onsdag

anders borgs horoskop.


Den här veckan kommer du att göra en budget. Den kommer du att bära runt på stan en stund, kanske inbunden med en rosett. När du inte bär på en budget kommer du att sitta och dra arbetslinjer med en linjal. Du kommer vid varje givet tillfälle uttala dig om efterfrågan på arbete och hur mycket den har ökat sen du kom till makten. Arbeten skapas utifrån hur många som vill ha dem, säger du, och det är jättemånga fler som vill ha dem nu när det inte längre är lönsamt att ligga på en soffa och kamma hem sjutusen i månaden från socialtjänsten. När du får en stund över kommer du självbelåtet le ett serietecknat leende och dra ytterligare en arbetslinje. Mot slutet av veckan köper du en ny linjal. Söndagen fördriver du hemma. Du lagar pedagogisk middag till din fru och dina barn så att de ska förstå klyftorna. Klyftorna ska vara djupa och skapa incitament för individen att alltid sträva efter den större portionen. Själv får du alltid störst portion för du är pappa och den som bestämmer i familjen på söndagar. När du går och lägger dig ler du ditt serietecknade leende igen och tänker på mellangrabbens strålande ögon när han insåg att han skulle få privilegiet att somna hungrig ikväll. Somna med incitament. Somna med en chans att få det bättre.

newyorkad.

att bli newyorkad (eng. newyorked), definition:

1
Att komma till New York med oproportionerliga förväntningar på staden och dess invånare efter att genom många år av kulturpåverkan förletts tro att du är en erkänd och omtyckt medborgare av staden och gammal god vän med dess invånare. Att omgående bli varse att så inte är fallet och med lagom avslappnade och oturistiga kläder inte bli uttittad utan fråntittad, genomtittad, förbisedd. Att efter varseblivning genomgå en mindre existentiell kris pågrundav sagda uppskruvade förväntningar och den personliga fåfänga som fått dig att tro någonting annat. Vem trodde du att du var? När går planet? Fin park det här förresten, och central.

2
Att på stockholmskonsert med brooklynbaserat favoritband förstå att de inte är här för att träffa dig. Andra versen samma som första. När går barnvakten hem? Fin konserthall det här förresten, och så ocentral.

lördag

eldsjäl.


Jag brukade sitta däruppe. Längst upp på Hantverkargatan mittemot brandstationen. Jag har en av de där friluftsryggsäckarna med inbyggd pall. I ryggsäcken har jag extra filtar och en termos med lika delar kaffe och sprit, något som håller mig varm. Det fanns två ställen att sitta på egentligen, antingen på en lätt upphöjd gräsplätt eller i trappan upp till gymnasiet, båda med bra vy över brandstationen mittemot. Jag kunde se när det blev utryckning och bilarna for ut, jag kunde se att det brann. Inte var det brann, men att det brann, det räckte för mig. Om det brann fanns det en brandstartare, någon olycklig sate som rökt i sängen eller någon annan som glömt sitt stearinljus, allt de ville att mysa lite, göra någonting de inte alltid gjorde. Förr eller senare öppnades portarna på brandstationen och ut for fordonen. Jag har inte pyromanens inställning, jag är människomänniska. Jag vill veta något mer om människan, något som ingen vetat förut. Därför satt jag mittemot brandstationen, längst upp på Hantverkargatan där husen är som lägst och där fordonen rullar ut, blinkande ljus och sirenserenader. Allt för en olycklig sate någonstans inte alltför långt borta, på den tiden då brandstationen bodde nära elden. På den tiden då inte allt var effektiviserat och centraliserat.

Det brukade vara folktomt här. Inte helt förstås eftersom en gata i stan inte är folktom men folktommare än en annan kanske. Jag trivdes hursomhelst häruppe. När inte portarna öppnades hände lagom mycket; några gymnasister kastade ett glåpord, någon sprang till bussen (Trean), och ett par andra gick in på Kanel, Primo eller vilka som för stunden försökte hålla liv i hörnet vid brandstationen. Det växte grönsaker på brandstationen, det gör det fortfarande, som om ingen ritat och byggt, som om någon före asfalten satt ett frö här och tagit några steg tillbaka för att se vad som hände och sett en station växa. Tegel och grönt. Spröjsade fönster och träd.

