memento mori

Jag satt på en spårvagn i Göteborg en gång. Bredvid mig satt en gammal vän som är död nu, döende då. Vi satt där och tittade rakt framåt utan att prata när spårvagnen plötsligt stannade. Vi vände oss mot varandra och höjde våra ögonbryn, mungiporna ner i en slags ansiktsaxelryckning (här är väl ingen hållplats).
Utanför spårvagnen löpte en stenmur längs spåren, bakom muren en lövskog. Det här var i maj när träden är som giftgrönast. Så fulla av liv att det låter om dem när de prunkar.
Hursomhelst, de stod där och prunkade så fulla av liv att jag och min gamle vän bytte våra ansiktsaxelryckningar mot leenden. Det här är sant, träden fyllde oss med livskraft och en tanke började ta form i mitt naiva lilla huvud.
Tänk om han inte måste dö nu. Eller ens snart. Tänk om spårvagnen har stannat här för att ge honom en chans till ytterligare några varv på jordens eviga snurrande runt solen. Ja, jag tänkte så, jag tänkte mig att det var poetiskt, en poesi värdig situationens inneboende poesi.
Solen silades genom lövverket och mönstrade våra perfekt inslitna jeanslår, det var viktigt för oss på den tiden, nu kan en jumpsuit i svart duga för att skilja huden från omgivande klimat men det här känns som ett sidospår. No pun intended.

Vid det här laget orkade han knappt gå, cancern åt upp honom inifrån. Han var nere någonstans på fyrtiofem kilo jämfört med hans idealvikt runt sjuttio. De där finslitna jeansen hängde som en säck och bältet var så perforerat av extrahål att det började se ut som att man kunde riva av honom på mitten.
Trots det såg jag framför mig hur vi kastade oss av spårvagnen, saxade över muren (en flock Göteborgsduvor stiger till väders med ett dån) och studsade runt bland träden som två kalvar på kosläpp. Vi kunde ligga där i lagom högt gräs och göra gräsänglar i undervegetationen samtidigt som våra kroppar fylldes med liv. Träden böjde sig över oss och klorofyllde oss med bromsmediciner och livselixir. Min gamle vän skulle liksom gå upp i vikt där och då samtidigt som sjukdomen bit för bit klev tillbaka.
Efter en stund i gräset bland träden kunde vi resa oss upp och promenera vidare in mot stan dit vi ändå var på väg när spårvagnen plötsligt och lite oväntat stannade mellan två hållplatser.

Samtidigt som spårvagnen började rulla igen fick han en hostattack. En sån där revbensknäckande hostattack som får de andra passagerarna att vända sig bort och låtsas att de inte kan höra den.
Jag vände mig också. Mot fönstret. Genom min spegelbild kunde jag fortfarande se träden som hade börjat röra sig nu, långsamt bakåt. Som om det var muren och träden som gick på räls och vi stod kvar. Bortom min egen spegelbild och trädens kunde jag skymta honom. Framåtböjd i kramp från attacken han gjorde sitt bästa för att avvärja.
Muren och träden fortsatte att passera oss en stund. Jag såg att han slutat hosta och vänt sig för att titta ut tillsammans med mig. Jag la, om jag minns det rätt, min hand uppåtvänd på hans ben så att han kunde ta den men det gjorde han inte så den blev liggande där som en påminnelse.
Utanför fönstret hade muren och träden fått upp farten. Rörelseoskärpta gick de ihop i varandra och bildade en grön vägg mellan oss och vad som fanns bortom den.
När vi stannade igen var det vid en hållplats. Inte vår men några andras, en gubbe med käpp, en kvinna med barnvagn och en tonårig flicka med ingenting steg av.
Muren stod stilla nu och hade ett hål i sig. Ett hål med en grind mellan två pelare och ett slags romerskt/grekiskt tak med ett kors högst upp. En kyrkogård förstås. Så mycket för våra drömmar om fortsatt liv.
Ovanför ingången stod det Tänk på döden. 
Så vi tänkte på döden. Men vi pratade inte om den.

Nästa vår passerade jag den där kyrkogården igen. Då var han död och sätet bredvid mig tomt.
Jag följde de giftgröna träden med blicken tills jag tröttnade och vände mig mot boken som låg uppslagen i knät. Jag började läsa.
Tänk på döden tänkte jag, men jag tänkte inte på döden.

helgon är helgon hela tiden

- Allhelgonadagen var väl igår, säger han.

Han har inte lika bra koll längre. De döda inte lika engagerade i de dödas dag. Helgon är helgon hela tiden, inte bara den tredje november. Jag svarar honom att ja, det var igår men hela helgen räknas.

- Gör den inte alls.

Han ser lite sur ut och plötsligt verkar det som om helgon inte är så obrydda ändå. Jag skäms och tänker att jag har trehundrasextiofyra dagar till familjen och vännerna men kan inte skaka loss ett par timmar för honom på rätt dag. Han har rätt.

- Familjen går först, säger han då.

- Gör den?

- Ja det gör den.

- Men du då?

- Jag är död.

- Inte för mig.

Han lägger huvudet på sned. Himlar med ögonen och tittar ner på sina överstora nittiotalsskor. Alltid cool. Inte kylig men känslorna lämnar inte nödvändigtvis insidan. Huden ett skyddande membran, integriteten ett äggskal. 

Men nu gråter han.

- Vad är det? frågar jag.

- Jag vill inte vara död.

-...

Det finns inget svar på det och man kan inte krama de döda. Alltså, det kan man ju men det har ingen effekt. Kramen rinner av som vatten på porslin. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Han sitter här bredvid. Hulkar inte men tårarna rinner. Jag kan inte göra någonting. De levande kan inte trösta de döda. Jag kan be honom förklara hur det känns men vad har han för glädje av det. Det blir bra faller platt. Det går över funkar inte. Det finns ingenting jag kan erbjuda honom som inte är ett hån. Det enda han vill ha är det jag har och det är ingen vanlig avundsjuka. Det är ouppnåeligt. På riktigt.

Tänk på döden, mementomori. Visst, det kan vi göra men för de redan döda gör det varken från eller till. Mina tankar går till de drabbade. Idag är våra tankar hos offren. Vi ber för de som inte klarade sig. Det känns som tomma ord att kalla det tomma ord men tomma ord är det.

Han tittar upp från skorna via femhundraettor i storlek tjugosju. Tårarna rinner inte längre. Han ser mig i ögonen. Utan att blinka.

- Lev.

- Va?

Fast jag hörde ju. Nu skulle han kunna suddas ut. Evaporera. Tyna bort och lämna mig ensam i baren med två öl att dricka upp. Hans och min. Men det gör han inte. Han fortsätter spänna ögonen i mina. Skruvstädsögon. Han har min gamla skjorta på sig. Ett optimistiskt felköp med stramande knappar. På honom hänger den som en rock.

Jag vill lova honom att jag ska leva men jag vet att det skulle vara en lögn. 

- Jag kan inte lova dig att leva.

- Kan du väl.

- Det är för svårt.

- Vilket då?

- Du vet. Leva. Ta vara på stunden. Vara bekymmerslös och säga what the hell och rycka på axlarna. Njuta av allt som livet kastar i min väg. Jag oroar mig för mycket.

- Ja.

- Vadå ja?

Nu blir jag irriterad. En död vän låtsassitter här bredvid och kommer med livsråd som jag inte känner igen. Vad vill han ha av mig.

- Ingenting.

- Hörde du vad jag tänkte?

- Jag hör allting.

- Så vad vill du ha?

- Ingenting sa jag ju.

- Men du vill att jag ska leva.

- Och det gör du ju.

- Men inte rätt.

- Jo.

- Jag carpar inte diem.

Nu skrattar han istället. Tårarna rinner igen.

- Du behöver inte göra någonting.

- Inte.

- Nä.

- Inte ens vara glad för det jag har?

- Det borde du vara.

- Okej.

- Och tänk på döden.

- Skojar du nu?

- Tvinga mig inte att bli banal. Det är inte svårare än så. Ta dina sorger, bekymmer och små oroar och ta hand om dem.

- Kasta dem?

- Nejnejnej. Omfamna dem. Ni är så upptagna av att..

- Vilka vi?

- De levande. Ni är så upptagna av att leva rätt. Så besatta av det perfekta livet utan vemod, motstånd och oro att ni, att ni. Vafan, det är lika svårt att formulera sig som död som levande.

- Kliché?

- Ni ser inte skogen för alla träd.

