privatbostad.

Gå på lägenhetsvisning. Titta på en trea eller en fyra. Det kan vara en femma också bara den ligger en bit över din budget. Arkitektritad eller sjöglimt, kanske terrass eller rentav kök som inte är IKEA. Marbodal duger inte heller, showroom på Östermalm ska köket ha och allt ska glänsa lite mer än det brukar och bänkskivan ska vara rostfri fast inte med kant men det kan vara marmor också. Hälsa på mäklaren, le och se intresserad ut och skriv ditt namn i hans pärm. Han har kostym förstås, men inte en dyr en, bara en som ser dyr ut. Skorna lite spetsiga, mäklaren följer trend men inte slaviskt. Ligger strax efter täten, sneglar på Peter Jihde. Han tittar på dig och bedömer om ditt namn kommer vara med i toppstriden. Kanske ett ingångsbud tänker han. Kanske.

Gå runt i lägenheten. Titta på detaljer. Duktiga hantverkare eller kommer något rasa när du vänder dig om? Ta fram en tumstock (eller måttband beroende på vilken bild du vill förmedla). Nicka förstående när du ser något ovanligt, det kan vara en dörr med dolda gångjärn eller det kanske saknas dörrar helt och hållet (öppen planlösning). Ta nu ett mått på en plats där din gamla soffa skulle kunna stå. Ta ett mått till. Fundera högljutt mumlande över köket och om det har tillräckligt med utrymme. Fundera över förvaring när någon hör. Stå helt stilla en stund och betrakta något som verkar viktigt och snegla till höger och vänster för att se om någon börjar titta efter samma sak. Ett par i trettisjuårsåldern med ett barn på väg ställer sig bredvid men säger ingenting, de nickar bara och tittar på varandra. Snyggt hörn. När du tror att du visat att du sett allt, börja leta efter skrymslen. De kan vara svåra att hitta, moderna lägenheter särskilt de arkitektritade med sjöglimt saknar ibland skrymslen. Titta ändå, du kommer åtminstone se ut som att du tittar med avsikt, du kommer se ut som att du vet vad du gör. Öppna en garderob, öppna ett kylskåp, titta i ett medicinskåp och lyft på ett överlakan. Om sängen står på ben, kolla under den. Du letar efter lämpliga platser att gömma dig på när visningen tar slut. Det trettisjuåriga paret med ett barn på väg går ut genom dörren efter att ha uttalat sitt intresse för lägenheten, kunde mäklaren höra av sig om hur det går vid budgivningen, vi är intresserade. Paret i medelåldern som sålt sin villa tar ett sista varv och säger några ord till mäklaren, är den här väggen bärande, är det stambytt?

Du tittar från under sängen, fötter med skor. Du tänker att du gillar skor i hemmamiljö. Skor på golv som klicketiklackar och fjompfjompar och någon strumpa som ljudlöst tar ett sista varv innan den tar på sig skor som den lämnat vid dörren, ovant. Inte van att gå in med skor, glömde kolla hur de andra gjort. Strumpan vänder sig till mäklaren, ursäktande, menande står han framför mäklaren och förklarar omständligt varför han lämnat skorna i tamburen. Fint golv det här. Det kommer hålla ett tag, vad är det för takhöjd?

Mäklaren säger hej till de sista, jag hör av mig (per SMS). Han stoppar undan sin lilla pekstav till sin lilla telefon med pekskärm och stoppar telefonen i kavajinnerfickan. Han går ett varv i lägenheten, plockar upp ett litet skräp och går ut genom dörren. Låser. Du är lite besviken, trodde att mäklare passade på när de var ensamma. Hoppa i sängen, ta en drink, kissa i en blomkruka. Ingenting. Han stänger bara dörren.

Kryp ut från ditt gömställe, gå ett varv. Kissa i en blomkruka. Leta nu upp barskåpet och ta en drink, snåla inte det är inte din sprit. Med paraplydrink i hand sätt dig på terrassen och titta ut. Glimta sjön. Fis högt och lyssna efter grannljud. Titta ner i ditt knä och upptäck att du blivit dammig när du låg under sängen. Damma av. Bli lite otålig och gå in igen. Öppna alla skåp och låt dem stå öppna, leta efter konstiga saker och vanliga saker. Böcker om sex. Böcker om självförverkligande. Mat med utgånget bästföredatum och mat med lågt GI. Vattna alla växter, känn dig som hemma. Ta ut en bok om Albert Speer och upptäck att du måste gå på toaletten. Ta med boken och sätt dig på toaletten, lås inte dörren. Sitt där ett tag och upptäck att du lämnat spår mot vitt porslin men fundera inte mer på det. Glöm att tvätta händerna. Lyft på lakanen i sovrummet och vänd på madrassen, märken? Lägg dig en stund och läs ett par sidor i boken som ligger överst. Upptäck att du läser skräp med snyggt omslag och lägg tillbaka den, snett. Rulla tummarna en stund.

