kurragömma

Jag var aldrig död.
Iscensatte bara långvarig sjukdom och ambitiös begravning med kyrka och sång innan jag gömde mig för att återvända nitton år senare efter världens längsta kurragömma. Jag visslade ibland men du hörde mig inte. Tittade fram då och då men ingen såg mig.
Jag kommer gående på vägen. Vägen till ditt hus. Huset som du sitter utanför i en stol avsedd för inomhusbruk. I en hand har du en kaffekopp och i den andra en dubbelvikt morgontidning som du skakar ibland för att vinden viker undan det du läser.
Du ser nöjd ut och jag tänker att jag ska fortsätta förbi. Gå vidare som du har gjort.
Istället stannar jag en stund och tittar på dig. En hund kommer ut och ställer sig framför dig med nosen i knät. Du ser ut att försöka klia henne bakom öronen men har ingenstans att ställa kaffekoppen eller lägga tidningen. Hon tittar på dig, vrider på huvudet och gnyr kort innan hon snurrar ett varv och lägger sig tillrätta vid dina fötter. Barfotafötter. Det är sommar och i björken jag lutar mig mot sjunger småfåglarna.
Efter en stund kommer en liten flicka ut med en iPad i handen. Du lägger armen runt henne, armen som du har tidningen i. Hon sträcker fram paddan mot dig och du ger henne tidningen så att du kan ta emot den. Efter en liten stund ger du tillbaka den och hon springer in igen. Du ropar efter henne men ingenting händer så du ställer kaffekoppen på stolen och går in. Snart kommer du tillbaka ut med tidningen i handen och sätter dig ner igen. Hunden ligger kvar.
En cykel närmar sig på grusvägen. Knastrande däck. Jag gömmer mig bakom björken trots att den är lite för tunn. Hon ser mig nog inte. Cykelkorg med bageripåse. När hon går förbi dig och in i huset lägger hon en hand på din axel. Du tittar upp. Vinden avtar och du läser tidningen tills solen flyttat runt huset och satt dig i skuggan.
Då reser du dig upp, tar tidningen under armen och kaffekoppen i handen. Innan du går runt huset med hunden i hasorna kisar du åt mitt håll som om du såg någonting där.
Men du såg ingenting där.
Jag har gömt mig igen.

memento mori

Jag satt på en spårvagn i Göteborg en gång. Bredvid mig satt en gammal vän som är död nu, döende då. Vi satt där och tittade rakt framåt utan att prata när spårvagnen plötsligt stannade. Vi vände oss mot varandra och höjde våra ögonbryn, mungiporna ner i en slags ansiktsaxelryckning (här är väl ingen hållplats).
Utanför spårvagnen löpte en stenmur längs spåren, bakom muren en lövskog. Det här var i maj när träden är som giftgrönast. Så fulla av liv att det låter om dem när de prunkar.
Hursomhelst, de stod där och prunkade så fulla av liv att jag och min gamle vän bytte våra ansiktsaxelryckningar mot leenden. Det här är sant, träden fyllde oss med livskraft och en tanke började ta form i mitt naiva lilla huvud.
Tänk om han inte måste dö nu. Eller ens snart. Tänk om spårvagnen har stannat här för att ge honom en chans till ytterligare några varv på jordens eviga snurrande runt solen. Ja, jag tänkte så, jag tänkte mig att det var poetiskt, en poesi värdig situationens inneboende poesi.
Solen silades genom lövverket och mönstrade våra perfekt inslitna jeanslår, det var viktigt för oss på den tiden, nu kan en jumpsuit i svart duga för att skilja huden från omgivande klimat men det här känns som ett sidospår. No pun intended.

Vid det här laget orkade han knappt gå, cancern åt upp honom inifrån. Han var nere någonstans på fyrtiofem kilo jämfört med hans idealvikt runt sjuttio. De där finslitna jeansen hängde som en säck och bältet var så perforerat av extrahål att det började se ut som att man kunde riva av honom på mitten.
Trots det såg jag framför mig hur vi kastade oss av spårvagnen, saxade över muren (en flock Göteborgsduvor stiger till väders med ett dån) och studsade runt bland träden som två kalvar på kosläpp. Vi kunde ligga där i lagom högt gräs och göra gräsänglar i undervegetationen samtidigt som våra kroppar fylldes med liv. Träden böjde sig över oss och klorofyllde oss med bromsmediciner och livselixir. Min gamle vän skulle liksom gå upp i vikt där och då samtidigt som sjukdomen bit för bit klev tillbaka.
Efter en stund i gräset bland träden kunde vi resa oss upp och promenera vidare in mot stan dit vi ändå var på väg när spårvagnen plötsligt och lite oväntat stannade mellan två hållplatser.

Samtidigt som spårvagnen började rulla igen fick han en hostattack. En sån där revbensknäckande hostattack som får de andra passagerarna att vända sig bort och låtsas att de inte kan höra den.
Jag vände mig också. Mot fönstret. Genom min spegelbild kunde jag fortfarande se träden som hade börjat röra sig nu, långsamt bakåt. Som om det var muren och träden som gick på räls och vi stod kvar. Bortom min egen spegelbild och trädens kunde jag skymta honom. Framåtböjd i kramp från attacken han gjorde sitt bästa för att avvärja.
Muren och träden fortsatte att passera oss en stund. Jag såg att han slutat hosta och vänt sig för att titta ut tillsammans med mig. Jag la, om jag minns det rätt, min hand uppåtvänd på hans ben så att han kunde ta den men det gjorde han inte så den blev liggande där som en påminnelse.
Utanför fönstret hade muren och träden fått upp farten. Rörelseoskärpta gick de ihop i varandra och bildade en grön vägg mellan oss och vad som fanns bortom den.
När vi stannade igen var det vid en hållplats. Inte vår men några andras, en gubbe med käpp, en kvinna med barnvagn och en tonårig flicka med ingenting steg av.
Muren stod stilla nu och hade ett hål i sig. Ett hål med en grind mellan två pelare och ett slags romerskt/grekiskt tak med ett kors högst upp. En kyrkogård förstås. Så mycket för våra drömmar om fortsatt liv.
Ovanför ingången stod det Tänk på döden. 
Så vi tänkte på döden. Men vi pratade inte om den.

Nästa vår passerade jag den där kyrkogården igen. Då var han död och sätet bredvid mig tomt.
Jag följde de giftgröna träden med blicken tills jag tröttnade och vände mig mot boken som låg uppslagen i knät. Jag började läsa.
Tänk på döden tänkte jag, men jag tänkte inte på döden.

helgon är helgon hela tiden

- Allhelgonadagen var väl igår, säger han.

Han har inte lika bra koll längre. De döda inte lika engagerade i de dödas dag. Helgon är helgon hela tiden, inte bara den tredje november. Jag svarar honom att ja, det var igår men hela helgen räknas.

- Gör den inte alls.

Han ser lite sur ut och plötsligt verkar det som om helgon inte är så obrydda ändå. Jag skäms och tänker att jag har trehundrasextiofyra dagar till familjen och vännerna men kan inte skaka loss ett par timmar för honom på rätt dag. Han har rätt.

- Familjen går först, säger han då.

- Gör den?

- Ja det gör den.

- Men du då?

- Jag är död.

- Inte för mig.

Han lägger huvudet på sned. Himlar med ögonen och tittar ner på sina överstora nittiotalsskor. Alltid cool. Inte kylig men känslorna lämnar inte nödvändigtvis insidan. Huden ett skyddande membran, integriteten ett äggskal. 

Men nu gråter han.

- Vad är det? frågar jag.

- Jag vill inte vara död.

-...

Det finns inget svar på det och man kan inte krama de döda. Alltså, det kan man ju men det har ingen effekt. Kramen rinner av som vatten på porslin. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Han sitter här bredvid. Hulkar inte men tårarna rinner. Jag kan inte göra någonting. De levande kan inte trösta de döda. Jag kan be honom förklara hur det känns men vad har han för glädje av det. Det blir bra faller platt. Det går över funkar inte. Det finns ingenting jag kan erbjuda honom som inte är ett hån. Det enda han vill ha är det jag har och det är ingen vanlig avundsjuka. Det är ouppnåeligt. På riktigt.

Tänk på döden, mementomori. Visst, det kan vi göra men för de redan döda gör det varken från eller till. Mina tankar går till de drabbade. Idag är våra tankar hos offren. Vi ber för de som inte klarade sig. Det känns som tomma ord att kalla det tomma ord men tomma ord är det.

