Res dig inte. Res dig inte. Kryp. Lägg dig på rygg, du är framme nu. Titta upp i hennes ansikte och säg ingenting alls, men le. Le ditt eget leende. Det som du glömt. Det som inte betyder någonting. Inte betyder någonting förutom att du ligger här på marken, lite blöt på ryggen, lite förnedrad. Nykter nu. Le för bövelen. Hon ler ju mot dig.

sommar.

Det börjar regna nu. Liksom sommardugga lite. Vi står i en låda. Lådan står på Medborgarplatsen. Jag tittar ner på botten som långsamt fylls med vatten. Det hade varit bra med ett dräneringshål, tänker jag. Ett hål någonstans i botten och en liten lutning så att vattnet kunde rinna ut. Det regnar ju på sommaren också. Regnbågar. Om jag kunde vända ansiktet uppåt skulle jag nog märka att regnet tilltar. Om jag kunde vrida på mig skulle jag se att de börjar trycka ihop sig på uteserveringarna, trycka ihop sig under parasoll som inte är parasoll längre utan paraplyer. Där springer någon förbi med en tidning över huvudet. Mina fötter om jag har några börjar luckras upp. De kunde gjort oss i något material som klarar väder och vind men det gjorde de inte. Först ska man solblekas sen ska man absorbera vatten, soltorkas, blekas, bli sparkad på av någon som går förbi, vikas på mitten.

Lådan är halvfylld nu och uteserveringarna glesnar. Solen går ner mellan Söderhallarna och Burger King. Någon bakom mig muttrar något om att stå kvar här hela natten. En helt vanlig sommar skulle vi nog ha stängt kontoret och spridit ut oss på olika sommarställen, semesterorter och hemland, men inte i år. I år skulle vi ritas av, extruderas och stå i en låda på gudsförgätna Medborgarplatsen. Medborgerliga rättigheter, fnyser någon längre fram och det slår mig att vi ser ut som färgglada renderingar av ett klassfoto. Världens minsta klass. Solen är nere nu och jag med. Jag skulle vilja se positivt på saken men har ingen ork. Ingen tjocklek. Släpp ut mig tänker jag och börjar välta. Jag börjar välta och tänker på tidiga minnen i livet av morfar och dominospel. Jag rycker upp mig igen och tänker att om jag välter välter alla. Det är ingen bra idé. Bättre isåfall att stå här. Stå här och vänta på soluppgången. Vänta på gatsopare och hösten när någon kommer och samlar ihop oss igen. Det är svårt att vara skalgubbe. Maktlöst. Skrämmande. Lite som att vara barn igen. Vemsomhelst kan närsomhelst plocka upp dig och sätta ner dig varsomhelst. Nå. Nog gnällt. Här står vi iallafall till midjan i sommarregn och har för avsikt att förgylla sommaren med glada färger. Det var nog bättre förr. När Medborgarplatsen var ett kärr. När Södermalm  var obebott och när skalgubbar placerades på flärdfullare platser. Vid ett sommarhus av Le Corbusier, i ett palats av Palladio, vid en villa av Wingårdh. Stryk det sista. Lägg istället till det här. I framtiden kommer skalgubbar att tillverkas i material som tål regn. I material som inte bleks av solen. I material som inte kan gnälla. I framtiden kommer vi att ha rösträtt och då kommer allt se annorlunda ut. Med rösträtt kommer ansvar och då ska ni få se. Då ska vi ta världen med storm.

Nu kommer stormen. Adjö sköna värld, nu blåser vi iväg. Nu sprids vi för vinden som maskrosor i maj. Där är Björns Trädgård. Där, Folkungagatan. Där ser jag Siljaterminalen och Fotografiska. Djurgården skymtar förbi. Och Gåshaga. Vaxholm, Grinda, Gällnö, Möja. Möja. Här vänder vinden och jag börjar torka. Midjan känns inte lika svampig längre och jag tänker på plywoodlådan som står kvar på Medis. På skalgubbskollegorna som spridits åt andra håll. På soluppgången över Ålands hav och hur kallt det skulle bli om jag landade nu. Istället vänder jag och följer strålarna. Följer dansande solstrålar in över fjärdar, holmar och sund. Bryggor, sommarvisten och båthus. Slussar, torg och uteserveringar. Och där. Där i en låda av plywood på Medborgarplatsen har de landat igen. Mina kära skalgubbar. Mina bröder och systrar i världens viktigaste jobb. Att ge lite skala och perspektiv på tillvaron. Maka på er, muttrar jag, maka på er, jag vill landa. Jag vill landa där jag känner mig hemma. Där man kan spotta på mig igen. Där höstregnet kan falla på mig. Där brittsommaren kan hitta mig. Där allt känns tryggt. På ett eller annat sätt som det alltid varit. På Medis. På Söder. I Stockholm. I en liten, liten låda fylld av skalgubbar fyllda av förväntan inför ännu en höst. Skalgubbar som (om de kunnat) rest sig ur lådan och hand i hand tagit sig uppför Götgatan, nerför Götgatan, över Slussen, genom Gamla Stan och rakt genom City till världens vackraste, kortaste, mest enkelriktade gata. Olofsgatan.

Vi ses där. I augusti.

drömlåda.

Den första julen hade hans butik bara varit öppen en månad eller så. Han missade det mesta av julhandeln för hans inrättning låg, såattsäga, om hörnet. De sista dagarna före jul kom dock några sistaminutenkunder som behövde hans hjälp. Eftersom de var sent ute kunde hans goda råd och erfarenhet inom området vara dem till hjälp. De såg helt enkelt inte klart och behövde en expert. Nå. Låt oss återkomma till hans område men konstatera att det inte rör sig om dagligvaror, förbrukningsvaror eller något som står att finna i någon annan butik. Låt oss konstatera att vår mans lilla affärsverksamhet är av det unika slaget.

Ställ dig nu på gatan framför skyltfönstret och titta åt höger istället för in i butiken. Du ser en ström av människor passera på gågatan. Den ligger här intill. De stannar inte. Som ett kilometerlångt godståg i uppförsbacke går de. De ser färglösa ut i mörkret men blinkar lite under gatlyktor. Årets kortaste dag har precis lämnat av till årets längsta natt. Snön faller nog i tjocka dunlika flingor, viktlöst. Du vänder ansiktet uppåt för du vill fånga några på tungan. I ljuset från gatlyktan är snön massiv, som en stor snö istället för många små. Du kan stå ostört här. Ingen rör sig på tvärgatan. Det lyser varmt därinne. En lång, smal butik. Långväggarna täckta med bokhyllor från golv till tak och i mitten ett bord. Ett långsmalt bord fyllt med högar av böcker. Du ser hur det luktar därinne. Du trampar för att skrämma kylan ur tårna. Det hjälper inte men det knarrar på rätt sätt. Längst in bakom en trädisk sitter en man framför en dator. Hans ansikte lyser blått från skärmljuset och händerna vilar på tangentbordet. Han tittar inte upp. Han jobbar.

