måndag

taverna brillo.

Solen ställer sig en bit över Humlegården och målar Östermalmstaken röda, kastar en sista solkatt på ett takfönster någonstans vid Karlaplan, glänser till i tornet på Oscars kyrka. Hon går en bit längs Engelbrektsgatan och sjunker en aning, träden i Humlegården kastar långa skuggor när hon skjuter sina sista strålar mot fasaderna på Sturegatan. Just när hon ska försvinna bakom taken och Brunkebergsåsen når en ensam stråle fram till en av entréerna längst ner på Sturegatan. Det glänser i ett mässingshandtag. Skuggorna är svagare i konturerna nu, tecknade av energisparande gatubelysning. Ovanför entrén har neonskylten tänts.
 Samtidigt runt hörnet på Humlegårdsgatan kommer Östan. Han kommer från Gärdet där han rört sig i cirklar och kast och virvlat mellan Djurgårdsbrunn, Kaknästornet, förbi och mellan museerna, tillbaka ut bland rastande hundar på fältet och in längs allén mitt på Valhallavägen. Han har svängt vänster vid Fältöversten och sneddat ner till Karlavägen där han avtagit, tagit ett varv runt Karlaplan och fortsatt ner mot Stureplan via Östermalmstorg. Van vid genvägar känner han lukten av en och svänger in genom en dörr på Humlegårdsgatan.
 Det luktar genväg men också bröd, nybakat, och mat. Östan fladdrar i en gardin, lyfter en servett och en kjol, någons lugg får ett lyft men plattas genast till. Där, en doft av bröd att ta med sig bort till garderoben. Ett varv i garderoben, kika in bakom rockar och jackor. Studsa på en kakelvägg och sväng runt ett mässingshörn, är det ett hörn? Det känns så mjukt. Dörren står öppen. Men inte dörren ut, du kom just in. Det är varmt därute och under glastaket står ett träd. Ett inomhusträd. Fastna i lövverket och sakta in lite nu. Sätt dig ner i en stol. Här finns korgstolar, putsade väggar och vitt grus, i en gång ligger större stenar. En gång mellan två dörrar där ett korsdrag skulle trivas men du är inget korsdrag nu, du har lugnat dig och beter dig väldigt stillsamt för en östanvind. Om du kisar kan du se Sturegatan och Humlegårdsgatan härifrån. Res dig upp och gå ut. Gå in. I en smal passage kan du fortsätta eller gå åt båda hållen, båda hållen till toaletterna. Ta med ett samtal därifrån och blanda det med sorlet i matsalen. Sorlet stiger när du kliver in och rummet vidgas. Du ser himlen däruppe och köket därnere och i taket går solen ner igen för hela taket glöder. Glödljus och rosa. Prata med solen nu innan hon går ner för sista gången för hon kom in från andra hållet och har redan studsat på mässingslister och speglar. Glänst i glas, kakel och marmor och reflekterats bland spritflaskor i baren. Sätt er ner båda två vid träspången. Träspången ni kom in på från varsitt håll. Sätt er ner och titta på dem som går förbi. En del är påklädda och har en kasse i handen, andra urringade med höga klackar och höga glas. De går i genvägar och omvägar, kommer utifrån och nerifrån. En diskvagn skramlar förbi.
 Innan ni skiljs och går ut där den andre kom in kan ni titta in i matsalen. Där, bland soffor och bord, hatthyllor och läder, samtal och sorl, klingande glas och bestick mot porslin, tuggande, skrattande, skrävlande, hostande och skrapande med stolar sitter en man. En man i sina bästa år i sina bästa skor. Han reser sig upp. Han ser stolt ut, stolt som en tupp, och höjer sitt glas. De gör de andra också då. De är många nu. De reser sig upp och börjar sjunga. Vi vet inte om det är vackert eller om vi hört det förut för nu är det dags att gå. Solstrålar mattas och vindpustar avtar, men rum som de här töms aldrig. När lamporna släckts, stekoset lagt sig, bröddoften avtagit, sorlet tystnat och gästerna snubblat på kvällens sista mattkant och druckit sitt sista glas för mycket. När ingen är kvar. Då samlar sig stål och trä, marmor och mässing, tyg och läder, speglar och glas, kakel och terrazzo, rotting och korg. De samlar sig, harklar sig och nynnar. För det blir aldrig tyst. I kaffebaren, pizzabutiken, köket, matsalen, marknaden, barerna, i genvägen mellan Humlegårdsgatan och Sturegatan blir det aldrig tyst, aldrig tomt.
 Solen går upp nu och tänder gatorna från Gärdet till Humlegården. Vinden vaknar, vänder och tar sig in från Sturegatan och ut på Humlegårdsgatan. I mitten, i matsalen står en man i sina bästa år i sina bästa skor med vind i håret för det är korsdrag nu. Det är en ny dag nu. Han ser nöjd ut. Han rättar till håret, putsar skorna mot baksidan av byxbenen, sträcker på sig och går mot entrén.

bastupojkar.

