memento mori

Jag satt på en spårvagn i Göteborg en gång. Bredvid mig satt en gammal vän som är död nu, döende då. Vi satt där och tittade rakt framåt utan att prata när spårvagnen plötsligt stannade. Vi vände oss mot varandra och höjde våra ögonbryn, mungiporna ner i en slags ansiktsaxelryckning (här är väl ingen hållplats).
Utanför spårvagnen löpte en stenmur längs spåren, bakom muren en lövskog. Det här var i maj när träden är som giftgrönast. Så fulla av liv att det låter om dem när de prunkar.
Hursomhelst, de stod där och prunkade så fulla av liv att jag och min gamle vän bytte våra ansiktsaxelryckningar mot leenden. Det här är sant, träden fyllde oss med livskraft och en tanke började ta form i mitt naiva lilla huvud.
Tänk om han inte måste dö nu. Eller ens snart. Tänk om spårvagnen har stannat här för att ge honom en chans till ytterligare några varv på jordens eviga snurrande runt solen. Ja, jag tänkte så, jag tänkte mig att det var poetiskt, en poesi värdig situationens inneboende poesi.
Solen silades genom lövverket och mönstrade våra perfekt inslitna jeanslår, det var viktigt för oss på den tiden, nu kan en jumpsuit i svart duga för att skilja huden från omgivande klimat men det här känns som ett sidospår. No pun intended.

Vid det här laget orkade han knappt gå, cancern åt upp honom inifrån. Han var nere någonstans på fyrtiofem kilo jämfört med hans idealvikt runt sjuttio. De där finslitna jeansen hängde som en säck och bältet var så perforerat av extrahål att det började se ut som att man kunde riva av honom på mitten.
Trots det såg jag framför mig hur vi kastade oss av spårvagnen, saxade över muren (en flock Göteborgsduvor stiger till väders med ett dån) och studsade runt bland träden som två kalvar på kosläpp. Vi kunde ligga där i lagom högt gräs och göra gräsänglar i undervegetationen samtidigt som våra kroppar fylldes med liv. Träden böjde sig över oss och klorofyllde oss med bromsmediciner och livselixir. Min gamle vän skulle liksom gå upp i vikt där och då samtidigt som sjukdomen bit för bit klev tillbaka.
Efter en stund i gräset bland träden kunde vi resa oss upp och promenera vidare in mot stan dit vi ändå var på väg när spårvagnen plötsligt och lite oväntat stannade mellan två hållplatser.

Samtidigt som spårvagnen började rulla igen fick han en hostattack. En sån där revbensknäckande hostattack som får de andra passagerarna att vända sig bort och låtsas att de inte kan höra den.
Jag vände mig också. Mot fönstret. Genom min spegelbild kunde jag fortfarande se träden som hade börjat röra sig nu, långsamt bakåt. Som om det var muren och träden som gick på räls och vi stod kvar. Bortom min egen spegelbild och trädens kunde jag skymta honom. Framåtböjd i kramp från attacken han gjorde sitt bästa för att avvärja.
Muren och träden fortsatte att passera oss en stund. Jag såg att han slutat hosta och vänt sig för att titta ut tillsammans med mig. Jag la, om jag minns det rätt, min hand uppåtvänd på hans ben så att han kunde ta den men det gjorde han inte så den blev liggande där som en påminnelse.
Utanför fönstret hade muren och träden fått upp farten. Rörelseoskärpta gick de ihop i varandra och bildade en grön vägg mellan oss och vad som fanns bortom den.
När vi stannade igen var det vid en hållplats. Inte vår men några andras, en gubbe med käpp, en kvinna med barnvagn och en tonårig flicka med ingenting steg av.
Muren stod stilla nu och hade ett hål i sig. Ett hål med en grind mellan två pelare och ett slags romerskt/grekiskt tak med ett kors högst upp. En kyrkogård förstås. Så mycket för våra drömmar om fortsatt liv.
Ovanför ingången stod det Tänk på döden. 
Så vi tänkte på döden. Men vi pratade inte om den.

Nästa vår passerade jag den där kyrkogården igen. Då var han död och sätet bredvid mig tomt.
Jag följde de giftgröna träden med blicken tills jag tröttnade och vände mig mot boken som låg uppslagen i knät. Jag började läsa.
Tänk på döden tänkte jag, men jag tänkte inte på döden.

evas komedi

Utanför dörren skiner solen. Grönskande ängar och fruktlundar. Som en försommardag på Djurgården, fast mer oförstört. Som Edens Lustgård. Det hänger en skylt i en grind en bit ner på ängen. Jag kan inte se vad det står men den hänger i en gjutjärnsgrind med snirkliga smidesdetaljer. Vid sidan om grinden fortsätter stängsel åt båda håll. Uppåt avslutas det med spetsar vilket gör det svårt att klättra över utan att fastna och bli hängande. När jag kommer närmare kan jag läsa skylten.
Edens Lustgård.
Bara Edens Lustgård. Ingen slogan. Inget Fri Höjd 2,7 m. Jag brinner nog upp när jag går igenom men tvekar inte utan fortsätter gå. När jag kommit en bit in i trädgården utan att brinna upp kommer någon gående emot mig. Hennes ålder är obestämbar, någonstans mellan fyrtiofem och åttio. Medelålders. Men någonting säger mig att hon är evig. Som en bergart. Hon sträcker fram handen och presenterar sig.

- Eva.
- Johan.
- Jag är världens första människa. Jag är också din följeslagare.

Det känns inte helt rätt att gå rakt på sak. Börja samtalet med kritiskt ifrågasättande men jag kan inte låta bli. Jag är trots allt en vit, västerländsk man och förhållandevis van vid att människor följer gängse historieskrivning. Så jag går rakt på sak.

- Man brukar säga att Adam är världens första människa. Och att hon som kallas Eva är skapad med ett av hans revben som utgångspunkt. Är du den Eva?

Hon skrattar. Slår sig på knät, kippar efter andan och håller upp ett finger som för att förklara att hon är på väg att säga någonting så fort hon får chansen. Så fort hon kan tårka tårarna som rinner i ansiktet nu. Så fort hon kan hålla sig för skratt igen. Hon slutar slå sig på knät, lugnar sig lite och håller upp sin andra hand. Vänta, snart.

- Förlåt. Det brukar man säga. Men du har inte träffat Adam. Det kommer du inte att göra heller förresten. Adam var vår trädgårdsmästare, han är borta nu. Det som gör mig till den första människan är att jag utförde den första mänskliga handlingen.
- Äta frukt.
- Äta frukten från kunskapens träd. Det stämmer. De duktiga pojkarna som skrivit historien har lagt till lite fabler om ormar och djävlar men lite förenklat var det så att medan Adam gick runt här och vattnade blommor - missförstå mig inte, han gjorde ett jättebra jobb - letade jag upp kunskapens träd och förde mänskligheten in i framtiden.

Jag ser nog lite skamsen ut för hon skrattar igen, men hjärtligare den här gången. Jag ber om ursäkt för vem var jag att komma hit till hennes lustgård och börja domdera om vem som var världens första människa. Det förstår jag ju nu att Adam var världens första trädgårdsmästare medan Eva var den som påbörjade mänskligheten. Tog mänskligheten vidare, med viss hjälp av trädgårdsmästaren. Det låter så självklart när det är hon själv som berättar det så jag accepterar fakta utan vidare ifrågasättande och frågar henne vad som händer nu.

- Vad händer nu?
- Nu går vi igenom ditt liv.
- I skärselden.
- Nä.
- Inte?

Hon skrattar sitt hjärtligare skratt igen. Det glittrar lite. Gör parken ännu grönare. Himlen blåare. Hon berättar att pojkarna som skrivit historien varit ute och cyklat igen, haft idéer om rätt och fel och gjort ganska lyckade försök att föra de idéerna vidare i mänsklighetens medvetande. Nästan som ett nedärvt DNA. Ja, de har lyckats så bra att skam och skuld blivit styrda av yttre omständigheter istället för att rätta sig efter varje människas egen mänsklighet. Varje människas inneboende förmåga att förstå var gränserna går. Lyckats så bra att människans egen förmåga slagits ut. Hon slår ut med armarna och skrattar igen.

- Vad jag pratar, går runt i en lustgård och gnäller på oåterkalleliga felsteg som gjorts istället för att gå vidare. Nu går vi vidare.

Hon håller ut sin armbåge för att jag ska ta den i armkrok och följa henne vidare genom fruktlundar och ängar. Lite längre ner i dalen glittrar en sjö, och på andra sidan om den växer snöklädda bergstoppar höljda i molntussar. Det känns som Vattnadal eller Körsbärsdalen. Men utan underliggande oro för Sauron, Tengil eller skriande Nazguler. Inga vulkaner som spottar tjock rök och lava vid horisonten. Bara de där bergstopparna och de ser mer inbjudande än frånstötande ut. Vi verkar vara på väg ner mot sjön. På vägen berättar hon att straff och botgöring aldrig existerat. Ondska och godhet är även de tveksamma begrepp som slagit rot genom årtusenden. Tagit sin väg in i sagorna, berättelserna och mänsklighetens kanon.