Det här skriker han nästan och jag vänder mig om i baren för att se om någon blir störd. Oroar mig. Jag ber honom lugna sig lite. Tagga ner, jag fattar. Men han fortsätter spänna fast mig med blicken. 

- Gör du det? säger han.

- Nä.

- Bra.

- Vadå bra.

- Ni kan inte förstå.

- Nä.

- Och det är hela poängen.

- Jag fattar inte.

- Lev bara.

- ...

- Fortsätt andas. Ta ett steg till. Gör fel, gör rätt, gör mittemellan. Men för guds skull, slappna inte av. Oroa dig. Bli deprimerad, känn vemod, känn glädje. Överreagera, underreagera. 

- Lev? säger jag 

Ett litet frågetecken blir hängande mellan mig och min gamla vän som inte fick tillräckligt med tid att bli min vän för livet.

- Just så.

- Då blir det bra?

- Nej.

- Men vad ska jag göra då?

Nu suckar han djupt och tittar på mig. Ögonen mjukare nu, mindre spända i mina. Ska jag behöva förklara allting för dig säger de. Ska jag behöva skicka ett PM.

- Du behöver inte göra någonting, säger han.

- Det gör jag inte heller.

- Gör du inte?

Den här frågan låter extremt retorisk i mina öron så jag svarar ingenting. Väntar bara på att han ska säga något mer. Men han säger inget mer idag.

- Ses vi nästa år? försöker jag.

Men han förblir tyst. Kanske vill han att jag ska tänka själv en stund. Kanske tänker att jag har ett år på mig att komma fram till vad han menar. Kanske tänker att jag får klara mig på egen hand. Kanske sjunker ihop och suckar och ger mig en sista blick för den här gången. En blick jag skulle ge mitt eget liv för att få möta oftare än så här. Mindre sällan än en gång per år på allhelgonadagen när vi memento moriar. Tänk på döden. Kom ihåg att inte glömma bort att du är dödlig. Glöm inte att du lever. För hur du än lever så är du inte död. Och tar du inte tillvara på livet så gör du det ändå. Du gör det som du gör nu. Genom att fälla en tår. Bli sentimental en stund. Önska att saker och ting låg till på ett annat sätt. Saker och ting ligger alltid till på andra sätt förstår du då. På andra sätt än vad du trodde. Annorlunda mot vad du tänkt dig. Inte ens de döda vill att du ska fånga dagen. Det enda de kräver av dig är att du oroar dig, gör fel, gör rätt, har ont, mår bra. Det enda som skiljer mig från de döda är att magen säger ifrån när något blir obehagligt. Att skrattet bubblar som maskrosor i mars när jag trodde att vintern tagit kål på allting. Att sorgen efter någon som dog för arton år sedan fortfarande finns kvar.

Till Matz.

Allhelgonahelgen 2018

44

Du skulle vara fyrtiofyra år i år. Det är fyrtiofyra år sedan du föddes och sjutton år sedan du dog.
Du är fyrtiofyra år och mycket har hänt sedan vi sågs sist. Jag ber bartendern hälla upp en öl till så vi kan dricka tillsammans, jag släcker ljuset på vårt bord och tänder det igen så att det är ett ljus jag tänt för dig och inte ett ljus vilket som helst.
Så. Nu kan vi komma ikapp.

Jag: Vad har hänt?
Matz: Jag har flyttat till Stockholm.
J: Det har jag också.
M: ...
J: Då kan vi kanske ses och springa en runda.
M: Springa en runda?
J: Ja, du vet, jogga.
M: Okej.
J: Okej, nu?
M: Nä, nu dricker vi öl.
J: Jamenduvet, inte egentligen.
M: Jo, det finns inga mellanting längre, dricker vi öl på låtsas gör vi det också på riktigt.
J: ...
M: Om det står här att vi dricker öl så gör vi det, så gå fram till den där bartendern du snackar så mycket om och beställ den där ölen på riktigt. Du ska sitta här med två öl, inga halvmesyrer, och om någon frågar varför du har två ska du se dem i ögonen och säga att din kompis sitter här med dig, han har flyttat till Stockholm och ni försöker komma ikapp. Ta igen förlorad tid. Capiche?
J: Capeesh?! Är du allvarlig nu, var kom det ifrån?
M: Jag ville bara att du skulle sitta ensam med två ölglas och din jäkla anteckningsbok och småfnissa för dig själv vid ett bord i en halvfull bar, kom igen nu, gå fram till baren och beställ två öl. En till dig och en till mig och fega inte ur nu för guds skull, jag har ögonen på dig.
J: Vänta lite då.

—

J: Nu är det gjort. Två öl. En till dig och en till mig.
M: Tack.
J: Ingen orsak. Eller någon orsak kanske, det är lite svårt att beställa två öl till sig själv och keep a straight face.
M: Stackars dig.
J: Äh, kom igen nu, nu sitter vi här och jag bjuder så nu tar vi igen.
M: Förlorad tid.
J: Förlorad tid.
M: Så vad har hänt sen sist?
J: Det är dig vi pratar om.
M: Jag gillar inte att prata om mig.
J: Och jag  gillar inte att prata om mig, det är därför jag sitter här ensam och låtsaspratar med två öl och ett ljus jag tänt själv.
M: Har du varit på kyrkogården och tänt ljus?
J: Nä.
M: Varför inte då?
J: Kyrkogården är för de döda. Jag tänder ett ljus här istället.
M: Och låtsas.
J: Jag låtsas inte.
M: Inte?
J: Nä, du är inte död så länge jag och alla andra kommer ihåg dig.
M: Nja, död är jag väl fortfarande även om någon kommer ihåg mig.
J: Nä.
M: Jag bor i Bredäng.
J: Varför då?
M: Jag gillar Mälaren.
J: Är det där vi ska ses och springa, längs Mälaren?
M: Det tycker jag, då kan jag berätta allt, jag pratar bättre när jag springer. Skål förresten, vi har inte skålat.
J: Skål.

Vi springer nu och jag trodde att jag var i form, men det verkar inte så för jag flåsar fram ett ja och ett mmm då och då medan han pratar som om han satt still. Sjutton år är en lång tid, han verkar ha det bra. Vi pratar om vad som utgör ett liv. Jobbet, familjen och bostaden, men vi glider förbi dem ganska fort och går istället igenom vad vi läst, sett och hört sedan sist. Steglitsan och Den Lille Vännen. Arcade Fire och Bat for Lashes. Spirited Away och Six Feet Under. Elisabeth Moss och Idris Elba.

M: Visst, Idris Elba är ojämn men kan du komma på någon du minns bättre än Stringer Bell? Han var ganska grym som Roland Deschain också, det är knappast hans fel att de kokat ner Stephen Kings mästerverk till nittio minuter matinéfilm.
J: Jag vill inte prata om det mörka tornet.
M: Okejdå, vi kan prata om öl istället.
J: Öl pratar man inte om, det är ett modernt påhitt att prata om ölen istället för att dricka den. På din tid var det inte så.
M: Vad menar du? Min tid är nu, min tid är din tid. Vi gör det här ihop. Du skulle inte vara någonstans utan mig.
J: Jag kan inte argumentera mot det.
M: Nej, det kan du inte. Hade vi inte träffats där på nittiotalet hade du nog inte ens upptäckt Paul Auster.
J: Åjo, det hade jag nog.
M: Kanske, men min poäng är att jag var lite som en storebror du inte hade. Inget fel på din egen storebror men människor kommer in i ens liv och betyder olika saker vid olika tidpunkter. Människor kan öppna dörrar, dörrar du inte visste fanns.
J: Det är sant. Du betyder mycket för mig.
M: Betydde.
J: Nej, betyder.
M: ...
J: Det är det som är min poäng. Det är därför jag sitter här med två öl och ett ljus jag släckt bara för att få tända det själv. Det handlar inte om någon kliché där vi dör och blir till jord där något nytt kan växa, eller himmelriken och dödsriken och Narnia, Nangiala, Nirvana och Shangri-La. Det handlar om något mycket enklare. Det handlar om avtryck.
M: Avtryck?
J: Ja, avtryck. Du påverkar någon och den tar intryck av det och trots att du inte finns kvar, även om det vore jäkligt fint, så finns avtrycket kvar. De knappar du tryckte på som gjorde mig till någon jag inte hade blivit annars. Det gör att du är fyrtiofyra år nu. Oavsett vad dödsattester och officiella dokument säger så sitter du här och dricker öl med mig.
M: Inte egentligen va?
J: Inte egentligen. Men ändå egentligen, för om det inte var för dig skulle jag inte sitta här alls. Då skulle jag göra någonting annat.
M: Det tror jag inte.
J: Det tror jag.
M: Okej, skål.
J: Skål.
M: Dricker du varannan gång från de där löjliga dubbelglasen?
J: Självklart.
M: Bra.
J: Jag vill bara sitta här med dig utan att prata en stund.
M: Det går bra, det vill jag också, men är vi inte ute och springer?
J: Det spelar ingen roll vad vi gör.
M: Varför inte då?
J: Äh, sluta nu, vi skulle ju inte prata en stund, bara sitta här en stund, innan allhegonahelgen tar slut.
M: Helgen när vi minns våra döda.
J: De är inte våra.
M: Det var fint att ses igen Joel.
J: Sjukt fint.
M: Kan vi ses igen nästa år?
J: You bet.
M: My sweet little ass?
J: You bet your sweet little ass.