Rikard sitter längst uppe i hörnet. Vi tror det i alla fall för han går inte att se. Röken är för tjock. Jag var uppe på taket tidigare idag när det var ljust i ungefär tjugo minuter för att se om något fastnat i skorstenen. Nisse skickade upp en lång pinne som jag tryckte ner men det enda den gjorde var ett större hål i en redan sönderrostad pipa.
Nu är vi ju inte sotare, men ibland vill man få det att verka som att man kan uträtta något annat än streck på en ritning, ord på ett papper eller siffror i en räknare. Vi har väl tummarna mer eller mindre centralt placerade i händerna men jobbar allihop på bilden av vår manlighet. Vi har den gamla bilden kvar. Den där mannen äger ett hus eller kanske en hel gård och utöver det en bil och några maskiner. Några av dessa kommer för eller senare att krångla och om inget krånglar behöver vi nog bygga en veranda eller byta ett gångjärn på ytterdörren som gnisslar. Man kanske bara kan smörja den, säger Tompa då, men det har du redan provat så gångjärnsbyte är nog bäst. Det är lite mindre rök nu och Rikard framträder i hörnet. Han har en öl i handen med en älg på etiketten. Han är inte finsmakaren i gänget. Han är lång, sitter lätt krökt för att undvika taket, och smärt. Ja, jag säger smärt för jämfört med oss andra, som är gubbar nu, ser han faktiskt vältrimmad ut. Bilringarna verkar inte fastna på honom, ölen tycks han kissa ut istället för att lagra i slangar runt midjan. Det kan vara huset också, för trots att vi för tio år sedan skulle sagt att hans tumme satt närmast handmitten så är det han som är husägare på riktigt. Han som på helgen går ut, händerna i midjan, och ställer sig i trädgården och tittar upp. Upp på hängrännan som nog behöver tömmas på löv idag. Upp på takpannan som ser ut att kunna lossna och flyga iväg i nästa storm. Titta nu runt hörnet på räcket till balkongen däruppe. Ser det verkligen säkert ut? Vi är väl inga experter men vill du släppa ut barnen (han har två) innan du är helt och hållet säker på att träet som ser så pass murket ut kommer att hålla för en tackling? Hålla för en treåring som vill klättra lite, luta sig över kanten och vinka till pappa.
”Hej pappa!” Hon är halvvägs upp nu och det knakar i sjuttiotalsvirket, Rikard står kvar därnere på gräsmattan. Den behöver nog krattas nu innan grannarna börjar pika, löv överallt. Äpplena blev aldrig plockade och ligger i en rödbrun massa under trädet, gungan fylld med äppelmos.
”Gå ner därifrån!” Auktoriteten som din pappa hade har du aldrig lyckats imitera. Rädslan för rädsla för stark. Du ville ju inte ha lydiga barn utan barn som tänker själva. Självständiga barn som helt på egen hand kommer fram till att du alltid har rätt. Kratta ihop löven nu så snabbt det går. Snabbt så att högen blir tillräckligt mjuk under balkongen. Snabbt så att den tar emot flickan om räcket ger vika. Kratta som om ditt liv hängde på det.
”Kratta!” Grannarna skriker nu. De står i rader längs dina omålade staket, de hinner du slipa och måla i maj, och ropar och hytter med nävar. De såg så snälla ut när du första gången åkte längs villagatan. Ny bil och nyskrivet huskontrakt brännande i handskfacket. De stod där med räfsor och penslar längs nymålade staket och vinkade. Solen sken den dagen, det hade regnat nyss så gatan glänste och när du vevade ner rutan luktade det gott, nyregnad asfalt. Det såg ut som en film, en film om Kajsa Kavat, och där, där lite längre fram på gatan stod en liten flicka och sålde lemonad. Den kostade fortfarande en krona och hon sparade inte till en surfplatta för det var böcker hon ville ha, men böckerna lånar hon på biblioteket och pengarna hon tjänar skickar hon som allmosor till någon som bättre behöver dem. En sådan gata var det och det var lördag tror jag. Lördag som idag. Hon står därinne i köket. Du ser henne inte riktigt för fönstret skickar både solkatter och signaler om att det är dags för fönstertvätt. Bilen gömmer sig bakom lövhögen nu, det gör det lättare att glömma besiktningsprotokollet, den rostiga ljuddämparen och bakluckan som håller på att falla av. Och lamellerna, börja inte ens om lamellerna. Hon vinkar därinne för brunchen är klar. Skramlade ägg och nybakta scones. Flickan har landat i lövhögen. Ta henne i handen och gå in. Gå in till familjen. Ta inte trappan härbak för den behöver du laga först. Gå runt, runt till framsidan men undvik garaget för du vet att det måste städas och tömmas. Titta inte på lövhögen heller för nu blåser det. Det blåser och jobbet du just gjorde är ogjort nu. Gud har just okrattat dina löv och omsorgsfullt lagt dem på plats i din lilla trädgård igen. Öppna dörren och gå in. Det luktar gott därinne. Hemma. Det luktar hemma.
”Rikard,” säger Pelle, ”har du somnat?” Röken har skingrats och bastun har svalnat lite. Vi sitter och tittar på honom. I hörnet. Han vaknar nu, ruskar lite på sig, tittar frågande på oss.
”Va?”
”Inget,” säger vi med en mun, en unison gosskör, ”ingenting alls, vi pratade bara om manlighet en stund, inget att bry sig om. Nu går vi in. Kan du tända en brasa åt oss? Vi vet inte om vi kan.”