- Men nog om det. Det är som det är. Du undrar vad som händer nu.
- Ja.
- Nu tar vi en promenad ner till sjön i dalen. På vägen småpratar vi och njuter av oförstörd natur. När vi kommit fram pratar vi igenom ditt liv. Det är lite som ett utvecklingssamtal. En individuell genomgång av ditt liv. Inga jämförelser med andra människor. Vi fastnar inte i vilka potentiella misstag eller felsteg du gjort för när allt kommer till kritan känner du redan till dem. Vad vi fokuserar på är att minnas dem, processa dem och gå vidare. I vissa fall går vi in och justerar lite i efterhand. Det är det som är paradiset. De människor som haft lite svårt att anpassa sig till rådande klimat och förutsättningar får så att säga en andra chans. De felsteg vi tittar närmare på är snarare dem som gjort att din och din omgivnings lycka påverkats negativt. Säg att du undvikit att ta kontakt med en människa som skulle visat sig må väldigt bra av ditt sällskap till exempel. Eller vice versa förstås.
- Men allt har väl redan hänt?
- Ja.
- Så varför gör vi det här?
- Alla mäktiga personer skriver om sina historier. Det vi gör här är att ge alla människor samma möjlighet.
- Men utan att någon läser den omskrivna historien.
- Döden är döden. Det kan vi inte ändra på.
- Hur menar du?
- Jo, bara det att de sorger du lämnar efter dig stannar kvar på jorden. Stannar kvar i de medvetanden som fortfarande kan komma ihåg dig. De minnen andra har av dig kommer inte att ändras. De lidanden många människor går igenom kommer inte att bli ogjorda. Sorgen finns kvar.
- Så vad är meningen?
- Det här handlar helt och hållet om dig. Att du ska få ro. Det är ditt paradis. Jag vill höra din berättelse. Jag vill hjälpa dig att göra ett bokslut. Utan att döma.
- Det låter fint. Men inte fantastistkt.
- Du får se. Det blir bra.

det går en ängel kring vårt hus

Att vara en fallen ängel var skrämmande först och en ganska stor förändring på ett personligt plan, det var inte riktigt som om marken drogs undan under henne, den gjorde det. Tiden innan själva fallet var krävande och långdragen också, det började med trevanden från hennes sida, små förslag på fredagsfikat. Hon var inte riktigt säker på att hon gillade riktningen allt höll på att ta, så hon försökte med antydningar till först Gabriel, senare Mikael och slutligen Rafael. Hon står utanför hans kontor en fredageftermiddag och tänker att hon ska fånga honom på gott humör strax innan hemgång så att förutsättningarna för att han ska lyssna är så fördelaktiga som möjligt. Hon ska lyfta handen för att knacka, vardaglig kontorsdörr i systemvägg med liten plakett i aluminium och utskriven papperslapp, Rafael står det bara, inget mer, som Cher. I taket absorptionsplattor i rutnät. Inget extra, storföretagigt och rätt deppigt faktiskt. Hon är på väg att vända, hur kan det förändra något att gå in här, sitta i en besöksstol med björkben och dammig stoppning, hmm-a och hå-a framför en ärkeängel en stund och göra sitt bästa för att han ska tro att det är hans idéer vi pratar om, hon har ingen lust med det, och ska just vända när handen far upp och knackar iallafall.
- Kom in.
Det låter faktiskt som att hon valt rätt tidpunkt. Som att något i rösten signalerar om inte fryntlighet så i alla fall gott humör. Ja, alltså det är inte så att han kvittrar... men lägg av nu, gå in bara, du känner ju karln. De växte upp ihop innan han blev ärkeängel, på skolgården var det hon som ställde sig mellan honom och de andra, de som ville trycka ner honom för att han alltid hade svaren på lärarnas frågor (besserwisser? absolut, men det ger inte de andra barnen rätt att trakassera honom). Hon var storväxt då, tidigt ute. Nu känner hon sig rätt liten men trycker ner handtaget och går in. Han har gjort sitt bästa för att ta udden av liksidigheten, inramade fotografier på skrivbordet, en orientalisk matta på golvet som hade varit vacker någon annanstans men inte här, här gör den bara att mischmaschet av fanérmöbler framstår som ännu alldagligare. Hans skrivbordslampa är en sådan där bibliotekslampa med grön glasskärm. Hon suckar.
- Suck…
- Trött?
- Nä.
- Det är ju fredag. Helg snart.
Det klirrar från en systemetkasse när han korsar benen under bordsskivan, han ler avfärdande och lutar sig framåt, händerna i power teepee.
- Rafael...
Hon vet inte hur hon ska börja, hon har övat framför spegeln och för varje svar finns en alternativ utväg men de flesta slutar i att säga upp sig, vad är det värsta som kan hända? Glöm småpratet om helg och grillkvällar och skärgården och gudvetvad. Kör bara, som du övat.
- Ja.
Han ser ut som att taxin redan väntar utanför. Som om han knappt kan vänta på att tömma systembolagskassen han har där under bordet. Han ser otålig ut. Så hon kör nu, kanske lite för fort men det får bära eller brista och det spelar nog ingen roll längre.
- Så här är det Rafael, det som började som något vackert, en dröm om en värld och ett universum, människor och djur, träd, gräs och stenar. Det har mer och mer tagit formen av ett storföretag, något som inte går att överblicka eller njuta av. Var har kreativiteten tagit vägen? Det känns som om vi bara sysslar med förvaltning och om du verkligen stannade upp kunde du nog också se att människorna far illa. Det börjar gå för fort därnere. Långt från lustgården där Eva kunde gå och plocka frukt, en lärka kvittrar därborta och Adam sätter sig som Ferdinand vid ett träd och luktar på en blomma, en kaprifol. Det lugnet har människorna förlorat eller sektionerat till perioder som de kallar semester och helg, och inte ens det gäller alla, det vet du, många jobbar jämt. Och fort. De har inte tid för varandra och det börjar tära på dem. De hittar på nya ord för att hantera det: livspussel, utbrändhet och logistik, men de hittar inga lösningar, bara beskrivningar på problemet. Hihi (hon fnissar till när hon tänker på logistik men slutar lika fort som hon ser Rafaels min), alltså jag hör familjer prata om logistik när de pratar om det som borde vara livet och vardagen, de låter som verkställande direktörer istället för föräldrar. Så på tal om storföretag och förvaltning tycker jag att vi har ett ansvar att påverka de här människornas liv när de inte verkar kunna hantera det själva. Något har gått fel.
Här började hon plocka fram några papper med statistik och grafer, skisser på lösningar och möjliga vägar att gå, men då drog han isär händerna och höll upp den ena som ett stopptecken. Den ärkejäveln.
- Det räcker så, jag vill inte höra mer.
- ...
- Du har redan korsat så många gränser att...
Han fortsätter prata en stund, tillbakalutad med händerna som makttält igen, men hon lyssnar inte längre. Nu springer hon. Lysrören blinkar förbi när hon springer genom korridoren, passerar änglarnas likadana kontorsrum på rad, tio kvadratmeter statlig standard. Himmelsk standard. Längst ner i korridoren ett fönster. På vägen ser hon alla aluminiumskyltar med änglarnas namn och blir bara säkrare på att det är dags att gå vidare, att det är rätt beslut att hoppa. Hoppa! Fäll ut vingarna och hoppas att de håller, att de är mer än bara dekoration. Hej då. Glaset från fönstret yr som snö runt henne och om hon kan fästa blicken när hon roterar genom luften kan hon se hur flera av änglarna har gått ut ur sina rum och ställt sig i fönstret för att se efter vad som händer. Hon vet att hon inte borde, att hon borde veta bättre och hon är inte tolv år längre, men hon sträcker ut armen och fäller upp långfingret så gott det går innan hon vänder sig framåt, neråt. Jorden närmar sig med väldig fart och det är klart att självförtroendet och övertygelsen minskar exponentiellt med att klotet växer men det är lite sent att vända nu. Hon har hoppat och Jorden ser allt mindre ut som ett klot när det rusar mot henne. Land- och vattenmassor blir till en enda stor landmassa och nu svindlar det på riktigt för är inte det där trädtoppar? De ser sylvassa ut härifrån och de är på väg hitåt, så det är nog dags att pröva vingarna eller äntligen få klarhet i vad som händer efter livet. Första tanken är att långsamt fälla ut, bit för bit för att liksom testa dem, men vi måste komma ihåg vad luftmotstånd och gravitation kan göra och även om de jobbar mot varandra vad gäller sluthastigheten kan man nästan säga att de samarbetar för att förkasta den första idén om att långsamt, långsamt, som om det gällde sommarens första bad, trevande fälla ut tre kvadratmeter vingar när Smålands talltoppar närmar sig med högsta fart. Nej. Fwooomp! Shhh! Frrrr... Det känns som om vingarna ska slitas från sina fästen strax under skulderbladen. Det är helt orimligt att de ska sitta kvar, men det gör de och markens oupphörliga framfart skiftar lika fort som hon kan säga herregud! och nu (frrr) snuddar hennes sandaler vajande talltoppar i småländsk kvällsbris och med samma fart som marken närmade sig nyss rusar den förbi nu.
- Tjooohooo!
Hon var tvungen. Som när man åker berg- och dalbana, det är nästan dålig stil att ensam sitta tyst i en bergochdalbanevagn när den långsamt vänder uppe på krönet och ett, två, tre, rusar ner för backen. Det här är mäktigt, inte så konstigt att det inte uppmuntras däruppe, hon känner sig som Gud, oövervinnerlig, allsmäktig och allomfattande. Nu är det hon som är chef för en stund. Hon må ha fallit, men hon har inte landat än så följ den där landsvägen en bit, bilarna ser ut som små glänsande skalbaggar som bara kan flyga i två riktningar. Fascinerande. Följ den, tills den grenar ut sig därborta och verkar leda till en samling mer eller mindre fallfärdiga skjul, boningshus? Ingenting verkar vara byggt av guld. Inte en enda sak glittrar av pärlemor, och inget, inget gnistrar som vore det klätt med ädla stenar. På det hela taget ser det dystert ut, men cirkla en gång och fastna sedan för en obetydlig återvändsgata med en samling identiska hus på rad. Landa så gott det går (första gången) och skaka av rymddammet, för nu är du hemma. Glöm himlen nu, gatorna av guld hade ändå börjat chansera, luftslotten utbytta till kontorshus av Skanska. Det var därifrån du föll och det är här du landat. Alla sover här. Det är som om själva husen snarkar, små moln av andedräkt puffar ur skorstenar på taken. Hon känner hur munnen rätas ut och ögonen smalnar av. Hon ler, det var längesen. Hon är hemma nu, så fäll in vingarna, gå in här och leta upp någonting lokalt att ta på dig och kryp ner mellan lakan på något rektangulärt som ger efter lite.
Och.
Somna.

jag är gud

Jag heter Eva. Som den första kvinnan. Om jag förstått det här rätt var mamma och pappa intresserade av Bibeln när de väntade på mig. Ja, alltså, på ett helt och hållet intellektuellt vis, av nyfikenhet. De läste säkert Koranen också, och Eddan. Vad vet jag, jag var ju inte där. Mest besatta var de av den kristna skapelsemyten, så de satt där och läste högt för varandra istället för att se på teve, allt medan jag sparkade för allt vad jag var värd mot insidan av mammas mage. Pappa log kan jag tänka mig, ena handen i första moseboken och den andra på mammas uppblåsta mage. Hon var tunn, så magen såg adderad och lite vilsen ut, som en badboll i november.