Nu verkar det som om stationen växer vidare, som hade den förstått att allt centraliseras och effektiviseras, men som ville den protestera, växa inåt, växa åt fel håll. Som för att bevisa någonting. Som för att gerilla in ett hörn av Kungsholmen som gör som det vill. Ett hörn på en holme som anpassar sig till nya tider utan större ansträngning. En brandstation med ett eget liv. Ett människoliv. Jag sitter kvar på andra sidan gatan trots att portarna står öppna oftare nu, trots att det inte betyder katastrof när de öppnas. Jag sitter kvar av samma anledning. Jag sitter här med min gamla ryggsäck fylld med värme för att jag är människomänniska. Det finns människor här nu, jag kan studera dem på nära håll, långt ifrån sängcigarettrökande, stearinljusglömmande, kokplattelämnande katastrofer. På vintern, när jag behöver min ryggsäck som mest tänder de eldar här på torget, (jag har flyttat till andra sidan gatan nu, till torget, den gamla platsen framför brandstationen där brandmännen ibland tvättade bilarna i maj) och bland eldarna står bönder och säljer rotsaker. Bland stånden och eldarna minglar Kungsholmare, Söderbor och Cityfolk och köper grönsaker till torsdagsmiddagen. De är på väg hem från jobbet. De minglar bland eldar som om fröet som en gång såddes skjutit skott och ynglat av sig på torget och tagit över asfalten. De har glömt att innanför portarna, i saluhallen, en gång stod brandbilar i startblock och väntade på brandmän. Brandmännen brukade byta om på övervåningen och glida nedför välsmorda stänger. Nu bor nyinflyttade kungsholmare däruppe och tar hissen till saluhallen, utpå torget till brinnande eldar i eldfasta kärl och minglar bland bönder och stadsbor. Aldrig långt till närodlade bönor. Ingenting är längre långt borta häruppe, längst upp på Hantverkargatan. Jag håller termosen uppochner och bara droppar droppar ut. Det är kallt, så jag fryser. Jag skruvar igen termosen, drar på mig ryggsäcken och blandar mig med torgminglarna, torgmånglarna. Det är varmt härinne bland eldarna. Men inte så varmt som därinne i saluhallen. Jag går några varv bland kaffebönor, limabönor och grönbönor. Jag tar tag i en bönstjälk och klättrar ner en våning. Sorlet möter mig halvvägs ner, jag ser en bar och bord tätt spridda med människor böjda över mat. Jag är inte kall längre, jag är törstig, så jag tar av ryggsäcken och gräver djupt i den. Långt därnere ska det finnas några gamla sedlar. De är nog värda någonting tänker jag. De är nog värda det som står på dem. Jag går fram till baren och frågar om de inte kan tänka sig att servera en gammal spanare en öl. Vilken öl, frågar de. Vilken somhelst, svarar jag, bara den inte har rest längre än från Dalarna.

Lugn, bara lugn, säger de då. Vi har öl till dig, den är bryggd av brandstationsrot och lagrad här, här en liten bit under Kungsholmen. Här en liten, liten bit under ett brinnande torg.

onsdag

lydia, adjö.


(Denna hyllning till Lydia Davis har tidigare publicerats på Obladoo, en nystartad nättidning där jag ibland kommer att skriva om litteratur.)

Jag är kär. Inte förälskad längre, men kär. Jag börjar långsamt förstå att kärleken är obesvarad och närmar sig slutet. Hon heter Lydia Davis och är dubbelt så gammal som jag men det var aldrig vårt problem. Hon gav vår sista bok ett passande namn: The end of the story (1995). Jag tror hon visste att det skulle bli vår sista. Jag tror hon tänkte på mig. Jag har läst den under ganska lång tid nu. Den är lång. Lång för att vara Lydias. Hon brukade säga det mesta på fyra rader eller några sidor men hon ville nog hålla mig kvar, tråka ut mig en aning.

En bok om en kvinna som skriver en bok om en kvinna och förlorad kärlek. En lång beskrivning om vad som gick fel och vad som sliter isär. En bok om en kvinna som redan gått vidare men tvingar sig att återuppleva slutet på historien. Jag är inte där ännu. Vid slutet. Men jag tror det kommer bli som vanligt. Du läser de sista sidorna med ökad fart, ökad spänning, trots att du vet hur det kommer att sluta. Sista sidan är mindre viktig än första, det vet du. Oviktigare än förstasidan, första gången du håller en ny bok, en ny kärleksaffär i handen och förstår att ni kommer att älska varandra. Du och Lydia. Kanske tröstar hon dig redan innan du kommit hit, som visste hon att du skulle bli kär, som visste hon att det skulle ta slut:

Head, Heart

Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better then.
But the words of the head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
(Varieties of disturbance, 2007)

Det är hårt när en författares samlade verk tar slut, när det inte finns något kvar att läsa. Vi har varit av och på i nästan tre år nu, jag och Lydia, så det kommer att kännas i magen när jag till sist stänger boken, slår igen pärmarna runt våra gemensamma minnen och lämnar dem i bokhyllan för att samla damm.