Han tittar upp från skorna via femhundraettor i storlek tjugosju. Tårarna rinner inte längre. Han ser mig i ögonen. Utan att blinka.

- Lev.

- Va?

Fast jag hörde ju. Nu skulle han kunna suddas ut. Evaporera. Tyna bort och lämna mig ensam i baren med två öl att dricka upp. Hans och min. Men det gör han inte. Han fortsätter spänna ögonen i mina. Skruvstädsögon. Han har min gamla skjorta på sig. Ett optimistiskt felköp med stramande knappar. På honom hänger den som en rock.

Jag vill lova honom att jag ska leva men jag vet att det skulle vara en lögn. 

- Jag kan inte lova dig att leva.

- Kan du väl.

- Det är för svårt.

- Vilket då?

- Du vet. Leva. Ta vara på stunden. Vara bekymmerslös och säga what the hell och rycka på axlarna. Njuta av allt som livet kastar i min väg. Jag oroar mig för mycket.

- Ja.

- Vadå ja?

Nu blir jag irriterad. En död vän låtsassitter här bredvid och kommer med livsråd som jag inte känner igen. Vad vill han ha av mig.

- Ingenting.

- Hörde du vad jag tänkte?

- Jag hör allting.

- Så vad vill du ha?

- Ingenting sa jag ju.

- Men du vill att jag ska leva.

- Och det gör du ju.

- Men inte rätt.

- Jo.

- Jag carpar inte diem.

Nu skrattar han istället. Tårarna rinner igen.

- Du behöver inte göra någonting.

- Inte.

- Nä.

- Inte ens vara glad för det jag har?

- Det borde du vara.

- Okej.

- Och tänk på döden.

- Skojar du nu?

- Tvinga mig inte att bli banal. Det är inte svårare än så. Ta dina sorger, bekymmer och små oroar och ta hand om dem.

- Kasta dem?

- Nejnejnej. Omfamna dem. Ni är så upptagna av att..

- Vilka vi?

- De levande. Ni är så upptagna av att leva rätt. Så besatta av det perfekta livet utan vemod, motstånd och oro att ni, att ni. Vafan, det är lika svårt att formulera sig som död som levande.

- Kliché?

- Ni ser inte skogen för alla träd.

Det här skriker han nästan och jag vänder mig om i baren för att se om någon blir störd. Oroar mig. Jag ber honom lugna sig lite. Tagga ner, jag fattar. Men han fortsätter spänna fast mig med blicken. 

- Gör du det? säger han.

- Nä.

- Bra.

- Vadå bra.

- Ni kan inte förstå.

- Nä.

- Och det är hela poängen.

- Jag fattar inte.

- Lev bara.

- ...

- Fortsätt andas. Ta ett steg till. Gör fel, gör rätt, gör mittemellan. Men för guds skull, slappna inte av. Oroa dig. Bli deprimerad, känn vemod, känn glädje. Överreagera, underreagera. 

- Lev? säger jag 

Ett litet frågetecken blir hängande mellan mig och min gamla vän som inte fick tillräckligt med tid att bli min vän för livet.

- Just så.

- Då blir det bra?

- Nej.

- Men vad ska jag göra då?

Nu suckar han djupt och tittar på mig. Ögonen mjukare nu, mindre spända i mina. Ska jag behöva förklara allting för dig säger de. Ska jag behöva skicka ett PM.

- Du behöver inte göra någonting, säger han.

- Det gör jag inte heller.

- Gör du inte?

Den här frågan låter extremt retorisk i mina öron så jag svarar ingenting. Väntar bara på att han ska säga något mer. Men han säger inget mer idag.

- Ses vi nästa år? försöker jag.

Men han förblir tyst. Kanske vill han att jag ska tänka själv en stund. Kanske tänker att jag har ett år på mig att komma fram till vad han menar. Kanske tänker att jag får klara mig på egen hand. Kanske sjunker ihop och suckar och ger mig en sista blick för den här gången. En blick jag skulle ge mitt eget liv för att få möta oftare än så här. Mindre sällan än en gång per år på allhelgonadagen när vi memento moriar. Tänk på döden. Kom ihåg att inte glömma bort att du är dödlig. Glöm inte att du lever. För hur du än lever så är du inte död. Och tar du inte tillvara på livet så gör du det ändå. Du gör det som du gör nu. Genom att fälla en tår. Bli sentimental en stund. Önska att saker och ting låg till på ett annat sätt. Saker och ting ligger alltid till på andra sätt förstår du då. På andra sätt än vad du trodde. Annorlunda mot vad du tänkt dig. Inte ens de döda vill att du ska fånga dagen. Det enda de kräver av dig är att du oroar dig, gör fel, gör rätt, har ont, mår bra. Det enda som skiljer mig från de döda är att magen säger ifrån när något blir obehagligt. Att skrattet bubblar som maskrosor i mars när jag trodde att vintern tagit kål på allting. Att sorgen efter någon som dog för arton år sedan fortfarande finns kvar.

Till Matz.

Allhelgonahelgen 2018

evas komedi

Utanför dörren skiner solen. Grönskande ängar och fruktlundar. Som en försommardag på Djurgården, fast mer oförstört. Som Edens Lustgård. Det hänger en skylt i en grind en bit ner på ängen. Jag kan inte se vad det står men den hänger i en gjutjärnsgrind med snirkliga smidesdetaljer. Vid sidan om grinden fortsätter stängsel åt båda håll. Uppåt avslutas det med spetsar vilket gör det svårt att klättra över utan att fastna och bli hängande. När jag kommer närmare kan jag läsa skylten.
Edens Lustgård.
Bara Edens Lustgård. Ingen slogan. Inget Fri Höjd 2,7 m. Jag brinner nog upp när jag går igenom men tvekar inte utan fortsätter gå. När jag kommit en bit in i trädgården utan att brinna upp kommer någon gående emot mig. Hennes ålder är obestämbar, någonstans mellan fyrtiofem och åttio. Medelålders. Men någonting säger mig att hon är evig. Som en bergart. Hon sträcker fram handen och presenterar sig.

- Eva.
- Johan.
- Jag är världens första människa. Jag är också din följeslagare.

Det känns inte helt rätt att gå rakt på sak. Börja samtalet med kritiskt ifrågasättande men jag kan inte låta bli. Jag är trots allt en vit, västerländsk man och förhållandevis van vid att människor följer gängse historieskrivning. Så jag går rakt på sak.

- Man brukar säga att Adam är världens första människa. Och att hon som kallas Eva är skapad med ett av hans revben som utgångspunkt. Är du den Eva?

Hon skrattar. Slår sig på knät, kippar efter andan och håller upp ett finger som för att förklara att hon är på väg att säga någonting så fort hon får chansen. Så fort hon kan tårka tårarna som rinner i ansiktet nu. Så fort hon kan hålla sig för skratt igen. Hon slutar slå sig på knät, lugnar sig lite och håller upp sin andra hand. Vänta, snart.

- Förlåt. Det brukar man säga. Men du har inte träffat Adam. Det kommer du inte att göra heller förresten. Adam var vår trädgårdsmästare, han är borta nu. Det som gör mig till den första människan är att jag utförde den första mänskliga handlingen.
- Äta frukt.
- Äta frukten från kunskapens träd. Det stämmer. De duktiga pojkarna som skrivit historien har lagt till lite fabler om ormar och djävlar men lite förenklat var det så att medan Adam gick runt här och vattnade blommor - missförstå mig inte, han gjorde ett jättebra jobb - letade jag upp kunskapens träd och förde mänskligheten in i framtiden.

Jag ser nog lite skamsen ut för hon skrattar igen, men hjärtligare den här gången. Jag ber om ursäkt för vem var jag att komma hit till hennes lustgård och börja domdera om vem som var världens första människa. Det förstår jag ju nu att Adam var världens första trädgårdsmästare medan Eva var den som påbörjade mänskligheten. Tog mänskligheten vidare, med viss hjälp av trädgårdsmästaren. Det låter så självklart när det är hon själv som berättar det så jag accepterar fakta utan vidare ifrågasättande och frågar henne vad som händer nu.

- Vad händer nu?
- Nu går vi igenom ditt liv.
- I skärselden.
- Nä.
- Inte?