De var helt fascinerade av berättelsen om Adam och hur han kände sig ensam och varför Gud tog ett av hans revben för att göra en kamrat till honom. Någon som var en del av honom och samtidigt hans motsats på vissa sätt. Fortsättningen var det som intresserade dem mest.

---

- Du, Adam.
- Ja.
- Jag går en sväng.
- Visst, gå inte för långt bara, jag hänger här och äter bär, kanske tar en liten lur i skuggan.
- Ta inte ut dig bara.
Hon hade faktiskt börjat störa sig på honom redan efter ett par veckor, inga ambitioner, inga intressen, han rörde knappt på sig ens och hade börjat bli lite plufsig. Jäkla slöfock, mumlade hon.
- Vasaru?
- Inget, vi ses om en stund.
Hon undrade hur länge det här skulle vara kul. Äta - Sova - Äta - Sova - Äta - Sova. Det måste nog hända någonting och han kommer ju inte att göra något. Gud verkar inte heller dyka upp så ofta längre. Nu svänger hon in i skogen där hon inte varit förut. Smal stig i tät blandskog, klippblock med mossa och ljudet av en ensam hackspett en bit bort. Solen silas genom trädkronorna och bildar mönster på stigen, det luktar jord och fukt, fukt på väg upp ur marken med hjälp av solens värmande strålar de första sommardagarna i maj. Hon tar ett djupt andetag, in genom näsan, håll kvar, och ut genom munnen. Hon provar igen men det tar emot, något trycker på inne i bröstet. Hon kan ju inte påstå att hon är olycklig. Orörd natur, vilda djur, hög luft, kort sagt, ett paradis, och hon har all tid i världen att njuta av det, ändå tar det emot när hon andas. Hon skakar av sig det, följer en krök på stigen runt ett stenblock högre än henne själv. Skogen öppnar sig och stigen börjar luta neråt. Hon ser inte först för ögonen måste vänja sig vid det starkare solljuset härute men hon fortsätter neråt i brantare och brantare lutning, tar några sidosteg för att få stopp på sig själv, hon är ju naken här Eva. Det är ju en del av njutningen men barfota på branta skogsstigar med barr, rötter och småsten kan vara en liten utmaning. Hon stannar helt och tittar upp, handen som en keps över ögonen, skogen har klivit helt åt sidan och ställt sig i en ring runt en sjö, eller en tjärn, solen glittrar i små krusningar på ytan och en fisk slår en bit ut, hon får nästan en glimt av den innan den försvinner och lämnar växande ringar på vattnet efter sig. Det knakar i skogen bakom henne när några grenar knäcks så hon vänder sig om och tittar in i ögonen på ett rådjur i en, två, tre sekunder innan den sliter blicken och studsar därifrån.

- Eva
- Huh!?
Djup röst som får marken att vibrera under hennes fötter. Hon kanske inbillar sig, men det verkar som att krusningarna på vattenytan avtar och hackspetten hon hörde nyss har tystnat.
- Gud, du skrämde mig, smyg inte upp på mig sådär, jag försöker njuta av en skogspromenad i all ensamhet och hade just hittat den här vackra tjärnen och tro det eller ej, jag skulle just börja överväga ett litet dopp när du skrämde mig. Du måste låta en tjej ha lite privatliv, en stund för sig själv, okej.
- Okej, förlåt. Det är lite svårare för mig att inte smyga, du vet, jag är ju överallt och ingenstans, allsmäktig och dan. Jag ska fundera på vad jag kan göra för att undvika sånt här i framtiden.
- Det är lugnt, du skrämde mig bara, det är bra nu. En bjällra kanske?
- Va?
- En bjällra, eller något som skramlar. Som en tablettask i fickan till exempel.
- En bjällra runt halsen tänker du?
- Eller fotleden, någonstans där den stör dig minst men fungerar bäst.
- Jag ska tänka på saken. Får jag sätta mig ner en stund?

Eva nickar och sätter sig ner bredvid Gud på en sten vid vattenbrynet. Båda tittar ut över vattnet en stund och Eva doppar en tå, hon har inte gett upp tanken på ett dopp ännu. Tjärnen är större än vad hon först tyckte. Det är svårt att se andra sidan och ungefär i mitten finns en ö. Eller ett skär, eller en kobbe, holme, grynna eller, hon undrar var alla de här orden kommer ifrån. I början var hon nöjd med färre ord. Träd fick beskriva allt som hade en stam, en krona och rötter i marken, men hon har börjat skilja på dem. Barr- och lövträd, granar, tallar , björkar och almar. Djuren har också blivit fler. Det är fint så. Hon får en känsla av att allt blir vackrare och större när hon förstår mer och kan urskilja mer.

- Jag har tänkt på saken nu, säger Gud.
- Vilken sak?
- Det där med bjällran eller skallran, det var på skoj va?
- Så var det, förlåt. Jag gör sådär när jag blir osäker, svamlar och skojar bort. Men det hade varit lite praktiskt att ha koll på var du är.
- Nja, jag är nog lite mer av en trummis. En bakgrundsperson. Inte så mycket funkar utan mig men jag står inte längst fram och tar åt mig äran, jag är nog lite blyg, jag börjar märka det nu när jag har någon att prova mot. Jag har ju trots allt varit ensam i evig tid, det måste du förstå. Dessutom är jag inte så säker på att jag behövs längre, jag börjar få en slags tro på att det här kan gå ändå, hopp om mänskligheten om du förstår.
- Vad menar du? Jag tror inte jag förstår vad du far efter.
- Jo, Eva, jag har ju satt ihop allt det här nu och känner mig ganska trött.
- Mmm.
- Alltså, missförstå mig inte, jag är väldigt stolt och det blev fantastiskt vackert på sina håll, men jag vet inte om jag orkar rå om alltihop. Gräs ska klippas, träd tuktas, frukten plockas. Det var faktiskt därför jag gjorde Adam.
- Adam?
- Ja, du vet, för att ha någon som kan se efter alltihop, som en trädgårdsmästare ungefär. Parkvakt kanske, eller jägmästare.
- Men du börjar tro att han inte fixar det.
- Just så.
- Han är ju inte det rödaste äpplet på trädet om vi säger så.
- Hursa?
- Äh, ett talesätt.
- Det är just det här jag gillar med dig Eva. Du verkar tänka själv, ligger steget före.
- Jag vet inte jag.
- Jomen vad sa du, inte det rödaste äpplet?
- Något sådant.
- Och så är det ju. Jag älskar Adam, men han var mitt första försök och ärligt talat vet jag inte om jag fick ihop allt rätt.
- ...
- Du, däremot Eva, är mitt mästerverk. Kolla på dig!
Nu synar Gud Eva upp och ner och visar med handflatorna uppåt vilket uppenbart mästerverk hon är. Eva skruvar lite på sig.
- Kolla inte på mig sådär, kom till saken, vad försöker du säga? Alla har inte evig tid vettu.
- Sant.
- Nå?
- Adam fixar inte det här, men det gör du.
- Fixar vadå?
Nu spänner Eva blicken i Gud med rynkade ögonbryn.
- Vad snackar du om?
- Jo, jag fick det att låta som ett parkförvaltarjobb och så var det väl tänkt så länge vi bara hade Adam men sen kom jag på dig och så har du lagt till lite själv eller åtminstone överträffat alla mina höga förväntningar så nu är situationen en annan. Du har väl lagt märke till några yttre skillnader mellan dig och Adam.
- Jo.
- Ja, då förstår vi varandra. Det finns ett träd några dagars promenad söderut och på det trädet växer det en frukt och den frukten behöver du äta. Det är en slags symbolhandling för att visa mig att du tar det här på allvar.
- Vadå på allvar? Vad ska jag ta på allvar?
- Suck. Jag försökte undvika att säga det rakt ut men du ska bli människornas urmoder. Du ska se till att allt det här blir befolkat och omhändertaget.
- Hur då?
- Det är just det, det förstår du först efter den dära frukten.
- Okej, då går jag väl då.
- Va? Bara sådär.
- Varför inte. Det är ju inte som att jag har alldeles för roligt här. Gud, jag är uttråkad.
- Det var det jag trodde.
Gud ser lite sorgsen ut men med ett leende. Som om det blev något annat än det han tänkt men att det blev bra i alla fall.
- Jag gjorde dig lite för bra för att bara gå runt här och lyssna på fågelkvitter. Du vill något mer. Det är bra.
Han sitter kvar på stenen och pratar mer för sig själv än med någon annan och när han tittar upp har Eva rest sig och börjat gå. Otåligheten hos de dödliga, tänker han och ropar efter henne.
- Eva!
- Ja!
- Adam ska med.
- Varför då?
- Du behöver honom.
- Till vad tusan då, han är ju oduglig, det sa du ju själv.
- Inte helt Eva. Ta med honom, du kommer att förstå.