Öppna kylskåpet och leta fram leverpastej och gurka, de har det. Hitta knäckebröd i ett skafferi och ordna en macka. Gå tillbaka till sängen och ät din macka där. Smula lite. Smaska tillochmed, vem bryr sig. Lyssna när en nyckel sätts i låset och dörren öppnas. Smaska lite tystare men rör dig inte. Vänta tills de gått in i vardagsrummet med öppen planlösning mot köket, högt i tak. Rulla ner från sängen men göm dig inte under den, få lite panik men ät upp mackan eftersom du fortfarande är hungrig. De undrar hur det gick på visningen och spekulerar ett tag, häller upp en visky och en vermut med is. Du tycker att de spekulerar fel och går ut och berättar hur det gick samtidigt som du kommer ihåg att du inte borde vara där alls. De säger vafan och vaihelvete och du kommer inte på något svar. Jag ska nog gå nu säger du, fint golv lägger du till, och högt i tak. Jag hör av mig (per SMS).

Gå ut ganska fort genom dörren stäng den hårt som vore den din egen luta dig mot den från utsidan och andas. Andas snabbt, hyperventilera och känn hjärtat som vill hoppa ut och springa ner för trapporna, men stå kvar. Ta fram tidningen ur din innerficka och leta upp en ny visning, helst idag. Allra helst med sjöglimt, du har alltid velat glimta en sjö.

dåligt underbyggd kritik rörande svenskars dålighet.

Vi satt och pratade en väninna och jag. Jag om någon gammal käpphäst, exempelvis att svenska skådespelare är sämre än andra. Sämre än andra länders skådespelare men även sämre än övriga yrkesutövare i Sverige, möjligen borträknat folkpartistiska politiker. Efter en stund slutade jag prata om min käpphäst och min väninna började prata om någonting annat. Vi satt på Grand Hotels bar, den där man ser vattnet utanför. Och slottet mittemot. När hon pratat en stund slutade jag lyssna och började istället lyssna på vad man sa runt borden intill. Jag var inte ointresserad av min väninna, jag har bara dålig koncentrationsförmåga och problem att fokusera. Nu regnar det ute och jag har suttit inne för länge, sugen att gå ut, men jag är även hungrig och saknar paraply. Det finns ingen mat i kylen och det är dyrt att äta ute, dessutom regnar det men det har jag redan sagt. Små problem som för mig samlar ihop sig som mobbare på en skolgård (Gunnebostängsel mot vägen och tistlar i andra riktningen, ingenstans att fly). Både stanna inne och gå ut har alltså blivit omöjligt, någon kommer hitta mig i hissen om några veckor åkandes planlöst upp och ner. Vilken våning? frågar jag. När fick vi hisskötare? undrar en hyresgäst.

Hursomhelst hörde jag inte ett ord min väninna sa sist vi satt på Grand Hotels bar, den med utsikt över slottet mittemot. Jag nickade ibland och slängde ur mig ett precis och något verkligen blandat med några VA (uppgivet skakande på huvudet åt någon annan människas mycket märkliga beteende). Jag kunde dock fokusera länge nog på mina bordsgrannar för att upptäcka att det alls inte är något fel på svenska skådespelare. Det är svenskarna som är dåliga (inte dåliga på jobbet, vi har Borg, Garbo, Nobel, Kamprad, Sörenstam och Lindgren, alla glatt leende mot oss när vi kommer hem från utlandet). Men dåliga bara. Dåligt underlag för skådespelaren. Jag är förvisso svensk själv men en sak är jag inte - avundsjuk på svenska skådespelare och det material de har att jobba med. Svenskar. Svenskar runt bord på restauranger, i köer till bankomater, runt vattenpölar i gathörn, på slamrande lattefik och längs promenadstråk vid vatten. Alla dåliga. Inte tillräckligt underhållande för den utomstående betraktaren helt enkelt.

Jag sitter i en stol på Grand Hotels bar (den med utsikt) och väntar på min väninna. Jag läser en bok och ser mig om, intellektuellt höjande mitt ena ögonbryn. Svår bok. Svår kille. Jag ska lyssna på min väninna idag. Det blir bra.

spårlös.

Ursäkta, säger någon, vad är det för musik?

Det är klassisk musik. Hennes brytning är polsk.

