lydia davis.

Jag drömde om Lydia Davis inatt. Hon var gammal, snäll och hade lärt sig svenska bara för att kunna prata med mig. Nästa dag kändes meningslösare än den före för hon var inte där när jag vaknade. När jag var liten kunde jag drömma om pengar, massor av pengar, och vakna med samma känsla. Men nu är det Lydia Davis som ger mig känslan. Känslan av att inte vilja vakna, eller rättare, känslan av att inte vilja ha somnat alls utan att allt var på riktigt, högarna av pengar var på riktigt. Fast med Lydia Davis istället för pengar. Lydia. Davis.

ryggsäck.

Han sover i en säng mitt i rummet. Sängen är enkel, reglar i sängens bredd skruvade i två grövre reglar i sängens längd. Ovanpå, en madrass. Han sover fyrtiofem plus tjuåtta millimeter från golvet plus madrass men den är så tunn att vi kan räkna bort den. Golvet är betong. Han bor i en källare och i hörnet av rummet finns en brunn och en vattenkran från väggen. Det är här han tvättar sig och om det verkar enkelt är det inget mot hur han hade det när han växte upp. Sådetså. Han har målat sina väggar i fyra motiv. Fyra väggar, fyra motiv, han försökte tapetsera men det var för fuktigt och tapeterna bubblade och lossnade, så han målade istället. Muraler. Eftersom det inte finns fönster i den här källarlägenheten, står inget i vägen för motiven och det är därför han målade överhuvudtaget. Istället för utsikt, utsikt målad. Han skulle nog inte kalla sig optimist men muralerna i hans enda rum, rummet utan utsikt han hyr för tusen kronor i månaden av ett medelålders medelsvenskt par ur övre medelklassen, antyder att han åtminstone har litegrann fel. Han har fyra väggar och ett tak. Väggarna är målade i de fyra årstiderna. En skog och en glänta med en tjärn målad i de fyra årstidernas färger. Istället för att bryta motivet i hörnen har han brutit det mitt på väggarna. Han är ingen konstnär men inbillar sig att det får hans konstverk att framstå som mer genomtänkt. Mer konceptuellt. Taket har han målat himmelsblått. Himmelsblått som när himlen är blå i mitten av maj. I mitten av maj en bra sommar när maj är varmt och juni lite kallare och juli olidligt. Det är en ganska kall blå och som kontrast har han målat några moln. Betonggolvet känner du redan till. Det är grått, betonggrått, och lutar en aning mot brunnen i hörnet. Bredvid brunnen och kranen står en toalettstol. Det är ingen fängelsecell. Det är en källare i en villa i villaförorten och där hyr vår man en månad i taget av Bryngelssons, en, två och tre trappor upp. De har plats, de har platteve, dator och espressomaskin. De har en inneboende, han heter Kjell. Han är femtioåtta.

Du går ut genom porten på din gata. Jutas Backe, en liten gata i en backe på fel sida Birger Jarlsgatan. Eller åtminstone på den sida gatan som inte hör till Östermalm, utan till något annat. Till ett annat liv. Ett liv utan två föräldrar som i och för sig dricker för mycket ibland och kanske jobbar för länge någon gång eller lämnar över dig till guvernanten hellre än att leka en stund. Ett liv utan farsan. Farsan som försvann innan du visste ordet av ordet av. Morsan är kvar men trängs med dig i lägenheten på tjugotre kvadrat de stunder hon är där, de stunder hon inte jobbar knogarna av sig i någon av dina klasskamraters Östermalmsvåningar, skurande deras kakel med tandborste. Som om inte allt var nog jobbigt jobbar din mor som städerska åt dina kamrater. Som städerska åt dina manikurerade minimän med adelshakor och strimmiga ögon, smala ögon, ovetande offer för samhällsanpassad och accepterad inavel. Inavel utan in. Avelsbarn till adelsbarn. Dina klasskompisar. Dina jämnåriga djävlar utan horn. Dina förutbestämda vinnare som kan fylla din skolbänk med hundbajs och tatuera bögjävel i bänkskivan och utan svårigheter ge dig skulden för vem skulle det annars vara. Inte kan kamrerns barn eller hertigens unge eller advokatens son ha lärt sig sådana ord, inte kan väl det vara möjligt. Det måste vara bastarden som fyllt sin egen bänk med skit för att sedan anklaga någon av klassens änglalika pojkar för dådet helt utifrån revanschlusta och för egen vinnings skull. Lågt, sa lärarinnan, lågt anklaga änglalika pojkar för illdåd de helt uppenbarligen inte begått. Så lågt att bestraffningen, utöver trettio fingerslag med linjal, är placering i ett hörn en hel skoldag med dumstrut på huvudet och byxorna neddragna.