---

Jag heter Eva, som den första kvinnan. Jag är den första kvinnan. Låt mig berätta en liten hemlighet om den där frukten:
Jag gick och hämtade Adam. Lite motvilligt måste jag erkänna men han var ju åtminstone lätt att hitta, satt där med huvudet på sniskan med ryggen till hälften mot en trädstam. Dregel hängande från mungipan nästan ner till marken. Ska jag vara helt uppriktig var jag tvungen att stanna och titta bort. Jag ropade åt honom att vakna och följa med, fortfarande med ryggen mot honom.
- Och torka för Guds skull bort det där dreglet.
Han måste ha gjort som jag sa för efter en stund stod han där vid min sida och såg faktiskt helt okej ut. Lilla bedårande Adam. Han frågade mig vart vi skulle så jag berättade at vi skulle ta en långpromenad för att hitta en alldeles särskild frukt och tro det eller ej så följde han med mig bara sådär. Vissa är väl födda ledare och andra följare får jag anta. Den där promenaden finns inte så mycket intressant att berätta om mer än att vi kom fram, hittade både trädet och frukten och för att parafrasera Elaine Benes, jada jada jada, nuförtiden är jag ganska trött.

Gud berättade något mer för mig den där dagen på stenen vid sjön. Han sa att han hade bestämt sig för att pensionera sig, hela skapelsen blev för mycket för honom. Men han behövde ju förstås hjälp med att skapa fler som mig (och Adam), och eftersom han trodde på mig berättade han också att den första som äter den där frukten får, precis som han själv, evigt liv.
- På det viset kan du följa alltihop och försöka se till att inte för mycket går åt skogen. Kan du tänka dig det?
- Det tror jag nog.
- Du bör känna till en sak till och det här vet jag bara för att jag är allsmäktig och redan har sett allt. De kommer att göra allt för att misskreditera dig. De kommer att skriva om historien för att bättre gagna sina syften. Ingen kommer någonsin erkänna dig som Gud, de kommer tvärtom att ge dig skulden för allt som kommer att hända inom några dagar och vidare fram genom historien.
- Check. Allt är mitt fel.
- Du verkar ta ganska lätt på det här.
- Jo, det är mänskligt tror jag. Jag vet inte riktigt vad mänsklighet är ännu, för det finns ju ingen. Men. Jag är ganska säker på att så länge vi kan tänka kommer vi att hitta på kluriga vis att flytta skuld till andras axlar. Å andra sidan är jag lika säker på att vi kan rycka på de där axlarna om vi bara orkar, och kasta av oss den igen.
- Gå med Gud mitt barn, det här kommer att gå bra.
- Vad menar du? Jag är Gud.
- Precis. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Lycka till Eva.

båtbadbarn

BÅT

Hon sitter i sin roslagseka med ryggen förut. Solen gnistrar i små krusningar på vattenytan och hon vänder sig om och tittar, jo, hon verkar ro åt rätt håll. Är det en sandstrand därinne? Är det en brygga eller ett torg? Det luktar tjära. Kan du hjälpa mig och ta tag i fören, ge mig en hand också så jag kan kliva ur. Tack. Jag är inte lika ung längre. Inte lika ung som du. Hon har nog fått tillräckligt med hjälp av den här unge mannen, annars kunde hon be honom förtöja åt henne och peka ut en servering med en kopp kaffe. Kan du göra fast mig på pollaren där, unge man? Vet du var jag kan få en kaffe? Det verkar gå att sätta sig ner på en bänk därborta. Bra. Så gör vi. Vår unge man tar sin dotter i handen och frågar vår roslagsroddare om hon klarar sig nu. Hon vaggar bort längs kajen, betong och roslagsmahogny, sätter sig ner och tittar eftrer pappan och dottern. De klarar sig nog, han har en handduk om halsen och hon har en badring runt midjan.

BAD

Han tar sin dotter i handen och fortsätter längs kajen, korsar torget och hon vill titta på ett av marknadsstånden men vi går vidare, vidare. Annars kommer vi inte fram. Hon släpper hans hand och springer, studsar över soldäcket, där klättrar hon upp på något att sitta på och ropar pappa, titta på mig, jag är häruppe! Han ler nu, solen i ögonen och joggar. Handduken och skjortan slänger han på vägen och så hoppar han i poolen. Plask! Han simmar tillbaka och lägger sig vid kanten med hakan på korsade armar och där kommer hon. Jag vill också bada pappa. Hon stampar så det sjunger i trädäcket. Du, säger pappa, vågar du gå ner till stranden själv, mamma är därnere och jag ser dig hela vägen om jag ställer mig i duschen under taket där borta. Hon tittar på honom, stora ögon nu, tittar åt höger, tittar åt vänster och så ler hon, OK pappa. Jag törs. Han ser henne gå ner för rampen längs betongkanten bort mot stranden, han vill ropa att hon inte ska gå för nära kanten men hejdar sig. Mamma vinkar där borta på stranden och flickan börjar springa. De klarar sig nog, tänker han, jag ska nog få en kaffe nu, på en uteservering vid torget. Det blir bra.

BARN

Nu ser hon mamma. Hon ligger på stranden med stråhatt och baddräkt och har rest sig på armbågarna, hon lyfter ena handen och vinkar. Hon börjar springa. Badringen halkar ner, så den måste hon hålla upp med båda händerna annars snubblar hon ju. Spring inte så nära vattnet säger en röst i huvudet, så hon saktar ner litegrann och kisar hon ser hon att mamma ler. Om hon stannar, vänder sig om och tittar ut över vattnet kan hon se pappa som står i duschen, han torkar visst av sig nu och går runt huset, skjortan på igen, på väg mot sin kaffe och sin bok.Tittar hon åt andra hållet ser hon att några spelar volleyboll på sand, och där har någon somnat under ett parasoll. Nu kan du gå bort till stranden, till mamma på stranden och fråga om hon tagit med sig några kex, får jag en festis mamma? Det finns lekplats och plaskdammar här säger mamma. Det finns kakor och festis också. Det blir bra. De sätter sig ner och om de håller handen över ögonen kan de se en roslagseka därute på vattnet, på väg hem igen.

terra alta

The water is rising again. It’s closing in on the edge of the quay. Slowly, slowly, rising to reach its critical point. Tired of rising, it starts to spread instead, the surface crawling along quays, through alleys and streets to a square. Someone lifts a foot, splash. Is it raining? Another one looks out through a window, pops back inside and runs to the door to keep the water out. The sound of sirens and running, splashing footsteps in alleys and across squares. The flood is here, Aqua Alta. It trickles through cracks and crevices, fills Venice from the inside. There walks someone who has given up, with slow steps in wet shoes, head down. She can see her face down there, it’s frowning. Let it trickle, she thinks. She reaches a square, shoes beneath the surface, so look up from shoes and reflection, because over there stands something else, something new. We’ve seen it before, but there is something new about it. An arcade, a forest of columns, a house upside down? Enter among concrete columns, look down or up, it doesn’t matter anymore. Everything is the same by now, a double Venice, split in two by the surface who keeps spreading, rising and taking charge. On top of the pillars sits something that looks like wooden pyramids turned upside down. It doesn’t rain in here, so stay awhile, dry for a while, and ascend the stairs over there, the steps are bright, as if the sun is shining on them. After a few steps on concrete, your wet shoes leaves prints on wooden steps instead, and now you will have to raise your hand to your eyes, because everything disappears in white, the sun is shining and Venice is vanishing. The sun filters through foliage and over there a squirrel scurries up a tree, fly jumps to the next one. Take off your shoes and walk around in the undergrowth for a while, lie down on moss and soil. Terra Alta. Above, blue sky and sun through tree branches. Below, humming machinery. A battery of soil, water purification systems and God knows what. You’re on the first floor now, on top of Venice now, in the forest now. Close your eyes and feel your new ground, Terra Alta, fall asleep to the sound of nothing, fall asleep with sun spots playing on the inside of your eyelids, fall asleep in a forest.

mobil amnesi

Hon tar upp mobilen igen för att titta igenom bilderna, för att se efter vad hon sett. En lunch, det ser ut som risotto, ganska enfärgad, rätt så beige med lite grönt. En selfie i medljus med någon bredvid som försöker få plats i bilden. De ser lyckliga ut, bländande tänder och glittrande ögon, rosor på kinder och solsken i blick. Av ljuset att döma, en solig eftermiddag i september. Hon gnuggar sig i ögonen, kliande ögon, och fingrar fram nästa bild. Gympaskor mot asfalt, ena foten med rörelseoskärpa. Nästa bild en gata i stan, ett av husen ser ut att vara i centrum och det är väl rimligt. Det sticker ut litegrann med stockholmsgul puts och ornament. Ett torg med fontän, en båt på en fjärd, glittrande krusningar och överexponerad omgivning. Ett hus till, en fika, en selfie i motljus. Fan vad det kliar i ögonen. Och fan vad svårt att minnas. Det luktar ingenting, ingen persiljedoft, inga avgaser, inget schampo eller båtdiesel, inte ens cigarettrök eller hundbajs. Det är tyst också, ljudlöst. Ingen buss far förbi, inga måsar skrattar, ingen säger någonting. Ljudlöst som en rymdfärd. Som ett liv i vakuum. Hon ser sig själv på Skeppsbron en eftermiddag i september förpackad i plast. Svävande i promenadfart strax ovanför kullerstenarna på kajen. Ljud och lukter överallt men inte härinne i plastförpackningen. Ett fotograferat liv. Om hon fick gissa vad bilderna föreställer ser det ut som en lördagslunch och promenad med en vän, eller kanske en dejt, men hon vet inte. Hon bläddrar tillbaka, selfie, fika, båt, hus, torg, hus, footie, selfie, lunchie. Bilderna har dagens datum men hon minns inte, och ögonen kliar. Hon lägger ifrån sig telefonen och lutar sig tillbaka i soffan, hon kunde svära på att den var blommig och mjuk, men nu känns den som en träbänk i svartvitt. Växterna är också grå och kontrasten minskande. Hon blinkar och försöker gäspa för att framkalla tårar men det funkar inte. Allt blir suddigt nu så hon kisar. Ingen förbättring så hon blundar och vill se rummet framför sig men ser bara svart. Var lade hon telefonen? Händerna känner över byxfickor, veck och mellanrum, en kroppsvisitation efter pipande och blinkande säkerhetskontroll. Ingen panik nu, den var här nyss, den måste vara här så andas nu och vidga sökandet till soffkuddar och golv men ramla inte ihop i en hög på golvet för taket roterar och väggarna löser upp sig i grå och kontrastlös suddighet. Där, en fast punkt, en tydlig kontur under handflatan. Greppa den och yogaandas in genom näsan, ut genom munnen och in till bilderna igen. De är fortfarande skarpa och flimrar förbi som stillbilder i en journalfilm, som minnesbilder i ett dödsögonblick. Malmö i maj, Gamla stan i september, Södermalm i augusti och Sudret i Juli. Telefonen i handen den enda fasta punkten i ett rum som löser upp sig nu. Glas och metall mellan vitnande knogar för det finns inget annat att hålla sig i när golvet försvinner under henne och taket övergår i blå himmel med cirrusmoln och strax grå ovädersmoln som går över i allomfattande dimma och mörker. Hon faller men det är lugnt för inget existerar längre så det finns ingen botten att slå ihjäl sig mot. Ingenting. Rymdfärd och vakuum igen. Ljudlöst, luktlöst och svart.