Han säger ingenting. Han ler för sig själv men visar ingenting utåt och tänker han närmare kommer han nog fram till att han gillar svaret. Som man frågar får man svar. Han går hit varje fredag, ensam. Ett litet mörkt ställe på Tegnérgatan. På väggarna fotografier som ser ut som vore de uppsatta i smyg när en servitris vänt ryggen till och som hade servitrisen sett vad som hänt men ändå låtit dem sitta kvar. En multireligiös person verkar ha bott i lokalen, byggt altare i alla hörn, möblerat med bord och spetsdukar för att, allting färdigställt, stänga dörren utifrån och aldrig komma tillbaka. Han har dock varit förutseende nog att sätta upp en skylt och en meny i fönstret. Senare har folk ställt sig på kö utanför fönstret och med vattnande munnar studerat menyn tills någon fått upp dörren och ställt sig i köket. De som öppnade har inte lämnat lokalen sedan de klev in, vilket medfört att besökaren har en känsla av att befinna sig bland gäster som existerar medan personalen egentligen inte finns. Tittar han efter riktigt noga ser han att deras fötter inte lämnar något avtryck i golvdammet och att deras svar på frågor inte är några svar.

Vad har ni för öl?

Vi har öl av olika sorter, (polsk brytning).

Och innan du hunnit undra har du en öl av olika sort i ditt glas men frågar dig inte hur den hamnade där eller om du tycker om den. Du dricker den bara - sköljer ner din östeuropeiska husmanskost med den - till tonerna av klassisk musik. Ett sådant ställe är det och hit går han varje fredag. Han heter Johan och är kär i en servitris. Hans far är död, men hans mamma lever.

Johan och hans mamma bor tillsammans i en liten lägenhet inte långt från restaurangen. Han går till ett oansenligt arbete varje dag och lyfter en oansenlig lön varje månad. Varje fredag äter han middag (tre rätter) på restaurangen och varje lördag lagar han middag åt sin mor i det lilla köket i deras gemensamma trea. Varsitt rum och ett vardagsrum. I vardagsrummet har de en teve de tittar på varje vardagkväll; de bryr sig inte mycket om vad det tittar på, ibland tittar de inte ens, men ljudet är ett välkommet sällskap då de inte har mycket att prata om längre. Allting uttömt, eller åtminstone utslitet. Hans mamma frågar varför han inte tar hem några vänner. Gäster är alltid välkomna, säger hon. Du är väl inte rädd att din gamla mor ska skämma ut dig inför dina vänner, fortsätter hon. Han är inte rädd, bara ensam, svårigheterna med människor en anledning att han bor med sin gamla mor. Det säger han inte. Han svarar ingenting, och hon säger ingenting heller förrän hon nästa vecka frågar samma sak igen. Du sitter här med mig alldeles för mycket, jag har inte mycket mer att ge, men du är ung och borde komma ut och träffa lite människor i din egen ålder. Tur att du har ditt arbete och vännerna du träffar på fredagkvällarna. Finns det någon särskild vän bland vännerna du träffar? Jag och din far var aldrig särskilt romantiska med varandra, men vi älskade varandra och vi fick dig. Han säger ingenting nu heller. Han tittar på henne, snett leende, och höjer volymen på teven. Han har aldrig känt sig bekväm i sammanhang. Alltid känt sig utlyft ur dem, strax ovanför dem utsträckt i luften med handen under hakan betraktande dem. Sammanhangen. Hovrande däruppe har han betraktat sig själv småpratande med människorna i sammanhangen och inte känt igen sig. Skämts över sig själv men glad att kunna sväva däruppe där luften känns glesare, lättare att andas. Nu är han däruppe igen och undrar varför någon tar sig tiden och besväret att skriva om honom. Undrar om det finns något mer hos honom än det som möter ögat. Undrar om hans förtjusning i servitrisen är en anledning och om det är det som ska få honom att landa igen.

Han har kommit hit många fredagar nu, inte fler än han kan räkna för han har ett kryss i kalendern för varje gång hon serverat honom. Ett kryss för varje gång hon tagit sikte på honom och robotlikt, radiostyrt svävat genom restaurangen till hans hörn och serverat honom.

Smakarebra?

Jo.

Mer har de inte sagt men många gånger. Han undrar om det hjälper att det sagts många gånger och om det ger dem ett eget band som för varje gång knyts lite hårdare kring deras liv. Surras några varv extra och minskar längden mellan dem. För dem lite närmre varandra tills bandet blir ett nystan och de står mitt i nystanet skyddade från omvärlden genom varvtal av garn. Så är det nog inte. Han måste nog säga henne något mer. Jo är fint nog, men det kunde behövas något mer.

Smakarebra?

Jo...

...jag gillar dig.

Hon har vänt sig om, behövde bara en kort paus för att samla upp tallriken och glaset och lägga notan på bordet framför honom, men han undrar om hon inte stannar upp lite. Stannar upp, liksom haltar, innan hon samlar sig igen och fortsätter mot köket. Han lägger pengar på bordet och reser sig för att gå, fullt av folk omkring honom nu. Han skjuter in stolen, ljudlöst under sorlet från fredagsfull restaurang, och går mot dörren. När han vänder sig för att se henne igen, ser han fotspåret i golvdammet. Ett spår. Inga gäster har rört sig och hennes spår till köket kan han inte se, men två steg från där han satt ser han ett ensamt spår. Jag gillar dig, tänker han, öppnar dörren och går ut.