Vi kan inte bestämma oss för hur vi ska avsluta det här, svårt att lämna tillsammans och kramas som man brukar så jag sitter kvar här. Här vid ett bord med ett ljus och två glas öl. De är nästan tomma nu, glasen. Och det hade varit passande att säga att ljuset brunnit ner, att lågan kippar efter andan i ett sista försök att hänga kvar men det är ett sådant där blockljus. Det har många timmar kvar. Det kommer att fladdra lite när dörren ut öppnas och stängs och jag kliver ut i novemberkylan. Ensam. Men varm.

Till Matz. Alltid.

vi ses i baren på allhelgonadagen, det blir bra

Jag skakar snön ur kläderna och tar av kepsen, skärmen med ett lager snö som redan börjar töa, och håller upp dörren åt dig men på dig fastnar ingen snö. Foodtruckarna är parkerade idag, insnöade med slitna sommardäck på en lokalgata i närförort. Jag lovade dig mat från en förra året men vet inte vad jag ska göra, jag kan ju inte trolla med knäna, kan inte trolla med någon kroppsdel och inte du heller. Man kan ju tycka att det skulle finnas några perks med att vara död men det verkar inte så. Du skakar på huvudet som för att få vara som vi andra, imaginär snö i håret dalar som mjäll åt höger och vänster. Ditt hår är fortfarande vitt, som du blekte det för så längesen nu. Det var starka grejer man hade i, Eric Gadd gjorde det också en period om ni minns, men det är nog bara du som kan komma undan med det fortfarande. Bara du som kan ta något extremt och övergående och göra det till ditt. Någonting som sitter i och inte byts ut även om alla berättar för dig att det är ute. Ute? Vad bra, då kan du få vara ensam om det en stund. Ditt gulvita hår som stelnat lite för att kemikalierna fick sitta i för länge. Ditt gulvita stripiga hår, stora skor med framtidsutseende - fortfarande framtida sexton år senare - jag kommer inte ens ihåg hur dina byxor brukade se ut, bara att de var nere på storlek 27 mot slutet, säckiga i storlek 27, åtdragna i midjan med ett skärp.

- Du hade ett par Playboys mot slutet, jag tror de var i brun mocka utan brogue, jag skaffade ett par i svart skinn, också utan brogue till din begravning.
- Smooth. Vad hände med mina? Hade inte vi samma storlek?
- Jag tror du testamenterade dem till en annan kompis.
- Minns inte.
- Jag minns, jag blev lite ledsen, det kan man ju inte bli men jag har ingenting från dig, jag tänkte nog rätt själviskt att de där skorna hade varit perfekta för mig.
- Lite själviskt får man nog säga.
- ...
- Ja alltså, att tänka på skor när jag knappt svalnat än, jag trodde nog att du var lite större än så.
- Mmm. Jag vill nog gärna göra intryck av det men sanningen är den att jag tänker på de där jäkla skorna fortfarande.
- Get over it.
- Ja, du vet. Jag har nog kommit över det och jag saknar dig mer än skorna men det är någonting med skor. Jag skulle kunna plocka upp de där skorna ur sin kartong, lirka upp skopåsarna och stoppa ner nosen i dem, lite som en hund som lägger sig och sover en stund i husses favoritskor. Jag skulle kunna ta fram min skovårdslåda och borsta upp mockan lite, vända och vrida, betrakta dem från alla håll och sedan slinka i dem med skohorn för att inte skada bakkappan. På med en skinnjacka (som jag inte är snygg i och aldrig använder, en sån som gjorde dig till James Dean) ut genom dörren och helt bokstavligt promenera en engelsk mil i dina skor.
- Och då skulle du förstå mig bättre?
- Nä, men jag skulle få en promenad och varje steg skulle kännas lite som mitt men också som ditt. Du skulle få se vad jag ser, känna vad jag känner. Vi går över Mariatorget tillsammans, in på Sankt Paulsgatan och uppför backen, som om vi var på väg till Oliver Twist men där är vi redan så vad vill du se?
- Svår fråga.
- Tänk!
- Men jag gav ju de där jäkla skorna till någon annan.
- Jaja, men nu har det gått över till ett tankeexperiment, en hypotetisk tankekedja om du vill. Jag skulle ju komma över skorna.
- Ja det skulle du faktiskt.
- Så vad skulle du vilja se?
- Jag tror vi pratade om det förra året. Jag skulle vilja se och göra allt det som du får göra, men det är så jäkla hypotetiskt att jag känner hur en liten depression kommer krypande, en irritation. Jag vill smaka den där ölen, alen, ipan, dipan, apan, stouten, bärsen eller vad fan den kallas nuförtiden. Inte bara sitta här och låtsasdricka den med dig. Jag vill inte att du ska gå en jäkla engelsk mil i mina skor. Jag vill gå den själv.
- Men det kan du ju inte.
- Rub it in, kom igen, skrubba in det riktigt jäkla hårt med rotborste bara.
- Men nu börjar du bli arg igen.
- Tro fasen det. Du snackar om bortglömda skor som du kan ta nostalgiska promenader i medan jag ruttnar två meter under jorden i en förhållandevis liten skitstad i Småland, när var du där och hälsade på senast förresten?
- Nja, nu tycker jag inte att vi ska börja smutskasta varandra. Säga saker vi inte kan tillbaka senare och allt det där.
- Okej.
- Okej, skål.
- Skål.
- Glad allhelgonadag, eller hur ska vi säga? Melankolisk allhelgonadag? Sorgsen, God, Lugn, Minnesfylld, Nostalgisk, vacker. Vacker kanske.
- Låter bra.
- Ha en riktigt vacker allhelgonadag fylld av sorg och saknad så djup att det metriska systemet inte räcker till. Bottenlös.
- Det låter fint.
- Men är vi redan klara för i år då?
- Nej.
- Jag beställer en öl till, vad vill du ha? Vad vill du att jag ska ha?
- Stout.
- Gillar inte stout.
- Otur, jag gillar inte döden.
- Du vinner. Stout, jag fixar en stout.

---

- Är det där verkligen en stout?
- Mmm. (Flackande blick och munnen full.)
- Joel...
- Jag lovar.
- Hade jag inte känt dig bättre hade jag trott att du försökte lura en död man.
- Suck. Själviskt igen, jag tänkte nog att en dark mild skulle kunna lura dig. Jag ville bara så gärna testa den.
- Så vi sitter här en gång om året. En av 365 dagar och du kan inte ens uppfylla en enkel önskan. Jag ville att min låtsasöl skulle vara en stout bara den här enda gången, som Tom Waits sjunger i den där sången från första skivan, Let's call for drinks, I'll have another stout.
- Jag kommer inte ihåg att du gillade Tom Waits.
- Inte jag heller, men den där raden kom någonstans ifrån.
- Fin rad, fin sång.
- Men du lyssnar väl inte på Tom Waits.
- Mycket kan hända på sexton år.
- ...
- Det var nog Pelle som fick in mig på det där. Jag lyssnade på allt, mer eller mindre dygnet runt ett tag men inte så mycket nu.
- Men ibland?
- Ibland.
- I'll take a rusty nail, scratch your initials on my arm...
- Kentucky Avenue.
- Mmm.
- Mm.

Den amerikanska radiopopdängan som ersatt den förra amerikanska radiopopdängan på vårt lilla stammishak tonar ut nu och alla tystnar. Alla tystnar, höjer sina glas och börjar sjunga Kentucky Avenue som om var och en skrivit texten själv. Alla sjunger med olika förmågor en sång om vänskap och övervunna hinder på väg mot någonting ingen av oss trodde vi skulle klara. Jag vill inte gå så långt som att kalla det en sång om livet för det blir lite sentimentalt men det känns som en sång om livet när alla slutar sjunga och ställer ner sina glas med en koordinerad duns. Det är alldeles tyst en stund innan sorlet stiger igen. Det är bara du och jag igen och jag vet inte vad jag ska säga längre.