Här får vi ta en paus för det verkar ju gå åt helvete. Vad är det som händer med vår vän? Hon vet ingenting längre, men vi kan få känna till att hon är trettioåtta år och förälskad, lunchpromenaden som hon glömt var en dejt som slutade lyckligt i kindpuss, kram och hejdå, kan du ses imorgon eller annars på onsdag? Men den som hittade henne på golvet var hennes granne med nycklar som kom in med maten hon beställt men inte tagit emot, inte hört dörrklockan eller känt vibrationerna från telefonen, medvetslös på golvet framför mjuk, blommig soffa i hemtrevlig lägenhet med böcker, konst och växter. Så hon faller eller svävar i sitt vakuum. Vi säger svävar eftersom fallet förutsätter en botten och en oundviklig krasch.

Hon öppnar ögonen nu i sjukhusrum med fondvägg, besöksfåtölj och högt monterad platteve på svängarm. Slangar, maskiner och dropp. Akustikundertak och nattduksbord med blomvas. Diagram, journaler och papperskläder. Brösten skaver, ögonlocken fastnar och halsen är tjock som en influensa när hon öppnar munnen och läpparna sitter ihop. Det står en läkare vid fotändan då. Hon vänder papper fastklämda med pappersklämma på hårt underlag och ser bekymrad och nöjd ut på samma gång. Snett leende och rynkad panna.
- Du satte griller i huvudet på oss ett tag men vi tror att vi har en diagnos, hur mår du förresten, vi kan väl börja där?
- Bra.
- Bra, vill du ha ett glas vatten? för jag såg att du sa bra men jag hörde inget och det hänger väl på sätt och vis ihop med diagnosen vi kommit fram till, du var borta ett tag, vet du.
- Nick.
- Kan du beskriva rummet eller sängen eller varför inte hur blommorna luktar?
- Jag tror det, viskar hon.
- Försök.
- Sängen är omfamnande mjuk, renvit och luktar varken eller.
- Bra, fortsätt.
- Det står blandade blommor i en vas på nattduksbordet som luktar rött, grönt och gott.
- Okej, mer.
- En teve på en landstingsgrön fondvägg skvalar bonde söker fru och mina bröst gör ont för någon har tagit av mina kläder av bomull och ersatt dem med papper.
- Bra.
- Solen skiner genom persienner och skrafferar väggen randig och du luktar handsprit och mentoltuggummi.
- Okej, det räcker.
- Vadå räcker?
- Jo, det verkar som om du börjar få känslorna tillbaka, som om dina sinnen regenereras.
- Aha.
- Mmm.
De tittar ut genom fönstret just när en duva landar på blecket och krooar.
- Det är lite svårt att förklara vad som hänt och det kommer att bli ännu svårare att övertyga dig om vad du måste göra.
- ...
- Jo, det verkar som om du drabbats av en  hel rad symtom. Men allt pekar på att orsaken är densamma. Ska jag börja med symtomen?
- Hrm. Det låter bra, gör det.
- Okej, blindhet, minnesförlust, känselbortfall och nedsatt hörsel, men allt verkar vara på väg tillbaka, hör du mig bra?
- Mmm.
-Nu till anledningen, själva sjukdomstillståndet som vi fortfarande försöker hitta på ett namn till. Vi funderade ett tag på att ge den ditt namn, du vet som Hodgkins eller Creutzfeldt-Jakobs. Det bästa vi har just nu är telefonit eller mobil amnesi men eftersom det handlar om så mycket mer än minnesförlust lutar vi åt instagramfeber eller Zuckerbergs Disease. Det skulle öka våra egna chanser att få det här publicerat internationellt. Om jag får jämföra med rökning, röker du?
- Nej.
- Men ändå. Säg att du var rökare och jag sa till dig att dina lungor fått nog och nu kan du välja på att fortsätta röka och dö hyfsat snart, eller sluta röka så kommer det här att ordna sig självt. Du kanske har förlorat några år av din totala livstid, men ett avslut nu skulle rädda ditt liv och ge dig en chans till en lång och inspirerande pension när du väl kommit upp i den åldern, hmm, jag svamlar nu för det här är svårt. Förstår du vart jag vill komma?
- Jag måste lämna Facebook? Instagram? Linkedin? Vad? Blir jag bättre då?
- Du är redan bättre men dina nervändar är lite som kluvna hårtoppar, ditt centrala nervsystem behöver en ny frisyr om du förstår?
- Nä.
- Okej, klarspråk då, jag är kanske bättre på det. Du behöver kapa alltihop. Inga mer sociala medier som de kallas populärt. Ingen kamera, ingen telefonkamera, inte ens en telefon. Vi kan tänka oss en provperiod med en vanlig fulmobil, säg en Ericsson T28 eller en Nokia 3310, de har båda funktioner för klocka, sms och alarm men det är nog allt. Du har fotograferat och delat istället för att iaktta med hjärnans egna sinnen så länge att de kort sagt avtrubbats, förtvinat och stängts av. Du kan fortsätta leva som vanligt men du måste göra det på egen hand från och med nu.
- Men samtidigt säger du att jag är bra nu, återställd.
- Nästan återställd, men för att jämföra med slitet hår och kluvna toppar igen så är hela ditt perifera nervsystem så att säga kortklippt. Nerver kan återskapas med hjälp av stamcellsbehandling, och det är också den typ av behandling som du har fått här hos oss, men. Oavsett behandling så växer inte nerver i samma takt som hår och för att göra det hela ännu värre kan man säga att den typ av slitage ditt nervsystem utsatts för är betydligt mer degenererande än det slitage som ett oskött, oklippt hår utsätts för. Högre belastning och sämre återväxt alltså, så det finns ingen väg runt det här. Om det är någon tröst så är du troligen inte unik. Vi kommer att få in mängder av fall som ditt, det är möjligt att vi pratar om en ny folksjukdom.
Själv har jag redan hoppat av Linkedin och Facebook, jag behåller Instagram och Twitter ett tag och uppenbarligen mobilkameran, men jag kommer att vara på min vakt. Jag ska sätta lite gränser för mig själv också. Solnedgångar till exempel, de ska jag bara uppleva själv från och med nu, inga foton, inga delningar. Och luncher tror jag. Middagar fotar jag nog ett tag till men som du förstår, det här kommer att bli ett forskningsfält med hög prestige.
- Zuckerbergs Disease alltså.
- Jepp.
- Inte mitt namn då?
- Nope.
- Det kanske är lika bra. Och om jag lämnar allt det där och fokuserar på att ta in allt jag ser och känner kan det här perifera nervsystemet klara sig alltså.
- Du har fattat, ny frisyr.
- Och nu då, kan jag gå härifrån?
- Free to go, eller med Jesus Kristus bevingade ord, gå nu, och synda inte mer.

Solen skiner när hon kommer ut på gatan igen. En taxibil står på tomgång. Hon går fram mot den men ändrar sig, vänder ansiktet mot solen, blundar och andas in genom näsan. Solfläckar dansar på insidan av ögonlocken, det luktar höst. Hon vänder sig om och börjar gå.

olovs äpple.

Någonstans på en liten gård i en liten stad står ett helt och hållet normalstort äppelträd. För att hitta gården måste du ta dig till Södermalm, så heter staden där vår lilla bostadsgård har landat. Gå nerför en backe och in mellan några hus som ställer sig mot södersolen och skuggar parkeringarna på baksidan. Framsidan om man räknar hur man möter husen, men baksidan om man känner efter hur de upplevs när man tar sig hela vägen till Södermalm, nerför backen, in mellan husen och bländas av solen. Här undrar du om keps eller solglasögon skulle hjälpa men vi går inte in på undantagsfall utan koncentrerar oss på äppelträdet. 

Det är maj nu och äppelträdet blommar. Blommar för att vara så vackert som möjligt och locka fram tillräckligt mycket sol och värme ur sommaren för att någon gång i början av hösten vara starkt nog att bära upp sina många gånger så tunga grenar. Grenar fyllda med röda äpplen, för ett sådant äppelträd är det, vårt helt normalstora äppelträd på en liten gård i en liten stad som vi kan kalla Södermalm. Söderåt ligger den här staden men inte så långt söderut att det blir för varmt och inte så långt åt söder att det blir för ljust. Bara precis lagom södrigt ligger vår stad, och längst åt söder i staden längst ut på öns södra del, för vår stad är också en ö, omgiven av vatten på alla sidor, ligger vår gård som man når om man tar sig in mellan husen och ut på gården där man bländas av solen om man inte tagit på sig keps eller solglasögon. 

Ställ dig under trädet nu i maj och låna lite skugga av det för solen ligger på här mellan husen. Nu tittar du upp bland grenarna i äppelträdet och undrar om du är stor nog att klättra däruppe ännu. Du är nog fortfarande för liten men står där och hoppar jämfota för att nå första grenen och kanske lyckas dra dig vidare upp i trädet. Du får tag i grenen men inte något riktigt grepp, istället börjar det snöa. Snöa tänker du då och det måste vara fel för vinter har det redan varit och nu har det blivit vår först och sedan sommar och blommorna i rabatten har slagit ut och flugorna har vaknat ur sin vintersömn och slött börjat dunsa mot oputsade fönsterglas i lägenheten där du bor med en liten gård nedanför fönstret och titta där, där står du ju under trädet och undrar hur det kan snöa i maj. Det är kronbladen som lossnar för att du stötte i trädet förstår du då, tar i och ger stammen en ordentlig spark. Aj. Fler kronblad. Som snöflingor ser de ut när du tittar upp. Som snöflingor att fånga på tungan, så du sticker ut den men ingen fastnar, bara solen i ögonen igen. 