Så såg livet ur för vår man och tillåt mig fortsätta för jag har bara börjat och om du tror att det här ska avslutas lyckligt får du tänka igen, eller åtminstone vara beredd på det värsta. Det blir enklare då.

Humlegården en dag i maj. Troligen en av de första varma. Himlen är målad i samma kallblå som taket, med några moln. Du har skolväskan på ryggen, inte en ny och fin skolväska utan en gammal och ful som din mamma haft. De kommer emot dig, fem stycken, med fina skolväskor. Senaste snitt, senaste färg, orörda. De har inte ens något i dem för de behöver inte nödvändigtvis göra läxan för vem skulle fråga om de gjort den, vem skulle fråga dem. Du är på väg mot Linnéstatyn i mitten för att med ryggen mot solen, i skuggan, läsa. Läsa är det du gör när du inte gör någonting annat och det gör du inte nu. Du fäller inte ner blicken i marken när du möter dem utan riktar den något ovanför deras ögon, ungefär i pannluggen. Fem likadana pannluggar fästa på fem likadana pojkfrisyrer på fem likadana pojkkroppar (med fem identiska ryggsäckar men det sa jag nog). Du kommer undan med axeltacklingar den här gången, en på vardera axel och en spottloska som landar där du precis satt ner foten. Du går fram till statyn, sätter dig ner och tar upp din bok. Nu är du hemma. Innanför pärmarna är du trygg, i rabatten runt Linnéstatyn, blommor.

Det är just när du ska slå ihop boken, för nu har du läst sista sidan, och plocka upp reserven ur väskan som du ser dem. De står i dina båda ögonvrår med rep i händerna. Du gör ingenting för det finns ingen anledning, ingen chans att ändra på någonting. När de bundit fast dig vid statyn står de där en stund, lite osäkra, vägande från fot till fot, spottande bland blommorna. Du har ett grepp om väskan och inget grepp i övrigt. De ger dig några örfilar men ingenting värre och när de tröttnat på det kallar de dig några saker du blivit kallad förut, fattighjon, bögjävel och socialdemokrat. Du är inte säker på att något av dem stämmer men du argumenterar inte för det går nog snabbare då. En säger, äh, nu går vi, tar en av de andra i jackärmen, spottar där du har dina fötter, och gör mycket riktigt så, går därifrån. Solen är på väg ner när du tar upp reservboken och läser tills det blir för mörkt. Mamma väntar nog inte på dig hemma för hon städar hos någon av ryggsäckarna. Du läser, du tänker att nästa vecka gör de något värre, eller så gör de inte det. Det är inget vidare liv där utanför pärmarna.

Han ligger i sängen mitt i rummet och tittar upp i takhimlen. Ovanpå hör han stegen från Bryngelssons. Innan han öppnar sin bok tänker han att barnen Bryngelsson nog har nya ryggsäckar, likadana ryggsäckar som andra barn. Lika tomma ryggsäckar, lika likadana ryggsäckar som andra barn. I deras klass finns kanske en pojke med sin mammas gamla ryggsäck. En pojke mellan pärmarna, en ensam en med ett tak målat himmelsblått.

sävarån.

Stå på Gammbron och titta ner på ån. Vakna efter en stund hemma framför teven av myrornas krig, på den tiden programmen tog slut på natten. Gå därifrån och tänk inte på någonting men tänk att det blev lika tyst som det var otyst nyss. Det enda ljudet är det från din ficka där du kramar en påse potatismjöl i takt med dina steg.

Innan du går hem, samla de där små, små pärlorna som gnistrar i snön. Knyt dem till ett halsband i din andra ficka. Fundera under hemvägen på om du vill hänga det runt någons hals. Någon som gnistrar.