- Är det okej om vi bara sitter här en stund utan att säga någonting alls.
- Tystnad och låtsasstout, check.
- ...
- ...
- Men...
- Sch.
- Jag bara...
- Sch!
- Okej...
- Sch...

Jag fattar, så jag får fortsätta härinne i huvudet där allt det här ändå utspelar sig om vi ska vara riktigt ärliga. Jag hade bara velat prata om nästa år, hade velat bestämma tid och plats som vi brukar men det är nog underförstått. Underförstått att saknaden är stor men vi kan inte träffas varje dag för jag har något slags ansvar mot livet och du mot döden. Så vi ses här om ett år igen men jag lovar att våga tänka på döden och minnas dig när jag går förbi ditt fotografi i bokhyllan, och om jag tittar och inte bara sneglar såg det ut som om du log alldeles kort. Ena mungipan upp i bråkdelen av en sekund och en blink med ena ögat. Som om ingen någonsin är död för alltid. Som om evigt liv är just det här, så länge vi kan minnas de som saknas, sakna våra gamla vänner som ätits upp från insidan av sjukdom. Så länge jag kan minnas dig finns du kvar och om du var kvar nu istället för att ha lämnat mig med en låtsasstout och en tom barpall hade du varnat mig för att bli sentimental igen. Men du är inte kvar och  jag är kvar så jag tittar ut genom fönstret och ser en skugga under en gatlykta försvinna runt ett hörn. I ljuset från gatlyktan faller snöflingor som ejderdun mot marken, långsamt, långsamt. Välj ut en av dem och följ den tills den landat och se efter om den stannar kvar eller smälter bort. Den stannar en stund så sucka lättad och släpp den inte med blicken. Släpp den inte med blicken förrän du måste gå härifrån och när du går är den fortfarande kvar.
Men imorgon kan den vara borta.

- Vacker allhelgonadag min vän. Vi ses igen nästa år.

allhelgonadag

Jag sitter i en bar du aldrig besökt och delar en öl med dig du aldrig kommer att dricka. Ditt spöke är tonåring nu men inte mer genomskinligt än för femton år sedan. Det har fortfarande samma kontur, samma smala siluett som landar i för stora skor på modet då, men aldrig åldras på dig. Vi har träffats här i slutet av oktober och början av november varje år sedan du dog. Jag pratar med dig fast jag inte tror på spöken och du svarar fast du inte finns. Så nu får vi välja vad vi ska tro. Vi får bestämma oss för vilken myt som ska hålla oss kvar i varandras sällskap. Himlen är inte bra för den förutsätter att vi båda är döda, zombies är inget vidare sällskap och reinkarnation funkar inte alls, för hela poängen är att det är dig jag vill ha, inte någon ny.

- Spöke då, säger du.
- Spöke får det bli, säger jag.
- Tror du jag måste vara läskig och spöka om jag ska vara spöke?
- Vet inte, det kanske krävs någon utbildning eller typ licence to die.
- Licence to be dead, menar du.
- Jag vet inte vad jag menar men du får erkänna att licence to die har mer schvung, och relaterar bättre till James Bond, du vet, licence to kill.
- James Bond ja, finns han kvar?
- Jepp, Daniel Craig har du inte sett, han är okej.
- Snygg?
- Jo, på det sexiga viset, mer tilldragande än bildskön, mer het än photogenique om du fattar.
- Som jag?
- Som du.
- Men jag fastnar inte på bild nu.
- Nä.

- Är den här stolen ledig? frågar någon.
- Nä, säger jag, Mållgan sitter där.

- Hahaha, sa du just det?
- Ja, han såg lite stött ut men vad ska jag säga? Visst, det är allhelgonahelg som envisas med att förväxlas med halloween, men det är nog ändå magstarkt att hävda platsen åt min döde vän. Jag är ledsen, min kompis sitter där, han dog för femton år sedan, på tok för tidigt om du frågar mig, så nu sitter han där på stolen som du vill ha, men inte kan få.
- Halloween?
- Yes, det vill de gärna kalla det numera. Jag tror vi är lite rädda för döden, vi som lever, så vi hittar på anledningar att skrämma upp oss på låtsas istället för att ta den så kallade tjuren vid hornen och prata om er som dött, tänka på er som dött. Vi är så rädda för er att vi kallar er zombies, odöda, gengångare och allsköns olika monster.
- Jag var rädd för döden.
- Såklart du var, du skulle ju dö.
- Det ska du med.
- Sant, men jag vet inte om det ännu.
- Så du förnekar det också?
- Kan vi inte prata om Daniel Craig istället?
- I rest my case.
- Okej, du verkade inte så rädd för döden, du verkade ha den i en liten ask under huvudkudden.
- Det var ju för er skull.
- ...
- Jag var skiträdd och det tror jag du fattar, det vore väl fan om jag inte skulle vilja fortsätta med det som ni gör.
- Vad gör vi?
- Lever.
- Visst, men mer.
- Ni äter frukost med barn som inte vill sitta still, ni går till jobbet och försöker lösa andras problem och undvika att bränna ut er innan det är dags att hämta barnen eller äta middag med kompisar, grannar, släktingar eller gud vet vad. Ni åker till delar av världen jag aldrig hann se, ni torkar spyor mellan egna spyor när kräksjukan slår till. Ni får en stund för er själva och läser en bok, en bok som inte ens fanns när jag fanns. Ni bråkar för ni vet inte vad ni ska säga till varandra. Ni lämnar varandra och hittar varandra, ni blir sjuka och friska igen, ni förlorar en vän och hittar en ny. Ni blir uppsagda och vet inte hur ni ska betala hyran. Ni får ett pris för ni har gjort något enastående. Ni river något gammalt och skapar något nytt. Ni tar en promenad när hälften av löven ligger på marken och resten sitter på träden. Allt är gult och rött och luften är hög, lätt att andas, någonstans åker ett tåg över en bro, det gnisslar mellan räls och tåg. Ni tittar in när barnen sover, armarna över huvudet och känner ansvar och lycka i lika delar och ni vaknar på morgonen. Ibland med ont i magen, ibland med fjärilar i magen, ibland med solen i ögonen och herregud vilken underbar dag. Ni hör en sång som ger huvudvärk, ni hör en sång ni aldrig hört och tänker fasen vad bra så ni googlar och letar och upptäcker något nytt, lär er något nytt. Sen går ni och köper nya skor fast ni inte har råd och får lite dåligt samvete för utanför ICA sitter en kvinna med ett fotografi av sina barn och en hjärtskärande text som berättar en längre historia än den du läste igår och gud, jag kom just på att ikväll är det nytt avsnitt av Bron. Ni bara måste se hur det går.
- Jag fattar, men en del av det där lät ju inte så jäkla kul.
- Allt är inte kul.
- Jag vet, du dog.
- Det var inte kul.
- Nä.
- Men det var värst för mig.
- Var det väl inte!
- Jo.
- Men vi som är kvar och saknar dig då, du ligger ju bara två meter under marken och bidrar till kretsloppet.
- Men det var jag som inte fick äta mat från en food truck.
- Lite banal avsaknad, tycker du inte?
- Lätt för dig att säga, jäkla livsnisse.
- Fan ta dig, jävla döds... döds... dödsgubbe!
- I rest my case, igen.
- Okej, ska vi sammanfatta det här med en liten sensmoral nu, en läxa om livet från en död?
- Nä, det blir nog väl banalt. Jag tycker vi ses här nästa år igen, men innan vi, eller förlåt du, sitter här och dricker öl och pratar med dig själv med mig som sällskap går vi och letar upp en food truck och när vi hittat en beställer du två burritos och en hamburgare i nybakat bröd, sen pratar vi om livet igen.
- Och döden.
- Absolut, båda två, den ena är inget utan den andra.

patient.

De ringer från sjukhuset halv fem på morgonen. Det är inte du som svarar, ni är tre som väntar. Tre som sover som vakthundar med halvöppna ögon. Du är inte helt säker på var du är, lånat hus, gammalt trä, spröjsade fönster och morristapeter. Allmogestolar i rostfritt kök, arkitektritat på nittiotalet.

- De vill att vi kommer in.