Hon vänder sig om i köket och tittar mot dörren. Hon ser inget särskilt förutom en stängande dörr och ryggen på en regelbunden kund som kommer in varje fredag klockan åtta och går hem varje fredag klockan tio. Hon går fram till där han satt, samlar ihop pengarna han lämnat och tittar ner på golvet. Golvet har ett tjockt lager damm igen trots att hon städar varje morgon. Något är fel med det här stället tänker hon och ser att längre in i lokalen är dammet upprört av fötter från gäster, men här, här mellan platsen han precis lämnat och dörren han precis stängt, inga spår. Inga spår alls.

Förstapris.

Icakurirens novelltävling i samarbete med Damm förlag och Vulkan.se

Juryns Motivering

Spårlös tycks vara skriven av en redan färdig författare.

Gåtfull utan att vara pretentiös, detaljerad utan att bli banal.

Förtätad stämning, och en fullt utvecklad berättelse.

out of print.

‘Scuse me, someone says, what’s the music?

It’s classical music. Her accent is polish.

He doesn’t say anything. He smiles to himself but shows nothing and when he thinks about it he kind of likes the answer. The answer you deserve. He comes here every friday, alone. A small, dark place in Tegnérgatan. On the walls, photographs looking like they’ve been put there behind the waitress’s back, yet as if she saw it happening and let it pass. Some multireligious person must have lived here, building altars in all the corners, furnishing with tables and table cloths, and then, everything done, he closed the door from the outside never coming back. On his way out though, being considerate enough to put a sign and a menu in the window. Later, people lined up outside the window with mouths watering studying the menu till someone opened the door and took charge in the kitchen. Those who opened haven’t left since they came here, making the visitor feel like he’s surrounded by guests that exists but a crew that doesn’t. Looking closely enough he can see that their feet don’t leave a print in the floordust and that their answers to questions aren’t really answers at all.

What kind of beers have you got?

We have beers of different kinds (polish accent).

And before you know it there’s beer of a different kind in your glass but you don’t ask how it got there or if you like it. You just drink it - gulping down your eastern european home cooking with it - to the sound of classical music. That’s the kind of place it is and where he comes every Friday. His name is Jonas and he’s in love with a waitress. His father is dead, but his mother is alive.

Jonas and his mother lives together in a small apartment not far from the restaurant. He goes to an insignificant job every day and draws an insignificant paycheck every month. Every Friday he eats at the restaurant (three courses) and every Saturday he cooks for his mother in the small kitchen in their two bedroom apartment. One room each and a living room. In the living room a television they watch every week night; not caring too much what they watch, sometimes they don’t, but the sound is good company as they don’t talk much anymore. Everything said, or at least worn out. His mother asks him why he won’t bring home any friends. Guests are always welcome, she says, you’re not afraid your old mother’s gonna embarrass you in front of your friends? He is not afraid, merely lonely, his difficulties with people the reason he lives with his mother in the first place. He doesn’t say that. He doesn’t say anything, and she doesn’t say anything until next week once more asking the same thing. You sit around here with me way too much, I don’t have much to give anymore, but you’re young and should get out more, meeting people your own age. Good thing you have your work and your friends to see on Friday nights. Is there anyone special among your friends? Me and your father wasn’t too romantic but we loved each other and we had you. He doesn’t say anything this time either. He looks at her, crooked smile, raising the volume on the television. He never felt comfortable in situations. Always felt lifted out of them, just above them stretched out in thin air, hand under chin contemplating them. The situations. Hovering up there he has contemplated himself chatting with people in the situations, not recognizing himself. Felt embarrassed watching himself but glad to be able to float up there where the air feels thinner, easier to breathe. Now he’s up there again wondering why someone takes time writing about him, wondering if there’s more to him than meets the eye. Wondering if his fondness for the waitress is a reason and if that is what will ground him again.

He has come here many Fridays now, not more than he can count for he has X:ed his calendar every time she served him. An X for every time she sighted him and robotlike, wirelessly hovered through the restaurant to where he sits in a corner and served him.

Taste good?

Yes.

They haven’t said more but many times. He wonders if it helps saying it many times and if it gives them a bond that every time tightens around their lives. Winds a few extra rounds decreasing their distance. Inching them closer to each other until their bond is a ball of yarn and they’re standing in the middle of the ball protected from the world through layers of yarn. It’s probably not the case. He will have to tell her more. Yes is good, but something more might be required.

Taste good?

Yes...

...I like you.

