pannkaka.

Nästa grej är vintern. Ja, efter hösten då. Den kan verka lite oöverstiglig, ointaglig, vintern. Det kan verka som att när den väl börjat kommer den inte ta slut. Inte alls som sommaren som tar slut för jämnan. Det kan kännas som att när man trodde att man klarat det värsta, säg i mitten av januari någon gång när du redan pulsat genom trögflytande vatten i två månader, när din tjugominuterspromenad till dit du ska känts som ett maratonlopp över alperna i flera veckor. Då har man inte alls klarat det värsta. Då har det bara börjat. Då bleknar fortfarande ditt stackars skinn, då går solen fortfarande ner strax efter lunch, då lägger sig is-, snö-, slask- och vattenlagret fortfarande decimetertjockt på din promenadväg. Då är du litegrann inne på att ge upp. På att som björnarna stänga av de oviktigaste funktionerna och bara leva på fettet från din nu omfångsrika midja. Din obefintliga, överbefintliga, fiskfärgade midvintermidja. Om man ser den på det viset kan den verka lite lång, vintern.

Åttio, Nittio eller kanske Hundra vintrar ska det bli totalt. Som antal betraktat är det inte så många. Ta fram ditt gamla hopprep och hoppa åttio gånger. Det gick ju galant. Prova nittio armhävningar, lite svårt men med träning ska det nog gå. Åttiofem sidor i en bok, avklarat på en långlunch. Hundra åkarbrasor. Det var väl inte så jobbigt. Eller sjuttioåtta hjärtslag. Vad klagade du på hela tiden egentligen. Nu är det hursomhelst slut. Något du vill ändra på? Kanske en vinter till. En öl till med någon du tycker om. Eller en liten stund ensam i lugn och ro. En sista hamburgare. Eller tio. En sån där helt perfekt pannkaka som när den landar igen efter luftrotationen i slowmotion inte har ett veck du behöver rätta till, inte för ljus, inte för mörk. Inte för varm så att grädden smälter. Inte för kall, inte för tjock, inte för tunn. En sån pannkaka vill du ha.