Hon skrattar sitt hjärtligare skratt igen. Det glittrar lite. Gör parken ännu grönare. Himlen blåare. Hon berättar att pojkarna som skrivit historien varit ute och cyklat igen, haft idéer om rätt och fel och gjort ganska lyckade försök att föra de idéerna vidare i mänsklighetens medvetande. Nästan som ett nedärvt DNA. Ja, de har lyckats så bra att skam och skuld blivit styrda av yttre omständigheter istället för att rätta sig efter varje människas egen mänsklighet. Varje människas inneboende förmåga att förstå var gränserna går. Lyckats så bra att människans egen förmåga slagits ut. Hon slår ut med armarna och skrattar igen.

- Vad jag pratar, går runt i en lustgård och gnäller på oåterkalleliga felsteg som gjorts istället för att gå vidare. Nu går vi vidare.

Hon håller ut sin armbåge för att jag ska ta den i armkrok och följa henne vidare genom fruktlundar och ängar. Lite längre ner i dalen glittrar en sjö, och på andra sidan om den växer snöklädda bergstoppar höljda i molntussar. Det känns som Vattnadal eller Körsbärsdalen. Men utan underliggande oro för Sauron, Tengil eller skriande Nazguler. Inga vulkaner som spottar tjock rök och lava vid horisonten. Bara de där bergstopparna och de ser mer inbjudande än frånstötande ut. Vi verkar vara på väg ner mot sjön. På vägen berättar hon att straff och botgöring aldrig existerat. Ondska och godhet är även de tveksamma begrepp som slagit rot genom årtusenden. Tagit sin väg in i sagorna, berättelserna och mänsklighetens kanon.

- Men nog om det. Det är som det är. Du undrar vad som händer nu.
- Ja.
- Nu tar vi en promenad ner till sjön i dalen. På vägen småpratar vi och njuter av oförstörd natur. När vi kommit fram pratar vi igenom ditt liv. Det är lite som ett utvecklingssamtal. En individuell genomgång av ditt liv. Inga jämförelser med andra människor. Vi fastnar inte i vilka potentiella misstag eller felsteg du gjort för när allt kommer till kritan känner du redan till dem. Vad vi fokuserar på är att minnas dem, processa dem och gå vidare. I vissa fall går vi in och justerar lite i efterhand. Det är det som är paradiset. De människor som haft lite svårt att anpassa sig till rådande klimat och förutsättningar får så att säga en andra chans. De felsteg vi tittar närmare på är snarare dem som gjort att din och din omgivnings lycka påverkats negativt. Säg att du undvikit att ta kontakt med en människa som skulle visat sig må väldigt bra av ditt sällskap till exempel. Eller vice versa förstås.
- Men allt har väl redan hänt?
- Ja.
- Så varför gör vi det här?
- Alla mäktiga personer skriver om sina historier. Det vi gör här är att ge alla människor samma möjlighet.
- Men utan att någon läser den omskrivna historien.
- Döden är döden. Det kan vi inte ändra på.
- Hur menar du?
- Jo, bara det att de sorger du lämnar efter dig stannar kvar på jorden. Stannar kvar i de medvetanden som fortfarande kan komma ihåg dig. De minnen andra har av dig kommer inte att ändras. De lidanden många människor går igenom kommer inte att bli ogjorda. Sorgen finns kvar.
- Så vad är meningen?
- Det här handlar helt och hållet om dig. Att du ska få ro. Det är ditt paradis. Jag vill höra din berättelse. Jag vill hjälpa dig att göra ett bokslut. Utan att döma.
- Det låter fint. Men inte fantastistkt.
- Du får se. Det blir bra.

44

Du skulle vara fyrtiofyra år i år. Det är fyrtiofyra år sedan du föddes och sjutton år sedan du dog.
Du är fyrtiofyra år och mycket har hänt sedan vi sågs sist. Jag ber bartendern hälla upp en öl till så vi kan dricka tillsammans, jag släcker ljuset på vårt bord och tänder det igen så att det är ett ljus jag tänt för dig och inte ett ljus vilket som helst.
Så. Nu kan vi komma ikapp.

Jag: Vad har hänt?
Matz: Jag har flyttat till Stockholm.
J: Det har jag också.
M: ...
J: Då kan vi kanske ses och springa en runda.
M: Springa en runda?
J: Ja, du vet, jogga.
M: Okej.
J: Okej, nu?
M: Nä, nu dricker vi öl.
J: Jamenduvet, inte egentligen.
M: Jo, det finns inga mellanting längre, dricker vi öl på låtsas gör vi det också på riktigt.
J: ...
M: Om det står här att vi dricker öl så gör vi det, så gå fram till den där bartendern du snackar så mycket om och beställ den där ölen på riktigt. Du ska sitta här med två öl, inga halvmesyrer, och om någon frågar varför du har två ska du se dem i ögonen och säga att din kompis sitter här med dig, han har flyttat till Stockholm och ni försöker komma ikapp. Ta igen förlorad tid. Capiche?
J: Capeesh?! Är du allvarlig nu, var kom det ifrån?
M: Jag ville bara att du skulle sitta ensam med två ölglas och din jäkla anteckningsbok och småfnissa för dig själv vid ett bord i en halvfull bar, kom igen nu, gå fram till baren och beställ två öl. En till dig och en till mig och fega inte ur nu för guds skull, jag har ögonen på dig.
J: Vänta lite då.

—

J: Nu är det gjort. Två öl. En till dig och en till mig.
M: Tack.
J: Ingen orsak. Eller någon orsak kanske, det är lite svårt att beställa två öl till sig själv och keep a straight face.
M: Stackars dig.
J: Äh, kom igen nu, nu sitter vi här och jag bjuder så nu tar vi igen.
M: Förlorad tid.
J: Förlorad tid.
M: Så vad har hänt sen sist?
J: Det är dig vi pratar om.
M: Jag gillar inte att prata om mig.
J: Och jag  gillar inte att prata om mig, det är därför jag sitter här ensam och låtsaspratar med två öl och ett ljus jag tänt själv.
M: Har du varit på kyrkogården och tänt ljus?
J: Nä.
M: Varför inte då?
J: Kyrkogården är för de döda. Jag tänder ett ljus här istället.
M: Och låtsas.
J: Jag låtsas inte.
M: Inte?
J: Nä, du är inte död så länge jag och alla andra kommer ihåg dig.
M: Nja, död är jag väl fortfarande även om någon kommer ihåg mig.
J: Nä.
M: Jag bor i Bredäng.
J: Varför då?
M: Jag gillar Mälaren.
J: Är det där vi ska ses och springa, längs Mälaren?
M: Det tycker jag, då kan jag berätta allt, jag pratar bättre när jag springer. Skål förresten, vi har inte skålat.
J: Skål.

Vi springer nu och jag trodde att jag var i form, men det verkar inte så för jag flåsar fram ett ja och ett mmm då och då medan han pratar som om han satt still. Sjutton år är en lång tid, han verkar ha det bra. Vi pratar om vad som utgör ett liv. Jobbet, familjen och bostaden, men vi glider förbi dem ganska fort och går istället igenom vad vi läst, sett och hört sedan sist. Steglitsan och Den Lille Vännen. Arcade Fire och Bat for Lashes. Spirited Away och Six Feet Under. Elisabeth Moss och Idris Elba.