Lydia Davis var tydligen gift med Paul Auster på sjuttiotalet. Jag tänker inte gå in på vad som hände där, jag vet inte, men när jag bestämmer vem jag ska somna med ikväll, Lydia eller Siri, blir det Lydia. Lydia Davis. Hej då Lydia, sluta översätta Proust och andra mindre kända fransmän och kom tillbaka till mig. Skriv mig en novell, om bara en, om bara med ett ord. Jag skulle läsa Proust i din översättning om så bara för att höra din röst igen. Men Du, jag och Marcel, det börjar bli trångt. Min säng är för smal.

Gonatt Lydia, var du än är.

måndag

frodos horoskop.


Den här veckan kommer du att ta en jättelång promenad. Du kommer att springa genom ett majsfält för att en ond bonde har ett gevär. Efter en stund kommer gigantiska hästar med svarta ryttare göra att du får skynda dig över en å och på andra sidan ta in på ett värdshus där du råkar ta på dig din osynlighetsring. Det skulle du inte ha gjort. När du sovit ett tag och börjat promenera igen kommer hästarna tillbaka men du gömmer dig nog på en kulle innan du bestämmer dig för att vila i en dal. Där träffar du en vacker alv men hon är redan kär i en skogsmulle så henne kan du glömma. Istället träffar du en gammal gammal gubbe som kan trolla, han säger att ni ska ta en genväg genom ett berg. Berget är nog kallt och fuktigt så på andra sidan går du in i en skog. I skogen får du en kanot och paddlar vidare utför en å men lurar dina kamrater och ror åt fel håll. Du kommer troligen träffa på en gammal bekant med dålig andedräkt och krypa över ett träsk. På lördag blir du attackerad av en spindel och klättrar upp på en vulkan. Nu kommer du att vara trött men det gör ingenting för alla andra är glada och pigga och du får resa hem på en örn. På söndag bör du vila.

söndag

lyssnaren.

Jag gillar min röst. Den går att höra härochdär. På en lunchrestaurang, i en bar, på en gata. Jag pratar uteslutande om jobb och gör det på göteborska. Om jag inte pratar göteborska pratar jag skånska. Om du vill hitta mig och lyssna sitter jag härochdär och äter lunch med en person som inte får prata förutom för att hålla med och möjligen bekräfta. Om jag får slut på saker att säga får inte min lunchdejt prata för då ringer min telefon. I den pratar jag ännu lite högre och snabbare. Den som ringde har snart glömt varför, för jag har pratat ikapp för längesen. Jag hörs mest och om du sitter bredvid har du snart glömt varför du gick dit. Dit du gick. Försök inte göra något annat så länge jag är där. Dels för att det inte finns någon anledning och dels för att det inte går. Hej då, jag hörs.

torsdag

lydia davis.

Jag drömde om Lydia Davis inatt. Hon var gammal, snäll och hade lärt sig svenska bara för att kunna prata med mig. Nästa dag kändes meningslösare än den före för hon var inte där när jag vaknade. När jag var liten kunde jag drömma om pengar, massor av pengar, och vakna med samma känsla. Men nu är det Lydia Davis som ger mig känslan. Känslan av att inte vilja vakna, eller rättare, känslan av att inte vilja ha somnat alls utan att allt var på riktigt, högarna av pengar var på riktigt. Fast med Lydia Davis istället för pengar. Lydia. Davis.

ryggsäck.