Ikapp.

paginering.

Det var något Skalman sa. Om du kan öppna en bok (vilken bok somhelst) och lägga en bit papper mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra, sa han, så får du som du vill. Jag minns inte varför, men troligen hade han och Bamse hamnat i en slags utpressningshärva, och jag kan inte vara säker men jag gissar att Vargen var inblandad. Poängen (eller möjligen sensmoralen) var iallafall att det skulle vara omöjligt att lägga någonting mellan en udda och en jämn sida eftersom alla böcker är numrerade på samma sätt. De kan se lite olika ut innanför pärmen mellan titelsidor, innehållsförteckningar, copyrightsidor och smutssidor men principen är alltid densamma. Udda sidor hamnar till höger vilket gör det stört omöjligt att placera en bit papper mellan exempelvis sidan sjuttitre och sjuttifyra i vilken bok som helst. Ett noll till Skalman alltså. Jag vet inte vad jag gick igång på, men någonstans i samband med att mat- och sovklockan slog tupplur lade jag ifrån mig tidningen, tog på mig mina små ytterskor och cyklade till biblioteket. När jag gått igenom samtliga hyllor, mer och mer frustrerad och hårdhänt ju mer jag insåg att den gamle skalbaggen hade rätt som vanligt, cyklade jag hem igen och läste klart. Men Skalman återvann aldrig mitt fulla förtroende efter det (jag blev av med mitt lånekort också, och portades från biblioteken i tre omgivande kommuner, men det är irrelevant för nu). Han hade korsat en gräns jag ritat upp i sanden om jag hade haft sand i pojkrummet. Han hade missbrukat sin överlägsna intelligens och ställt mig på samma sida som skurkarna. Jag kände mig lurad och upplevde för första gången den lätt svindlande känsla som går att känna när man för första gången inser att skurkar går att sympatisera med. Att skurkar har en personlighet och ett hjärta av blod innanför ett bräckligt alabasteromslag.

Jag satte upp mitt första och hittills enda mål den dagen. Jag satte upp det på väggen också, i en liten förgylld ram med passepartout för att ytterligare understryka min målmedvetenhet. När jag skurit till passepartouten och krökt några spikar tills jag slutligen fick i en rakt, och pappa dunkade i taket underifrån så att jag blev lite rädd att han skulle bli riktigt arg, var jag så trött att jag somnade där och då. När jag vaknade på golvet nästa morgon läste jag mitt uppsatta mål med nyvaknade ögon och såg att passepartouten inte var spikrak. Jag hade skurit förbi i ett hörn också vilket kan hända den bäste, men det hände mig. Det var inte utmärkt formulerat, målet, men det gick att förstå. Det lät såhär. "Till den dag jag dör eller insjuknar i något hittills okänt så pass allvarligt att det blir svårt att stå upp eller för den delen skriva eller föra ett samtal, ska jag som enda mål i livet ha som mål i livet att överbevisa Skalmans påstående om omöjligheten i att placera ett platt föremål mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra i en bok. Vilken bok somhelst." Jag skjutsade upp tavlans högra hörn en aning för den hängde snett, tog ett eller två steg bakåt och läste igen. Jag log nog litegrann i mjugg för jag var oerhört nöjd med mig själv. Mamma ropade nerifrån så jag gick ner, åt frukost, tog på mina små ytterskor och gick ut genom dörren och vidare till skolan, och efter det (småningom) ut i livet.