Det är nästa jul nu och vår mans lilla verksamhet har gömt sig på en tvärgata i ett år. Årets längsta dag är på väg att ta slut när du går förbi fönstret igen. Det är släckt och i ljuset från gatlyktan ser du dig själv i skyltfönstret. Kupa nu händerna mot kallt glas och kila in ansiktet i mellanrummet. Först imma. Sluta andas och vänj ögonen vid kontrasten. Ett långsmalt rum klätt med bokhyllor och ett bokbord. Som att gå in i en bokhylla, tänker du. En stålskylt ovanför dörren hänger på en pinne från fasaden. Den gnisslar av en vindpust men du tittar inte upp. Du förstår ändå. Det ser ut som om det är böcker han säljer, men det är inte böcker alls. Det är drömmar. Drömmar vackert förpackade mellan band av färgglad kartong.

God Jul.

sjöstad.

Det är mörkt nu. Jag kliver av tvärbanan. Jag är ensam och har åkt för långt. Ända till den där hållplatsen innan bron över vattendraget. Det kanske är en kanal. Här finns ett seveneleven så jag köper cigaretter. En tändare? Frågar hon. Nä, jag har, säger jag. Fast jag har inte det, jag räknar med att i vanlig ordning i stan gå fram till en rökare och be om eld. Har du eld? Det är inte så många kvar och särskilt inte här. Här har alla dagisplats och slutade röka när första barnet kom. Vad är det för förebild att vara, frågar de sig och sitter kvar på jobbet en timme till. Där står en rökare iallafall och ljuspunkten från min cigarett lyser inte direkt upp som en fyr men den lyser upp så man ser mig en kort stund. Liksom i intervaller. Mitt orangea ansikte blinkande i takt med halsbloss och mina steg mot trottoaren. En novembertrottoar som glänser i skenet från gatlyktor. Nya gatlyktor med någon form av modernt ljus. Jag känner inte igen ljusen, inte husen heller. Där, ett hål i fasaden. Som från en spark. Och där, en sockel av granit, men längre upp ett hål i fasaden. Och en död fågel på gatan. Bottenvåningarna är släckta men däruppe lyser det. Däruppe i vardagsrummen. I fyrorna och femmorna lyser det i alla rum utom barnrummen. Jag undrar vad som hände med burspråken och när jag undrat det undrar jag vad som hände med rundgångarna och vrårna. Ingmar Bergmans och Woody Allens rundgångar och skådespelare som kommer in i bild från alla håll. Jag ser mig själv i ett skyltfönster. De som säljer ekologiska surdegar och mjöl från kvarnar med namn har gått hem och har bara min egen spegelbild att erbjuda. Gratis. Intermittent orange hud. Keps fast jag borde nog ha mössa såhärårs.

Jag är vid Luma nu. På väg tillbaka förbi stationerna jag inte gick av på. Det lyser däruppe i fyren. I provrummet. Jag vill inte titta upp. Jag är rädd för att de provar lågenergilampor nu. Grönt ljus. Blått ljus. Fan också. Det bränns på läpparna och hur ska jag hinna få upp en cigg att tända på den gamla om jag redan är på filtret? Jag möter ingen här. De jag skulle mött har gått hem, blippat sig in genom säkra portar och frågat, bor du här? Hissat sig förbi mörka trapphus och låst sin dörr inifrån. Kanske tittar de en gång genom titthålet när de låst.

Där kommer Ingmar Bergman ut. Han frågar om jag vill ha eld för han ska gå och möta Woody Allen längre fram. Manhattan bor han på annars, säger Ingmar. Jag bor i himlen. Alla med dämoner kommer till himlen när de dör. Som en sorts tröstpris. Men det är tråkigt däruppe. Lite för ordnat om du frågar mig. Jag frågar inte honom men han berättar ändå om Fanny och Alexander och den något uppskalade Uppsalalägenheten med möbler något större än naturligt. Han berättar om hur de sprang runt därinne och passagerna och ringdanserna aldrig ville ta slut. Woody kommer fram och pratar om sin exfru i Manhattan och hur hon och hennes nya fru springer in och ut ur bild. In och ut ur rum och vart tog de vägen egentligen? Det är nog så jag vill bo ändå. Jag vill nog bo någonstans där rummet har ett rum till och där jag inte riktigt vet var jag är någonstans fast jag har bott där ett tag nu.

Jag går ut på balkongen. Den ena, och tittar in i mitt vardagsrum, eller är det? Jag tittar in iallafall, först åt ena sedan åt andra hållet och jag tröttnar litegrann och tänder en cigarett igen för här på balkongen har jag sparat en tändare. Mellan blossen när jag inte bländas av glöden ser jag att det regnar på vattnet därnere i kanalen. Men regnar det här? Jag vet inte, jag har ett burspråk över huvudet. Och ett under fötterna. De jag har vid sidorna är mina. De förlänger mina sovrum och vardagsrum och gudvetvad. Har du träffat Gud frågar jag Ingmar för han följde med upp till slut. Han tog med sig Woody och de har kommit ut på balkongen nu. Den är ett uterum mer än en balkong för den är omringad av burspråken. Det säger Woody medan Ingmar svarar så jag får nog inte veta något om Gud idag heller. Skulle du kunna spela in en film här, frågar jag då. Det vet jag inte, svarar de i kör. Men om det inte vore för läget (för långt från Manhattan och för långt från himmelriket) skulle jag nog trivas här. Jag skulle gå in i ett av rummen och komma ut i ett annat och när jag gjort det skulle jag nog sätta mig på balkongen därborta och titta ner. Snett ner mot kanalen, eller är det en sjö. Det skulle inte spela mig så stor roll för jag skulle bara vilja se lite vatten. Lite vatten som kan påminna mig om East River (eller en av himmelrikets hela tiden småporlande nästan stillastående bäckar).