Han sover i en säng mitt i rummet. Sängen är enkel, reglar i sängens bredd skruvade i två grövre reglar i sängens längd. Ovanpå, en madrass. Han sover fyrtiofem plus tjuåtta millimeter från golvet plus madrass men den är så tunn att vi kan räkna bort den. Golvet är betong. Han bor i en källare och i hörnet av rummet finns en brunn och en vattenkran från väggen. Det är här han tvättar sig och om det verkar enkelt är det inget mot hur han hade det när han växte upp. Sådetså. Han har målat sina väggar i fyra motiv. Fyra väggar, fyra motiv, han försökte tapetsera men det var för fuktigt och tapeterna bubblade och lossnade, så han målade istället. Muraler. Eftersom det inte finns fönster i den här källarlägenheten, står inget i vägen för motiven och det är därför han målade överhuvudtaget. Istället för utsikt, utsikt målad. Han skulle nog inte kalla sig optimist men muralerna i hans enda rum, rummet utan utsikt han hyr för tusen kronor i månaden av ett medelålders medelsvenskt par ur övre medelklassen, antyder att han åtminstone har litegrann fel. Han har fyra väggar och ett tak. Väggarna är målade i de fyra årstiderna. En skog och en glänta med en tjärn målad i de fyra årstidernas färger. Istället för att bryta motivet i hörnen har han brutit det mitt på väggarna. Han är ingen konstnär men inbillar sig att det får hans konstverk att framstå som mer genomtänkt. Mer konceptuellt. Taket har han målat himmelsblått. Himmelsblått som när himlen är blå i mitten av maj. I mitten av maj en bra sommar när maj är varmt och juni lite kallare och juli olidligt. Det är en ganska kall blå och som kontrast har han målat några moln. Betonggolvet känner du redan till. Det är grått, betonggrått, och lutar en aning mot brunnen i hörnet. Bredvid brunnen och kranen står en toalettstol. Det är ingen fängelsecell. Det är en källare i en villa i villaförorten och där hyr vår man en månad i taget av Bryngelssons, en, två och tre trappor upp. De har plats, de har platteve, dator och espressomaskin. De har en inneboende, han heter Kjell. Han är femtioåtta.

Du går ut genom porten på din gata. Jutas Backe, en liten gata i en backe på fel sida Birger Jarlsgatan. Eller åtminstone på den sida gatan som inte hör till Östermalm, utan till något annat. Till ett annat liv. Ett liv utan två föräldrar som i och för sig dricker för mycket ibland och kanske jobbar för länge någon gång eller lämnar över dig till guvernanten hellre än att leka en stund. Ett liv utan farsan. Farsan som försvann innan du visste ordet av ordet av. Morsan är kvar men trängs med dig i lägenheten på tjugotre kvadrat de stunder hon är där, de stunder hon inte jobbar knogarna av sig i någon av dina klasskamraters Östermalmsvåningar, skurande deras kakel med tandborste. Som om inte allt var nog jobbigt jobbar din mor som städerska åt dina kamrater. Som städerska åt dina manikurerade minimän med adelshakor och strimmiga ögon, smala ögon, ovetande offer för samhällsanpassad och accepterad inavel. Inavel utan in. Avelsbarn till adelsbarn. Dina klasskompisar. Dina jämnåriga djävlar utan horn. Dina förutbestämda vinnare som kan fylla din skolbänk med hundbajs och tatuera bögjävel i bänkskivan och utan svårigheter ge dig skulden för vem skulle det annars vara. Inte kan kamrerns barn eller hertigens unge eller advokatens son ha lärt sig sådana ord, inte kan väl det vara möjligt. Det måste vara bastarden som fyllt sin egen bänk med skit för att sedan anklaga någon av klassens änglalika pojkar för dådet helt utifrån revanschlusta och för egen vinnings skull. Lågt, sa lärarinnan, lågt anklaga änglalika pojkar för illdåd de helt uppenbarligen inte begått. Så lågt att bestraffningen, utöver trettio fingerslag med linjal, är placering i ett hörn en hel skoldag med dumstrut på huvudet och byxorna neddragna.

Så såg livet ur för vår man och tillåt mig fortsätta för jag har bara börjat och om du tror att det här ska avslutas lyckligt får du tänka igen, eller åtminstone vara beredd på det värsta. Det blir enklare då.

Humlegården en dag i maj. Troligen en av de första varma. Himlen är målad i samma kallblå som taket, med några moln. Du har skolväskan på ryggen, inte en ny och fin skolväska utan en gammal och ful som din mamma haft. De kommer emot dig, fem stycken, med fina skolväskor. Senaste snitt, senaste färg, orörda. De har inte ens något i dem för de behöver inte nödvändigtvis göra läxan för vem skulle fråga om de gjort den, vem skulle fråga dem. Du är på väg mot Linnéstatyn i mitten för att med ryggen mot solen, i skuggan, läsa. Läsa är det du gör när du inte gör någonting annat och det gör du inte nu. Du fäller inte ner blicken i marken när du möter dem utan riktar den något ovanför deras ögon, ungefär i pannluggen. Fem likadana pannluggar fästa på fem likadana pojkfrisyrer på fem likadana pojkkroppar (med fem identiska ryggsäckar men det sa jag nog). Du kommer undan med axeltacklingar den här gången, en på vardera axel och en spottloska som landar där du precis satt ner foten. Du går fram till statyn, sätter dig ner och tar upp din bok. Nu är du hemma. Innanför pärmarna är du trygg, i rabatten runt Linnéstatyn, blommor.