M: Visst, Idris Elba är ojämn men kan du komma på någon du minns bättre än Stringer Bell? Han var ganska grym som Roland Deschain också, det är knappast hans fel att de kokat ner Stephen Kings mästerverk till nittio minuter matinéfilm.
J: Jag vill inte prata om det mörka tornet.
M: Okejdå, vi kan prata om öl istället.
J: Öl pratar man inte om, det är ett modernt påhitt att prata om ölen istället för att dricka den. På din tid var det inte så.
M: Vad menar du? Min tid är nu, min tid är din tid. Vi gör det här ihop. Du skulle inte vara någonstans utan mig.
J: Jag kan inte argumentera mot det.
M: Nej, det kan du inte. Hade vi inte träffats där på nittiotalet hade du nog inte ens upptäckt Paul Auster.
J: Åjo, det hade jag nog.
M: Kanske, men min poäng är att jag var lite som en storebror du inte hade. Inget fel på din egen storebror men människor kommer in i ens liv och betyder olika saker vid olika tidpunkter. Människor kan öppna dörrar, dörrar du inte visste fanns.
J: Det är sant. Du betyder mycket för mig.
M: Betydde.
J: Nej, betyder.
M: ...
J: Det är det som är min poäng. Det är därför jag sitter här med två öl och ett ljus jag släckt bara för att få tända det själv. Det handlar inte om någon kliché där vi dör och blir till jord där något nytt kan växa, eller himmelriken och dödsriken och Narnia, Nangiala, Nirvana och Shangri-La. Det handlar om något mycket enklare. Det handlar om avtryck.
M: Avtryck?
J: Ja, avtryck. Du påverkar någon och den tar intryck av det och trots att du inte finns kvar, även om det vore jäkligt fint, så finns avtrycket kvar. De knappar du tryckte på som gjorde mig till någon jag inte hade blivit annars. Det gör att du är fyrtiofyra år nu. Oavsett vad dödsattester och officiella dokument säger så sitter du här och dricker öl med mig.
M: Inte egentligen va?
J: Inte egentligen. Men ändå egentligen, för om det inte var för dig skulle jag inte sitta här alls. Då skulle jag göra någonting annat.
M: Det tror jag inte.
J: Det tror jag.
M: Okej, skål.
J: Skål.
M: Dricker du varannan gång från de där löjliga dubbelglasen?
J: Självklart.
M: Bra.
J: Jag vill bara sitta här med dig utan att prata en stund.
M: Det går bra, det vill jag också, men är vi inte ute och springer?
J: Det spelar ingen roll vad vi gör.
M: Varför inte då?
J: Äh, sluta nu, vi skulle ju inte prata en stund, bara sitta här en stund, innan allhegonahelgen tar slut.
M: Helgen när vi minns våra döda.
J: De är inte våra.
M: Det var fint att ses igen Joel.
J: Sjukt fint.
M: Kan vi ses igen nästa år?
J: You bet.
M: My sweet little ass?
J: You bet your sweet little ass.

Vi kan inte bestämma oss för hur vi ska avsluta det här, svårt att lämna tillsammans och kramas som man brukar så jag sitter kvar här. Här vid ett bord med ett ljus och två glas öl. De är nästan tomma nu, glasen. Och det hade varit passande att säga att ljuset brunnit ner, att lågan kippar efter andan i ett sista försök att hänga kvar men det är ett sådant där blockljus. Det har många timmar kvar. Det kommer att fladdra lite när dörren ut öppnas och stängs och jag kliver ut i novemberkylan. Ensam. Men varm.

Till Matz. Alltid.

det går en ängel kring vårt hus

Att vara en fallen ängel var skrämmande först och en ganska stor förändring på ett personligt plan, det var inte riktigt som om marken drogs undan under henne, den gjorde det. Tiden innan själva fallet var krävande och långdragen också, det började med trevanden från hennes sida, små förslag på fredagsfikat. Hon var inte riktigt säker på att hon gillade riktningen allt höll på att ta, så hon försökte med antydningar till först Gabriel, senare Mikael och slutligen Rafael. Hon står utanför hans kontor en fredageftermiddag och tänker att hon ska fånga honom på gott humör strax innan hemgång så att förutsättningarna för att han ska lyssna är så fördelaktiga som möjligt. Hon ska lyfta handen för att knacka, vardaglig kontorsdörr i systemvägg med liten plakett i aluminium och utskriven papperslapp, Rafael står det bara, inget mer, som Cher. I taket absorptionsplattor i rutnät. Inget extra, storföretagigt och rätt deppigt faktiskt. Hon är på väg att vända, hur kan det förändra något att gå in här, sitta i en besöksstol med björkben och dammig stoppning, hmm-a och hå-a framför en ärkeängel en stund och göra sitt bästa för att han ska tro att det är hans idéer vi pratar om, hon har ingen lust med det, och ska just vända när handen far upp och knackar iallafall.
- Kom in.
Det låter faktiskt som att hon valt rätt tidpunkt. Som att något i rösten signalerar om inte fryntlighet så i alla fall gott humör. Ja, alltså det är inte så att han kvittrar... men lägg av nu, gå in bara, du känner ju karln. De växte upp ihop innan han blev ärkeängel, på skolgården var det hon som ställde sig mellan honom och de andra, de som ville trycka ner honom för att han alltid hade svaren på lärarnas frågor (besserwisser? absolut, men det ger inte de andra barnen rätt att trakassera honom). Hon var storväxt då, tidigt ute. Nu känner hon sig rätt liten men trycker ner handtaget och går in. Han har gjort sitt bästa för att ta udden av liksidigheten, inramade fotografier på skrivbordet, en orientalisk matta på golvet som hade varit vacker någon annanstans men inte här, här gör den bara att mischmaschet av fanérmöbler framstår som ännu alldagligare. Hans skrivbordslampa är en sådan där bibliotekslampa med grön glasskärm. Hon suckar.
- Suck…
- Trött?
- Nä.
- Det är ju fredag. Helg snart.
Det klirrar från en systemetkasse när han korsar benen under bordsskivan, han ler avfärdande och lutar sig framåt, händerna i power teepee.
- Rafael...
Hon vet inte hur hon ska börja, hon har övat framför spegeln och för varje svar finns en alternativ utväg men de flesta slutar i att säga upp sig, vad är det värsta som kan hända? Glöm småpratet om helg och grillkvällar och skärgården och gudvetvad. Kör bara, som du övat.
- Ja.
Han ser ut som att taxin redan väntar utanför. Som om han knappt kan vänta på att tömma systembolagskassen han har där under bordet. Han ser otålig ut. Så hon kör nu, kanske lite för fort men det får bära eller brista och det spelar nog ingen roll längre.
- Så här är det Rafael, det som började som något vackert, en dröm om en värld och ett universum, människor och djur, träd, gräs och stenar. Det har mer och mer tagit formen av ett storföretag, något som inte går att överblicka eller njuta av. Var har kreativiteten tagit vägen? Det känns som om vi bara sysslar med förvaltning och om du verkligen stannade upp kunde du nog också se att människorna far illa. Det börjar gå för fort därnere. Långt från lustgården där Eva kunde gå och plocka frukt, en lärka kvittrar därborta och Adam sätter sig som Ferdinand vid ett träd och luktar på en blomma, en kaprifol. Det lugnet har människorna förlorat eller sektionerat till perioder som de kallar semester och helg, och inte ens det gäller alla, det vet du, många jobbar jämt. Och fort. De har inte tid för varandra och det börjar tära på dem. De hittar på nya ord för att hantera det: livspussel, utbrändhet och logistik, men de hittar inga lösningar, bara beskrivningar på problemet. Hihi (hon fnissar till när hon tänker på logistik men slutar lika fort som hon ser Rafaels min), alltså jag hör familjer prata om logistik när de pratar om det som borde vara livet och vardagen, de låter som verkställande direktörer istället för föräldrar. Så på tal om storföretag och förvaltning tycker jag att vi har ett ansvar att påverka de här människornas liv när de inte verkar kunna hantera det själva. Något har gått fel.
Här började hon plocka fram några papper med statistik och grafer, skisser på lösningar och möjliga vägar att gå, men då drog han isär händerna och höll upp den ena som ett stopptecken. Den ärkejäveln.
- Det räcker så, jag vill inte höra mer.
- ...
- Du har redan korsat så många gränser att...
Han fortsätter prata en stund, tillbakalutad med händerna som makttält igen, men hon lyssnar inte längre. Nu springer hon. Lysrören blinkar förbi när hon springer genom korridoren, passerar änglarnas likadana kontorsrum på rad, tio kvadratmeter statlig standard. Himmelsk standard. Längst ner i korridoren ett fönster. På vägen ser hon alla aluminiumskyltar med änglarnas namn och blir bara säkrare på att det är dags att gå vidare, att det är rätt beslut att hoppa. Hoppa! Fäll ut vingarna och hoppas att de håller, att de är mer än bara dekoration. Hej då. Glaset från fönstret yr som snö runt henne och om hon kan fästa blicken när hon roterar genom luften kan hon se hur flera av änglarna har gått ut ur sina rum och ställt sig i fönstret för att se efter vad som händer. Hon vet att hon inte borde, att hon borde veta bättre och hon är inte tolv år längre, men hon sträcker ut armen och fäller upp långfingret så gott det går innan hon vänder sig framåt, neråt. Jorden närmar sig med väldig fart och det är klart att självförtroendet och övertygelsen minskar exponentiellt med att klotet växer men det är lite sent att vända nu. Hon har hoppat och Jorden ser allt mindre ut som ett klot när det rusar mot henne. Land- och vattenmassor blir till en enda stor landmassa och nu svindlar det på riktigt för är inte det där trädtoppar? De ser sylvassa ut härifrån och de är på väg hitåt, så det är nog dags att pröva vingarna eller äntligen få klarhet i vad som händer efter livet. Första tanken är att långsamt fälla ut, bit för bit för att liksom testa dem, men vi måste komma ihåg vad luftmotstånd och gravitation kan göra och även om de jobbar mot varandra vad gäller sluthastigheten kan man nästan säga att de samarbetar för att förkasta den första idén om att långsamt, långsamt, som om det gällde sommarens första bad, trevande fälla ut tre kvadratmeter vingar när Smålands talltoppar närmar sig med högsta fart. Nej. Fwooomp! Shhh! Frrrr... Det känns som om vingarna ska slitas från sina fästen strax under skulderbladen. Det är helt orimligt att de ska sitta kvar, men det gör de och markens oupphörliga framfart skiftar lika fort som hon kan säga herregud! och nu (frrr) snuddar hennes sandaler vajande talltoppar i småländsk kvällsbris och med samma fart som marken närmade sig nyss rusar den förbi nu.
- Tjooohooo!
Hon var tvungen. Som när man åker berg- och dalbana, det är nästan dålig stil att ensam sitta tyst i en bergochdalbanevagn när den långsamt vänder uppe på krönet och ett, två, tre, rusar ner för backen. Det här är mäktigt, inte så konstigt att det inte uppmuntras däruppe, hon känner sig som Gud, oövervinnerlig, allsmäktig och allomfattande. Nu är det hon som är chef för en stund. Hon må ha fallit, men hon har inte landat än så följ den där landsvägen en bit, bilarna ser ut som små glänsande skalbaggar som bara kan flyga i två riktningar. Fascinerande. Följ den, tills den grenar ut sig därborta och verkar leda till en samling mer eller mindre fallfärdiga skjul, boningshus? Ingenting verkar vara byggt av guld. Inte en enda sak glittrar av pärlemor, och inget, inget gnistrar som vore det klätt med ädla stenar. På det hela taget ser det dystert ut, men cirkla en gång och fastna sedan för en obetydlig återvändsgata med en samling identiska hus på rad. Landa så gott det går (första gången) och skaka av rymddammet, för nu är du hemma. Glöm himlen nu, gatorna av guld hade ändå börjat chansera, luftslotten utbytta till kontorshus av Skanska. Det var därifrån du föll och det är här du landat. Alla sover här. Det är som om själva husen snarkar, små moln av andedräkt puffar ur skorstenar på taken. Hon känner hur munnen rätas ut och ögonen smalnar av. Hon ler, det var längesen. Hon är hemma nu, så fäll in vingarna, gå in här och leta upp någonting lokalt att ta på dig och kryp ner mellan lakan på något rektangulärt som ger efter lite.
Och.
Somna.

