par i brott.

Vi hade inte sett en solnedgång på månader och var betagna av den. Betagna stirrande på den, båda med munnar som o:n. "Vad tror du," sa jag, "ska vi stanna ett tag." Hon var rynkig numera, skinntorrt decolletage, men vacker. Hon tittade på mig som vore jag från annanstans, ögonen osynliga bakom stora solglasögon. Jag såg dem ändå, de sa att jag inte skulle fråga så dumt. "Skål," sa hon. Vågorna silades genom snäckskal, hyschande.

I förrgår stod vi framför sista dörren i kvarteret, godispåsar i hand, och ringde på hos sista familjen. Ringklockan spelade en melodi istället för pling-plong. Vi log, tittade på varandra och ringde igen, o tannenbaum, oo tannenbaum. Vi hörde barnfötter därinne och vuxensteg. Dörren öppnades för jullukter. "God Jul," sa jag, min fru presenterade oss och berättade historien. Vi var gamla nu och hade inte fått några egna barn och därför inga barnbarn, så vad kunde vi göra annat än att besöka barnfamiljerna i bygden och bjuda på godis. Hon broderade ut lite mer men du fattar den generella idén. Två gamlingar, lite ensamma, varma hjärtan som slår för ungarna i trakten istället för att stelna och bli bittra av ofrivillig barnlöshet. Ungefär så. Ofta fällde man en tår och bjöd in oss på toddy. "Blir ni hemma över julen?" Kunde vi fråga, "mycket flängande till morföräldrar och släktingar?" 

På julaftons afton skred vi till verket. Innan flyget lyfte på juldagsmorgonen hade vi tömt tjugonio villor, vår hälare mötte på flygplatsen med biljetter i hand. Grådis och bruna snörester omringade terminalen. Samvetet pratade lite med oss på vägen ner men vi lyssnade bara en stund. Med åldern blir hörseln sämre.

moonlighting.

We hadn't seen a sunset in months and were taken with it. Staring at it with mouths like O's. ”So,” I said, ”stick around for a while?” She was wrinkly now, roughskinned décolletage, but beautiful. She looked at me as if I were from elsewhere, her eyes invisible behind sunglasses. I saw them anyway, they told me not to ask stupid questions. ”Cheers,” she said. Waves whispering through layers of seashells.

The day before yesterday we stood at the last door on the block, bags of candy in hands, calling on the last family. The doorbell played a tune instead of ding-dong. We smiled, looked at each other and pressed it again, o tannenbaum, ooh tannenbaum. We heard childrens feet inside and grownup steps. The door opened with christmas smells. ”Merry Christmas,” I said, my wife introducing us and telling the story. We were old now and hadn't had any children of our own, hence no grandchildren, so what could we do except visiting the nuclear familys in the neighbourhood, treating the children to candy. She elaborated of course, but you get the general idea; two old people, a bit lonely, warm hearts pounding for the kids in the area instead of growing cold with bitterness from involuntary childlessness. Something like that. Often, one shed a tear and invited us for eggnog. ”Will you stay home for christmas,” we would ask, ”a lot of running around visiting grandparents and relatives?”

On christmas eve we set to work. Before the plane took off on christmas morning we had emptied twentynine houses. Our fence greeted us at the airport, tickets in hand. Grey skies and brown scraps of snow surrounded the terminal. Conscience talked to us on the way down but we only listened for a while. With old age comes impaired hearing.

julsaga (en av dem).

Snön låg inte vit på taken. Inga frostrosor blommade på fönstren och ingen is täckte vattenpölarna. Ett dis över kvarteret luddade skenet från gatlyktorna. 