She has turned, only needing the shortest break to pick up his plate, his glass and place the check on the table in front of him, yet he wonders if she doesn’t stop for a second. Stops, kind of limps, before she picks up speed and continues to the kitchen. He puts money on the table and stands up to leave, surrounded now by people. He pushes his chair back, soundlessly through the Friday night hum, and moves to the door. When he turnes to see her again he sees a footprint in the dust. One print. No guests has moved and there is no prints closer to the kitchen, but two steps from where he’s standing he can see one lonely print. I like you, he thinks, opens the door and exits.

She turns around in the kitchen looking at the door. She sees nothing except a closing door and the back of a regular coming in every Friday at eight, leaving every Friday at ten. She walks to his seat, picks up his money and looks to the floor. There’s a thick layer of dust even though she cleans every morning. Something’s wrong with this place, she thinks, and if she looks further into the restaurant the dust is unsettled by the feet of moving guests, but here, here between the seat he’s just left and the door he’s just closed, no prints. No prints at all.

valentine special.

Jag tar en taxi från flygplatsen. Jag tar aldrig taxi, men där har du det, jag tar en taxi. Flygplatsen ligger inte långt utanför den här stan och bussarna går bara två gånger i veckan. Jag förklarar på tyska vart jag ska, eller jag säger hotellnamnet och ett torg på tyska och sätter mig i baksätet. Han frågar mig något men jag förstår inte och tittar ut genom fönstret till höger. Hotel Daniel, säger han då, som var det hans egen idé, och börjar vissla.

Det är alla hjärtans dag och jag är på väg till ett hotell där hon väntar på mig. Jag har inte sett henne på en månad och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men väntar mig allt. Det är inte en dag vi brukade fira. Vi trodde vi var för bra för den, att den inte behövdes. Vi hade alla hjärtans dag alla dagar.

Jag har bokat hotellet. Det såg bra ut på bild och det hade en valentine special vilket innebär utöver rosblad utspridda på sängen, middag i lobbyn. Fondue. Vi får välja kväll, men jag tänker låta henne välja. Jag tror det är deras idé om romantik. Att två och två doppa fingrarna i kokande olja och se varandra djupt i ögonen genom dimman från nyfriterade grytbitar.

Vi är inne i stan nu och jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv tändas och släckas i skyltfönstren. Jag känner inte igen mig. Jag tar upp mobilen hela tiden. Till slut ringer jag och hon svarar. Hon låter glad men lite förkyld och jag undrar om hon är närmare nu än igår eller om avståndet spelar roll. Men jag säger inget. Jag säger att jag längtar och snart ses vi. Vi ska kramas och kramen ska vända allt. Ställa allt på rätt köl igen. Jag ska hålla kvar för liv och lem och jag ska gråta lite för det här känns så stort och nu har vi rundat knuten och är på väg mot samma håll igen. En sån kram ska det vara. Vi får se.

Jag betalar taxichauffören och kliver ut, väskan över axeln, och tittar efter henne. Hotellet är ett gammalt sextitalshus förnyat. Det ser bra ut. Med det har jag inte misslyckats. Jag står där och väntar, vill inte gå in ensam, och spelar upp olika scener på återseendet. Jag ser mig själv utifrån hela tiden, behöver inte en spegel för att veta hur jag ser ut, men använder en för att oroa mig. Sitter kepsen rätt? Är väskan avslappnat eller krampaktigt slängd över axeln? Jag har nog flygplansmat på tänderna, tänker jag, och drar med tungan över framtänderna. Ingenting.

I en av scenerna jag tränat in kommer hon mot mig utan att se mig. Jag väntar tills hon ser mig, hon skiner upp och ökar lite på stegen men springer inte. När jag är säker på att hon sett mig stående, kepsen på svaj och väskan nonchalant över axeln, släpper jag väskan på marken och börjar gå mot henne. Springa nästan. Vi kolliderar lagom hårt och hon viskar något i mitt öra när jag kramar henne som jag aldrig gjort förut. Längre.

Istället ser hon mig inte förrän hon är två steg från mig, hon ler men inte som förr och pussar mig på kinden, medan jag står där, händerna efter sidorna och väskan nonchalant över axeln. Den börjar göra ont.

Jag håller upp dörren för henne. Hon går in före, fram till receptionen. Guten tag, hade ni bokat valentine special? Då kraschlandar nästa scen jag tränat in. Den där hon står i bakgrunden medan jag världsvant betalar för rummet, charmar receptionen och ber dem skicka upp en flaska champagne, eller åtminstone något som bubblar, medan jag bär henne uppför fyra trappor, sparkar upp dörren med foten och slänger henne på sängen. På rosbladen.

Istället går vi upp på rummet som två barn hopfösta av välmenande föräldrar, du kan väl visa henne din legoborg.

