vi ses i baren på allhelgonadagen, det blir bra

Jag skakar snön ur kläderna och tar av kepsen, skärmen med ett lager snö som redan börjar töa, och håller upp dörren åt dig men på dig fastnar ingen snö. Foodtruckarna är parkerade idag, insnöade med slitna sommardäck på en lokalgata i närförort. Jag lovade dig mat från en förra året men vet inte vad jag ska göra, jag kan ju inte trolla med knäna, kan inte trolla med någon kroppsdel och inte du heller. Man kan ju tycka att det skulle finnas några perks med att vara död men det verkar inte så. Du skakar på huvudet som för att få vara som vi andra, imaginär snö i håret dalar som mjäll åt höger och vänster. Ditt hår är fortfarande vitt, som du blekte det för så längesen nu. Det var starka grejer man hade i, Eric Gadd gjorde det också en period om ni minns, men det är nog bara du som kan komma undan med det fortfarande. Bara du som kan ta något extremt och övergående och göra det till ditt. Någonting som sitter i och inte byts ut även om alla berättar för dig att det är ute. Ute? Vad bra, då kan du få vara ensam om det en stund. Ditt gulvita hår som stelnat lite för att kemikalierna fick sitta i för länge. Ditt gulvita stripiga hår, stora skor med framtidsutseende - fortfarande framtida sexton år senare - jag kommer inte ens ihåg hur dina byxor brukade se ut, bara att de var nere på storlek 27 mot slutet, säckiga i storlek 27, åtdragna i midjan med ett skärp.

- Du hade ett par Playboys mot slutet, jag tror de var i brun mocka utan brogue, jag skaffade ett par i svart skinn, också utan brogue till din begravning.
- Smooth. Vad hände med mina? Hade inte vi samma storlek?
- Jag tror du testamenterade dem till en annan kompis.
- Minns inte.
- Jag minns, jag blev lite ledsen, det kan man ju inte bli men jag har ingenting från dig, jag tänkte nog rätt själviskt att de där skorna hade varit perfekta för mig.
- Lite själviskt får man nog säga.
- ...
- Ja alltså, att tänka på skor när jag knappt svalnat än, jag trodde nog att du var lite större än så.
- Mmm. Jag vill nog gärna göra intryck av det men sanningen är den att jag tänker på de där jäkla skorna fortfarande.
- Get over it.
- Ja, du vet. Jag har nog kommit över det och jag saknar dig mer än skorna men det är någonting med skor. Jag skulle kunna plocka upp de där skorna ur sin kartong, lirka upp skopåsarna och stoppa ner nosen i dem, lite som en hund som lägger sig och sover en stund i husses favoritskor. Jag skulle kunna ta fram min skovårdslåda och borsta upp mockan lite, vända och vrida, betrakta dem från alla håll och sedan slinka i dem med skohorn för att inte skada bakkappan. På med en skinnjacka (som jag inte är snygg i och aldrig använder, en sån som gjorde dig till James Dean) ut genom dörren och helt bokstavligt promenera en engelsk mil i dina skor.
- Och då skulle du förstå mig bättre?
- Nä, men jag skulle få en promenad och varje steg skulle kännas lite som mitt men också som ditt. Du skulle få se vad jag ser, känna vad jag känner. Vi går över Mariatorget tillsammans, in på Sankt Paulsgatan och uppför backen, som om vi var på väg till Oliver Twist men där är vi redan så vad vill du se?
- Svår fråga.
- Tänk!
- Men jag gav ju de där jäkla skorna till någon annan.
- Jaja, men nu har det gått över till ett tankeexperiment, en hypotetisk tankekedja om du vill. Jag skulle ju komma över skorna.
- Ja det skulle du faktiskt.
- Så vad skulle du vilja se?
- Jag tror vi pratade om det förra året. Jag skulle vilja se och göra allt det som du får göra, men det är så jäkla hypotetiskt att jag känner hur en liten depression kommer krypande, en irritation. Jag vill smaka den där ölen, alen, ipan, dipan, apan, stouten, bärsen eller vad fan den kallas nuförtiden. Inte bara sitta här och låtsasdricka den med dig. Jag vill inte att du ska gå en jäkla engelsk mil i mina skor. Jag vill gå den själv.
- Men det kan du ju inte.
- Rub it in, kom igen, skrubba in det riktigt jäkla hårt med rotborste bara.
- Men nu börjar du bli arg igen.
- Tro fasen det. Du snackar om bortglömda skor som du kan ta nostalgiska promenader i medan jag ruttnar två meter under jorden i en förhållandevis liten skitstad i Småland, när var du där och hälsade på senast förresten?
- Nja, nu tycker jag inte att vi ska börja smutskasta varandra. Säga saker vi inte kan tillbaka senare och allt det där.
- Okej.
- Okej, skål.
- Skål.
- Glad allhelgonadag, eller hur ska vi säga? Melankolisk allhelgonadag? Sorgsen, God, Lugn, Minnesfylld, Nostalgisk, vacker. Vacker kanske.
- Låter bra.
- Ha en riktigt vacker allhelgonadag fylld av sorg och saknad så djup att det metriska systemet inte räcker till. Bottenlös.
- Det låter fint.
- Men är vi redan klara för i år då?
- Nej.
- Jag beställer en öl till, vad vill du ha? Vad vill du att jag ska ha?
- Stout.
- Gillar inte stout.
- Otur, jag gillar inte döden.
- Du vinner. Stout, jag fixar en stout.