högvatten.

Idag kommer Karin. Det är bara timmar kvar om man räknar och det gör Inger. Hon står i köket och diskar, lite för mycket lödder i vattnet. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon diskar en kopp och sköljer den, sköljvattnet löddras. Hon lyfter upp den igen och vänder på den, lödder hänger från ringen på koppens undersida. Hon rycker på axlarna och ställer den i torkstället men kan inte släppa den med blicken, så tar hon handduken hon har över axeln och torkar bort löddret. Hon gör ännu en mental anteckning om att minska mängden diskmedel till nästa gång. Astrid ligger vid hennes fötter och gnyr. Hon har inte hört henne på ett tag. Nu tittar hon ner. Astrid ligger i en ring vid hennes fötter, nosen i baken, och suckar djupt, människolikt. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man nog på övertid. Sista året har hon haft problem med magen och Inger vill ta henne till veterinären igen men får nog vänta till nästa pension. 
 ”Såja,” säger hon, böjer sig ner och kliar henne bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade; vet var den andras gräns går. Hon ställer en kopp i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrid. Astrid lyfter på ett ögonbryn och gnyr igen. 
 ”Tolv år,” verkar hon säga, men det gör hon ju inte. Hon lyfter bara på ögonbrynet, gäspar och lägger nosen tillrätta i baken igen. Tolv år. De var många som sa åt henne att skaffa sig en hund när Stig dog. Inte ska du bo ensam därute i blåsten utan någon att prata med. Labrador, Pekinges, Cocker Spaniel och gud vet vad de tjatade om. Sällskapshundar och knähundar. Hon fnyste nog inte åt dem men när grannens Dobermann fick valpar bad hon att få köpa en. En hund med ett riktigt skall och både tänder och tandkött när läpparna dras tillbaka. Hon ville ha en vakthund. En hund som kan sätta sig i respekt. Det tog nog inte så lång tid innan Astrid började gny och lägga sig i sängen vid Ingers fötter och hon visste att hon inte borde men blundade, låtsades sova och njöt av värmen från sin respektingivande vakthund. Utanför fönstret har rosorna slagit ut. De täcker halva fönstret nu men kyrkan går fortfarande att se vid horisonten. 