Jaha. De har gått nu, äntligen. Jag sitter kvar. Det glänser lite i mitt undertak därinne. Plåtundertak. En gång var det hamnverksamhet därnere. Jag tycker mig se hur de, trots att klockan passerat midnatt nu, springer fram och tillbaka längs vattnet. Några med last. Några med vingliga ben. Någon med en helt ny blåtira och en kvinna i skenet från en gatlykta har en alldeles för djup urringning för årstiden. Jag undrar om inte hennes ben är bara också. Bara, med en ritad linje längs vaden och knävecket, upp längs låren in under klänningen. Hon står stadigt men han med blåtiran ramlar nu. Han ramlar vid hennes fötter och kysser han dem? Nej. Han somnar. Från hamnpuben flyger en pinnstol och landar bara meter från kajkanten. Ett ben går av och tittar jag noga innan allting släcks ser det ut som en film därnere. En film om en hamn i en storstad vid vattnet. Då riktas strålkastarna upp mot mig. Jag blundar, för de är starka. Men medan jag blundar tror jag att jag vet vad de ser. De ser en man i ett uterum. En ensam man på en balkong mellan burspråk. De ser att caféet på hörnet håller öppet. Ett sådant där café som finns på kontinenter som också serverar små öl på tapp. Öl små nog att drickas såhär sent. Såhär sent en vardag. De släcker strålkastarna och jag är inte längre blind. Gonatt.

parklek.

Jag sitter en bit upp i parken med en bok. Jag brukar sitta och läsa här. Här en bit upp i parken där inte så många kan se mig. Det låg en bensinmack här förut som de rev. Jag gick förbi och tittade på hålet i marken. Jag hör barn längre ner i parken nu. Jag lägger ifrån mig boken och tittar ner. Det är ett nytt hål i marken därnere. Mer som ett hål i parken när jag tänker efter. En dagisgård i en park. Jag går in i lägenheten för solen har gått i moln nu. Jag kan förbereda ett mellanmål innan pojken vaknar. Han brukar vakna snart. När han vaknat kan vi gå längre ner i parken. Ta hissen ner. I hissen får han trycka och ibland träffar han rätt knapp, ibland träffar han fler. Då tittar vi ut på alla våningar. Jag frågar om han inte tycker att parken liksom tätnar allteftersom.

Det är grönt häromkring. Bensinmacken passade aldrig riktigt in. Blyfri bensin och miljödiesel i all ära men parken tog över, tömde pumparna och rensade hyllorna med idolsamlingar, kioskdeckare och fruktluktande yoghurtdrycker. Parken började sprida sina frön; sa åt sina träd och växter att ställa sig i motvinden på Gärdet och släppa. Gräset kröp över övergångsställen och kilade genom sprickor i asfalten. Lönnäsor roterade långsamt, långsamt ner bland oljefläckar och ramper. När maskrosmolnen for in genom automatiska dörrar gav macken upp. Senare tyckte parken att det fanns plats för människor. Hus byggdes men parken följde med. Den följde med upp, våningsplan för våningsplan och när den var klar såg den ut som en kulle. En kulle med tre krön.

Pappan och pojken går ut på gatan nu. De vänder sig om och pappan pekar på dagiset en bit in i parken. Där ska du börja om kön är lagom lång. Där ska du gå om parken tillåter. Han böjer sig ner och hukar bredvid pojken och säger, däruppe bland träden satt jag och läste nyss när du sov. Pojken tar ett steg mot trottoarkanten men pappan stoppar honom och visar honom bilarna. Än finns de kvar, än får du stanna på trottoaren, men titta där på asfalten. Är den inte lite grönare än asfalt på andra platser. Är det inte så att små, små grässtrån sticker upp på sina håll. Så är det nog och när pappan kommer ihåg att mellanmålet står kvar på ett bord på en terrass en bit upp i en park vänder han sig om, plockar upp pojken på axlarna och går ner mot hörnet där gamla Värtavägen möter Furusundsgatan. Där ligger en restaurang med en uteservering. Pojken viftar och pekar. Viftar och pekar. Det ser ut som att de behållit bensinpumparna. De har sköljt ur bensinpumparna och om man hoppar ner från axlarna och ber kyparn om ett glas kan man själv få gå fram till pumpen och fylla på. Ett fullt glas med grönaste parkjuice. Grönaste Furujuice på Värtavis.

säljare.

Det ringer på dörren igen. Jag vet inte om jag ska öppna. De som varit här hittills har varit besvikelser. Några av dem har tillochmed blivit arga, förbannade gubevars. Jag vet inte varför, men de står här på tröskeln ett tag, liksom vägande på tårna. Jag tar nästan alltid två steg tillbaka för att redan vara på väg till köket i vilket jag erbjuder kaffe alternativt te när jag får besök. När jag får besök. Det var oftare förr. De står där och väger på tröskeln och frågar om annonsen. Jag svarar att jag satt in den på pin kiv för att se om någon tog sig hit och fick jag kanske bjuda på en kopp kaffe. Då vänder de på tröskeln. Som om vi lekte inte nudda golv. Nudda inte tantens golv för guds skull, då är ni fast, tänker de. Nudda inte käringens linoleummatta med spår av genomslitningar. Nudda den inte för den måste vara från sjuttitalet och det ligger inte ens trägolv under för den här kvinnan bor i en hyresrätt (hyresrätt!) som någon byggde på samma sjuttital för att folk skulle ha någonstans att bo. Hennes hem är ingen investering, den bär inte på något incitament att byta ut mattan. Mattan är lättstädad och behöver inte bytas ut för att höja värdet. Värdena den här dinosaurien klänger sig fast vid är lika gamla som henne. Allt det här tänker de på väg mot laminatklädd hiss med spridda kommentarer om sex nedskrivna på väggarna med tuschpennor och ristade med kniv. Och där, där i hörnet ett spår av någonting vi inte vill titta närmare på. Nu åker vi.

Det ringer en andra gång. En mekanisk klocka som verkligen slår till på en klocka när man trycker på knappen. Ett ganska hårt ljud är det. Särskilt om man står där vid klockan med ögat mot titthålet. Titthål. Hah. Det måste vara den sista utposten. När man står hemma hos sig själv och tittar ut i sitt eget trapphus. Det är inte mycket spänning kvar i livet då. Inte som när vi tittade på pojkarna i duschen. De trodde att de hade bästa titthålet men de såg aldrig mer än vi tillät. Vi visste var hålet satt, kunde nästan se deras små ögon därinne. Vårt satt i duschen, de hade ingen aning. Jag vet inte om jag ska öppna, sa jag det. Man når en gräns när spänningen slås ihjäl av besvikelsen. När rädslan för besvikelsen blir så stor att man inte längre orkar investera i risken. Jag är där nu. Men han ser så jäkla snäll ut. Han är bara barnet. Ur mitt perspektiv alltså. Jag öppnar. Tar mina två steg bakåt. Frågar om kaffe eller te. Ler mitt bästa.