Hon lägger sig på sängen, trött, och sopar undan några rosblad. Hon öppnar en tidning hon läst på tåget. Jag känner mig som en liten hund som möter en stor. Gläfsande, cirkulerande runt den stora för att få uppmärksamhet, väl medveten om att jag blir uppäten om jag får den, men vill ha den ändå. Bara lite. Jag frågar om jag får vara en fluga på väggen istället och det får jag väl, och när jag sitter där och tittar med mina fasettögon ser jag tusen bilder av henne.

Alla ler, men ingen av dem ser på mig som förut.

valentine special.

I take a cab from the airport. I never take cabs but there it is, I take a cab. The airport is not far outside this town and the bus is only twice a week. I explain in german were I'm going - well, I say a hotel name and a street name in german - and sit down in the backseat. He asks me something I don't understand so I look out the window to the right. Hotel Daniel, he says, as if it were his idea, and starts whistling.

It's Valentine's day and I'm on my way to a hotel where she's waiting for me. I haven't seen her in a month and don't really know what to expect, but expects everything. It's not a day we used to celebrate, thinking we were to good for it. We had Valentine's day, everyday. I booked the hotel. It looked good in pictures and had a valentine special, wich involves, aside from rose petals on the bed, dinner in the lobby. Fondue. We get to choose which night. I'm going to let her choose. I think it's their idea of romance. To couple up, and while dipping fingers in simmering oil look deep into each others eyes through the mist from frying pieces of meat.

We've entered the city now and I look outside, seeing myself in store windows. I don't recognize myself, picking up my phone all the time. Finally I call and she answers. She sounds happy but with a cold and I wonder whether she's closer now than yesterday or if the distance is even relevant. I don't say anything though. I say I missed her, and see you soon. We're going to hug and this hug is going to turn everything around. Put everything right again. I'm going to hold on for dear life and cry a little because this feels so huge and we have rounded a corner, heading in the same direction again. That kind of hug. We'll see.

I pay the driver and step out, bag over shoulder, looking for her. The hotel is an old sixties building, renewed. It looks good. With this I haven't failed. I stand there waiting, not wanting to enter alone, playing back scenes of the reunion. All the while watching myself from outside, not needing a mirror to know how I look, but using one to worry. Is my cap on right? Is the bag casually slung or desperately thrown over my shoulder? I probably have airplane food all over my teeth, I think, moving my tounge acroos my front teeth. Nothing.

In one of my rehearsed scenes she comes toward me without seeing me. I wait till she sees me, face beaming, her steps quickening, not running. When I know she's seen me standing, cap on just so, bag thrown across the shoulder, real casual, I start walking, all but running, dropping the bag on the ground. We collide in perfect stride and she whispers something in my ear when I hug her like never before. Longer.

Instead, she doesn't see me until she's two steps away, she smiles but not like before, kissing me on the cheek, while I'm standing there, arms hanging, bag casually over shoulder. It's beginning to hurt my arm.

I hold the door for her. She walks in ahead of me and steps up to the front desk. Guten tag, you booked the valentine special? My next rehearsed scene crash-lands right there. The one where she's in the background while I - all smooth - pay for the room, charm the front desk, ask them to send a bottle of champagne to the room (or at least something bubbly). Then I carry her four floors, kicking the door open with my foot, and throw her on the bed. On the rose petals. Instead, we go to the room like two children, set up by wellmeaning parents, why don't you show her your stamp collection.

She lies down on the bed, tired, brushing away a few rose petals. She opens a magazine she read on the train. I feel like a small dog, seeing a big one. Yapping, circling the bigger one looking for attention, knowing it will eat me if I get it, wanting it anyway. Just a little. I ask if I can be a fly on the wall instead, and of course I can, sure. Sitting there, looking down with compound eyes, I see a thousand pictures of her.

All of them smiling, but none of them looks at me like before.

oro.

Om man skulle oroa sig för något stort istället. Något som spelar roll. Någonting som avgör hur det går till slut. Cancer. Eller terrordåd riktade mot centrala Stockholm. Kanske marsianer som vaknar en marsmorgon och minns att jorden är ett toppenmål för en sedan länge planerad attack. Marsianer som känner jordianerna flåsande i nacken i kapplöpningen om herraväldet. Marsianer som gömmer sig bakom röda klippblock och i uttorkade flodfåror, skakande av utomjordisk skräck inför småbilshot, småbilar med stora däck och kameror. Rädda att läggas ut på youtube och avslöjas så nära inpå attacken. Allt jobb förgäves. Åratal av slit med att torka ut planeten för att göra den så obeboelig som möjligt bara för att upptäcka att inget man gör spelar någon roll; det är alltid någon som vill ha skräpet ändå. Det skulle kanske hjälpa. Oroa sig för något rejält istället för småsaker. Något som är så ogreppligt att det inte sätter sig som en klump i magen.