Du vänder dig om från under trädet och tittar upp mot huset och balkongen för att se om pappa kommit ut för att se om du står kvar därnere. Det gör du för det vet du ju för om du tittar på gräset under barfotafötter ser skuggan precis ut som skuggan från ett äppelträd och om du kisar ser du att pappa kisar för han är ganska känslig mot solljuset, men vänta nu, han är inte ensam däruppe. Bredvid honom står någon annan. Någon som inte alltid är här, någon som inte är mamma. Benen går så fort under kroppen nu att du inte märker att du springer, och in genom porten, tryck, tryck, tryck, tryck, trycktrycktrycktryck på hissknappen och kommer den inte snart, stamp, stamp, stampestampestamp i golvet. Där är den, upp med dörren och stäng dörren och tryck på knappen, vilken var det nu, ett, två, tre, fyra, fem... Tryck, tre, snabbt. Och upp i hissen och ut genom dörren och där står hon ju. Hon ler mot dig och du springer fram, in och upp i famnen och luften och hon luktar sådär som inte pappa gör och inte mamma gör men som bara hon gör. Nu åker vi till den andra ön säger hon då. Båten väntar. 

Äppelträdet släpper sina sista kronblad och ni far till den andra ön. När du kommer hem tänker du då, sitter det äpplen på trädet. I slutet av sommaren och början av hösten. Bakom båten ser du Söder, gården, trädet, huset, balkongen och pappan som eftertexterna till en film. Bara det att du får se filmen igen, se filmen igen fast med ändringar för du har lärt dig nytt och barfötterna har känt fler grässtrån och händerna plockat fler jordgubbar och ögonen bländats av fler solstrålar när du kommer tillbaka till slutet av sommaren och början av hösten till din ö som är en stad och din gård som är en park och ditt hus som är ett hus för många och där kompisarna undrat var du varit hela sommaren för de har längtat efter dig. 

Solen skiner fortfarande fast lite lägre nu, lite färre timmar nu, lite svagare nu och med annan färg. En annan färg som passar nymogna äpplen bättre, en färg som tar fram det röda ur äpplet och som förbereder träden på höstkläderna som också har en annan färg att ha på sig innan de tar av sig alltihop för då är det kväll för träden och på vintern blir det natt, då sover träden och tar emot snön som faller på grenarna helt utan ansträngning, utan att märka någonting tar träden emot tyngden från snöflingor och klär vår lilla bostadsgård i vitt. Du står med näsan mot fönstret nu och ser de första flingorna falla och när du backar stannar en stor imma kvar som minskar och minskar tills bara en fettfläck är kvar från där näsan satt. Snön faller och du tänker på äppelträdet som var så vitblommigt i våras och som fick så många äpplen efter sommaren. Äpplena är aldrig så goda som när du leker på gården och frågar om du inte kan få ett äpple och visst kan du det säger pappa som plockar ett av de högsta, finaste. Andas på det, hääh, putsar det mot hjärtat, eller mot jackan fast ungefär där hjärtat sitter och räcker det, glänsande, till dig. 

Snön faller nu. Långsamt, eftersom den inte har någon brådska ner, säkrare i luften där den inte smälter eller blandas ut med de andra. Där flingorna kan vara själva en stund innan de måste rätta in sig i ledet, ligga underst i ett skikt, bortest i en driva, virvla runt en husknut. Den lägger sig i lager på lager över hela gården, på trädgrenarna och gungorna. På balkongräcken och cykelsadlar, trehjulingsflak och lekstugetak. Blåser in under taken i portuppgångarna, ut igen och landar i rabatterna längs fasaden, tillbaka igen och ner, ner på äppelträden som klätt av sig nu, som står nakna nu när det är som kallast. Du putsar bort lite imma med en tröjärm uppdragen över handen och tittar ner mot äppelträdet. Snön yr inte lika tät längre och molntäcket glesnar faktiskt och där bakom, långt ner mot horisonten verkar det som en sol tittar fram. Samma sol som lyste på träden i somras fast med kallare ljus nu, men strålar har den och när den letar sig fram mellan husen, uppför backen fram till gården är det något bland svarta trädgrenar som glänser. Mitt i din svartvita vinterfilm om gården blänker något till i rött och du hoppar till, gnuggar ögonen och tittar igen. 

Spring ut i hallen nu och på med jacka, skor och vantar i farten. Ut genom dörren, strunta i hissen och spring nerför trapporna men ta det lugnt för guds skull så du inte ramlar. Ut genom dörren, låset kärvar lite och den är trög, en driva ligger i vägen. Pulsa genom snö, långsammare nu för ingen annan har sett något, ingen annan har hunnit före. Pulsapulsapulsa pulsa, pulsa. Pulsa. Fram till äppelträdet och titta upp. Längst däruppe bland svarta grenar och vit snö. Längst däruppe dit man måste kunna klättra för att hamna, hänger ett ensamt äpple. Du kan inte nå dit, du kan inte nå dit, det är som om grenarna viskar men du stänger öronen och minns vad pappa sagt, vad mamma sagt. Om du inte klättrar, ramlar du inte. Om du inte ramlar, slår du dig inte. Om du inte slår dig så har du ingenting lärt, om du aldrig ramlat vet du inte heller hur man reser sig upp. 

Den understa grenen är närmare nu. Du kan nå den nu. Och när du tar i den känns den inte för grov längre. Och när du försöker hiva dig upp för att få tag i nästa gren verkar det inte för långt längre. Det verkar som om ett normalstort äppelträd på en liten gård i en liten stad som också är en ö har sparat ett äpple åt dig. Det verkar som att just det här trädet har väntat genom vårar och vintrar, somrar och höstar, blomningar och skördar. Väntat på dig. Väntat på att få spara ett äpple åt dig. Ett äpple som ingen annan skulle kunnat se. Ett äpple som bara du skulle kunna nå. Ett äpple som bara är ditt. 

Olovs äpple. 

Gonatt.

vinter.

De är två nu. D och J kan vi kalla dem. Den ena har skägg och den andra mustasch. På en smal gata går de, mellan husfasader som tycks luta in över gatan. Om de vänder sig om ser de en kyrka. På kyrkogården finns en grav och under stenen ligger en man som var statsminister en gång. Respekterad av många. Om de inte vänder sig om vilket de inte gör och tittar framåt istället, vilket de inte heller gör för de måste se upp för isfläckar, skulle de se ett stort blått hus. Inne i huset finns musik och om vi lyssnar riktigt noga så spelar den för oss, fast vi är någon annanstans. Det är oss de letar efter. Trots att det är söndag är de här. På söndagarna brukar de vila. Spela tennis och fotboll. Den ena med händerna, den andre med fötterna. Sådana är de de här två. Olika som bär. Olika bär. Den ene blå den andre röd. Den enes bröd den andres död, fast inte i det här fallet. Äter den ena bröd gör den andra det också. Oavsett om det är tunnbröd, knäcka eller levang. Jag svamlar alltså men det vi har kommit fram till så här långt är att D och J på något sätt sitter ihop samtidigt som de dras åt olika håll. Vi kan kanske jämföra dem med jorden och månen, ler och långhalm eller Filip och Fredrik. Det har också antytts att de är två men brukar vara fler. Att de letar efter någon eller några. Några som trots att det är söndag har försvunnit. Blivit av. Där är vi nu när vi ställer oss på Olofsgatan en bit ner och ser pojkarna svänga runt ett hörn och försvinna ut i vimlet på Kungsgatan.