jag är gud

Jag heter Eva. Som den första kvinnan. Om jag förstått det här rätt var mamma och pappa intresserade av Bibeln när de väntade på mig. Ja, alltså, på ett helt och hållet intellektuellt vis, av nyfikenhet. De läste säkert Koranen också, och Eddan. Vad vet jag, jag var ju inte där. Mest besatta var de av den kristna skapelsemyten, så de satt där och läste högt för varandra istället för att se på teve, allt medan jag sparkade för allt vad jag var värd mot insidan av mammas mage. Pappa log kan jag tänka mig, ena handen i första moseboken och den andra på mammas uppblåsta mage. Hon var tunn, så magen såg adderad och lite vilsen ut, som en badboll i november.

De var helt fascinerade av berättelsen om Adam och hur han kände sig ensam och varför Gud tog ett av hans revben för att göra en kamrat till honom. Någon som var en del av honom och samtidigt hans motsats på vissa sätt. Fortsättningen var det som intresserade dem mest.

---

- Du, Adam.
- Ja.
- Jag går en sväng.
- Visst, gå inte för långt bara, jag hänger här och äter bär, kanske tar en liten lur i skuggan.
- Ta inte ut dig bara.
Hon hade faktiskt börjat störa sig på honom redan efter ett par veckor, inga ambitioner, inga intressen, han rörde knappt på sig ens och hade börjat bli lite plufsig. Jäkla slöfock, mumlade hon.
- Vasaru?
- Inget, vi ses om en stund.
Hon undrade hur länge det här skulle vara kul. Äta - Sova - Äta - Sova - Äta - Sova. Det måste nog hända någonting och han kommer ju inte att göra något. Gud verkar inte heller dyka upp så ofta längre. Nu svänger hon in i skogen där hon inte varit förut. Smal stig i tät blandskog, klippblock med mossa och ljudet av en ensam hackspett en bit bort. Solen silas genom trädkronorna och bildar mönster på stigen, det luktar jord och fukt, fukt på väg upp ur marken med hjälp av solens värmande strålar de första sommardagarna i maj. Hon tar ett djupt andetag, in genom näsan, håll kvar, och ut genom munnen. Hon provar igen men det tar emot, något trycker på inne i bröstet. Hon kan ju inte påstå att hon är olycklig. Orörd natur, vilda djur, hög luft, kort sagt, ett paradis, och hon har all tid i världen att njuta av det, ändå tar det emot när hon andas. Hon skakar av sig det, följer en krök på stigen runt ett stenblock högre än henne själv. Skogen öppnar sig och stigen börjar luta neråt. Hon ser inte först för ögonen måste vänja sig vid det starkare solljuset härute men hon fortsätter neråt i brantare och brantare lutning, tar några sidosteg för att få stopp på sig själv, hon är ju naken här Eva. Det är ju en del av njutningen men barfota på branta skogsstigar med barr, rötter och småsten kan vara en liten utmaning. Hon stannar helt och tittar upp, handen som en keps över ögonen, skogen har klivit helt åt sidan och ställt sig i en ring runt en sjö, eller en tjärn, solen glittrar i små krusningar på ytan och en fisk slår en bit ut, hon får nästan en glimt av den innan den försvinner och lämnar växande ringar på vattnet efter sig. Det knakar i skogen bakom henne när några grenar knäcks så hon vänder sig om och tittar in i ögonen på ett rådjur i en, två, tre sekunder innan den sliter blicken och studsar därifrån.

- Eva
- Huh!?
Djup röst som får marken att vibrera under hennes fötter. Hon kanske inbillar sig, men det verkar som att krusningarna på vattenytan avtar och hackspetten hon hörde nyss har tystnat.
- Gud, du skrämde mig, smyg inte upp på mig sådär, jag försöker njuta av en skogspromenad i all ensamhet och hade just hittat den här vackra tjärnen och tro det eller ej, jag skulle just börja överväga ett litet dopp när du skrämde mig. Du måste låta en tjej ha lite privatliv, en stund för sig själv, okej.
- Okej, förlåt. Det är lite svårare för mig att inte smyga, du vet, jag är ju överallt och ingenstans, allsmäktig och dan. Jag ska fundera på vad jag kan göra för att undvika sånt här i framtiden.
- Det är lugnt, du skrämde mig bara, det är bra nu. En bjällra kanske?
- Va?
- En bjällra, eller något som skramlar. Som en tablettask i fickan till exempel.
- En bjällra runt halsen tänker du?
- Eller fotleden, någonstans där den stör dig minst men fungerar bäst.
- Jag ska tänka på saken. Får jag sätta mig ner en stund?

Eva nickar och sätter sig ner bredvid Gud på en sten vid vattenbrynet. Båda tittar ut över vattnet en stund och Eva doppar en tå, hon har inte gett upp tanken på ett dopp ännu. Tjärnen är större än vad hon först tyckte. Det är svårt att se andra sidan och ungefär i mitten finns en ö. Eller ett skär, eller en kobbe, holme, grynna eller, hon undrar var alla de här orden kommer ifrån. I början var hon nöjd med färre ord. Träd fick beskriva allt som hade en stam, en krona och rötter i marken, men hon har börjat skilja på dem. Barr- och lövträd, granar, tallar , björkar och almar. Djuren har också blivit fler. Det är fint så. Hon får en känsla av att allt blir vackrare och större när hon förstår mer och kan urskilja mer.