Det var kvällen före julafton och tomten kunde inte landa på vårt sadeltak. Han cirkulerade över byn som ett flygplan utan landningstillstånd. Han behövde snö. Pappa hade gått ner i sin verkstad och snickrat julklappar, han trodde inte på tomten. Ett svagt dunkande hade fått mig att drömma om ångmaskiner och den miniatyrversion jag önskat mig. Den jag visste jag inte kunde få, om inte tomten fick landningstillstånd. Jag hade skrivit till tomten, han visste vad jag ville ha och hade nissar att backa upp det med. Pappa var ensam och inte särskilt händig. När jag vaknade låg högar under granen. Högar av träleksaker. Vi hade svårt att förstå dem, så halva dagen vävde pappa berättelser, bruksanvisningar. Han hade tummen mitt i handen, men historier kunde han väva. Min träbit var en snömaskin, en flisig träbit med två påspikade armar. Armarna satt i varsin ände och man skulle hålla i dem och rotera den, som en vev. Det var inte lätt, det fanns inga gängor. Bara spikar, och flisor. Medan man vevade skulle man sjunga Idas sommarvisa. Man skulle veva baklänges och man skulle bli glad, för alla gillar sommaren, men vädermakterna skulle bli förvirrade och slutligen skulle det snöa, och tomten landa. Jag var lätt besviken men fylld av julstämning. Ljusen var tända och granen klädd. Det doftade hyacint och nejlikor i apelsiner. Diskhon var fylld med disk, vi kunde diska på juldagen.

Vi satt på golvet med våra träbitar. Pappa log och vi vevade, snurrade, kastade och fäktade. Vi gjorde det nog för pappas skull. Jag minns inte allt som hände för jag snurrade och mumlade på sommarvisan, men när jag suttit där ett tag märkte jag att jag var ensam. Någon hade öppnat dörren och gått ut, några stod vid fönstret och tittade. Det snöade. 

Tomten landade aldrig, om det var för lite snö vet jag inte, men det blev en vit jul. En sådan vi önskat oss.  

förlikning.

Vi gick till vattnet genom skogen. En barrskog luktande varm sommardag, solen dansande mellan träden och steppande på vattnet. Med kastspön över axlar och draglådor i hand gick vi. Jag, far och bror. Det var min sjunde gång men jag kunde inte fiska. Jag var med ändå. Det var något med att kasta som tilltalade mig, men jag vevade in för fort, otålig att kasta igen. Bror och far stod lugnt och drog upp fiskar. Fiskar på hög. Mitt drag gjorde svallvågor, inga fiskar var snabba nog. En gång fick jag en fågel. Det blev ett jäkla ståhej, stekta sparvar var inget vi normalt unnade oss. En annan gång en peruk. Ägarflinten tog det personligt och stämde min familj på tre gäddor. Vi förlikade. Den kvällen åt vi smörstekt tupé, mjällsaltad.

lyssna på morten johansson.

på ont & gott.

Den här är ganska självgående. Jag tänker det och balanserar medan min senaste kund, vi kallar dem så, spottar ut tandkrämen. Jag har precis övertalat honom att skippa tandtråden. Mest för skojs skull. Jag borde inte hålla på. Ibland tar jag min lilla röda gaffel och sticker mig själv med den. Som för att skärpa mig, det hjälper inte. Min bevingade vän på andra axeln verkar alltid så nöjd med sig själv. Gör inga fel. Rak som en pil säger amerikanerna, straight as an arrow. Jag, å andra sidan, kämpar hela tiden med mig själv. Det var bättre förr, när det var svartvitt. Ontgott, gott och ont. Nu pratar alla om gråskalor. Förvirrande. Ta den här kunden tillexempel. Förra veckan fick jag honom att dricka lite för mycket. Det slutade ganska illa, en onyanserad diskussion blev handgemäng och ett besök på akuten. En flickvän fick nog, slog i dörrar och kastade porslin (ja, det gör man fortfarande). Å andra sidan var det jag som fick honom att ringa henne första gången. Han vågade inte. Han på andra sidan var inte särskilt uppmuntrande. Sa att det bara slutar illa ändå, bättre för alla om du ligger lågt. Ser en film och somnar i tid.

Det blir nog jag som får lappa ihop det senaste misstaget också. Ibland känns det som jag kunde sitta på andra axeln likagärna. Det är därför jag gör de här sakerna. Skippa tandtråden, viskar jag. Ta ett glas till, ingen fara. Sjukanmäl dig då, om du är så trött. Step on it mister, vi missar Idol. Som måste jag förtjäna eldgaffeln. Som vore allt svartvitt igen. Som förr.

lyssna på johan nylind.

bad vs good.