Det tog många år av försök, besvikelser, missräkningar och regelrätta misslyckanden att uppnå målet. Jag krånglade mig in i både bokbindarbranschen och förlagsbranschen, jag ägnade ett par ofruktsamma år åt rörmokeri och lagerarbete, allt utan resultat. Bokbindarna och förläggarna var helt enkelt för konservativa för att kunna påverkas, dessutom var min makt inifrån postsorteringsrummet minst sagt begränsad. Rörmokarkollegerna var intresserade men hade inga idéer alls om hur vi gemensamt skulle gå vidare. Jag gav dem en kalender fylld med nakna tjejer och gick ut från kontoret utan att ens säga upp mig. Den dagen började jag skriva på en roman. Den var dålig så jag slutade ganska fort men började på en ny. Jag visste inte vad den skulle beröra för ämnen eller om den skulle beröra några ämnen alls eller ens beröra, så jag skrev om en pensionerad polis med skäggstubb och ohälsosam livsstil som inte tycker om att vara pensionerad utan hellre vill lösa svåra mordfall i lantlig idyll. Sen skrev jag tio till och placerade två av dem före i tiden fast då i storstadsmiljö och sakta började jag bygga ett rykte som pålitlig och utomordentligt rik författare av kriminallitteratur. Nu kunde jag gå upp till förläggaren och säga till henne att säga till bokbindaren att trycka en bok med en något annorlunda sidnumrering. Jag hade också fått tillbaka mitt lånekort från biblioteket på min uppväxtort och en kalender hemskickad från mina gamla vänner rörmokarna varje år de senaste tio åren. En del skulle säga att gudarna log mot mig, men jag såg dem inte riktigt från där jag stod. Jag log ibland, men det hade jag alltid gjort.

Jag cyklade upp till Farmor på berget för jag visste inte riktigt var Skalman bodde och dessutom hade jag hört talas om Farmors pannkakor och tänkte väl att hon skulle kunna hjälpa mig kontakta sköldpaddan. Boken låg i cykelkorgen och mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra låg ett bokmärke jag fått med min Bamseprenumeration, det föreställde Skalman på en kudde med en mat- och sovklocka i handen. Jag hade försökt komma på något bättre men kunde inte. Jag visste inte riktigt vad det här skulle leda till och det kanske var därför jag inte vågat ta reda på Skalmans adress utan istället åkt upp till Farmor. Hon var väldigt vänlig och när jag frågade om pannkakor tittade hon inte konstigt på mig och frågade inte om jag hade en egen farmor, utan lagade helt sonika en omgång, hällde honung över alltihop och sa till mig att låta mig väl smaka. Vad betyder det, tänkte jag, men sa ingenting. Jag log bara mot henne och tog fram min bok från under armen och sträckte fram den till Farmor. Varsågod, sa jag, min senaste kriminaldeckare om en skäggstubbig polis och hans oerhört överansträngande pension. Bokmärke ingår.

evas självbiografi.

Jag träffade Adam för längesen. Riktigt längesen, på den tiden vi bara var två. Då fanns bara två av det mesta, ingen som hunnit föröka sig än, som en slags inverterad Noas ark men den kom senare. När man tänker på det kändes det inte särskilt tomt ändå, två av varje blir ganska många om man slår ihop det. Vi hade ingen överblick heller och lustgården var ärligt talat inte särskilt stor. Nästan så man förstår vad som hände senare, vem vill stanna, instängd, i en park när hon börjar ana vidden av storleken på det utanför. Storleksvidden. Lite som när du flyttade från småstan till storstan. Storstaden tyckte du då, senare när du satt på en bänk i en av storstadens parker och läste om andra storstäder började även den kännas trång. Men.

Jag träffade Adam för längesen. Jag säger det igen. Jag var ganska nyskapad men det var han också. Han som brukar skriva om det här har fått det mesta om bakfoten. Inspirerad av Gud brukar han säga (inspirerad my ass brukar jag säga). Han har så mycket om bakfoten att man har satt honom i rullstol, kan inte gå längre. Vi skapades ungefär samtidigt. Gud fattade ju det där förhållandevis tidigt, att det behövdes två. Han gjorde ju två lärkor med en gång, eller hur, och två jordekorrar. Han började kanske med några hermafroditer och självpollinerande träd men vad vet jag. Han tröttnade i alla fall och kom fram till att det skulle behövas två till det mesta. Det är hursomhelst både absurt och befängt att tro att det var Adams idé med en till (om man känner honom). Ta mitt revben. Ta det bara, jag har funnits i ett par timmar nu och inte käkat frukt än, men känner nog ändå att jag är lite ensam och kan behöva någon mer. Gud är tre stycken brukar han säga. Jag tror han fattar vad som krävs för att trivas. Evigheten och allt det där. Erfarenhet.