- Jag har tänkt på saken nu, säger Gud.
- Vilken sak?
- Det där med bjällran eller skallran, det var på skoj va?
- Så var det, förlåt. Jag gör sådär när jag blir osäker, svamlar och skojar bort. Men det hade varit lite praktiskt att ha koll på var du är.
- Nja, jag är nog lite mer av en trummis. En bakgrundsperson. Inte så mycket funkar utan mig men jag står inte längst fram och tar åt mig äran, jag är nog lite blyg, jag börjar märka det nu när jag har någon att prova mot. Jag har ju trots allt varit ensam i evig tid, det måste du förstå. Dessutom är jag inte så säker på att jag behövs längre, jag börjar få en slags tro på att det här kan gå ändå, hopp om mänskligheten om du förstår.
- Vad menar du? Jag tror inte jag förstår vad du far efter.
- Jo, Eva, jag har ju satt ihop allt det här nu och känner mig ganska trött.
- Mmm.
- Alltså, missförstå mig inte, jag är väldigt stolt och det blev fantastiskt vackert på sina håll, men jag vet inte om jag orkar rå om alltihop. Gräs ska klippas, träd tuktas, frukten plockas. Det var faktiskt därför jag gjorde Adam.
- Adam?
- Ja, du vet, för att ha någon som kan se efter alltihop, som en trädgårdsmästare ungefär. Parkvakt kanske, eller jägmästare.
- Men du börjar tro att han inte fixar det.
- Just så.
- Han är ju inte det rödaste äpplet på trädet om vi säger så.
- Hursa?
- Äh, ett talesätt.
- Det är just det här jag gillar med dig Eva. Du verkar tänka själv, ligger steget före.
- Jag vet inte jag.
- Jomen vad sa du, inte det rödaste äpplet?
- Något sådant.
- Och så är det ju. Jag älskar Adam, men han var mitt första försök och ärligt talat vet jag inte om jag fick ihop allt rätt.
- ...
- Du, däremot Eva, är mitt mästerverk. Kolla på dig!
Nu synar Gud Eva upp och ner och visar med handflatorna uppåt vilket uppenbart mästerverk hon är. Eva skruvar lite på sig.
- Kolla inte på mig sådär, kom till saken, vad försöker du säga? Alla har inte evig tid vettu.
- Sant.
- Nå?
- Adam fixar inte det här, men det gör du.
- Fixar vadå?
Nu spänner Eva blicken i Gud med rynkade ögonbryn.
- Vad snackar du om?
- Jo, jag fick det att låta som ett parkförvaltarjobb och så var det väl tänkt så länge vi bara hade Adam men sen kom jag på dig och så har du lagt till lite själv eller åtminstone överträffat alla mina höga förväntningar så nu är situationen en annan. Du har väl lagt märke till några yttre skillnader mellan dig och Adam.
- Jo.
- Ja, då förstår vi varandra. Det finns ett träd några dagars promenad söderut och på det trädet växer det en frukt och den frukten behöver du äta. Det är en slags symbolhandling för att visa mig att du tar det här på allvar.
- Vadå på allvar? Vad ska jag ta på allvar?
- Suck. Jag försökte undvika att säga det rakt ut men du ska bli människornas urmoder. Du ska se till att allt det här blir befolkat och omhändertaget.
- Hur då?
- Det är just det, det förstår du först efter den dära frukten.
- Okej, då går jag väl då.
- Va? Bara sådär.
- Varför inte. Det är ju inte som att jag har alldeles för roligt här. Gud, jag är uttråkad.
- Det var det jag trodde.
Gud ser lite sorgsen ut men med ett leende. Som om det blev något annat än det han tänkt men att det blev bra i alla fall.
- Jag gjorde dig lite för bra för att bara gå runt här och lyssna på fågelkvitter. Du vill något mer. Det är bra.
Han sitter kvar på stenen och pratar mer för sig själv än med någon annan och när han tittar upp har Eva rest sig och börjat gå. Otåligheten hos de dödliga, tänker han och ropar efter henne.
- Eva!
- Ja!
- Adam ska med.
- Varför då?
- Du behöver honom.
- Till vad tusan då, han är ju oduglig, det sa du ju själv.
- Inte helt Eva. Ta med honom, du kommer att förstå.

---

Jag heter Eva, som den första kvinnan. Jag är den första kvinnan. Låt mig berätta en liten hemlighet om den där frukten:
Jag gick och hämtade Adam. Lite motvilligt måste jag erkänna men han var ju åtminstone lätt att hitta, satt där med huvudet på sniskan med ryggen till hälften mot en trädstam. Dregel hängande från mungipan nästan ner till marken. Ska jag vara helt uppriktig var jag tvungen att stanna och titta bort. Jag ropade åt honom att vakna och följa med, fortfarande med ryggen mot honom.
- Och torka för Guds skull bort det där dreglet.
Han måste ha gjort som jag sa för efter en stund stod han där vid min sida och såg faktiskt helt okej ut. Lilla bedårande Adam. Han frågade mig vart vi skulle så jag berättade at vi skulle ta en långpromenad för att hitta en alldeles särskild frukt och tro det eller ej så följde han med mig bara sådär. Vissa är väl födda ledare och andra följare får jag anta. Den där promenaden finns inte så mycket intressant att berätta om mer än att vi kom fram, hittade både trädet och frukten och för att parafrasera Elaine Benes, jada jada jada, nuförtiden är jag ganska trött.

Gud berättade något mer för mig den där dagen på stenen vid sjön. Han sa att han hade bestämt sig för att pensionera sig, hela skapelsen blev för mycket för honom. Men han behövde ju förstås hjälp med att skapa fler som mig (och Adam), och eftersom han trodde på mig berättade han också att den första som äter den där frukten får, precis som han själv, evigt liv.
- På det viset kan du följa alltihop och försöka se till att inte för mycket går åt skogen. Kan du tänka dig det?
- Det tror jag nog.
- Du bör känna till en sak till och det här vet jag bara för att jag är allsmäktig och redan har sett allt. De kommer att göra allt för att misskreditera dig. De kommer att skriva om historien för att bättre gagna sina syften. Ingen kommer någonsin erkänna dig som Gud, de kommer tvärtom att ge dig skulden för allt som kommer att hända inom några dagar och vidare fram genom historien.
- Check. Allt är mitt fel.
- Du verkar ta ganska lätt på det här.
- Jo, det är mänskligt tror jag. Jag vet inte riktigt vad mänsklighet är ännu, för det finns ju ingen. Men. Jag är ganska säker på att så länge vi kan tänka kommer vi att hitta på kluriga vis att flytta skuld till andras axlar. Å andra sidan är jag lika säker på att vi kan rycka på de där axlarna om vi bara orkar, och kasta av oss den igen.
- Gå med Gud mitt barn, det här kommer att gå bra.
- Vad menar du? Jag är Gud.
- Precis. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Lycka till Eva.

vi ses i baren på allhelgonadagen, det blir bra

Jag skakar snön ur kläderna och tar av kepsen, skärmen med ett lager snö som redan börjar töa, och håller upp dörren åt dig men på dig fastnar ingen snö. Foodtruckarna är parkerade idag, insnöade med slitna sommardäck på en lokalgata i närförort. Jag lovade dig mat från en förra året men vet inte vad jag ska göra, jag kan ju inte trolla med knäna, kan inte trolla med någon kroppsdel och inte du heller. Man kan ju tycka att det skulle finnas några perks med att vara död men det verkar inte så. Du skakar på huvudet som för att få vara som vi andra, imaginär snö i håret dalar som mjäll åt höger och vänster. Ditt hår är fortfarande vitt, som du blekte det för så längesen nu. Det var starka grejer man hade i, Eric Gadd gjorde det också en period om ni minns, men det är nog bara du som kan komma undan med det fortfarande. Bara du som kan ta något extremt och övergående och göra det till ditt. Någonting som sitter i och inte byts ut även om alla berättar för dig att det är ute. Ute? Vad bra, då kan du få vara ensam om det en stund. Ditt gulvita hår som stelnat lite för att kemikalierna fick sitta i för länge. Ditt gulvita stripiga hår, stora skor med framtidsutseende - fortfarande framtida sexton år senare - jag kommer inte ens ihåg hur dina byxor brukade se ut, bara att de var nere på storlek 27 mot slutet, säckiga i storlek 27, åtdragna i midjan med ett skärp.