 Hon har städat färdigt övervåningen. Hon använder den inte mycket längre men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmar. Tavlornat är polerade och tillbakahängda. Madrasserna piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Det luktar kallt och såpa. Hon sover nere nu och går inte upp särskilt ofta. Det var här hon och Stig sov och ensamheten blir mer påtaglig häruppe. De hade rummet med fönster mot havet. Det är bara i det fönstret havet går att se. Hon ställer sig på tå och tittar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glaset är fett och på ramens ovansida ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden, men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Hon rycker på axlarna, inte så konstigt. Antingen var huset nertyngt av bröllopsfotot på väggen och har rest sig lite nu, eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går ut ur gästrummet, nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt det här. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se. 

 ”Kom Astrid,” säger hon och klappar med handen på låret. Hon reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund till. Hon klappar på låret igen och Astrid tar sig upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Pälsen är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Aggressiviteten ur ögonen nästan borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu men det är samma runda som när hon kom hit första gången. Vildapeln, komposten, enen, dasset och cykelstället (det är inte ett cykelställ så mycket som en plats där cyklarna står). Hon tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Hon kan nog inte älska en till. Inte förlora en till. En tornseglare sticker ut huvudet ur holken, droppar mot marken och flyger iväg. En ensam bil kör förbi på vägen. Hon vänder sig om som för att kolla att huset står kvar innan hon går upp på vägen och bort mot busshållplatsen. Hon har svårt att förstå tabellen. Datum och förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin ska komma med båten kvart i två och tar en buss som går halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sitta vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra. 

 De kramar varandra och i fickan på förklädet ligger nyckeln och brinner. 
 ”Det låter som om havet kommit närmare,” säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Tänder och tandkött. 
 Hon ler tillbaks och undrar om havet kommit närmare eller om världen blivit mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever allt större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin,” säger hon bara, ”mycket hinner hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. 
 ”Minns du förra gången jag var här?” Inger minns men säger inget. De sitter bakom huset med en flaska vin. Tornseglaren flyger in och ut ur holken, ungarna därinne piper med jämna mellanrum. ”Jag var bara ledig en vecka den sommaren. Helt utslagen.” 
”Du lämnade bara solstolen för att gå på dass.” 
 ”Jag reste mig ett par gånger för att fylla på vinglaset om jag minns det hela rätt.” 
”Vi drack en del.” 
”Jo.” Karin lutar sig tillbaka. De sitter i däckstolar med randigt tyg. Några moln passerar på väg norrut. Astrid gäspar. Karin fyller på i glasen. 
”Stig somnade i solstolen en kväll,” säger Inger, ”du och jag var ganska lulliga men bar upp honom på rummet.” 
 ”Hmm. Han var tung den djävulen.” 
”Mmm.” 
”Sov som en stock. Snarkade också.” 
Inger skrattar. Hon var på väg att flytta ner till bottenvåningen flera gånger redan då. Hon välte alltid över honom på sidan istället och skedade fast honom så att han inte kunde välta tillbaka. Sedan sov de så hela natten. Ihopkilade. 
 ”Jag skulle åka hem nästa morgon tror jag,” sa Karin, ”vi hade en flaska vin kvar som vi tänkte dela på i köket”. 
”Vi fick upp honom för trappan också. Fnittrande som skolflickor om jag inte minns fel.” 
 De stod och tittade på honom en stund. Han såg ut som ett sovande barn. Ett snarkande barn. På väg ut slog Inger emot bröllopsfotografiet så att det for i golvet. Hon tog upp det, höll det i handen en stund, strök över glaset och så vände hon sig mot Karin och nickade. 
”Gonatt Karin,” sa hon, allvarlig nu, ledde ut henne och stängde dörren. Nästa morgon åkte Karin hem.  

Karin gäspar. Astrid reser på sig, går ett varv runt sig själv och lägger sig igen, gäspar hon också. 
 ”Gå och lägg dig nu Karin, innan jag måste bära upp dig. Jag har bäddat däruppe, i mitt och Stigs gamla rum.” 
”Låter det alltid så mycket om havet,” säger Karin, ”så mycket blåser det väl inte?” Hon ser ut att sova redan, snubblar in i huset och uppför trappan. 
 ”Kom nu Astrid.” Hon tar med sig glasen och vinflaskan in i köket och lämnar dem på diskbänken. Hon tittar upp i trappan. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på sig nattlinnet och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Hon tar ett steg till. På väg upp nu. Det är mörkt och hon hör Karins djupa andetag. Hon lägger sig bredvid henne i sängen. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon rör sig inte, andas knappt. Vattnet har stigit lite till nu. Bottenvåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Hon flyttar lite närmare Karin, känner henne andas. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.