Hon säger det som om de vill att vi ska handla på vägen hem, glöm inte kaffe och mjölk, köp lite frukt också. Men vi vet varför, igår kväll var vi där till sent och när vi gick log han, men bakom leendet kunde vi ana något annat. Något om att acceptera saker, även svåra saker. Jag vet inte om han berättade för oss eller sig själv, men det gick att se där i alla fall. Bakom leendet. Vi pratade med läkaren på vägen ut och hon ville vara ärlig.

- Kan jag tala klarspråk?

- Ja.

- Han har inte långt kvar nu och han har ont. Ont. Vi har gjort vad vi kunnat men det finns inget kvar att göra nu, mer än att göra det så bekvämt som möjligt. 

Vi äter frukost tysta i vårt lånade, rostfria kök. Jag öppnar munnen och andas in, som för att säga något, men stänger den igen. Det står en kastanj utanför köksfönstret, snötyngda grenar, något att fästa blicken vid så att den inte försvinner iväg, så att den stannar här. 

Han är äldre än jag, han som ligger på sjukhuset. Han är någon jag ser upp till, någon som gått lite framför och varit lite vuxnare, lite tidigare. Middagar i egen lägenhet och samtal runt bordet istället för häng i soffan framför en hyrfilm, en kompromiss som ingen vill se. En minsta gemensamma nämnare. Vi brukade inte kompromissa. Casablanca med nerdragna persienner en solig junieftermiddag.

- Borde vi inte vara ute i solen?

- Nä.

- Du,

- Ja,

- Jag tror att det här kan vara början på en beautiful friendship.

Nu kommer taxin. En ljuskägla löper över köksväggen och lossar din blick från kastanjen. Vi säger Sahlgrenska och Onkologen till chauffören och sedan inget mer. Vi är på väg för att förlora vår första vän, så vi är tysta. 

Han har ögonen öppna och hans bror har kommit under natten. Vid fönstret står hans mamma och pappa och nickar när vi kommer in. 

- Jag ska gå och se hur det går i hockeyn, säger pappan.

- Hej, säger han, ljudlöst. 

Han låter som någon som försöker andas, någon som inte vet hur man gör och ska lära sig andas för första gången, in, ut, in, ut. Men det ser ut som ett hej, så vi ler och jag ställer mig längs väggen medan de andra två går fram till sängen. De håller honom i handen och stryker bort hans hår ur pannan. Det har växt tillbaka efter cellgifterna. På kinden har han brännmärken efter strålningsbehandlingar, högsta dos. Du vet inte vad du ska göra så du står kvar här längs väggen. Din hand torkar bort en tår som kliar på kinden, din blick någonstans vid hans bröstkorg som stiger och sjunker, stiger och sjunker. Långsamt. Din puls ökar och magen gör ont. För hur gör man nu? Nu när du borde gå fram till sängen och hålla honom i handen, hålla honom i handen och stryka bort hans blonda hår ur pannan som de andra gör som om de aldrig gjort något annat. Handsvett nu. Hur kan du få det här att handla om dig tänker du då.

Utanför fönstret ljusnar det nu och det finns ingen kastanj som fångar blicken så den försvinner över Botaniska, vidare över Göteborgs utkanter, Fiskebäck, södra skärgården och där, en snipa på väg ut mot Styrsö, Vinga. Vinga fyr. Allt tar slut här så vänd tillbaka nu. Stanna utanför fönstret en stund och titta in. Ljusa väggar i Landstingskulör. Sängen och maskinerna mitt i rummet. Slangar, tuber och sladdar. Här utifrån ser det ut som om det är han som driver sjukhuset och inte tvärtom. Runt sängen mina vänner och hans familj. Ingen rör honom nu, ingen rör sig alls. Det är som om alla andas in inför sista andetaget. Törnesnåren har börjat växa framför fönstret så skynda dig in nu innan det är igenväxt. Skynda dig in nu innan han somnar i hundra år. Därinne kan du gå fram till honom nu. Du kan ta honom i handen som för att hälsa. Hej. Hej då. Ta ett steg tillbaka och släpp fram de andra. Ställ dig vid väggen igen och lyssna på maskinerna som andas och blippar. Blip, blip, blip. Blip. Blip. Blip. Bliii...

Det där har du sett på film så många gånger så det är inte på riktigt, och törnesnåren som täcker hela fönstret nu är från en saga så det är inte heller på riktigt. Läkaren som kommer in och nickar ja som svar på våra ordlösa frågor verkar riktig. Det ser ut som hon från igår. Hon nickar igen men du ser inget nu. Allt är under vatten. Stäng ögonen och stanna där för dig själv en stund. Själv med honom en solig dag i soffan. Säg hej då, hej då, för han försvinner nu. När du öppnar ögonen rullar han ut i korridoren och dörren stängs långsamt, långsamt. Solen tar sig in och ritar ett fönster på väggen där du står. Luta dig bakåt genom fönstret och ramla för det finns ingenstans att ställa fötterna längre. Nu är den här sagan slut. Med lite tur och mycket tid börjar en ny. Men hur många gånger du än läser den kommer något att saknas, någon att saknas. 

Hej då.

Matz

allhelgonet.

Snart är det mörkt igen. Då tänds alla ljusen igen. Då fladdrar lågorna ikapp igen. Du vill nog inte stå bland de andra, trots att de är vackra tillsammans. Du vill nog gå med mig till baren. Du vill nog be mig beställa en till dig. En som jag kan dricka upp när ljuset brunnit ut. Det speglar sig i fönstret när jag vänder mig om. Det är mörkt ute men ovanför fönstret, en gatlykta. Du stannar under gatlyktan med händerna mot glaset och tittar in. Jag ser ensam ut därinne. Ensam, inte för att jag inte har någon med mig. Ensam, inte för att jag skålar med mig själv. Ensam, inte för att jag säger varsågod när han bredvid frågar om det är ledigt här. Ensam, inte för att jag sitter här ensam.

Ensam, för att du inte kan komma in genom glaset. Ensam, för att du är på fel sida. Ensam, för att du skulle vara här nu. Ensam, för att du skulle skåla med mig och trösta mig. Trösta mig för att någon annan var borta. Någon vi inte kände så väl. Någon vi inte behövde lika mycket. Någon vi aldrig sett förut. Någon. Vemsomhelst. Vemshomhelst men inte du. Knacka på rutan nu så att alla vänder sig om, så att alla i baren vänder sig om, så att alla i baren höjer sina glas, harklar sig och börjar sjunga. Börjar sjunga en sång som bara vi kan men aldrig hört förut. En sång som aldrig hörts förut. Titta in, för jag tittar ut. Ljuset brinner ut, fladdrar en sista gång. Du står ensam kvar i fönstret nu. Gatlyktan har slocknat, men du lyser. 

Skål kompis.

rick & louis.

På spårvagnen till stan passerade vi en kyrkogård. En skylt sa: tänk på döden. Så vi tänkte på döden. Och skrattade.

På teven på Renstiernas såg vi Casablanca. Rick sa: Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Så vi instämde. På riktigt.

Sen dog du.

allhelgonet.

Jag kunde inte sätta dig bland de andra trots att de var vackra tillsammans, skimrande som glöd från en döende eld, jag tror inte du hade trivts. Istället fick du gå med oss en stund. När vi gick in fick du vänta vid dörren. När vi kom ut höll jag dig i handen igen. Utanför hittade vi en plats bakom ett träd där mörkret var lite tätare. Där står du. Och lyser.

felskratt.

Jag skrattade mig dubbel. Kvävde skrattet på alla sätt jag visste hur, och skrattade mer. Vi var på morfars begravning och de första tio minuterna gick det bra, men när jag skrattfnyst genom näsan så ljudligt att mamma tittade ner på mig, rynkade ögonbryn, brast det helt och hållet. Jag skrattade och skämdes. Morfar var så rolig och begravningen så allvarlig, jag var åtta år och hade svårt att förstå alla svåra miner och märkliga sånger morfar aldrig lyssnade på. Hade morfar varit här hade jag suttit bredvid och han hade kört armbågen i sidan på mig, inte för hårt, och pekat i smyg på någon tants roliga hatt. Han hade kunnat hålla sig men jag hade fått problem och då skulle han ha gett mig en kola för att få annat att tänka på.