Snön faller och bolstrar in Hötorget i vintertystnad. Några taxibilar åker förbi men hörs inte. Hybridmotorer och däck mot snö. De sneddar över gatan där ett övergångsställe brukar synas, de ser ut att prata med varandra. De pratar nog om hur vi bara kunde försvinna. Allt verkade gå så bra. Kunder var nöjda och kom till och med tillbaka. Tillbaka till vår lilla butik på Olofsgatan. Det sitter ingen klocka på dörren men det är känslan man får när någon stampar av sig snön i nischen utanför dörren, öppnar dörren och tittar in. Pling. In i butiken och någon reser sig upp och kollar att kaffet runnit klart och någon annan säger hej vad kan vi få hjälpa till med idag. En dag som den här. En dag vilken som helst. Pling. Ja det går bra. Pling. Det löser vi. Pling. Med nöje. Pling. Välkommen tillbaks. Pling. Pling. Pling-e-ling. Sen var vi borta. Poof. De har letat sedan i fredags när vi verkade försvinna. Nystädad butik och avstängda ritmaskiner. Rosiga kinder och solsken i blick. Borta. Vi var ganska säkra på att det var temporärt, att vi bara behövde en paus. Att vi jobbat förhållandevis hårt brukade inte spela in men det är den där tiden på året när alla kan må bra av en liten paus. Ett litet uppehåll. Men det var ju aldrig meningen att vi skulle försvinna utan att berätta något för någon. D och J ville gärna hitta oss själva. De ville vara säkra på att vi var i säkerhet innan stormen kom. Innan snön föll. Nu faller den. På Hötorget och hela torget ser ut som en sådan där vattenfylld glasbubbla man skakar på och tittar in i. Det är loppis idag. Snön faller på mässingsstakar, vinylskivor, heavy metal-tröjor, julpynt, lovikka-vantar, kastruller och titta där, ett flaskskepp. Ett skepp i en flaska och hur fasen kom det in där men det ser riktigt verklighetstroget ut och ingen skarv på glaset. De tittar på varandra och in i flaskan. Det snöar där inne. Snöar och blåser. Seglen är fyllda med vind, vågorna slår in över relingen och fryser till is när de landar på däck. Skutan ser ut att vara på väg rakt mot en klippa och ingen står vid rodret eller vänta nu, står det en liten liten figur där fastsurrad med finaste björntråd? Han vinkar och verkar skrika något. Och längst upp i masten, en utkikskorg, där står någon och håller sig fast för allt hon är värd. Hon vinkar med armarna när hon vågar släppa taget och gapar och skriker. Ur en lucka på däck tittar en annan upp men dyker ner lika fort igen när en våg slår in på däck. Så försöker han igen och lyckas ta sig upp. Bakom en mast kommer en till, utkiken klättrar ner och till slut står det nio sjömän på däck och räknar till tre. De räknar till tre för att kunna skrika med en röst. D och J står fastfrusna och stirrar in i flaskan. Och så hör de. Musik från det blåa huset på torget och ett rop från inifrån flaskan. Ett två tre, Gå In! Då vaknar de, ger torgmånglaren en tjuga för flaskan och springer mot trappan till det blå huset. Uppför trappan nu och in genom portarna. Vinden viner och snön samlar sig till en sista virvel och kastar igen dörrarna till huset bakom dem. D får en knuff i ryggen av dörren och flaskan flyger nu, i slowmotion flyger den, och J kommer på benen och kastar sig han också. Som en TV-räddning ser det ut när han som ett streck i luften flyger under flaskans vida båge och landar. Han landar och sträcker ut händerna. Han fångar flaskan just när den skulle krossats mot stengolvet. Det är tyst nu. Stormen är utestängd. Då hörs något. Stråkar från ett annat rum och röster som inifrån en flaska. De sätter sig på golvet lutade mot en vägg och tittar in i flaskan. Snön faller inte längre därinne. Havet är blankt och seglen hänger som lakan på tork i stiltje. Från aktern löper en lina ner i vattnet. Ankaret. En jolle är på väg mot en liten ö som inte var där tidigare. Palmer vajar i en knappt märkbar bris och solen står allra längst upp på himlen. De kisar och båten slår i sanden och nio små matroser hoppar både vigt och vant ur jollen och upp på stranden. De vinkar nu, vinkar och ställer sig på rad med fötterna i sanden. De sjunger. Det går inte att höra vad de sjunger men de ser glada ut. D och J tittar på varandra. De var nog aldrig försvunna tänker de. De behövde nog bara komma bort från oss en stund, vara för sig själva en stund, segla ut en storm i en flaska en stund. Ställa sig på en strand på en ö ett tag och sjunga en sång om julen. En sång som inte hörs men som känns och när våra vänner stiger ut på trappan igen har stormen lagt sig och snön också. Den har lagt sig över hela torget, över hela staden och på hela den lilla gatan som leder bort till kyrkan. D och J stoppar flaskan innanför jackan och går den lilla sträckan bort till butiken. De ställer flaskan i fönstret i värmen, slår igång larmet och igen dörren, låser grinden och vänder sig om. Det är mörkt därinne, mörkt härute, men i flaskan, där skiner solen.

winter.

Now they’re two. Let’s call them D and J. One has a beard, the other a moustache. On a narrow street they walk, between facades that seems inclined towards the street. If they turn around they see a church. In the cemetery a grave, and under the stone lies a man who was once a prime minister. Respected by many. If they don’t turn around, which they don’t, and look forward instead, which they don’t either since they need to look out for spots of ice, they see a blue building. Inside the building is music and if we listen carefully, it plays for us, although we are somewhere else. We’re the ones they’re looking for. Even though it’s a Sunday, they’re here. On Sundays they usually rest. Play tennis and football. One with hands, the other with feet. This is what they are like these two. Like peas in different pods. One’s loss the other’s gain, but not in this case. They’re independently dependent on the other but look, I’m rambling, what we established so far though is that D and J are in some way attached but at the same time pulled in different directions. Perhaps we can compare them to the earth and the moon, apples and oranges or Tweedledum and Tweedledee, but that would leave us none the wiser. It has also been hinted that there is two of them now, but that usually there’s more. That they are looking for someone. Somebody that although it is Sunday has disappeared. Got lost. This is where we now stand, and then we stand on Olofsgatan looking at the boys rounding a corner, disappearing in the crowd on Kungsgatan. 

Snow is falling and covering Hötorget in winter silence. A couple of taxi cabs pass but make no sound. Hybrid engines and tires against snow. They cross the street where a crossing is usually visible, they seem to be talking. Talking about how we could disappear like that. Everything seemed to be going fine. Clients were happy and were even coming back. Back to our small shop on Olofsgatan. There is no bell on the door but it is the feeling you get when someone stomps the snow off their boots in the small niche outside our door, opens the door, and comes in. Ding. In to the shop and someone gets up and checks if the coffee is done, and someone else says hey, how can we help you today. A day like this. A day like any day. Ding. Yes, of course. Ding. We’ll take care of it. Ding. Our pleasure. Ding. Welcome back. Ding. Ding. Dingeling. Then we were gone. Poof. Just like that. They have been looking for us since Friday when we seemed to disappear. Shop cleaned, drawing machines turned off. Gone. We were quite sure it was temporary, that we just needed a break. That we had been working fairly hard didn’t usually make any difference, but it is that time of year when everybody can use a break. A small intermission. It was never our intention to disappear without telling anyone though. D and J were determined to find us by themselves. They wanted to be sure we were safe before the storm. Before the snow fall. Now it falls. On Hötorget, and the hole square looks like one of those bulbs filled with water that you shake and look inside of. Today is flea market. Snow is falling on brass candelabras, vinyl records, heavy metal shirts, christmas decorations, lovikka mittens, pots and pans and look at that, a ship in a bottle. A ship inside of a bottle and how the hell did it get in there, but it looks pretty authentic and there’s no line in the glass. They look at each other and into the bottle. It’s snowing in there. Snowing and blowing. The sails are filled with wind, waves crash over the railing and freezes when it hits the deck. The ship seems to be headed for a cliff and it’s rudderless, or wait just a minute now for there stands a small guy lashed to the rudder with finest thread. He waves and seems to be screaming something. And at the top of the mast in one of those baskets they put up there to make it easier to look for dangerous things in the distance, stands a girl holding on for dear life. She is also waving her arms when she can let go for a second, yelling and hollering. Out of a latch on deck a head shows up and goes back down as a wave crashes in. Then he tries again and makes it up on deck. Behind one of the masts is another one, the lookout climbs down and finally nine sailors are standing on deck counting to three. They count to three to be able to scream with one voice. D and J is frozen to the ground, looking into the bottle. And they hear it. Music coming from the blue building and a scream from inside the bottle. One, Two, Three, Go inside! And they unfreeze, gives the monger a twenty for the bottle and runs for the stairs in front of the blue building. Up the stairs now and in through the doors. The wind is howling and the snow gathers for a last swirl and throws the doors shut behind them. D gets pushed by the door and the bottle goes flying through the air in slow motion. J gets up and throws himself through the air. Like a goalie with the cameras on him he looks as he sails under the wide arch of the bottle, and he lands. He lands and stretches out. He catches the bottle just as it was about to shatter on the stone floor. All is silent now. The storm shut out, unable to get in. And then, a sound. Strings playing in another room and voices from inside a bottle. They sit down on the floor with their backs against a wall looking into the bottle. The snow is no longer falling inside. The sea looks like a mirror and the sails are hanging like drying bed sheets in a calm. From the stern runs a line into the water. The anchor. A small boat is making its way to a small island that wasn’t there before. Palm trees are barely moving and the sun is at the very top of a clear blue sky. They squint as the boat hits the sand and nine little mariners jump both readily and ably out of the boat and onto the beach. They wave, wave and line up with their feet in the sand. They sing. It’s not possible to hear them sing but they look happy. D and J look at each other. They were probably never lost, they think. They probably just needed to get away from us for a while, be alone for a while, sail out a storm in a bottle for a while. Stand on a beach for a moment and sing a song about christmas. A song not audible but tangible, and when our friends step out onto the stairs again, the storm has settled and so has the snow. Settled on the square, settled over the city, settled on the small street leading to the church. D and J hide the bottle from the cold and walk the short distance to the shop. They put the bottle in the warmth in the window, shut the door and hit the alarm, lock the gate and turn around. It’s dark inside, dark outside, but in the bottle, the sun is shining.

taverna brillo.

Solen ställer sig en bit över Humlegården och målar Östermalmstaken röda, kastar en sista solkatt på ett takfönster någonstans vid Karlaplan, glänser till i tornet på Oscars kyrka. Hon går en bit längs Engelbrektsgatan och sjunker en aning, träden i Humlegården kastar långa skuggor när hon skjuter sina sista strålar mot fasaderna på Sturegatan. Just när hon ska försvinna bakom taken och Brunkebergsåsen når en ensam stråle fram till en av entréerna längst ner på Sturegatan. Det glänser i ett mässingshandtag. Skuggorna är svagare i konturerna nu, tecknade av energisparande gatubelysning. Ovanför entrén har neonskylten tänts.

 Samtidigt runt hörnet på Humlegårdsgatan kommer Östan. Han kommer från Gärdet där han rört sig i cirklar och kast och virvlat mellan Djurgårdsbrunn, Kaknästornet, förbi och mellan museerna, tillbaka ut bland rastande hundar på fältet och in längs allén mitt på Valhallavägen. Han har svängt vänster vid Fältöversten och sneddat ner till Karlavägen där han avtagit, tagit ett varv runt Karlaplan och fortsatt ner mot Stureplan via Östermalmstorg. Van vid genvägar känner han lukten av en och svänger in genom en dörr på Humlegårdsgatan.