---

- Är det där verkligen en stout?
- Mmm. (Flackande blick och munnen full.)
- Joel...
- Jag lovar.
- Hade jag inte känt dig bättre hade jag trott att du försökte lura en död man.
- Suck. Själviskt igen, jag tänkte nog att en dark mild skulle kunna lura dig. Jag ville bara så gärna testa den.
- Så vi sitter här en gång om året. En av 365 dagar och du kan inte ens uppfylla en enkel önskan. Jag ville att min låtsasöl skulle vara en stout bara den här enda gången, som Tom Waits sjunger i den där sången från första skivan, Let's call for drinks, I'll have another stout.
- Jag kommer inte ihåg att du gillade Tom Waits.
- Inte jag heller, men den där raden kom någonstans ifrån.
- Fin rad, fin sång.
- Men du lyssnar väl inte på Tom Waits.
- Mycket kan hända på sexton år.
- ...
- Det var nog Pelle som fick in mig på det där. Jag lyssnade på allt, mer eller mindre dygnet runt ett tag men inte så mycket nu.
- Men ibland?
- Ibland.
- I'll take a rusty nail, scratch your initials on my arm...
- Kentucky Avenue.
- Mmm.
- Mm.

Den amerikanska radiopopdängan som ersatt den förra amerikanska radiopopdängan på vårt lilla stammishak tonar ut nu och alla tystnar. Alla tystnar, höjer sina glas och börjar sjunga Kentucky Avenue som om var och en skrivit texten själv. Alla sjunger med olika förmågor en sång om vänskap och övervunna hinder på väg mot någonting ingen av oss trodde vi skulle klara. Jag vill inte gå så långt som att kalla det en sång om livet för det blir lite sentimentalt men det känns som en sång om livet när alla slutar sjunga och ställer ner sina glas med en koordinerad duns. Det är alldeles tyst en stund innan sorlet stiger igen. Det är bara du och jag igen och jag vet inte vad jag ska säga längre.

- Är det okej om vi bara sitter här en stund utan att säga någonting alls.
- Tystnad och låtsasstout, check.
- ...
- ...
- Men...
- Sch.
- Jag bara...
- Sch!
- Okej...
- Sch...

Jag fattar, så jag får fortsätta härinne i huvudet där allt det här ändå utspelar sig om vi ska vara riktigt ärliga. Jag hade bara velat prata om nästa år, hade velat bestämma tid och plats som vi brukar men det är nog underförstått. Underförstått att saknaden är stor men vi kan inte träffas varje dag för jag har något slags ansvar mot livet och du mot döden. Så vi ses här om ett år igen men jag lovar att våga tänka på döden och minnas dig när jag går förbi ditt fotografi i bokhyllan, och om jag tittar och inte bara sneglar såg det ut som om du log alldeles kort. Ena mungipan upp i bråkdelen av en sekund och en blink med ena ögat. Som om ingen någonsin är död för alltid. Som om evigt liv är just det här, så länge vi kan minnas de som saknas, sakna våra gamla vänner som ätits upp från insidan av sjukdom. Så länge jag kan minnas dig finns du kvar och om du var kvar nu istället för att ha lämnat mig med en låtsasstout och en tom barpall hade du varnat mig för att bli sentimental igen. Men du är inte kvar och  jag är kvar så jag tittar ut genom fönstret och ser en skugga under en gatlykta försvinna runt ett hörn. I ljuset från gatlyktan faller snöflingor som ejderdun mot marken, långsamt, långsamt. Välj ut en av dem och följ den tills den landat och se efter om den stannar kvar eller smälter bort. Den stannar en stund så sucka lättad och släpp den inte med blicken. Släpp den inte med blicken förrän du måste gå härifrån och när du går är den fortfarande kvar.
Men imorgon kan den vara borta.

- Vacker allhelgonadag min vän. Vi ses igen nästa år.