Då händer det. Han nuddar golv. Han ler tillbaka. Han säger kaffe. Med mjölk. Vi sitter där i köket ett tag. Över bordet hänger en lampa med virkad duk över. På bordet står en termos och en flätad korg med bullar. Under bordet är hans händer knutna i knäet. Det ser jag inte men det förstår jag på hans blick och hans sätt. Han har ett fint sätt den här. Jag säger det till honom. Efter en stund frågar han om annonsen. Liksom i förbifarten efter att ha berättat om sin familj och sin mamma och frågat mig en hel rad frågor om mitt eget liv med en mycket engagerad ton. Han frågar om annonsen och jag svarar så ärligt jag kan att det har blivit något missförstånd, jag är inte så bra med datorer. Jag har hursomhelst inget att sälja men var det inte trevligt med kaffe och en pratstund? Jo, säger han. Jo, jag ville nog ändå bara prata lite. Prata lite med någon som inget har att sälja. Prata en stund med någon som du.

nyckelbarn.

Vilken fin nyckel du har om halsen. Det är nyckeln hem, jaha. När du säger Tulegatan, menar du Tulegatan eller Sturegatan eller något annat då, man vet ju inte med er små och era förvirrande talfel. Jaså, jaha, Sturegatan, Sturegatan 36. Här gör du en mental anteckning om Sturegatan och dess fashionabla läge vid Humlegården. Humlegården, ett slags miniatyrversion av Central Park. En central park. Gamla stenhus omringar parken som trädkramare utan strid. Som stenhus runt en park. Husen står på motsatt sida av gatan enligt gammal trygg stadsplaneprincip. Om husen hade ögon skulle de se vad som försiggick därnere. Om husen har ögon är det det de gör. Utövar social kontroll på parken och ringer en myndighet om något inte står rätt till. I deras park. De har stått där ganska länge husen, åtmistone de flesta. Några nya har tillkommit och trängt sig in på rivningstomter och lediga ytor, men det är längesen nu. De är en del av vaktstyrkan. De deltar genom att stå där, men flera av dem är kontorshus och inte lika vakna som de gamla. De står där iallafall och har om inte välkomnats så accepterats. Vad ska man göra, säger ett sekelskifte till ett annat. Även om det var bättre förr är det för sent nu. Förr finns inte kvar annat än som tjocka väggar av sten och tvåglasfönster med spröjs. Några av oss är äldre än träden i parken. Vi har sett dem växa upp, från frö och planta till fullvuxna ekar, lindar och lönnar. Alla med sin specifika skugga. Sitt eget mönster på gräset i solsken. Vi kan inget göra. Sjuttiotalshusen får stå här bredvid. De får stå här och vakta med oss. Öppna sina betydligt mindre oljekrisgluggar mot parken och vakta. Så gott det går.

Jag brukar prata med dem som inte slår undan blicken. Jag byter några ord med den som ser mig och rätar ut munnen till ett leendeliknande streck som tycks säga, hejdu, så kan det gå. Inte för mig men jag förstår iallafall att det kan hända. Om inte den bäste så någon i närheten. En blick och en streckmun som tycks säga att det inte är helt kört. Då tittar jag ibland in i de där ögonen och avgör som en hund utan luktsinne vad jag ser för person. Jag tittar och frågar någon gång om en slant, har du en krona över, andra gånger något om vädret. Jag kan vädret. Som friluftsmänniska med många nätter under bar himmel vet jag vad jag ska titta efter. Vilka moln som har en historia att berätta och vilka som bara ser ut som en hund eller en kaffekopp. Vilka vindar som bär på förebud och vilka som bara blåser i mina sista hårtestar. Jag har en sån där överkamningsfrisyr som många äldre män klär i. En som gör att det inte går att se att jag är flintis. Den blåser det i ibland, då får man ta upp stålkammen ur bakfickan och dra över håret igen. Från ena örat till det andra. Man kan inte gå runt och se ut som en slusk även om man behöver be en främling om hjälp ibland. Min dryck bär jag i brun papperspåse, som förr. Skylta med drycken får ungdomarna göra. Barnet här skyltar med ganska mycket. På kläderna står det vem som har tillverkat dem. Ganska stort också. Det gjorde det inte förr. När jag bodde i de här kvarteren var det finast om ingen kunde se var kläderna var köpta. Nu sprutas champagnen istället för att njutas. Jeansen är färdigslitna av barnarbetare i Indien och telefonerna hålls högt och byts ut per kvartal. Jag ska inte tjata om att det var bättre förr bara för att det var det för mig, men om det brinner i en papperskorg eller om unga män är inblandade i ojämna slagsmål då ringer jag nittitusen.

Barnet då. Ett barn som inte fått slita. Det börjar med planerat kejsarsnitt i sjunde månaden. Nu står han där med sin nyckel om halsen, godis och telefon i händerna och högröstade kläder. Han ser ut som ett barn med för få händer. Jag begriper inte vad han har nyckeln till först. Han kan inte vara äldre än sju år. Men jag intervjuar honom en stund och får förutom adressen ur honom vad föräldrarna jobbar med. Heltid, jaha. Övertid, jaha. Låsa upp dörren och beställa pizza, jaha. Det låter ju sådär tycker jag och börjar sakteliga omvärdera pojkstackarn. Det är ju inte hans fel att han inte ens fick födas ordentligt. Inget är hans fel änsålänge. Så kommer han plötsligt på att han inte får prata med främlingar (banal är han också) men jag presenterar mig med namn och pekar på var jag bodde innan jag blev friluftsmänniska. Däruppe, säger jag. Det verkar vara okej för han tittar på mig igen under kepsen. Kisar, liksom plirar. Sa jag att jag också har en nyckel, frågar jag då och tittar på hans nyckel om halsen. Så visar jag min nyckel och säger att den är gjord av guld och kan öppna alla lås. För ett ögonblick ser det ut som att han inte kommer att tro mig, men så händer något med hans blick. Ögonen skuggas under kepsen men solen går i moln och jämnar ut ljuset. Han stänger ögonlocken bara en aning längre än när man blinkar och så föreslår han ett byte. Hans nyckel om halsen i utbyte mot guldnyckeln som kan öppna alla lås. Det var hit jag ville komma men det kan jag inte erkänna för snabbt, så jag skruvar lite på mig och krumbuktar en stund för inte kan jag bli av med min nyckel av guld som kan öppna alla lås. Nej. Det går inte. När han verkar tro att det är han som lurar mig ger jag efter och sträcker fram nyckeln. Den sitter på en kedja och kedjan hänger på mitt pekfinger. Ah-ah, jag rycker tillbaka handen när han försöker ta nyckeln. Jag pekar på hans hals och långsamt nästan andäktigt sträcker vi samtidigt fram nycklarna mot varandra och byter. Guldnyckeln som kan öppna alla lås mot nyckeln som kan öppna våningen på Sturegatan 36. Nu är det nog bara en sak jag inte tänkt på. Det är eftermiddag och den här lilla pojken kan ju inte vara någon annanstans på väg än hem. Det blir svårt för mig att ta mig in när han redan är hemma men det blir ännu svårare för honom att ta sig in när han inte längre har en riktig nyckel. Jag sätter mig ner på en parkbänk och funderar en stund men vad ska det tjäna till. Det är faktiskt Humlegården jag sätter mig i och där jag sitter kan jag se den lilla pojkens rygg. Han går hemåt.