Vi var ute och fiskade en gång och morfar hade en fisk på kroken som han höll på att kämpa in. Vi satt i hans båt, han där bak och jag där fram, och kastade åt olika håll. "Jag har en!" skrek jag, och han slängde sitt spö med fisk och allt och hoppade fram till mig, vig för sin ålder, och berättade hur jag skulle göra. På väg hem tog morfar upp mig på axlarna och sa åt mig att hålla fisken högt över huvudet så att mormor kunde se den från köksfönstret. Hela vägen skrattade han och sjöng gamla sånger om storfiskare. Jag hade velat höra dem idag. Sångerna om storfiskarna. Och kanske om morfar suttit bredvid hade jag inte skrattat. Då hade jag kanske flyttat lite närmare och lagt huvudet mot hans axel. Han hade böjt sig ner och nära med en kind av sandpapper viskat i mitt öra: kom igen, se inte så butter ut, skratta åt något, den där hatten tillexempel. Kom igen. Sedan skulle han ta fram dosan och baka en röda lacket och med minnet av skäggstubb i ansiktet och lukten från en nybakad snus skulle jag till tonerna av storfiskarsånger minnas morfar. Min morfar.

drömhus.

Jag bor vid en liten sjö i skogen. En tjärn. Jag har grävt den själv för att investera i mitt boende, öka värdet på mitt boende, göra bostadskarriär. Jag grävde tjärnen och byggde ut verandan, sedan fällde jag alla lövträd som förstör gräsmattan, bytte gräsmattan och målade om. Till sist bytte jag kök och badrum med hjälp av hantverkare och rotavdrag. Det blev fint. Mitt i tjärnen har jag lämnat ett stycke land, en ö. Jag ska skriva annonsen själv, jag skriver lite ibland. Sneglar på konstformen så att säga. Prövar mina vingar och så vidare. Jag har en del kvar att lära men det har du också så jag tror att det går bra. Du kan gå hem lite tidigare, oskriven annons, och ta en drink. Jag vet inte vart du går, kanske till statt i Sävsjö. Det är närmast.

Låt mig sammanfatta och i viss mån fördjupa. Jag bor strax utanför Sävsjö i mittersta Småland i ett litet/mysigt nyrenoverat hus med sjöutsikt. Sjönära läge om du vill. Mitt i sjön finns en ö med en solstol, det finns ingen skärgårdstrafik men jag har en båt. Jag har det ganska bra här men känner mig ensam. Glänsande kakel och sjöutsikt är fint men jag vill ha en fru, eller åtminstone en vän. Det finns fler vänner utanför skogen, och fruar. Här i skogen finns ingenting förutom myggorna och ett X2000 då och då. Det glömde jag säga, jag bor vid järnvägen, sitter på min ö och ser tågen skramla förbi. X2000 är tyst säger de, men det är från insidan, härute väsnas det mer än du kan tro. Jag ser dem nu, framför datorer, bakom böcker, i samtal och över microvärmda köttfärslimpor i bistron. Sittande, ovetande, svävande ett par meter över marken i ljusets hastighet, eller ljudets. Jag minns inte.

Solen går ner över mina trädtoppar, färgar tjärnen röd (den färgar egentligen himlen röd som i sin tur speglar sig i tjärnens vattenyta, du förstår nog, jag försöker måla upp en bild och då får man skarva lite). Utnyttja sin konstnärliga frihet. Jag sitter på ön, har tagit båten ut, när det slår mig att jag inte kan sitta kvar här. Inte stanna kvar här. Men båten ska vara kvar, den ska vara kvar som en slags installation över drömda drömmar och förlorade budgivningar. Jag ska hoppa i, bryta vattnet, färgas röd som vore själva vattnet rött. Som vore hela världen röd. Jag ska kliva upp på andra sidan och ta en promenad på rälsen. Söderut.

När tåget stannat tittar ni på mig. På min ö. På mina drömda drömmar och väntar, väntar på information från tågpersonalen. Varför har ni stannat här i skogen långt från närmsta station, här i skogen vid ett litet hus med sjöutsikt. Det knastrar nog i högtalarsystemet eller så hörs en ljudsignal (poom) innan det knastrar och en tågpersonal i kör med darr på rösten, skärrade stämband, börjar sjunga. Ni kan inte urskilja melodin men det låter ungefär såhär. En olycka har inträffat och en persons drömmar har drunknat i en självbyggd pool, vi kommer att bli sittande ett slag. Använd tiden till egna drömmar, till egna funderingar kring vad livet kan erbjuda utöver nya köksluckor. Dröm, men glöm inte att snegla åt vänster i tågets färdriktning. Där sitter en ensam människa på en ö, en ö i en sjö, och tittar tillbaka på er och undrar varför ni stannat. Varför ni stannat så långt från närmsta station.

valentine special.

Jag tar en taxi från flygplatsen. Jag tar aldrig taxi, men där har du det, jag tar en taxi. Flygplatsen ligger inte långt utanför den här stan och bussarna går bara två gånger i veckan. Jag förklarar på tyska vart jag ska, eller jag säger hotellnamnet och ett torg på tyska och sätter mig i baksätet. Han frågar mig något men jag förstår inte och tittar ut genom fönstret till höger. Hotel Daniel, säger han då, som var det hans egen idé, och börjar vissla.

Det är alla hjärtans dag och jag är på väg till ett hotell där hon väntar på mig. Jag har inte sett henne på en månad och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men väntar mig allt. Det är inte en dag vi brukade fira. Vi trodde vi var för bra för den, att den inte behövdes. Vi hade alla hjärtans dag alla dagar.

Jag har bokat hotellet. Det såg bra ut på bild och det hade en valentine special vilket innebär utöver rosblad utspridda på sängen, middag i lobbyn. Fondue. Vi får välja kväll, men jag tänker låta henne välja. Jag tror det är deras idé om romantik. Att två och två doppa fingrarna i kokande olja och se varandra djupt i ögonen genom dimman från nyfriterade grytbitar.

Vi är inne i stan nu och jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv tändas och släckas i skyltfönstren. Jag känner inte igen mig. Jag tar upp mobilen hela tiden. Till slut ringer jag och hon svarar. Hon låter glad men lite förkyld och jag undrar om hon är närmare nu än igår eller om avståndet spelar roll. Men jag säger inget. Jag säger att jag längtar och snart ses vi. Vi ska kramas och kramen ska vända allt. Ställa allt på rätt köl igen. Jag ska hålla kvar för liv och lem och jag ska gråta lite för det här känns så stort och nu har vi rundat knuten och är på väg mot samma håll igen. En sån kram ska det vara. Vi får se.

Jag betalar taxichauffören och kliver ut, väskan över axeln, och tittar efter henne. Hotellet är ett gammalt sextitalshus förnyat. Det ser bra ut. Med det har jag inte misslyckats. Jag står där och väntar, vill inte gå in ensam, och spelar upp olika scener på återseendet. Jag ser mig själv utifrån hela tiden, behöver inte en spegel för att veta hur jag ser ut, men använder en för att oroa mig. Sitter kepsen rätt? Är väskan avslappnat eller krampaktigt slängd över axeln? Jag har nog flygplansmat på tänderna, tänker jag, och drar med tungan över framtänderna. Ingenting.

I en av scenerna jag tränat in kommer hon mot mig utan att se mig. Jag väntar tills hon ser mig, hon skiner upp och ökar lite på stegen men springer inte. När jag är säker på att hon sett mig stående, kepsen på svaj och väskan nonchalant över axeln, släpper jag väskan på marken och börjar gå mot henne. Springa nästan. Vi kolliderar lagom hårt och hon viskar något i mitt öra när jag kramar henne som jag aldrig gjort förut. Längre.

Istället ser hon mig inte förrän hon är två steg från mig, hon ler men inte som förr och pussar mig på kinden, medan jag står där, händerna efter sidorna och väskan nonchalant över axeln. Den börjar göra ont.

Jag håller upp dörren för henne. Hon går in före, fram till receptionen. Guten tag, hade ni bokat valentine special? Då kraschlandar nästa scen jag tränat in. Den där hon står i bakgrunden medan jag världsvant betalar för rummet, charmar receptionen och ber dem skicka upp en flaska champagne, eller åtminstone något som bubblar, medan jag bär henne uppför fyra trappor, sparkar upp dörren med foten och slänger henne på sängen. På rosbladen.

Istället går vi upp på rummet som två barn hopfösta av välmenande föräldrar, du kan väl visa henne din legoborg.