Något stort.

ett lyckligt slut.

Hur ska det gå med grönsakerna? Han hade aldrig undrat förut. Hon köpte alltid grönsakerna. Att i en affär med självförtroende förse sig av grönsaker; omöjligt för honom, enkelt för henne. Han petar bland morötterna medan hon fyller korgen med broccoli, salladshuvuden och bebisspenat. Bacon, säger han, har vi köpt bacon?

Nu står han vid grönsaksdisken med en fyraåring i handen och en tom korg på armen. Först förtvivlan för att sedan vända sig till närmsta butiksgranne och fråga vilken grönsak hon hade tagit, hade hon varit ensam, övergiven och utan blekaste aning om vilken grönsak hon skulle ta med sig hem att laga näringsrik mat till sitt barn av. Broccoli är gott, säger hon. Tack. 

Utan möjlighet att tänka själv och med en ny människa på sitt ansvar bestämmer han att flykt är bästa försvar. Bättre fly än med armar slappt hängande utefter sidorna stå rådlös vid grönsaksdisken. Samma kväll sitter han på båten till ön och försöker trösta en fyraårig pojke utan mor. Du har din mors ögon, säger han.

På bussen, när pojken somnat, tar han fram en bok. Tre rader in lägger han ifrån sig boken och försöker stänga ögonen. De går att stänga, men de vill inte stanna så. De vill inte vara stängda och han vill inte hålla dem stängda. På baksidan av ögonlocken spelas filmer, filmer han inte vill se. Romantiska komedier, välbalanserade, med humor och sorg på rätt ställen och ett lyckligt slut hade gått bra. Baksidan av ögonlocken visar andra filmer. Franska filmer. Filmer som säger att hon inte skulle klara sig. Hon med drömmar, hon som skulle bli något stort och farligt, hon som önskade sig ett barn men fick någon sorts malign kräfta och tvingade sig själv att tappert uthärda sina sista dagar leende. Leende övertygar hon honom om att framtiden ser ljus ut och kunde han inte träffa en annan och skaffa barn och därefter leva lycklig tills det alls inte längre gick. Han böjer sig ner på bussgolvet, samlar ihop sig och börjar lägga pussel. Det saknas bitar. Pojken vaknar och frågar om det är särskilt långt kvar. Inte långt kvar nu Jonas. Härnere blir allt annorlunda. Härnere blir allt bra. Härnere skriver vi en egen film och tittar på den när ingen annan ser. Det blir bäst så. Den får ett lyckligt slut. 

Hon brukade möta honom vid bussen, nere några dagar före, och de brukade skratta och prata om familjerna på båten. Om barnen och föräldrarna på båten. De skulle bli annorlunda, de skulle simma till ön, barnen på ryggen. De skulle ta bussen, inte bil. Nu en tom parkering fylld med bilar och kära återseenden, men ingen för dem. Han, pojken och lätt packning börjar gå. Dagarna gick, tidningen hämtades och korsorden löstes och frukostarna ställdes fram och solen sken och det var inte sommar men det var vår och hade inte någonting saknats hade det varit deras lyckligaste tid. De köpte ett pussel och kunde lägga allt utom himlen. Det borde gått, de hade gott om himmel, inte ett moln. Pojken lekte i trädgården och somnade i sitt rum på vinden. Pappa löste korsord men fyllde i fel ord. 

En junimorgon innan tidningen hämtats, innan frukosten dukats, vaknar pojken på sin vind i gamla huset, rutschar ner för lejdaren till köket och öppnar dörren. Solen skiner och gräset har ännu inte blivit gult. Fotsulorna ohärdade. Han vänder sig om och ser pappas fönster fördragna. Tidningen ohämtad ger han sig ut mot vägen och brevlådorna. Pappa vaknar och drar undan gardinen. Två cyklister passerar grinden och säger någonting ohörbart. Pappa tar på sig gummistövlar och går ut mot hagen. Morgonkissa i hagen. Pojken ser honom och springer mot vägen, ivrig att vara först till brevlådan. En bil svänger ut från kyrkans parkering i ett moln av damm. Pojken skrattar springande, pappa ser både bilen och pojken och skriker ljudlöst. Hahahahahaha, säger pojken, full fart mot vägen.  

Han sätter sig på gräsmattan och tänder en cigarett. Bilen och pojken når grinden samtidigt. Han tar ett djupt bloss och lyssnar på barnskratt mot motorljud. Barn är mjuka, bilar är hårda, tänker han och blåser två rökringar. Ringarna dansar med varandra en stund mot en nästan vit himmel, svåra att se. Snart är de bara en ring, en ensam ring ensamdansande mot himlen. Stärkt av ljuset, påhejad av vinden.

2.3.4.

två, tre, fyr.