Jag ger upp, min plan som kändes så enkel hade ett så uppenbart fel. Jag sitter och tittar efter honom tills han gått in genom porten. Han kommer in utan svårigheter tänker jag, han tryckte väl koden. Men ändå kan jag svära på att han stoppade nyckeln i låset. Att det blinkade till när nyckeln vreds runt och träffades av solen. Dörren for upp i alla fall och samma sak gjorde väl pojken. Typisk hisspojke. För dåligt med spring i benen. Jag undrar vilket fönster det kan vara och tittar uppför fasaden för att se om något händer. Inget händer. Dagssvarta fönster reflekterar träden, himlen och molnen. Jag tittar en stund. Molnen är snabba idag och lönnkronorna gungar med fart. Det är rytmiskt och jag lutar mig tillbaka på bänken och börjar slappna av, nästan somna. Då blixtrar det till. Bara en gång. En gång och knappast märkbart om man inte sitter och tittar för att upptäcka någonting. Men jag ser det. Det blixtrar till på femte våningen och sedan är det svart igen. Svart med speglingar av träd, himmel och moln.

Jag plockar upp termosen ur ryggsäcken. Den har en sådan där skruvkork som går att använda som kopp. Kaffe, för jag ska sitta här ett tag. Inte kan jag traska in på Sturegatan 36 i dagsljus. Inte kan jag gå in där så länge jag ingenting vet. Jag ska sitta här och spana på fönstret. Jag ska se om det tänds när det blivit mörkt. Men inget händer däruppe. Inget ljus. Inga fönster öppnas. Med tanke på hur pass lite jag har att förlora går jag till slut fram mot porten. Det är mörkt nu och har börjat regna. Ljusen från bilarna glänser i asfalten och jag ser mig själv i en vattenpöl utanför porten. Jag tänker inte på det då men jag ser bra ut. Jag ser ut att ha hatt, och en riktig rock mot regnet. Jag tar upp nyckeln ur fickan och går in, marmor och mässing. Jag halvspringer uppför trappan de fem våningarna till våningen på Sturegatan 36. Jag har slutat tänka nu och dörren öppnas som om den aldrig gjort något annat. Därinne är det mörkt. Inga kläder i hallen. Efter ett varv i lägenheten blir det tydligare. Här bor ingen familj med ett barn. Här bor jag. Eller någon annan som vet hur ett hem på en sådan här adress bör inredas; någon annan med samma osvikliga känsla för stil har fyllt garderoberna och linneskåpen med det bästa från de bästa skräddarna och väverierna. Ur ett diskret skåp med glasdörrar tar jag fram en flaska konjak och häller upp ett glas. Jag ställer mig vid fönstret och tittar ner i parken. Det har slutat regna men en sista regndroppe rullar ner för glaset, stannar, fortsätter och dör till slut på blecket. Och tittar jag riktigt noga ner mot parken, nästan kisar, kan jag se en liten familj i kläder som en gång varit oslitna. I skor som en gång varit hela. De går fram och tillbaka mellan gatlyktorna. Liksom blinkar därnere. Möter de någon kanske de sträcker fram en hand och frågar om hjälp. Kan ni hjälpa en familj som hamnat på fel sida om ytterdörren. På fel sida om gatan. Snälla.

stockholmare.

En stockholmare beställer en stockholmare. Lite längre ner på gatan kommer en annan stockholmare gående. Hon håller en stockholmare i handen. Den första stockholmaren tittar på stockholmaren i gatuköket, frågande blick. En stockholmare tack. Stockholmaren med en stockholmare i handen är från Umeå, mannen i hennes hand är från Falun, han som vill ha en stockholmare i handen och frågar stockholmaren i gatuköket är från Småland, Växjö. Hon i köket som svarar att de inte har några stockholmare, vad är en stockholmare, hon är från Hua Hin, Thailand. Den första stockholmaren ber om ursäkt och går därifrån, hungrig. Nej, vänta, han vänder och ber att få smaka något som en småländsk stockholmare med smak för korv kan tänkas tycka om. Stockholmaren från Umeå, hon med en stockholmare från Falun i handen passerar kiosken då. Hon sneglar på skylten och säger inte särskilt högt till mannen i hennes hand att hon brukade köpa stockholmare här på väg hem från krogen, så kallad fyllemat. Stockholmarna är svårare att få tag på nu, säger Falunstockholmaren då. Svårare nu, men de är fler, säger Umeå. Smålandsstockholmaren vänder sig om, ursäkta, jag kunde inte undgå att höra vad ni sa. Ni sa att det var bättre förr. Nej det sa vi inte, vi antydde att saker och ting förhöll sig på ett annat sätt förut. Stockholmaren i kiosken, hon från Hua Hin lutar sig ut en smula och börjar sjunga. Ingen vet vad hon sjunger men melodin är lätt att känna igen. De sjunger med. De står där en stund och sjunger med. En stockholmare går förbi. Hon tittar upp från sin smartphone ett ögonblick. Hon tittar ner igen. Om hon inte kollar vart hon går kollar hon nog vädret. Vi vet inte, men det antyds att det var sämre förr. Då hade man ingen aning om vart man gick. Eller i vilket väder.

eldsjäl.

Jag brukade sitta däruppe. Längst upp på Hantverkargatan mittemot brandstationen. Jag har en av de där friluftsryggsäckarna med inbyggd pall. I ryggsäcken har jag extra filtar och en termos med lika delar kaffe och sprit, något som håller mig varm. Det fanns två ställen att sitta på egentligen, antingen på en lätt upphöjd gräsplätt eller i trappan upp till gymnasiet, båda med bra vy över brandstationen mittemot. Jag kunde se när det blev utryckning och bilarna for ut, jag kunde se att det brann. Inte var det brann, men att det brann, det räckte för mig. Om det brann fanns det en brandstartare, någon olycklig sate som rökt i sängen eller någon annan som glömt sitt stearinljus, allt de ville att mysa lite, göra någonting de inte alltid gjorde. Förr eller senare öppnades portarna på brandstationen och ut for fordonen. Jag har inte pyromanens inställning, jag är människomänniska. Jag vill veta något mer om människan, något som ingen vetat förut. Därför satt jag mittemot brandstationen, längst upp på Hantverkargatan där husen är som lägst och där fordonen rullar ut, blinkande ljus och sirenserenader. Allt för en olycklig sate någonstans inte alltför långt borta, på den tiden då brandstationen bodde nära elden. På den tiden då inte allt var effektiviserat och centraliserat.