Vi var nyskapade, hyfsat parallellt, med revbenen intakta båda två. Jag gick runt där bland träd och buskar, två av varje. Jordekorrarna (båda två) bökade och sädesärlorna kvittrade på varsin gren. Solen mönsterskuggade marken med två olika sorters löv bredvid två andra, etcetera, ettsättra. Och där satt han under ett träd. Inte särskilt snygg, jag tänkte det trots mina begränsade referensramar, men jag hade inga andra valmöjligheter (ratad av vargarna, utstött av rapphöns). Jag svamlar, han satt under en lönn, det här var långt innan Kanada lagt beslag på löven och gjort varumärke av det. Det här var före hela marknadsekonomin så varumärken var inget Kanada tänkte på då, om de funnits. Jag svamlar fasen igen. Han satt under ett träd bredvid ett likadant träd, nu är det ju inte så att det finns träd av han- och honkön men Gud hade ändå valt att göra två av allt till slut. Symmetri sa han. Jag frågade. Det var lite som nere vid ån i Göteborg om du vet. De har gjort en park med alla svenska lövträd, där finns bara en av varje men de är inte Gud så det var nog av helt vanlig ödmjukhet. Liknar Eden lite, hursomhelst, Edens lustgård. Jag sätter mig alltid där vid ån en stund när jag kommer till Götet och blir om inte nostalgisk så åtminstone påmind.

Jag gick fram till karln i alla fall och drog några skämt om saknade revben, bröstsmärtor och kärlekskranka ensamvargar. Han fattade inte mycket (ful och dum) men verkade fatta hela skämtkonceptet och de sociala fördelarna med att finna sig i situationer, så han log och reste sig upp. Jag hade trott att han skulle ha någonting på sig, någonting för att dölja sina förhållandevis utstående könsdelar (jag förstår inte hur ni kan gå omkring med de där). Men inte så mycket som ett löv. Inte ett löv. Jag var lite hungrig vid det här laget så jag frågade om han funderat på mat. Det var väl inte riktigt en dejt jag tänkte mig men jag hade ingen annan att vända mig till och ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det inte skulle fungera att vara nogräknad. Mat?

Han tittade på mig då och sa att han funderat lite på saken när han suttit under sitt träd. Det han kommit fram till var att de allra flesta djuren var utrotningshotade, korna åt upp allt gräs och fåren tuggade på de buskar de kunde hitta. Det som fanns kvar var några frukter som hängde i några av träden. Vid varje frukt satt någon form av reptil och säljsnackade. Saftiga äpplen - Vindruvor halva priset kompis - Ey, kompis, äpplen, vindruvor, jordgubbar och dadlar, jag blandar, OK? Det var inte så lockande för att säga dig det närmsta jag kan komma sanningen. Men som så många gånger förr i den här förbannade lustgården (lustgården) hade vi inget val, så trots att Gud plötsligt stod där mitt i alltihop och hävdade att frukten var skadlig och inte alls skulle föra något gott med sig utan snarare skicka oss båda två rakt in i fördärvet och ut ur lustgården, nickade jag till närmsta reptil och bad om en grapefrukt, två blodapelsiner och en klase bananer (vindruvorna skickades med på köpet).

Vi hann inte veta ordet av förrän vi stod utanför en låst port, i ett ganska högt gunnebostängsel, med en skylt som sa: Edens Lustgård, have it your way.

Efter en kort period av ömsesidig uppvaktning flyttade vi ihop, gjorde två barn och plogade några fält med hjälp av kor och hästar. Det ena barnet slog i puberteten (stormig period) ihjäl det andra över ett bråk om arvet. Hela den där affären knäckte Adam, han blev sig aldrig riktigt lik. Jag fick tvinga mig på honom när han sov för att människan överhuvudtaget skulle överleva sin första generation. Jag är inte stolt över det, men det var nödvändigt.

stänkskydd.

Jag märkte ganska tidigt i livet att om jag stannade precis ovanför vattenytan kunde jag undvika att bli blöt. Det hade också effekten att plasket uteblev.

oförutsett.

jag hade planerat allt, utom trädet.

fokus.

stirrade jag, skulle nog luddet försvinna.

rallare.

vid invigningen av världens diagonalaste järnvägssträcka.

på spåret.

vi satt säkert, tills tåget kom.