(två: världens bästa sång, tre: världens bästa snabbroman, fyr: världens tolfte bästa band)

bleck.

Det sitter en duva på blecket. På teven högljudda dagprogramledare ljudlösa. Hon tittar inte men sneglar, de ser roliga ut utan ljud, som agitatorer utan sak eller mimare utan kroppsspråk, men hon skrattar inte. Solen kommer in från vänster och projicerar krukväxten från fönsterbrädan på väggen framför hennes säng. Bredvid krukväxten en duva, den ser ut att picka efter bladen, men de är på olika sidor om glaset. Vädringsluckan står på glänt, det är maj.

Hon har legat härinne länge, så länge att dagarna inte längre går att särskilja från varandra. När inget är schemalagt har veckodagarna ingen betydelse. På jobbet brukade hon drömma om dagar att inte göra någonting. Vara ledig utan förklaring. 

Några gånger varje dag kommer sköterskan in och ibland doktorn. Hur mår vi idag? Har vi sovit bra? Vill vi ha teven på? Är det för kallt, ska jag stänga? Törstig? Är du rädd för att dö? 

Hon saknar utomhus men har slutat med självömkan nu. Hon kunde ligga på sidan, täcket uppdraget, vänd från fönstret hela dagar. Bara stirra i väggen, på dörren och vänta på att den öppnades och någon kom in. I början kom de oftare, fler. Kanske blev de rädda. Vad säger man till sin cancerkompis? Vi var ute igår, skitroligt, du skulle vart där. Alla var där. Olle hälsar, han kunde inte komma, fullt upp på jobbet. Du vet hur det är. Hur det var.

På blecket sitter duvan, knackar på glaset och prooar, prooproo. Hon har aldrig tänkt något särskilt om duvor mer än att man bör akta sig när de skiter, men härinne påminner den om därute. En helikopter landar utanför på plattan, ett tåg passerar på bron, några barn leker nedanför - skrattar och byter till gråt och tillbaka igen - en hund skäller (och viftar kanske på svansen), matte ropar eller är det husse. Hon saknar inte något av det där heller, har aldrig flugit helikopter, men det är ljud hon känner igen som inte är hennes längre. Hon har andra ljud nu. Vända sig om i nyligen bytta lakan, rycka till för att en ny smärta är olik den andra, pipande och tickande maskiner som andas (människolikt) runt sängen. Surrandet när hon hissar upp den för att se på teve. På nyheterna (haha) som om det spelar någon roll hur det går.

Vi är inte optimistiska, men man kan aldrig veta säger doktorerna. Hon kallar dem doktorer hellre än läkare, det känns lite mer gammeldags, lite mer på avstånd. Som hände allt någon annan i en annan tid. Som var sjukhussängen - knarrande av plasten från madrassomslaget - istället en himmelsäng i ett ljust sovrum, men mörkt inrett, i en herrgård. Och doktorn hade inte läkarrock och hundblick och läkarstudenterna i släptåg utan en läkarväska i brunt skinn och ett varmt leende. Ett riktigt leende för det var han som förlöste dig för tjusju år sedan och det var han som baddade din panna när du hade feber och sa att allt skulle bli bra och lämnade över en våt handduk till din mamma för nu skulle han gå, men han skulle komma tillbaka imorgon och se efter hur du mådde. Det skulle inte vara han som kom in på ditt rum utan förvarning eller medlidande men med hundblick, alltid hundblick, och sakligt förklarade att de skulle vara tvungna att ta bort barnet (ta bort?). Det innebär för stora risker för barnet och för mamman (dig), och om vi inte tar bort det nu ökar vi risken att förlora dig också (vi?). 

Han står snett bakom doktorn, mössan i hand, hundblick han också med huvudet på sned, och jag kan inte titta på honom men det ser ut som att han håller med doktorn, nervöst vägande från fot till fot. Vi skulle gifta oss. Vi skulle få barnet och om det var en flicka skulle hon heta Ester och om en pojke; Jonas. Jag hatar honom och hans självsäkra läkare snett framför och jag skriker inte men jag skulle vilja, istället ber jag dem gå ut, måste vara ensam. Han väger vidare mellan sina fötter och ser ut för en stund som tänkte han stanna. Han vänder sig om när han går ut, prövar ett leende som inte fastnar, försöker blinka för det gör han när han blir rädd och när han är charmig, det funkar inte och leendet som inte fastnade börjar darra men då stängs dörren. Ingen duva på blecket idag, och ingen teve påslagen. Fönstret är stängt och om jag lyssnar noga hör jag ingenting. Helt tyst. Jag saknar honom som jag alltid gör när jag skrämt bort honom. Saknar honom och hatar honom. Jag tar fram mitt block från under kudden och en penna och skriver en skrynklig lapp som inte är skrynklig än, med bläck som inte är urblekt än. 

jonas.