Det brukade vara folktomt här. Inte helt förstås eftersom en gata i stan inte är folktom men folktommare än en annan kanske. Jag trivdes hursomhelst häruppe. När inte portarna öppnades hände lagom mycket; några gymnasister kastade ett glåpord, någon sprang till bussen (Trean), och ett par andra gick in på Kanel, Primo eller vilka som för stunden försökte hålla liv i hörnet vid brandstationen. Det växte grönsaker på brandstationen, det gör det fortfarande, som om ingen ritat och byggt, som om någon före asfalten satt ett frö här och tagit några steg tillbaka för att se vad som hände och sett en station växa. Tegel och grönt. Spröjsade fönster och träd.

Nu verkar det som om stationen växer vidare, som hade den förstått att allt centraliseras och effektiviseras, men som ville den protestera, växa inåt, växa åt fel håll. Som för att bevisa någonting. Som för att gerilla in ett hörn av Kungsholmen som gör som det vill. Ett hörn på en holme som anpassar sig till nya tider utan större ansträngning. En brandstation med ett eget liv. Ett människoliv. Jag sitter kvar på andra sidan gatan trots att portarna står öppna oftare nu, trots att det inte betyder katastrof när de öppnas. Jag sitter kvar av samma anledning. Jag sitter här med min gamla ryggsäck fylld med värme för att jag är människomänniska. Det finns människor här nu, jag kan studera dem på nära håll, långt ifrån sängcigarettrökande, stearinljusglömmande, kokplattelämnande katastrofer. På vintern, när jag behöver min ryggsäck som mest tänder de eldar här på torget, (jag har flyttat till andra sidan gatan nu, till torget, den gamla platsen framför brandstationen där brandmännen ibland tvättade bilarna i maj) och bland eldarna står bönder och säljer rotsaker. Bland stånden och eldarna minglar Kungsholmare, Söderbor och Cityfolk och köper grönsaker till torsdagsmiddagen. De är på väg hem från jobbet. De minglar bland eldar som om fröet som en gång såddes skjutit skott och ynglat av sig på torget och tagit över asfalten. De har glömt att innanför portarna, i saluhallen, en gång stod brandbilar i startblock och väntade på brandmän. Brandmännen brukade byta om på övervåningen och glida nedför välsmorda stänger. Nu bor nyinflyttade kungsholmare däruppe och tar hissen till saluhallen, utpå torget till brinnande eldar i eldfasta kärl och minglar bland bönder och stadsbor. Aldrig långt till närodlade bönor. Ingenting är längre långt borta häruppe, längst upp på Hantverkargatan. Jag håller termosen uppochner och bara droppar droppar ut. Det är kallt, så jag fryser. Jag skruvar igen termosen, drar på mig ryggsäcken och blandar mig med torgminglarna, torgmånglarna. Det är varmt härinne bland eldarna. Men inte så varmt som därinne i saluhallen. Jag går några varv bland kaffebönor, limabönor och grönbönor. Jag tar tag i en bönstjälk och klättrar ner en våning. Sorlet möter mig halvvägs ner, jag ser en bar och bord tätt spridda med människor böjda över mat. Jag är inte kall längre, jag är törstig, så jag tar av ryggsäcken och gräver djupt i den. Långt därnere ska det finnas några gamla sedlar. De är nog värda någonting tänker jag. De är nog värda det som står på dem. Jag går fram till baren och frågar om de inte kan tänka sig att servera en gammal spanare en öl. Vilken öl, frågar de. Vilken somhelst, svarar jag, bara den inte har rest längre än från Dalarna.

Lugn, bara lugn, säger de då. Vi har öl till dig, den är bryggd av brandstationsrot och lagrad här, här en liten bit under Kungsholmen. Här en liten, liten bit under ett brinnande torg.

ryggsäck.

Han sover i en säng mitt i rummet. Sängen är enkel, reglar i sängens bredd skruvade i två grövre reglar i sängens längd. Ovanpå, en madrass. Han sover fyrtiofem plus tjuåtta millimeter från golvet plus madrass men den är så tunn att vi kan räkna bort den. Golvet är betong. Han bor i en källare och i hörnet av rummet finns en brunn och en vattenkran från väggen. Det är här han tvättar sig och om det verkar enkelt är det inget mot hur han hade det när han växte upp. Sådetså. Han har målat sina väggar i fyra motiv. Fyra väggar, fyra motiv, han försökte tapetsera men det var för fuktigt och tapeterna bubblade och lossnade, så han målade istället. Muraler. Eftersom det inte finns fönster i den här källarlägenheten, står inget i vägen för motiven och det är därför han målade överhuvudtaget. Istället för utsikt, utsikt målad. Han skulle nog inte kalla sig optimist men muralerna i hans enda rum, rummet utan utsikt han hyr för tusen kronor i månaden av ett medelålders medelsvenskt par ur övre medelklassen, antyder att han åtminstone har litegrann fel. Han har fyra väggar och ett tak. Väggarna är målade i de fyra årstiderna. En skog och en glänta med en tjärn målad i de fyra årstidernas färger. Istället för att bryta motivet i hörnen har han brutit det mitt på väggarna. Han är ingen konstnär men inbillar sig att det får hans konstverk att framstå som mer genomtänkt. Mer konceptuellt. Taket har han målat himmelsblått. Himmelsblått som när himlen är blå i mitten av maj. I mitten av maj en bra sommar när maj är varmt och juni lite kallare och juli olidligt. Det är en ganska kall blå och som kontrast har han målat några moln. Betonggolvet känner du redan till. Det är grått, betonggrått, och lutar en aning mot brunnen i hörnet. Bredvid brunnen och kranen står en toalettstol. Det är ingen fängelsecell. Det är en källare i en villa i villaförorten och där hyr vår man en månad i taget av Bryngelssons, en, två och tre trappor upp. De har plats, de har platteve, dator och espressomaskin. De har en inneboende, han heter Kjell. Han är femtioåtta.