Hon lägger sig på sängen, trött, och sopar undan några rosblad. Hon öppnar en tidning hon läst på tåget. Jag känner mig som en liten hund som möter en stor. Gläfsande, cirkulerande runt den stora för att få uppmärksamhet, väl medveten om att jag blir uppäten om jag får den, men vill ha den ändå. Bara lite. Jag frågar om jag får vara en fluga på väggen istället och det får jag väl, och när jag sitter där och tittar med mina fasettögon ser jag tusen bilder av henne.

Alla ler, men ingen av dem ser på mig som förut.

ett lyckligt slut.

Hur ska det gå med grönsakerna? Han hade aldrig undrat förut. Hon köpte alltid grönsakerna. Att i en affär med självförtroende förse sig av grönsaker; omöjligt för honom, enkelt för henne. Han petar bland morötterna medan hon fyller korgen med broccoli, salladshuvuden och bebisspenat. Bacon, säger han, har vi köpt bacon?

Nu står han vid grönsaksdisken med en fyraåring i handen och en tom korg på armen. Först förtvivlan för att sedan vända sig till närmsta butiksgranne och fråga vilken grönsak hon hade tagit, hade hon varit ensam, övergiven och utan blekaste aning om vilken grönsak hon skulle ta med sig hem att laga näringsrik mat till sitt barn av. Broccoli är gott, säger hon. Tack. 

Utan möjlighet att tänka själv och med en ny människa på sitt ansvar bestämmer han att flykt är bästa försvar. Bättre fly än med armar slappt hängande utefter sidorna stå rådlös vid grönsaksdisken. Samma kväll sitter han på båten till ön och försöker trösta en fyraårig pojke utan mor. Du har din mors ögon, säger han.

På bussen, när pojken somnat, tar han fram en bok. Tre rader in lägger han ifrån sig boken och försöker stänga ögonen. De går att stänga, men de vill inte stanna så. De vill inte vara stängda och han vill inte hålla dem stängda. På baksidan av ögonlocken spelas filmer, filmer han inte vill se. Romantiska komedier, välbalanserade, med humor och sorg på rätt ställen och ett lyckligt slut hade gått bra. Baksidan av ögonlocken visar andra filmer. Franska filmer. Filmer som säger att hon inte skulle klara sig. Hon med drömmar, hon som skulle bli något stort och farligt, hon som önskade sig ett barn men fick någon sorts malign kräfta och tvingade sig själv att tappert uthärda sina sista dagar leende. Leende övertygar hon honom om att framtiden ser ljus ut och kunde han inte träffa en annan och skaffa barn och därefter leva lycklig tills det alls inte längre gick. Han böjer sig ner på bussgolvet, samlar ihop sig och börjar lägga pussel. Det saknas bitar. Pojken vaknar och frågar om det är särskilt långt kvar. Inte långt kvar nu Jonas. Härnere blir allt annorlunda. Härnere blir allt bra. Härnere skriver vi en egen film och tittar på den när ingen annan ser. Det blir bäst så. Den får ett lyckligt slut. 

Hon brukade möta honom vid bussen, nere några dagar före, och de brukade skratta och prata om familjerna på båten. Om barnen och föräldrarna på båten. De skulle bli annorlunda, de skulle simma till ön, barnen på ryggen. De skulle ta bussen, inte bil. Nu en tom parkering fylld med bilar och kära återseenden, men ingen för dem. Han, pojken och lätt packning börjar gå. Dagarna gick, tidningen hämtades och korsorden löstes och frukostarna ställdes fram och solen sken och det var inte sommar men det var vår och hade inte någonting saknats hade det varit deras lyckligaste tid. De köpte ett pussel och kunde lägga allt utom himlen. Det borde gått, de hade gott om himmel, inte ett moln. Pojken lekte i trädgården och somnade i sitt rum på vinden. Pappa löste korsord men fyllde i fel ord. 

En junimorgon innan tidningen hämtats, innan frukosten dukats, vaknar pojken på sin vind i gamla huset, rutschar ner för lejdaren till köket och öppnar dörren. Solen skiner och gräset har ännu inte blivit gult. Fotsulorna ohärdade. Han vänder sig om och ser pappas fönster fördragna. Tidningen ohämtad ger han sig ut mot vägen och brevlådorna. Pappa vaknar och drar undan gardinen. Två cyklister passerar grinden och säger någonting ohörbart. Pappa tar på sig gummistövlar och går ut mot hagen. Morgonkissa i hagen. Pojken ser honom och springer mot vägen, ivrig att vara först till brevlådan. En bil svänger ut från kyrkans parkering i ett moln av damm. Pojken skrattar springande, pappa ser både bilen och pojken och skriker ljudlöst. Hahahahahaha, säger pojken, full fart mot vägen.  

Han sätter sig på gräsmattan och tänder en cigarett. Bilen och pojken når grinden samtidigt. Han tar ett djupt bloss och lyssnar på barnskratt mot motorljud. Barn är mjuka, bilar är hårda, tänker han och blåser två rökringar. Ringarna dansar med varandra en stund mot en nästan vit himmel, svåra att se. Snart är de bara en ring, en ensam ring ensamdansande mot himlen. Stärkt av ljuset, påhejad av vinden.

bleck.

Det sitter en duva på blecket. På teven högljudda dagprogramledare ljudlösa. Hon tittar inte men sneglar, de ser roliga ut utan ljud, som agitatorer utan sak eller mimare utan kroppsspråk, men hon skrattar inte. Solen kommer in från vänster och projicerar krukväxten från fönsterbrädan på väggen framför hennes säng. Bredvid krukväxten en duva, den ser ut att picka efter bladen, men de är på olika sidor om glaset. Vädringsluckan står på glänt, det är maj.

Hon har legat härinne länge, så länge att dagarna inte längre går att särskilja från varandra. När inget är schemalagt har veckodagarna ingen betydelse. På jobbet brukade hon drömma om dagar att inte göra någonting. Vara ledig utan förklaring. 

Några gånger varje dag kommer sköterskan in och ibland doktorn. Hur mår vi idag? Har vi sovit bra? Vill vi ha teven på? Är det för kallt, ska jag stänga? Törstig? Är du rädd för att dö? 

Hon saknar utomhus men har slutat med självömkan nu. Hon kunde ligga på sidan, täcket uppdraget, vänd från fönstret hela dagar. Bara stirra i väggen, på dörren och vänta på att den öppnades och någon kom in. I början kom de oftare, fler. Kanske blev de rädda. Vad säger man till sin cancerkompis? Vi var ute igår, skitroligt, du skulle vart där. Alla var där. Olle hälsar, han kunde inte komma, fullt upp på jobbet. Du vet hur det är. Hur det var.

På blecket sitter duvan, knackar på glaset och prooar, prooproo. Hon har aldrig tänkt något särskilt om duvor mer än att man bör akta sig när de skiter, men härinne påminner den om därute. En helikopter landar utanför på plattan, ett tåg passerar på bron, några barn leker nedanför - skrattar och byter till gråt och tillbaka igen - en hund skäller (och viftar kanske på svansen), matte ropar eller är det husse. Hon saknar inte något av det där heller, har aldrig flugit helikopter, men det är ljud hon känner igen som inte är hennes längre. Hon har andra ljud nu. Vända sig om i nyligen bytta lakan, rycka till för att en ny smärta är olik den andra, pipande och tickande maskiner som andas (människolikt) runt sängen. Surrandet när hon hissar upp den för att se på teve. På nyheterna (haha) som om det spelar någon roll hur det går.

Vi är inte optimistiska, men man kan aldrig veta säger doktorerna. Hon kallar dem doktorer hellre än läkare, det känns lite mer gammeldags, lite mer på avstånd. Som hände allt någon annan i en annan tid. Som var sjukhussängen - knarrande av plasten från madrassomslaget - istället en himmelsäng i ett ljust sovrum, men mörkt inrett, i en herrgård. Och doktorn hade inte läkarrock och hundblick och läkarstudenterna i släptåg utan en läkarväska i brunt skinn och ett varmt leende. Ett riktigt leende för det var han som förlöste dig för tjusju år sedan och det var han som baddade din panna när du hade feber och sa att allt skulle bli bra och lämnade över en våt handduk till din mamma för nu skulle han gå, men han skulle komma tillbaka imorgon och se efter hur du mådde. Det skulle inte vara han som kom in på ditt rum utan förvarning eller medlidande men med hundblick, alltid hundblick, och sakligt förklarade att de skulle vara tvungna att ta bort barnet (ta bort?). Det innebär för stora risker för barnet och för mamman (dig), och om vi inte tar bort det nu ökar vi risken att förlora dig också (vi?). 

