Utanför spårvagnen löpte en stenmur längs spåren, bakom muren en lövskog. Det här var i maj när träden är som giftgrönast. Så fulla av liv att det låter om dem när de prunkar.
Hursomhelst, de stod där och prunkade så fulla av liv att jag och min gamle vän bytte våra ansiktsaxelryckningar mot leenden. Det här är sant, träden fyllde oss med livskraft och en tanke började ta form i mitt naiva lilla huvud.
Tänk om han inte måste dö nu. Eller ens snart. Tänk om spårvagnen har stannat här för att ge honom en chans till ytterligare några varv på jordens eviga snurrande runt solen. Ja, jag tänkte så, jag tänkte mig att det var poetiskt, en poesi värdig situationens inneboende poesi.
Solen silades genom lövverket och mönstrade våra perfekt inslitna jeanslår, det var viktigt för oss på den tiden, nu kan en jumpsuit i svart duga för att skilja huden från omgivande klimat men det här känns som ett sidospår. No pun intended.
Vid det här laget orkade han knappt gå, cancern åt upp honom inifrån. Han var nere någonstans på fyrtiofem kilo jämfört med hans idealvikt runt sjuttio. De där finslitna jeansen hängde som en säck och bältet var så perforerat av extrahål att det började se ut som att man kunde riva av honom på mitten.
Trots det såg jag framför mig hur vi kastade oss av spårvagnen, saxade över muren (en flock Göteborgsduvor stiger till väders med ett dån) och studsade runt bland träden som två kalvar på kosläpp. Vi kunde ligga där i lagom högt gräs och göra gräsänglar i undervegetationen samtidigt som våra kroppar fylldes med liv. Träden böjde sig över oss och klorofyllde oss med bromsmediciner och livselixir. Min gamle vän skulle liksom gå upp i vikt där och då samtidigt som sjukdomen bit för bit klev tillbaka.
Efter en stund i gräset bland träden kunde vi resa oss upp och promenera vidare in mot stan dit vi ändå var på väg när spårvagnen plötsligt och lite oväntat stannade mellan två hållplatser.
Samtidigt som spårvagnen började rulla igen fick han en hostattack. En sån där revbensknäckande hostattack som får de andra passagerarna att vända sig bort och låtsas att de inte kan höra den.
Jag vände mig också. Mot fönstret. Genom min spegelbild kunde jag fortfarande se träden som hade börjat röra sig nu, långsamt bakåt. Som om det var muren och träden som gick på räls och vi stod kvar. Bortom min egen spegelbild och trädens kunde jag skymta honom. Framåtböjd i kramp från attacken han gjorde sitt bästa för att avvärja.
Muren och träden fortsatte att passera oss en stund. Jag såg att han slutat hosta och vänt sig för att titta ut tillsammans med mig. Jag la, om jag minns det rätt, min hand uppåtvänd på hans ben så att han kunde ta den men det gjorde han inte så den blev liggande där som en påminnelse.
Utanför fönstret hade muren och träden fått upp farten. Rörelseoskärpta gick de ihop i varandra och bildade en grön vägg mellan oss och vad som fanns bortom den.
När vi stannade igen var det vid en hållplats. Inte vår men några andras, en gubbe med käpp, en kvinna med barnvagn och en tonårig flicka med ingenting steg av.
Muren stod stilla nu och hade ett hål i sig. Ett hål med en grind mellan två pelare och ett slags romerskt/grekiskt tak med ett kors högst upp. En kyrkogård förstås. Så mycket för våra drömmar om fortsatt liv.
Ovanför ingången stod det Tänk på döden.
Så vi tänkte på döden. Men vi pratade inte om den.
Nästa vår passerade jag den där kyrkogården igen. Då var han död och sätet bredvid mig tomt.
Jag följde de giftgröna träden med blicken tills jag tröttnade och vände mig mot boken som låg uppslagen i knät. Jag började läsa.
Tänk på döden tänkte jag, men jag tänkte inte på döden.