 Det luktar genväg men också bröd, nybakat, och mat. Östan fladdrar i en gardin, lyfter en servett och en kjol, någons lugg får ett lyft men plattas genast till. Där, en doft av bröd att ta med sig bort till garderoben. Ett varv i garderoben, kika in bakom rockar och jackor. Studsa på en kakelvägg och sväng runt ett mässingshörn, är det ett hörn? Det känns så mjukt. Dörren står öppen. Men inte dörren ut, du kom just in. Det är varmt därute och under glastaket står ett träd. Ett inomhusträd. Fastna i lövverket och sakta in lite nu. Sätt dig ner i en stol. Här finns korgstolar, putsade väggar och vitt grus, i en gång ligger större stenar. En gång mellan två dörrar där ett korsdrag skulle trivas men du är inget korsdrag nu, du har lugnat dig och beter dig väldigt stillsamt för en östanvind. Om du kisar kan du se Sturegatan och Humlegårdsgatan härifrån. Res dig upp och gå ut. Gå in. I en smal passage kan du fortsätta eller gå åt båda hållen, båda hållen till toaletterna. Ta med ett samtal därifrån och blanda det med sorlet i matsalen. Sorlet stiger när du kliver in och rummet vidgas. Du ser himlen däruppe och köket därnere och i taket går solen ner igen för hela taket glöder. Glödljus och rosa. Prata med solen nu innan hon går ner för sista gången för hon kom in från andra hållet och har redan studsat på mässingslister och speglar. Glänst i glas, kakel och marmor och reflekterats bland spritflaskor i baren. Sätt er ner båda två vid träspången. Träspången ni kom in på från varsitt håll. Sätt er ner och titta på dem som går förbi. En del är påklädda och har en kasse i handen, andra urringade med höga klackar och höga glas. De går i genvägar och omvägar, kommer utifrån och nerifrån. En diskvagn skramlar förbi.

 Innan ni skiljs och går ut där den andre kom in kan ni titta in i matsalen. Där, bland soffor och bord, hatthyllor och läder, samtal och sorl, klingande glas och bestick mot porslin, tuggande, skrattande, skrävlande, hostande och skrapande med stolar sitter en man. En man i sina bästa år i sina bästa skor. Han reser sig upp. Han ser stolt ut, stolt som en tupp, och höjer sitt glas. De gör de andra också då. De är många nu. De reser sig upp och börjar sjunga. Vi vet inte om det är vackert eller om vi hört det förut för nu är det dags att gå. Solstrålar mattas och vindpustar avtar, men rum som de här töms aldrig. När lamporna släckts, stekoset lagt sig, bröddoften avtagit, sorlet tystnat och gästerna snubblat på kvällens sista mattkant och druckit sitt sista glas för mycket. När ingen är kvar. Då samlar sig stål och trä, marmor och mässing, tyg och läder, speglar och glas, kakel och terrazzo, rotting och korg. De samlar sig, harklar sig och nynnar. För det blir aldrig tyst. I kaffebaren, pizzabutiken, köket, matsalen, marknaden, barerna, i genvägen mellan Humlegårdsgatan och Sturegatan blir det aldrig tyst, aldrig tomt.

 Solen går upp nu och tänder gatorna från Gärdet till Humlegården. Vinden vaknar, vänder och tar sig in från Sturegatan och ut på Humlegårdsgatan. I mitten, i matsalen står en man i sina bästa år i sina bästa skor med vind i håret för det är korsdrag nu. Det är en ny dag nu. Han ser nöjd ut. Han rättar till håret, putsar skorna mot baksidan av byxbenen, sträcker på sig och går mot entrén.

högvatten.

Idag kommer Karin. Det är bara timmar kvar om man räknar och det gör Inger. Hon står i köket och diskar, lite för mycket lödder i vattnet. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon diskar en kopp och sköljer den, sköljvattnet löddras. Hon lyfter upp den igen och vänder på den, lödder hänger från ringen på koppens undersida. Hon rycker på axlarna och ställer den i torkstället men kan inte släppa den med blicken, så tar hon handduken hon har över axeln och torkar bort löddret. Hon gör ännu en mental anteckning om att minska mängden diskmedel till nästa gång. Astrid ligger vid hennes fötter och gnyr. Hon har inte hört henne på ett tag. Nu tittar hon ner. Astrid ligger i en ring vid hennes fötter, nosen i baken, och suckar djupt, människolikt. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man nog på övertid. Sista året har hon haft problem med magen och Inger vill ta henne till veterinären igen men får nog vänta till nästa pension. 

 ”Såja,” säger hon, böjer sig ner och kliar henne bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade; vet var den andras gräns går. Hon ställer en kopp i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrid. Astrid lyfter på ett ögonbryn och gnyr igen. 

 ”Tolv år,” verkar hon säga, men det gör hon ju inte. Hon lyfter bara på ögonbrynet, gäspar och lägger nosen tillrätta i baken igen. Tolv år. De var många som sa åt henne att skaffa sig en hund när Stig dog. Inte ska du bo ensam därute i blåsten utan någon att prata med. Labrador, Pekinges, Cocker Spaniel och gud vet vad de tjatade om. Sällskapshundar och knähundar. Hon fnyste nog inte åt dem men när grannens Dobermann fick valpar bad hon att få köpa en. En hund med ett riktigt skall och både tänder och tandkött när läpparna dras tillbaka. Hon ville ha en vakthund. En hund som kan sätta sig i respekt. Det tog nog inte så lång tid innan Astrid började gny och lägga sig i sängen vid Ingers fötter och hon visste att hon inte borde men blundade, låtsades sova och njöt av värmen från sin respektingivande vakthund. Utanför fönstret har rosorna slagit ut. De täcker halva fönstret nu men kyrkan går fortfarande att se vid horisonten. 

 Hon har städat färdigt övervåningen. Hon använder den inte mycket längre men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmar. Tavlornat är polerade och tillbakahängda. Madrasserna piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Det luktar kallt och såpa. Hon sover nere nu och går inte upp särskilt ofta. Det var här hon och Stig sov och ensamheten blir mer påtaglig häruppe. De hade rummet med fönster mot havet. Det är bara i det fönstret havet går att se. Hon ställer sig på tå och tittar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glaset är fett och på ramens ovansida ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden, men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Hon rycker på axlarna, inte så konstigt. Antingen var huset nertyngt av bröllopsfotot på väggen och har rest sig lite nu, eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går ut ur gästrummet, nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt det här. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se. 

 ”Kom Astrid,” säger hon och klappar med handen på låret. Hon reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund till. Hon klappar på låret igen och Astrid tar sig upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Pälsen är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Aggressiviteten ur ögonen nästan borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu men det är samma runda som när hon kom hit första gången. Vildapeln, komposten, enen, dasset och cykelstället (det är inte ett cykelställ så mycket som en plats där cyklarna står). Hon tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Hon kan nog inte älska en till. Inte förlora en till. En tornseglare sticker ut huvudet ur holken, droppar mot marken och flyger iväg. En ensam bil kör förbi på vägen. Hon vänder sig om som för att kolla att huset står kvar innan hon går upp på vägen och bort mot busshållplatsen. Hon har svårt att förstå tabellen. Datum och förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin ska komma med båten kvart i två och tar en buss som går halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sitta vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra. 

 De kramar varandra och i fickan på förklädet ligger nyckeln och brinner. 

 ”Det låter som om havet kommit närmare,” säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Tänder och tandkött. 

 Hon ler tillbaks och undrar om havet kommit närmare eller om världen blivit mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever allt större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin,” säger hon bara, ”mycket hinner hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. 

 ”Minns du förra gången jag var här?” Inger minns men säger inget. De sitter bakom huset med en flaska vin. Tornseglaren flyger in och ut ur holken, ungarna därinne piper med jämna mellanrum. ”Jag var bara ledig en vecka den sommaren. Helt utslagen.” 

”Du lämnade bara solstolen för att gå på dass.” 

 ”Jag reste mig ett par gånger för att fylla på vinglaset om jag minns det hela rätt.” 

”Vi drack en del.” 

”Jo.” Karin lutar sig tillbaka. De sitter i däckstolar med randigt tyg. Några moln passerar på väg norrut. Astrid gäspar. Karin fyller på i glasen. 

”Stig somnade i solstolen en kväll,” säger Inger, ”du och jag var ganska lulliga men bar upp honom på rummet.” 

 ”Hmm. Han var tung den djävulen.” 

”Mmm.” 

”Sov som en stock. Snarkade också.” 

Inger skrattar. Hon var på väg att flytta ner till bottenvåningen flera gånger redan då. Hon välte alltid över honom på sidan istället och skedade fast honom så att han inte kunde välta tillbaka. Sedan sov de så hela natten. Ihopkilade. 

 ”Jag skulle åka hem nästa morgon tror jag,” sa Karin, ”vi hade en flaska vin kvar som vi tänkte dela på i köket”. 

”Vi fick upp honom för trappan också. Fnittrande som skolflickor om jag inte minns fel.” 

 De stod och tittade på honom en stund. Han såg ut som ett sovande barn. Ett snarkande barn. På väg ut slog Inger emot bröllopsfotografiet så att det for i golvet. Hon tog upp det, höll det i handen en stund, strök över glaset och så vände hon sig mot Karin och nickade. 

”Gonatt Karin,” sa hon, allvarlig nu, ledde ut henne och stängde dörren. Nästa morgon åkte Karin hem.  

Karin gäspar. Astrid reser på sig, går ett varv runt sig själv och lägger sig igen, gäspar hon också. 

 ”Gå och lägg dig nu Karin, innan jag måste bära upp dig. Jag har bäddat däruppe, i mitt och Stigs gamla rum.” 

”Låter det alltid så mycket om havet,” säger Karin, ”så mycket blåser det väl inte?” Hon ser ut att sova redan, snubblar in i huset och uppför trappan. 

 ”Kom nu Astrid.” Hon tar med sig glasen och vinflaskan in i köket och lämnar dem på diskbänken. Hon tittar upp i trappan. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på sig nattlinnet och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Hon tar ett steg till. På väg upp nu. Det är mörkt och hon hör Karins djupa andetag. Hon lägger sig bredvid henne i sängen. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon rör sig inte, andas knappt. Vattnet har stigit lite till nu. Bottenvåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Hon flyttar lite närmare Karin, känner henne andas. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.