- Du hade ett par Playboys mot slutet, jag tror de var i brun mocka utan brogue, jag skaffade ett par i svart skinn, också utan brogue till din begravning.
- Smooth. Vad hände med mina? Hade inte vi samma storlek?
- Jag tror du testamenterade dem till en annan kompis.
- Minns inte.
- Jag minns, jag blev lite ledsen, det kan man ju inte bli men jag har ingenting från dig, jag tänkte nog rätt själviskt att de där skorna hade varit perfekta för mig.
- Lite själviskt får man nog säga.
- ...
- Ja alltså, att tänka på skor när jag knappt svalnat än, jag trodde nog att du var lite större än så.
- Mmm. Jag vill nog gärna göra intryck av det men sanningen är den att jag tänker på de där jäkla skorna fortfarande.
- Get over it.
- Ja, du vet. Jag har nog kommit över det och jag saknar dig mer än skorna men det är någonting med skor. Jag skulle kunna plocka upp de där skorna ur sin kartong, lirka upp skopåsarna och stoppa ner nosen i dem, lite som en hund som lägger sig och sover en stund i husses favoritskor. Jag skulle kunna ta fram min skovårdslåda och borsta upp mockan lite, vända och vrida, betrakta dem från alla håll och sedan slinka i dem med skohorn för att inte skada bakkappan. På med en skinnjacka (som jag inte är snygg i och aldrig använder, en sån som gjorde dig till James Dean) ut genom dörren och helt bokstavligt promenera en engelsk mil i dina skor.
- Och då skulle du förstå mig bättre?
- Nä, men jag skulle få en promenad och varje steg skulle kännas lite som mitt men också som ditt. Du skulle få se vad jag ser, känna vad jag känner. Vi går över Mariatorget tillsammans, in på Sankt Paulsgatan och uppför backen, som om vi var på väg till Oliver Twist men där är vi redan så vad vill du se?
- Svår fråga.
- Tänk!
- Men jag gav ju de där jäkla skorna till någon annan.
- Jaja, men nu har det gått över till ett tankeexperiment, en hypotetisk tankekedja om du vill. Jag skulle ju komma över skorna.
- Ja det skulle du faktiskt.
- Så vad skulle du vilja se?
- Jag tror vi pratade om det förra året. Jag skulle vilja se och göra allt det som du får göra, men det är så jäkla hypotetiskt att jag känner hur en liten depression kommer krypande, en irritation. Jag vill smaka den där ölen, alen, ipan, dipan, apan, stouten, bärsen eller vad fan den kallas nuförtiden. Inte bara sitta här och låtsasdricka den med dig. Jag vill inte att du ska gå en jäkla engelsk mil i mina skor. Jag vill gå den själv.
- Men det kan du ju inte.
- Rub it in, kom igen, skrubba in det riktigt jäkla hårt med rotborste bara.
- Men nu börjar du bli arg igen.
- Tro fasen det. Du snackar om bortglömda skor som du kan ta nostalgiska promenader i medan jag ruttnar två meter under jorden i en förhållandevis liten skitstad i Småland, när var du där och hälsade på senast förresten?
- Nja, nu tycker jag inte att vi ska börja smutskasta varandra. Säga saker vi inte kan tillbaka senare och allt det där.
- Okej.
- Okej, skål.
- Skål.
- Glad allhelgonadag, eller hur ska vi säga? Melankolisk allhelgonadag? Sorgsen, God, Lugn, Minnesfylld, Nostalgisk, vacker. Vacker kanske.
- Låter bra.
- Ha en riktigt vacker allhelgonadag fylld av sorg och saknad så djup att det metriska systemet inte räcker till. Bottenlös.
- Det låter fint.
- Men är vi redan klara för i år då?
- Nej.
- Jag beställer en öl till, vad vill du ha? Vad vill du att jag ska ha?
- Stout.
- Gillar inte stout.
- Otur, jag gillar inte döden.
- Du vinner. Stout, jag fixar en stout.

---

- Är det där verkligen en stout?
- Mmm. (Flackande blick och munnen full.)
- Joel...
- Jag lovar.
- Hade jag inte känt dig bättre hade jag trott att du försökte lura en död man.
- Suck. Själviskt igen, jag tänkte nog att en dark mild skulle kunna lura dig. Jag ville bara så gärna testa den.
- Så vi sitter här en gång om året. En av 365 dagar och du kan inte ens uppfylla en enkel önskan. Jag ville att min låtsasöl skulle vara en stout bara den här enda gången, som Tom Waits sjunger i den där sången från första skivan, Let's call for drinks, I'll have another stout.
- Jag kommer inte ihåg att du gillade Tom Waits.
- Inte jag heller, men den där raden kom någonstans ifrån.
- Fin rad, fin sång.
- Men du lyssnar väl inte på Tom Waits.
- Mycket kan hända på sexton år.
- ...
- Det var nog Pelle som fick in mig på det där. Jag lyssnade på allt, mer eller mindre dygnet runt ett tag men inte så mycket nu.
- Men ibland?
- Ibland.
- I'll take a rusty nail, scratch your initials on my arm...
- Kentucky Avenue.
- Mmm.
- Mm.

Den amerikanska radiopopdängan som ersatt den förra amerikanska radiopopdängan på vårt lilla stammishak tonar ut nu och alla tystnar. Alla tystnar, höjer sina glas och börjar sjunga Kentucky Avenue som om var och en skrivit texten själv. Alla sjunger med olika förmågor en sång om vänskap och övervunna hinder på väg mot någonting ingen av oss trodde vi skulle klara. Jag vill inte gå så långt som att kalla det en sång om livet för det blir lite sentimentalt men det känns som en sång om livet när alla slutar sjunga och ställer ner sina glas med en koordinerad duns. Det är alldeles tyst en stund innan sorlet stiger igen. Det är bara du och jag igen och jag vet inte vad jag ska säga längre.

- Är det okej om vi bara sitter här en stund utan att säga någonting alls.
- Tystnad och låtsasstout, check.
- ...
- ...
- Men...
- Sch.
- Jag bara...
- Sch!
- Okej...
- Sch...

Jag fattar, så jag får fortsätta härinne i huvudet där allt det här ändå utspelar sig om vi ska vara riktigt ärliga. Jag hade bara velat prata om nästa år, hade velat bestämma tid och plats som vi brukar men det är nog underförstått. Underförstått att saknaden är stor men vi kan inte träffas varje dag för jag har något slags ansvar mot livet och du mot döden. Så vi ses här om ett år igen men jag lovar att våga tänka på döden och minnas dig när jag går förbi ditt fotografi i bokhyllan, och om jag tittar och inte bara sneglar såg det ut som om du log alldeles kort. Ena mungipan upp i bråkdelen av en sekund och en blink med ena ögat. Som om ingen någonsin är död för alltid. Som om evigt liv är just det här, så länge vi kan minnas de som saknas, sakna våra gamla vänner som ätits upp från insidan av sjukdom. Så länge jag kan minnas dig finns du kvar och om du var kvar nu istället för att ha lämnat mig med en låtsasstout och en tom barpall hade du varnat mig för att bli sentimental igen. Men du är inte kvar och  jag är kvar så jag tittar ut genom fönstret och ser en skugga under en gatlykta försvinna runt ett hörn. I ljuset från gatlyktan faller snöflingor som ejderdun mot marken, långsamt, långsamt. Välj ut en av dem och följ den tills den landat och se efter om den stannar kvar eller smälter bort. Den stannar en stund så sucka lättad och släpp den inte med blicken. Släpp den inte med blicken förrän du måste gå härifrån och när du går är den fortfarande kvar.
Men imorgon kan den vara borta.

- Vacker allhelgonadag min vän. Vi ses igen nästa år.

allhelgonadag

Jag sitter i en bar du aldrig besökt och delar en öl med dig du aldrig kommer att dricka. Ditt spöke är tonåring nu men inte mer genomskinligt än för femton år sedan. Det har fortfarande samma kontur, samma smala siluett som landar i för stora skor på modet då, men aldrig åldras på dig. Vi har träffats här i slutet av oktober och början av november varje år sedan du dog. Jag pratar med dig fast jag inte tror på spöken och du svarar fast du inte finns. Så nu får vi välja vad vi ska tro. Vi får bestämma oss för vilken myt som ska hålla oss kvar i varandras sällskap. Himlen är inte bra för den förutsätter att vi båda är döda, zombies är inget vidare sällskap och reinkarnation funkar inte alls, för hela poängen är att det är dig jag vill ha, inte någon ny.