Du går ut genom porten på din gata. Jutas Backe, en liten gata i en backe på fel sida Birger Jarlsgatan. Eller åtminstone på den sida gatan som inte hör till Östermalm, utan till något annat. Till ett annat liv. Ett liv utan två föräldrar som i och för sig dricker för mycket ibland och kanske jobbar för länge någon gång eller lämnar över dig till guvernanten hellre än att leka en stund. Ett liv utan farsan. Farsan som försvann innan du visste ordet av ordet av. Morsan är kvar men trängs med dig i lägenheten på tjugotre kvadrat de stunder hon är där, de stunder hon inte jobbar knogarna av sig i någon av dina klasskamraters Östermalmsvåningar, skurande deras kakel med tandborste. Som om inte allt var nog jobbigt jobbar din mor som städerska åt dina kamrater. Som städerska åt dina manikurerade minimän med adelshakor och strimmiga ögon, smala ögon, ovetande offer för samhällsanpassad och accepterad inavel. Inavel utan in. Avelsbarn till adelsbarn. Dina klasskompisar. Dina jämnåriga djävlar utan horn. Dina förutbestämda vinnare som kan fylla din skolbänk med hundbajs och tatuera bögjävel i bänkskivan och utan svårigheter ge dig skulden för vem skulle det annars vara. Inte kan kamrerns barn eller hertigens unge eller advokatens son ha lärt sig sådana ord, inte kan väl det vara möjligt. Det måste vara bastarden som fyllt sin egen bänk med skit för att sedan anklaga någon av klassens änglalika pojkar för dådet helt utifrån revanschlusta och för egen vinnings skull. Lågt, sa lärarinnan, lågt anklaga änglalika pojkar för illdåd de helt uppenbarligen inte begått. Så lågt att bestraffningen, utöver trettio fingerslag med linjal, är placering i ett hörn en hel skoldag med dumstrut på huvudet och byxorna neddragna.

Så såg livet ur för vår man och tillåt mig fortsätta för jag har bara börjat och om du tror att det här ska avslutas lyckligt får du tänka igen, eller åtminstone vara beredd på det värsta. Det blir enklare då.

Humlegården en dag i maj. Troligen en av de första varma. Himlen är målad i samma kallblå som taket, med några moln. Du har skolväskan på ryggen, inte en ny och fin skolväska utan en gammal och ful som din mamma haft. De kommer emot dig, fem stycken, med fina skolväskor. Senaste snitt, senaste färg, orörda. De har inte ens något i dem för de behöver inte nödvändigtvis göra läxan för vem skulle fråga om de gjort den, vem skulle fråga dem. Du är på väg mot Linnéstatyn i mitten för att med ryggen mot solen, i skuggan, läsa. Läsa är det du gör när du inte gör någonting annat och det gör du inte nu. Du fäller inte ner blicken i marken när du möter dem utan riktar den något ovanför deras ögon, ungefär i pannluggen. Fem likadana pannluggar fästa på fem likadana pojkfrisyrer på fem likadana pojkkroppar (med fem identiska ryggsäckar men det sa jag nog). Du kommer undan med axeltacklingar den här gången, en på vardera axel och en spottloska som landar där du precis satt ner foten. Du går fram till statyn, sätter dig ner och tar upp din bok. Nu är du hemma. Innanför pärmarna är du trygg, i rabatten runt Linnéstatyn, blommor.

Det är just när du ska slå ihop boken, för nu har du läst sista sidan, och plocka upp reserven ur väskan som du ser dem. De står i dina båda ögonvrår med rep i händerna. Du gör ingenting för det finns ingen anledning, ingen chans att ändra på någonting. När de bundit fast dig vid statyn står de där en stund, lite osäkra, vägande från fot till fot, spottande bland blommorna. Du har ett grepp om väskan och inget grepp i övrigt. De ger dig några örfilar men ingenting värre och när de tröttnat på det kallar de dig några saker du blivit kallad förut, fattighjon, bögjävel och socialdemokrat. Du är inte säker på att något av dem stämmer men du argumenterar inte för det går nog snabbare då. En säger, äh, nu går vi, tar en av de andra i jackärmen, spottar där du har dina fötter, och gör mycket riktigt så, går därifrån. Solen är på väg ner när du tar upp reservboken och läser tills det blir för mörkt. Mamma väntar nog inte på dig hemma för hon städar hos någon av ryggsäckarna. Du läser, du tänker att nästa vecka gör de något värre, eller så gör de inte det. Det är inget vidare liv där utanför pärmarna.

Han ligger i sängen mitt i rummet och tittar upp i takhimlen. Ovanpå hör han stegen från Bryngelssons. Innan han öppnar sin bok tänker han att barnen Bryngelsson nog har nya ryggsäckar, likadana ryggsäckar som andra barn. Lika tomma ryggsäckar, lika likadana ryggsäckar som andra barn. I deras klass finns kanske en pojke med sin mammas gamla ryggsäck. En pojke mellan pärmarna, en ensam en med ett tak målat himmelsblått.

ingenting.

"Vad har ni då?"

"Ingenting."

Han tittar på expediten ett slag sedan går han ut. Han smäller väl inte i dörren för det finns nog ingen men han stampar lite hårdare i trottoaren utanför. Nästa vecka när han lugnat sig går han dit igen. Ovanför dörren hänger en skylt. En vit, blank skylt utan text, utan logga, tom. Han vet inte varför men han är provocerad. Han kliver in och hälsar hurtigt på expediten som står i ett hörn, kassa saknas, och nynnar på en melodi. Kunden tittar runt i butiken. Tomma hyllor, vitt blankt golv, vita något mattare väggar och en takmålning från en annan tid. En bevarad takmålning. Han tittar på allt utom expediten som nynnar vidare, nynna nynn, nynn nynna. Efter en stund slutar han nynna och börjar vissla istället, vissel visslavissel vissl, som för att bevisa sin oskuld visslar han.

"Kan jag hjälpa dig", frågar han, "söker du något särskilt?"

"Nä, jag kikar lite", han har bestämt sig för att dra ut på det här. Se om han kan få expediten ur balans.

"Säg till om du undrar nåt", (visselviss, vissla vissel). Expediten byter fot och visslar vidare. Han tittar ut genom fönstret och ser en tant med en pudel. Hunden lyfter på benet och kissar en skvätt i dörröppningen och går vidare. Kunden tittar fortfarande på tomma hyllor som fanns det något där. Han sneglar på expediten som har slutat vissla och står och tittar i taket, rakt upp. Kundens ögon dras ofrivilligt mot taket och går man förbi på gatan, vilket vi kanske gör i det här ögonblicket, ser man en tom butik med tomma hyllor och två personer som utan att blinka, med gamars halsar, stirrar på en takmålning. Efter en stund lägger de sig ner på rygg för att med mindre besvär kunna betrakta motivet. Det ser ut som en spegelbild av butiken bara det att ingen ligger på golvet. Bara det att butiken är full av människor som tycks rycka och slita i saker på överfyllda hyllor och bakom kassan står tre expediter och knappar på tre kassaapparater och om han tittar noga har de några droppar svett i pannan och ser lätt stressade ut vilket kunderna också gör förresten. Expediten reser sig upp då, går fram till kunden och tar honom i hand, hjälper honom upp. När han följer honom till dörren ut på trottoaren frågar han om han hittade någonting. Kunden tittar på honom och säger ingenting men nickar. Han slutar inte nicka när han vänder sig om och går därifrån. Om vi står kvar utanför butiken ser vi en man gå nerför en gata, ganska långsamt, med huvudet nickande på halsen som satt det inte riktigt fast.

spårlös.