Det är just när du ska slå ihop boken, för nu har du läst sista sidan, och plocka upp reserven ur väskan som du ser dem. De står i dina båda ögonvrår med rep i händerna. Du gör ingenting för det finns ingen anledning, ingen chans att ändra på någonting. När de bundit fast dig vid statyn står de där en stund, lite osäkra, vägande från fot till fot, spottande bland blommorna. Du har ett grepp om väskan och inget grepp i övrigt. De ger dig några örfilar men ingenting värre och när de tröttnat på det kallar de dig några saker du blivit kallad förut, fattighjon, bögjävel och socialdemokrat. Du är inte säker på att något av dem stämmer men du argumenterar inte för det går nog snabbare då. En säger, äh, nu går vi, tar en av de andra i jackärmen, spottar där du har dina fötter, och gör mycket riktigt så, går därifrån. Solen är på väg ner när du tar upp reservboken och läser tills det blir för mörkt. Mamma väntar nog inte på dig hemma för hon städar hos någon av ryggsäckarna. Du läser, du tänker att nästa vecka gör de något värre, eller så gör de inte det. Det är inget vidare liv där utanför pärmarna.

Han ligger i sängen mitt i rummet och tittar upp i takhimlen. Ovanpå hör han stegen från Bryngelssons. Innan han öppnar sin bok tänker han att barnen Bryngelsson nog har nya ryggsäckar, likadana ryggsäckar som andra barn. Lika tomma ryggsäckar, lika likadana ryggsäckar som andra barn. I deras klass finns kanske en pojke med sin mammas gamla ryggsäck. En pojke mellan pärmarna, en ensam en med ett tak målat himmelsblått.

måndag

sävarån.

Stå på Gammbron och titta ner på ån. Vakna efter en stund hemma framför teven av myrornas krig, på den tiden programmen tog slut på natten. Gå därifrån och tänk inte på någonting men tänk att det blev lika tyst som det var otyst nyss. Det enda ljudet är det från din ficka där du kramar en påse potatismjöl i takt med dina steg.

Innan du går hem, samla de där små, små pärlorna som gnistrar i snön. Knyt dem till ett halsband i din andra ficka. Fundera under hemvägen på om du vill hänga det runt någons hals. Någon som gnistrar.
Ikapp.

torsdag

paginering.

Det var något Skalman sa. Om du kan öppna en bok (vilken bok somhelst) och lägga en bit papper mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra, sa han, så får du som du vill. Jag minns inte varför, men troligen hade han och Bamse hamnat i en slags utpressningshärva, och jag kan inte vara säker men jag gissar att Vargen var inblandad. Poängen (eller möjligen sensmoralen) var iallafall att det skulle vara omöjligt att lägga någonting mellan en udda och en jämn sida eftersom alla böcker är numrerade på samma sätt. De kan se lite olika ut innanför pärmen mellan titelsidor, innehållsförteckningar, copyrightsidor och smutssidor men principen är alltid densamma. Udda sidor hamnar till höger vilket gör det stört omöjligt att placera en bit papper mellan exempelvis sidan sjuttitre och sjuttifyra i vilken bok som helst. Ett noll till Skalman alltså. Jag vet inte vad jag gick igång på, men någonstans i samband med att mat- och sovklockan slog tupplur lade jag ifrån mig tidningen, tog på mig mina små ytterskor och cyklade till biblioteket. När jag gått igenom samtliga hyllor, mer och mer frustrerad och hårdhänt ju mer jag insåg att den gamle skalbaggen hade rätt som vanligt, cyklade jag hem igen och läste klart. Men Skalman återvann aldrig mitt fulla förtroende efter det (jag blev av med mitt lånekort också, och portades från biblioteken i tre omgivande kommuner, men det är irrelevant för nu). Han hade korsat en gräns jag ritat upp i sanden om jag hade haft sand i pojkrummet. Han hade missbrukat sin överlägsna intelligens och ställt mig på samma sida som skurkarna. Jag kände mig lurad och upplevde för första gången den lätt svindlande känsla som går att känna när man för första gången inser att skurkar går att sympatisera med. Att skurkar har en personlighet och ett hjärta av blod innanför ett bräckligt alabasteromslag.