- Spöke då, säger du.
- Spöke får det bli, säger jag.
- Tror du jag måste vara läskig och spöka om jag ska vara spöke?
- Vet inte, det kanske krävs någon utbildning eller typ licence to die.
- Licence to be dead, menar du.
- Jag vet inte vad jag menar men du får erkänna att licence to die har mer schvung, och relaterar bättre till James Bond, du vet, licence to kill.
- James Bond ja, finns han kvar?
- Jepp, Daniel Craig har du inte sett, han är okej.
- Snygg?
- Jo, på det sexiga viset, mer tilldragande än bildskön, mer het än photogenique om du fattar.
- Som jag?
- Som du.
- Men jag fastnar inte på bild nu.
- Nä.

- Är den här stolen ledig? frågar någon.
- Nä, säger jag, Mållgan sitter där.

- Hahaha, sa du just det?
- Ja, han såg lite stött ut men vad ska jag säga? Visst, det är allhelgonahelg som envisas med att förväxlas med halloween, men det är nog ändå magstarkt att hävda platsen åt min döde vän. Jag är ledsen, min kompis sitter där, han dog för femton år sedan, på tok för tidigt om du frågar mig, så nu sitter han där på stolen som du vill ha, men inte kan få.
- Halloween?
- Yes, det vill de gärna kalla det numera. Jag tror vi är lite rädda för döden, vi som lever, så vi hittar på anledningar att skrämma upp oss på låtsas istället för att ta den så kallade tjuren vid hornen och prata om er som dött, tänka på er som dött. Vi är så rädda för er att vi kallar er zombies, odöda, gengångare och allsköns olika monster.
- Jag var rädd för döden.
- Såklart du var, du skulle ju dö.
- Det ska du med.
- Sant, men jag vet inte om det ännu.
- Så du förnekar det också?
- Kan vi inte prata om Daniel Craig istället?
- I rest my case.
- Okej, du verkade inte så rädd för döden, du verkade ha den i en liten ask under huvudkudden.
- Det var ju för er skull.
- ...
- Jag var skiträdd och det tror jag du fattar, det vore väl fan om jag inte skulle vilja fortsätta med det som ni gör.
- Vad gör vi?
- Lever.
- Visst, men mer.
- Ni äter frukost med barn som inte vill sitta still, ni går till jobbet och försöker lösa andras problem och undvika att bränna ut er innan det är dags att hämta barnen eller äta middag med kompisar, grannar, släktingar eller gud vet vad. Ni åker till delar av världen jag aldrig hann se, ni torkar spyor mellan egna spyor när kräksjukan slår till. Ni får en stund för er själva och läser en bok, en bok som inte ens fanns när jag fanns. Ni bråkar för ni vet inte vad ni ska säga till varandra. Ni lämnar varandra och hittar varandra, ni blir sjuka och friska igen, ni förlorar en vän och hittar en ny. Ni blir uppsagda och vet inte hur ni ska betala hyran. Ni får ett pris för ni har gjort något enastående. Ni river något gammalt och skapar något nytt. Ni tar en promenad när hälften av löven ligger på marken och resten sitter på träden. Allt är gult och rött och luften är hög, lätt att andas, någonstans åker ett tåg över en bro, det gnisslar mellan räls och tåg. Ni tittar in när barnen sover, armarna över huvudet och känner ansvar och lycka i lika delar och ni vaknar på morgonen. Ibland med ont i magen, ibland med fjärilar i magen, ibland med solen i ögonen och herregud vilken underbar dag. Ni hör en sång som ger huvudvärk, ni hör en sång ni aldrig hört och tänker fasen vad bra så ni googlar och letar och upptäcker något nytt, lär er något nytt. Sen går ni och köper nya skor fast ni inte har råd och får lite dåligt samvete för utanför ICA sitter en kvinna med ett fotografi av sina barn och en hjärtskärande text som berättar en längre historia än den du läste igår och gud, jag kom just på att ikväll är det nytt avsnitt av Bron. Ni bara måste se hur det går.
- Jag fattar, men en del av det där lät ju inte så jäkla kul.
- Allt är inte kul.
- Jag vet, du dog.
- Det var inte kul.
- Nä.
- Men det var värst för mig.
- Var det väl inte!
- Jo.
- Men vi som är kvar och saknar dig då, du ligger ju bara två meter under marken och bidrar till kretsloppet.
- Men det var jag som inte fick äta mat från en food truck.
- Lite banal avsaknad, tycker du inte?
- Lätt för dig att säga, jäkla livsnisse.
- Fan ta dig, jävla döds... döds... dödsgubbe!
- I rest my case, igen.
- Okej, ska vi sammanfatta det här med en liten sensmoral nu, en läxa om livet från en död?
- Nä, det blir nog väl banalt. Jag tycker vi ses här nästa år igen, men innan vi, eller förlåt du, sitter här och dricker öl och pratar med dig själv med mig som sällskap går vi och letar upp en food truck och när vi hittat en beställer du två burritos och en hamburgare i nybakat bröd, sen pratar vi om livet igen.
- Och döden.
- Absolut, båda två, den ena är inget utan den andra.

båtbadbarn

BÅT

Hon sitter i sin roslagseka med ryggen förut. Solen gnistrar i små krusningar på vattenytan och hon vänder sig om och tittar, jo, hon verkar ro åt rätt håll. Är det en sandstrand därinne? Är det en brygga eller ett torg? Det luktar tjära. Kan du hjälpa mig och ta tag i fören, ge mig en hand också så jag kan kliva ur. Tack. Jag är inte lika ung längre. Inte lika ung som du. Hon har nog fått tillräckligt med hjälp av den här unge mannen, annars kunde hon be honom förtöja åt henne och peka ut en servering med en kopp kaffe. Kan du göra fast mig på pollaren där, unge man? Vet du var jag kan få en kaffe? Det verkar gå att sätta sig ner på en bänk därborta. Bra. Så gör vi. Vår unge man tar sin dotter i handen och frågar vår roslagsroddare om hon klarar sig nu. Hon vaggar bort längs kajen, betong och roslagsmahogny, sätter sig ner och tittar eftrer pappan och dottern. De klarar sig nog, han har en handduk om halsen och hon har en badring runt midjan.

BAD

Han tar sin dotter i handen och fortsätter längs kajen, korsar torget och hon vill titta på ett av marknadsstånden men vi går vidare, vidare. Annars kommer vi inte fram. Hon släpper hans hand och springer, studsar över soldäcket, där klättrar hon upp på något att sitta på och ropar pappa, titta på mig, jag är häruppe! Han ler nu, solen i ögonen och joggar. Handduken och skjortan slänger han på vägen och så hoppar han i poolen. Plask! Han simmar tillbaka och lägger sig vid kanten med hakan på korsade armar och där kommer hon. Jag vill också bada pappa. Hon stampar så det sjunger i trädäcket. Du, säger pappa, vågar du gå ner till stranden själv, mamma är därnere och jag ser dig hela vägen om jag ställer mig i duschen under taket där borta. Hon tittar på honom, stora ögon nu, tittar åt höger, tittar åt vänster och så ler hon, OK pappa. Jag törs. Han ser henne gå ner för rampen längs betongkanten bort mot stranden, han vill ropa att hon inte ska gå för nära kanten men hejdar sig. Mamma vinkar där borta på stranden och flickan börjar springa. De klarar sig nog, tänker han, jag ska nog få en kaffe nu, på en uteservering vid torget. Det blir bra.

BARN

Nu ser hon mamma. Hon ligger på stranden med stråhatt och baddräkt och har rest sig på armbågarna, hon lyfter ena handen och vinkar. Hon börjar springa. Badringen halkar ner, så den måste hon hålla upp med båda händerna annars snubblar hon ju. Spring inte så nära vattnet säger en röst i huvudet, så hon saktar ner litegrann och kisar hon ser hon att mamma ler. Om hon stannar, vänder sig om och tittar ut över vattnet kan hon se pappa som står i duschen, han torkar visst av sig nu och går runt huset, skjortan på igen, på väg mot sin kaffe och sin bok.Tittar hon åt andra hållet ser hon att några spelar volleyboll på sand, och där har någon somnat under ett parasoll. Nu kan du gå bort till stranden, till mamma på stranden och fråga om hon tagit med sig några kex, får jag en festis mamma? Det finns lekplats och plaskdammar här säger mamma. Det finns kakor och festis också. Det blir bra. De sätter sig ner och om de håller handen över ögonen kan de se en roslagseka därute på vattnet, på väg hem igen.