Ursäkta, säger någon, vad är det för musik?

Det är klassisk musik. Hennes brytning är polsk.

Han säger ingenting. Han ler för sig själv men visar ingenting utåt och tänker han närmare kommer han nog fram till att han gillar svaret. Som man frågar får man svar. Han går hit varje fredag, ensam. Ett litet mörkt ställe på Tegnérgatan. På väggarna fotografier som ser ut som vore de uppsatta i smyg när en servitris vänt ryggen till och som hade servitrisen sett vad som hänt men ändå låtit dem sitta kvar. En multireligiös person verkar ha bott i lokalen, byggt altare i alla hörn, möblerat med bord och spetsdukar för att, allting färdigställt, stänga dörren utifrån och aldrig komma tillbaka. Han har dock varit förutseende nog att sätta upp en skylt och en meny i fönstret. Senare har folk ställt sig på kö utanför fönstret och med vattnande munnar studerat menyn tills någon fått upp dörren och ställt sig i köket. De som öppnade har inte lämnat lokalen sedan de klev in, vilket medfört att besökaren har en känsla av att befinna sig bland gäster som existerar medan personalen egentligen inte finns. Tittar han efter riktigt noga ser han att deras fötter inte lämnar något avtryck i golvdammet och att deras svar på frågor inte är några svar.

Vad har ni för öl?

Vi har öl av olika sorter, (polsk brytning).

Och innan du hunnit undra har du en öl av olika sort i ditt glas men frågar dig inte hur den hamnade där eller om du tycker om den. Du dricker den bara - sköljer ner din östeuropeiska husmanskost med den - till tonerna av klassisk musik. Ett sådant ställe är det och hit går han varje fredag. Han heter Johan och är kär i en servitris. Hans far är död, men hans mamma lever.

Johan och hans mamma bor tillsammans i en liten lägenhet inte långt från restaurangen. Han går till ett oansenligt arbete varje dag och lyfter en oansenlig lön varje månad. Varje fredag äter han middag (tre rätter) på restaurangen och varje lördag lagar han middag åt sin mor i det lilla köket i deras gemensamma trea. Varsitt rum och ett vardagsrum. I vardagsrummet har de en teve de tittar på varje vardagkväll; de bryr sig inte mycket om vad det tittar på, ibland tittar de inte ens, men ljudet är ett välkommet sällskap då de inte har mycket att prata om längre. Allting uttömt, eller åtminstone utslitet. Hans mamma frågar varför han inte tar hem några vänner. Gäster är alltid välkomna, säger hon. Du är väl inte rädd att din gamla mor ska skämma ut dig inför dina vänner, fortsätter hon. Han är inte rädd, bara ensam, svårigheterna med människor en anledning att han bor med sin gamla mor. Det säger han inte. Han svarar ingenting, och hon säger ingenting heller förrän hon nästa vecka frågar samma sak igen. Du sitter här med mig alldeles för mycket, jag har inte mycket mer att ge, men du är ung och borde komma ut och träffa lite människor i din egen ålder. Tur att du har ditt arbete och vännerna du träffar på fredagkvällarna. Finns det någon särskild vän bland vännerna du träffar? Jag och din far var aldrig särskilt romantiska med varandra, men vi älskade varandra och vi fick dig. Han säger ingenting nu heller. Han tittar på henne, snett leende, och höjer volymen på teven. Han har aldrig känt sig bekväm i sammanhang. Alltid känt sig utlyft ur dem, strax ovanför dem utsträckt i luften med handen under hakan betraktande dem. Sammanhangen. Hovrande däruppe har han betraktat sig själv småpratande med människorna i sammanhangen och inte känt igen sig. Skämts över sig själv men glad att kunna sväva däruppe där luften känns glesare, lättare att andas. Nu är han däruppe igen och undrar varför någon tar sig tiden och besväret att skriva om honom. Undrar om det finns något mer hos honom än det som möter ögat. Undrar om hans förtjusning i servitrisen är en anledning och om det är det som ska få honom att landa igen.

Han har kommit hit många fredagar nu, inte fler än han kan räkna för han har ett kryss i kalendern för varje gång hon serverat honom. Ett kryss för varje gång hon tagit sikte på honom och robotlikt, radiostyrt svävat genom restaurangen till hans hörn och serverat honom.

Smakarebra?

Jo.

Mer har de inte sagt men många gånger. Han undrar om det hjälper att det sagts många gånger och om det ger dem ett eget band som för varje gång knyts lite hårdare kring deras liv. Surras några varv extra och minskar längden mellan dem. För dem lite närmre varandra tills bandet blir ett nystan och de står mitt i nystanet skyddade från omvärlden genom varvtal av garn. Så är det nog inte. Han måste nog säga henne något mer. Jo är fint nog, men det kunde behövas något mer.

Smakarebra?

Jo...

...jag gillar dig.

Hon har vänt sig om, behövde bara en kort paus för att samla upp tallriken och glaset och lägga notan på bordet framför honom, men han undrar om hon inte stannar upp lite. Stannar upp, liksom haltar, innan hon samlar sig igen och fortsätter mot köket. Han lägger pengar på bordet och reser sig för att gå, fullt av folk omkring honom nu. Han skjuter in stolen, ljudlöst under sorlet från fredagsfull restaurang, och går mot dörren. När han vänder sig för att se henne igen, ser han fotspåret i golvdammet. Ett spår. Inga gäster har rört sig och hennes spår till köket kan han inte se, men två steg från där han satt ser han ett ensamt spår. Jag gillar dig, tänker han, öppnar dörren och går ut.

Hon vänder sig om i köket och tittar mot dörren. Hon ser inget särskilt förutom en stängande dörr och ryggen på en regelbunden kund som kommer in varje fredag klockan åtta och går hem varje fredag klockan tio. Hon går fram till där han satt, samlar ihop pengarna han lämnat och tittar ner på golvet. Golvet har ett tjockt lager damm igen trots att hon städar varje morgon. Något är fel med det här stället tänker hon och ser att längre in i lokalen är dammet upprört av fötter från gäster, men här, här mellan platsen han precis lämnat och dörren han precis stängt, inga spår. Inga spår alls.

Förstapris.

Icakurirens novelltävling i samarbete med Damm förlag och Vulkan.se

Juryns Motivering

Spårlös tycks vara skriven av en redan färdig författare.

Gåtfull utan att vara pretentiös, detaljerad utan att bli banal.

Förtätad stämning, och en fullt utvecklad berättelse.