Han står snett bakom doktorn, mössan i hand, hundblick han också med huvudet på sned, och jag kan inte titta på honom men det ser ut som att han håller med doktorn, nervöst vägande från fot till fot. Vi skulle gifta oss. Vi skulle få barnet och om det var en flicka skulle hon heta Ester och om en pojke; Jonas. Jag hatar honom och hans självsäkra läkare snett framför och jag skriker inte men jag skulle vilja, istället ber jag dem gå ut, måste vara ensam. Han väger vidare mellan sina fötter och ser ut för en stund som tänkte han stanna. Han vänder sig om när han går ut, prövar ett leende som inte fastnar, försöker blinka för det gör han när han blir rädd och när han är charmig, det funkar inte och leendet som inte fastnade börjar darra men då stängs dörren. Ingen duva på blecket idag, och ingen teve påslagen. Fönstret är stängt och om jag lyssnar noga hör jag ingenting. Helt tyst. Jag saknar honom som jag alltid gör när jag skrämt bort honom. Saknar honom och hatar honom. Jag tar fram mitt block från under kudden och en penna och skriver en skrynklig lapp som inte är skrynklig än, med bläck som inte är urblekt än. 

jonas.

en tom stol.

Jag heter Jonas och har mammas ögon. Jag föddes för en månad sedan fyra år gammal och bor med min far. Jag har inte sett mycket av världen, pappa tog mig till gården samma dag jag föddes. Samma dag som mamma dog. Jag vet ingenting om mamma förutom att vi har samma ögon, det säger han varje dag, de dagar vi ses. Vi lever varsina liv här, jag i gamla huset och han i nya. 

Gamla huset har ett litet takfönster, jag bor på vinden, från var jag ser det mesta av gården. Det är en oansenlig gård, mer ett torp med en trädgård men gård låter mer fantasieggande. Jag ser ett utedass, en bod och kunde jag se genom väggar; nya huset. Bakom utedasset passerar bilar på landsvägen, det är ingen stor led men på söndagar med gudstjänst kan det bli en liten karavan. Andra dagar bara en cykel eller två och fru Nilsson, vår närmsta granne, på väg till morgondoppet. Bortom landsvägen ligger havet. Jag tillbringar mycket tid på vinden, takfönstrets utsikt min enda sysselsättning. De som passerar på landsvägen är mina lekkamrater, deras liv mina sagor. Ta fru Nilsson, jag vet hon heter så för det står på brevlådan men jag kan inte hennes förnamn. För att inte bara gissa använder jag det jag vet, det får inte bli godtyckligt. Hon har badrock på sig och handduk över axeln, håret uppsatt - hon doppar inte huvudet när hon simmar - och hon går framåtlutad som om hon tappat någonting. Eller som letade hon daggmask. Då är jag nöjd, då heter hon Dagmar, Dagmar Nilsson. Dagmar är sextitre, jag hittar fortfarande på, och har en syster i Danmark. Hennes make dog för tre år sedan vilket hon firade med en sup. Hon uppskattar bourbon, noveller och ensamhet. Hennes man (herr Nilsson) var ordförande i lokala IOGT-föreningen, alltid möten hemma, och av åsikten att böcker är bäst som brasved. Hon har det bättre ensam. Ibland möts pappa och Dagmar vid grinden, pappa går åt ena hållet mot brevlådorna och Dagmar åt andra, mot havet. Idag är en sådan dag. 

Dagmar går förbi brevlådorna, handduk över axeln, pappa kommer runt knuten in i mitt synfält. Hans steg ser tunga ut, som gick han i gummistövlar, men solen skiner genom takfönstret idag och pappa har långbyxor (alltid långbyxor) och är barfota i tygskor. Han tittar i marken, tårna visar vägen, med gråare hår idag än igår, men lika tjockt som alltid. Jag ser allt men han ser inte Dagmar som ser honom och vinkar, hon uppskattar ensamheten men har alltid en stund för sin granne. De pratar kort och pappa går därifrån med oförändrade steg. Jag väntar tills han vänt med tidningen i hand innan jag klättrar ner från min pall och rutschar baklänges nedför lejdaren till köket. Jag springer över gult sommargräs barfota men känner ingenting, fotsulorna härdade. Han ler men inte med ögonen och plockar upp mig på axlarna och frågar om jag vet vad som hänt. Jag tar tidningen och ser att riksbanken sänkt reporäntan men säger att vädret ser ut att bli bra så långt man kan veta. Han skrattar lite, axlarna guppar, och säger att det var som man kunde tro och skulle det vara sommartorka kunde det ju likagärna vara nyhetstorka. Jag böjer mig över huvudet och ser hans ögon uppochner.

Du har din mors ögon, säger han. 

  Visst, men hade jag vetat mer kunde jag kanske förstå varför hans axlar kändes som de bar mer vikt än min, min änsålänge oansenliga vikt.

Vi går in i nya huset efter att pappa lyft ner mig, både takhöjden och dörröppningen är för låg för oss båda, den är för låg för honom. Jag går in och han duckar, stänger dörren med hälen och kränger av tygskorna, allt i en rörelse som var det viktigt att inte slösa någon tid. Han slår på vattenkokaren och tar fram en kopp som han ställer på bordet samtidigt som han sätter sig ner; helatiden begravd i tidningen. Ensam dricker han alltid snabbkaffe. Jag har satt mig mittemot och tittar på honom, han lämnar inte tidningen ens för att hälla vatten på kaffet. Kokaren har tystnat efter en sista stegrande suck; sommartystnad. En fågel tickar över plåttaket, en traktor hummar på vägen, växlar ner för ett gupp och längst bort om jag stänger ögonen och lägger till lite själv kan jag höra vågorna viska när de vänder över stenarna på badstranden. Han är sig själv härinne i nya huset, har en rutin som aldrig ändras, som behövde han den för att andas. Det är nog det han gör härinne, andas och övertalar hjärtat att slå. 

Vad sa Dagmar? Frågar jag, men han svarar inte. Det är som vanligt, jag får använda det jag vet och gissa resten. Jag sköt min man, eller; jag bakade kanelbullar och kryddade med råttgift, eller; vattnet var kallt igår, men med tanke på hur vinden legat på från fastlandet i natt tror jag att det är varmare idag, har du badat i år? Han har inte badat i år, det vet jag, vad jag inte vet är att pappa har en skrynklad papperslapp i fickan. En papperslapp med mors handstil. Jag vet inte att det var det sista hon skrev eller vad som står på den. Men när det knackar på dörren förstår jag. Dagmar kommer in, hälsar på pappa och frågar hur han klarar sig, kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon ser mig inte.

Han tittar upp från tidningen och vänder sig om, men först efter att han blinkat mot mig, frågar Dagmar om hon vill ha en kopp kaffe och erbjuder henne stolen mitt emot sin egen. Min stol. En tom stol. 

allhelgonet.

jag kunde inte sätta dig bland de andra trots att de var vackra tillsammans, skimrande som glöd från en döende eld, jag tror inte du hade trivts. istället fick du gå med oss en stund. när vi gick in fick du vänta vid dörren. när vi kom ut höll jag dig i handen igen. utanför hittade vi en plats bakom ett träd där mörkret var lite tätare. där står du. och lyser.

heltrasig.

Är jag trasig. Har jag gått isär och under tryck satts ihop igen. Vet inte. Men vi blir nog vackrare av att gå isär. Vi ska bara komma ihåg att orka sätta ihop oss igen. 

gomorron gomiddag gokväll.

Såg en film som skulle ge perspektiv. Fick inget. Tog en tur som skulle ge motion. Fick ont i benen. Åt en middag som skulle ge mättnad. Fick kramp. Tog en lur för att piggna. Fick tröttma. Ibland är söndagar inte vad de borde, så jag rev ur alla söndagar i kalendern. Det hjälpte inte, dessutom var det onsdagar på baksidan. Nu är det bara fem dagar kvar i mina veckor vilket avsevärt försvårar tillvaron.

Bestämde mig till slut för att bli glad. Så jag tejpade tillbaka alla söndagar och när jag gjort det skrev jag gomorron gomiddag gokväll på samtliga dagar i hela kalendern. Det blir svårare att få plats med bemärkelsedagar och möten men jag kommer att må som en prins hela tiden. Från och med nu. gonatt.  

rick & louis.

På spårvagnen till stan passerade vi en kyrkogård. En skylt sa: tänk på döden. Så vi tänkte på döden. Och skrattade.

På teven på Renstiernas såg vi Casablanca. Rick sa: Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Så vi instämde. På riktigt.

Sen dog du.