This one is rather self-driven. I think that and balance myself while my latest client, that's what we call them, spits in the sink. I made him skip flossing. Just for the hell of it. I really shouldn't, but I can't help myself. Sometimes I use my little red fork and prick myself with it. Just to pull myself together, it doesn't work. My winged friend on the other shoulder always seems so pleased with himself. Does nothing wrong. Straight as an arrow. Me, on the other hand, I fight myself all the time. I like the old days better, when everything was black and white. Bad/good, good and bad. These days everything is shades of grey. Confusing. Take this client for example. Last week I had him drink a bit to much. It ended rather badly, a bad discussion turned into a scuffle and a visit to the emergency room. A girlfriend had enough, slammed doors and threw chinaware (yes, they still do). On the other hand, it was me who made him call her in the first place. He didn't have the guts. The guy on the other shoulder wasn't encouraging at all, saying it would only end badly, better for everyone if you lie low. See a movie and go to bed on time.

It will probably be me repairing this last mistake as well. Sometimes I feel I might as well sit on the other shoulder. That's why I do these things. Skip flossing, I whisper. Have another drink, no harm in that. Call in sick then, if your so tired. Step on it mister, we'll miss the game. As if I had to earn the trident. As if everything was black and white again. Like before.

rök & aska.

Jag ska inte fortsättningsvis medelst högtravande och långdragna utläggningar om samtida företeelser trötta ut någon. Men låt mig först citera två stora män. Den ena något större. Den andra i själva verket något mindre än en mus, med den markanta skillnaden att musen saknar anspråk på att uttrycka sig offentligt.

Årets nobelpristagare i litteratur: "Det var då jag förstod en sanning som inte är uppenbar för barn [...] att böcker utgör en dyrbarare skatt än fastigheter och bankkonton."

En nytillträdd VD för Akademibokhandeln: "Vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller böcker."

Om jag tolkar den senare på ett riktigt sätt, torde det innebära att det inte fanns något utrymme för den förre, före mottagandet av priset. Nu, däremot, finns gott om plats. För mig finns dock längre ingen plats. Må jag ta eld och långsamt försvinna i rök och aska om jag någonsin igen passerar genom de helvetes portar som öppnar sig mot Akademibokhandeln. 

äntligen.

Jag har ännu inte läst hans samlade verk. Denna den senaste i raden av mottagare till vårt ädla litteraturpris. Jag har dock, med törnrosa som tunn publik, läst talet. Högt. Vid några tillfällen tvingades jag avbryta läsandet för att svälja gråten och torka tårarna. Vår man, vår pristagare är en stor människa. Detta är min tro. Och nu, läs talet. Annars.

För att du inte ska missta denna hyllning för slentrianmässig eller ett bugande under Akademiens auktoritet vill jag här tillägga att jag inte imponeras på liknande vis varje år. Kanske har jag, eller Akademien, blivit visare.

som om jag pratade med någon.

Det var vid den här tiden på året jag brukade gnälla mest. Solen skiner inte och om den gör det är det bara en stund. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag går hem. Sådär höll jag på. Kallt är det också. Och ruggigt. Sådär fortsatte jag. Jag började tänka på ekvatorn mer. Ecuador, Somalia, Gabon och Indonesien. De har lika mycket dag som natt. Dag som natt. Året runt. Det har tagit mig de bästa åren av mitt liv. Att flytta ett land kräver arbete. Du kanske inte har märkt det ännu, men snart blir du varse, kungariket Sverige är varken nordligt eller kungligt längre. Mitt i Atlanten ligger det nu. Jag vet, jag hade kunnat placera det bättre men det är lättare att flytta ett land över vatten och ekvatorn var viktigast. Och förresten, vem är du att kritisera mitt livsverk. Och förresten, jag måste sluta skriva som om jag pratade med någon. Hej då.

tinnitus.

Jag är varm om öronen. Jättevarm, mörkröda nästan lila är de. Jag gick hem, så jag tror det var vinden. Kall vind kan göra det med öronen. Och för mycket prat. För mycket prat kan det vara också. Jag tror jag hör dem nu om jag skruvar ner musiken. I båda öronen. Den ena säger det ena och den andra det andra. Du har nog sett dem på tecknat. Kalle Anka brukar ha dem. Jag har dem dock på riktigt. Inte alltid. Ibland har jag hudfärgade öron som alla andra. Men idag är de där. De försöker övertala mig. Som små små minilawyers ur en amerikansk teverättegång. Jag är inte så trött på dem som man skulle tro, de är ganska övertygande. Jag gillar den med hyssen. Han har åtminstone egna idéer. Och en liten röd gaffel.