Jag satte upp mitt första och hittills enda mål den dagen. Jag satte upp det på väggen också, i en liten förgylld ram med passepartout för att ytterligare understryka min målmedvetenhet. När jag skurit till passepartouten och krökt några spikar tills jag slutligen fick i en rakt, och pappa dunkade i taket underifrån så att jag blev lite rädd att han skulle bli riktigt arg, var jag så trött att jag somnade där och då. När jag vaknade på golvet nästa morgon läste jag mitt uppsatta mål med nyvaknade ögon och såg att passepartouten inte var spikrak. Jag hade skurit förbi i ett hörn också vilket kan hända den bäste, men det hände mig. Det var inte utmärkt formulerat, målet, men det gick att förstå. Det lät såhär. "Till den dag jag dör eller insjuknar i något hittills okänt så pass allvarligt att det blir svårt att stå upp eller för den delen skriva eller föra ett samtal, ska jag som enda mål i livet ha som mål i livet att överbevisa Skalmans påstående om omöjligheten i att placera ett platt föremål mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra i en bok. Vilken bok somhelst." Jag skjutsade upp tavlans högra hörn en aning för den hängde snett, tog ett eller två steg bakåt och läste igen. Jag log nog litegrann i mjugg för jag var oerhört nöjd med mig själv. Mamma ropade nerifrån så jag gick ner, åt frukost, tog på mina små ytterskor och gick ut genom dörren och vidare till skolan, och efter det (småningom) ut i livet.

Det tog många år av försök, besvikelser, missräkningar och regelrätta misslyckanden att uppnå målet. Jag krånglade mig in i både bokbindarbranschen och förlagsbranschen, jag ägnade ett par ofruktsamma år åt rörmokeri och lagerarbete, allt utan resultat. Bokbindarna och förläggarna var helt enkelt för konservativa för att kunna påverkas, dessutom var min makt inifrån postsorteringsrummet minst sagt begränsad. Rörmokarkollegerna var intresserade men hade inga idéer alls om hur vi gemensamt skulle gå vidare. Jag gav dem en kalender fylld med nakna tjejer och gick ut från kontoret utan att ens säga upp mig. Den dagen började jag skriva på en roman. Den var dålig så jag slutade ganska fort men började på en ny. Jag visste inte vad den skulle beröra för ämnen eller om den skulle beröra några ämnen alls eller ens beröra, så jag skrev om en pensionerad polis med skäggstubb och ohälsosam livsstil som inte tycker om att vara pensionerad utan hellre vill lösa svåra mordfall i lantlig idyll. Sen skrev jag tio till och placerade två av dem före i tiden fast då i storstadsmiljö och sakta började jag bygga ett rykte som pålitlig och utomordentligt rik författare av kriminallitteratur. Nu kunde jag gå upp till förläggaren och säga till henne att säga till bokbindaren att trycka en bok med en något annorlunda sidnumrering. Jag hade också fått tillbaka mitt lånekort från biblioteket på min uppväxtort och en kalender hemskickad från mina gamla vänner rörmokarna varje år de senaste tio åren. En del skulle säga att gudarna log mot mig, men jag såg dem inte riktigt från där jag stod. Jag log ibland, men det hade jag alltid gjort.

Jag cyklade upp till Farmor på berget för jag visste inte riktigt var Skalman bodde och dessutom hade jag hört talas om Farmors pannkakor och tänkte väl att hon skulle kunna hjälpa mig kontakta sköldpaddan. Boken låg i cykelkorgen och mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra låg ett bokmärke jag fått med min Bamseprenumeration, det föreställde Skalman på en kudde med en mat- och sovklocka i handen. Jag hade försökt komma på något bättre men kunde inte. Jag visste inte riktigt vad det här skulle leda till och det kanske var därför jag inte vågat ta reda på Skalmans adress utan istället åkt upp till Farmor. Hon var väldigt vänlig och när jag frågade om pannkakor tittade hon inte konstigt på mig och frågade inte om jag hade en egen farmor, utan lagade helt sonika en omgång, hällde honung över alltihop och sa till mig att låta mig väl smaka. Vad betyder det, tänkte jag, men sa ingenting. Jag log bara mot henne och tog fram min bok från under armen och sträckte fram den till Farmor. Varsågod, sa jag, min senaste kriminaldeckare om en skäggstubbig polis och hans oerhört överansträngande pension. Bokmärke ingår.