tisdag

vad flygvärdinnor gör när dom inte syns.

kanske kopplar de in sig på en maskin som laddar upp dem. eller vrider upp dem. för att de har ett mekaniskt verk som gör att de kan springa (fågellikt) genom korridorerna. och prata snabbt.

de hoppar ut (för att efter en kväll på operan och en måltid, likt actionhjältar återvända via stridsflygplan och servera frukost).

möjligen sitter de längst bak och tar hand om sina matvagnar som inte alls är matvagnar utan förklädda lamor, och isåfall är de själva inte flygvärdinnor utan lamaskötare. eller kanske en slags robot från framtiden som sliter av sig en trång mänskokostym för att i ett par timmar mellan måltider smörja sina kullager med framtidsolja.

inte vet jag. 

söndag

kostymdrama.

Första gången han tog på sig den var han 4 år. Han skulle presenteras för omvärlden och uppmärksamheten den fäster vid utsidorna. Till en början satt den ganska obekvämt och var förvånande svår att dra på, men med åren lärde han sig knepen och glömde de tidiga svårigheterna. Han visade aldrig upp några revor eller skrynklor, utan bar den med värdighet. 
Dagen hans mamma hjälpte honom dra på den för första gången var hon blank om ögonen och hade tårar i rösten. Han bar den inte för hennes skull och hon skulle alltid se honom med samma ögon oavsett hur den satt. Men ska du lämna det här lilla huset, och det tror jag du vill, måste du bära dräkt.

Han stod hos skräddaren, armarna utsträckta, när det slog honom. Aldrig sedan han första gången drog på sig dräkten hade han funderat på vad han var därunder. Nu, många utslitna kostymer senare såg han plötsligt vad han dolt. Han såg mamma lyfta upp honom ur spjälsängen och stryka pälsen ur hans ögon. Imorgon klipper vi din svans och köper dig en mänskodräkt. 

torsdag

jean-marie gustave le clézio.

sjamarri gysstav lökleziå, Hela eftermiddagen övade jag. Malde om och om igen i huvet. Det läckte ut ibland också, sjamarri gysstav lökleziå sjamarri gysstav lökleziå. Vasaru? vem? jag? inget. Ingenting alls, du hörde fel, sjamarri gysstav lökleziå. Vid femtiden satt det som kranvatten och jag rusade ivrig ner till Hedengrens. Sjamarrigysstavlökleziå, nästan skrek jag. Har ni honom?

Vi har två titlar i abchazisk översättning, sa de. Jag tar dem, sa jag.

måndag

olaga oväpnat orån.

Först började elgiganten brinna och när jag såg mig om brann ganska många. Siba, seveneleven, stadium, rätt var det var stod åhléns i lågor. Jag kände ett stygn av dåligt samvete eftersom jag precis tänkt hur det skulle vara om de stora butikerna där ingen vet någonting plötsligt och exempelvis brann upp. Vad skulle vi göra då, skulle vi gå och handla av någon som förtjänart. Inte vet jag. Jag drog min vattenpistol för att hjälpa till och då grep de mig. Väpnat rån löd min dom. Olaga väpnat rån. 

lördag

får jag gå in nu.

Jag sitter i sandlådan med solen i ryggen. Mamma ser mig som siluett, med blond hårgloria. Jag är i något av en knipa. Bakom mig på andra sidan gatan leker grannbarn. Jag törs inte gå dit och jag får inte gå in. Fint väder är utomhuslek. Mamma vinkar. Hon står i köket. Jag vinkar tillbaka, ryggen mot barnen, noga med att dölja vinkningen med kroppen. Mamma är lite otydlig bakom solreflexer i fönstret, men jag ser att hon ler. Hon vet inte. Jag tvingar mig att inte vända mig om. Vända mig om och se de andra springa genom vattenspridaren. Skrattande. Jag börjar gräva. Jag har ingen sån där skopa man sitter på med spakar, då skulle det gå undan, jag har en spade av plast. Jag gräver och glömmer omgivningen, jag gräver som fanns det ingen morgondag, långsamt försvinner jag ner under marken. Snurrar i en virvel när sandlådan sjunker som hade proppen dragits ur. Gräsmattan, huset, kvarteret och byn hade alla följt med om inte för kanten. Rejäl svensk sandlådesarg. Snabbare och snabbare snurrar det, jag tittar upp och ser bara en bit rund himmel. Det känns som en duns, som att jag plötsligt ligger på rygg, men det snurrar fortfarande, röda prickar dansar på ögonlocken. Jag öppnar ögonen, blinkar mot ljuset och borstar sanden ur håret. Eftersom jag hört var man hamnar om man gräver tillräckligt djupt så stålsätter jag mig inför folkmängden men ser bara himmel. Himmel och skägg. Det är pappa, uppochnervänd. Han ler men säger inget så jag öppnar munnen för att fråga om vi inte kan flytta hem igen. Hem till Sverige igen. Där allt var som vanligt, snälla. Men jag säger inget.

onsdag

gonatt fru lindh.

Hon hade en livshistoria hon inte berättade för mig. Vi hade känt varandra för kort. Hon hette Gerd Lindh och jag mötte henne på rosenlundsgatan. Jag hörde inte vad hon sa. Det berodde inte på min hörsel utan på att hon viskade. Vi talar inte om teaterviskningar utan om en röst som glömt samtalston, en skir röst som om det inte vore för trafikbrus inte alls gjort sig hörd. En röst som glömt samtal men kom ihåg bakgrundsbrus. Kan du hjälpa mig hem? Kan du följa mig hem, jag kommer dö annars. Gerd sover nog nu, men om hon inte gör det står hon på rosenlundsgatan och viskar. Efter en stund kanske någon hör, någon som inte har tid att inte ha tid. Annars kommer Gerds personal hämta henne och säga; vi kan inte låsa in dig Gerd, vi kan inte sätta upp ett staket, men vi kan be dig försöka sova en blund. Gonatt Gerd.

till gerd