nyckelbarn.

Vilken fin nyckel du har om halsen. Det är nyckeln hem, jaha. När du säger Tulegatan, menar du Tulegatan eller Sturegatan eller något annat då, man vet ju inte med er små och era förvirrande talfel. Jaså, jaha, Sturegatan, Sturegatan 36. Här gör du en mental anteckning om Sturegatan och dess fashionabla läge vid Humlegården. Humlegården, ett slags miniatyrversion av Central Park. En central park. Gamla stenhus omringar parken som trädkramare utan strid. Som stenhus runt en park. Husen står på motsatt sida av gatan enligt gammal trygg stadsplaneprincip. Om husen hade ögon skulle de se vad som försiggick därnere. Om husen har ögon är det det de gör. Utövar social kontroll på parken och ringer en myndighet om något inte står rätt till. I deras park. De har stått där ganska länge husen, åtmistone de flesta. Några nya har tillkommit och trängt sig in på rivningstomter och lediga ytor, men det är längesen nu. De är en del av vaktstyrkan. De deltar genom att stå där, men flera av dem är kontorshus och inte lika vakna som de gamla. De står där iallafall och har om inte välkomnats så accepterats. Vad ska man göra, säger ett sekelskifte till ett annat. Även om det var bättre förr är det för sent nu. Förr finns inte kvar annat än som tjocka väggar av sten och tvåglasfönster med spröjs. Några av oss är äldre än träden i parken. Vi har sett dem växa upp, från frö och planta till fullvuxna ekar, lindar och lönnar. Alla med sin specifika skugga. Sitt eget mönster på gräset i solsken. Vi kan inget göra. Sjuttiotalshusen får stå här bredvid. De får stå här och vakta med oss. Öppna sina betydligt mindre oljekrisgluggar mot parken och vakta. Så gott det går.

Jag brukar prata med dem som inte slår undan blicken. Jag byter några ord med den som ser mig och rätar ut munnen till ett leendeliknande streck som tycks säga, hejdu, så kan det gå. Inte för mig men jag förstår iallafall att det kan hända. Om inte den bäste så någon i närheten. En blick och en streckmun som tycks säga att det inte är helt kört. Då tittar jag ibland in i de där ögonen och avgör som en hund utan luktsinne vad jag ser för person. Jag tittar och frågar någon gång om en slant, har du en krona över, andra gånger något om vädret. Jag kan vädret. Som friluftsmänniska med många nätter under bar himmel vet jag vad jag ska titta efter. Vilka moln som har en historia att berätta och vilka som bara ser ut som en hund eller en kaffekopp. Vilka vindar som bär på förebud och vilka som bara blåser i mina sista hårtestar. Jag har en sån där överkamningsfrisyr som många äldre män klär i. En som gör att det inte går att se att jag är flintis. Den blåser det i ibland, då får man ta upp stålkammen ur bakfickan och dra över håret igen. Från ena örat till det andra. Man kan inte gå runt och se ut som en slusk även om man behöver be en främling om hjälp ibland. Min dryck bär jag i brun papperspåse, som förr. Skylta med drycken får ungdomarna göra. Barnet här skyltar med ganska mycket. På kläderna står det vem som har tillverkat dem. Ganska stort också. Det gjorde det inte förr. När jag bodde i de här kvarteren var det finast om ingen kunde se var kläderna var köpta. Nu sprutas champagnen istället för att njutas. Jeansen är färdigslitna av barnarbetare i Indien och telefonerna hålls högt och byts ut per kvartal. Jag ska inte tjata om att det var bättre förr bara för att det var det för mig, men om det brinner i en papperskorg eller om unga män är inblandade i ojämna slagsmål då ringer jag nittitusen.

Barnet då. Ett barn som inte fått slita. Det börjar med planerat kejsarsnitt i sjunde månaden. Nu står han där med sin nyckel om halsen, godis och telefon i händerna och högröstade kläder. Han ser ut som ett barn med för få händer. Jag begriper inte vad han har nyckeln till först. Han kan inte vara äldre än sju år. Men jag intervjuar honom en stund och får förutom adressen ur honom vad föräldrarna jobbar med. Heltid, jaha. Övertid, jaha. Låsa upp dörren och beställa pizza, jaha. Det låter ju sådär tycker jag och börjar sakteliga omvärdera pojkstackarn. Det är ju inte hans fel att han inte ens fick födas ordentligt. Inget är hans fel änsålänge. Så kommer han plötsligt på att han inte får prata med främlingar (banal är han också) men jag presenterar mig med namn och pekar på var jag bodde innan jag blev friluftsmänniska. Däruppe, säger jag. Det verkar vara okej för han tittar på mig igen under kepsen. Kisar, liksom plirar. Sa jag att jag också har en nyckel, frågar jag då och tittar på hans nyckel om halsen. Så visar jag min nyckel och säger att den är gjord av guld och kan öppna alla lås. För ett ögonblick ser det ut som att han inte kommer att tro mig, men så händer något med hans blick. Ögonen skuggas under kepsen men solen går i moln och jämnar ut ljuset. Han stänger ögonlocken bara en aning längre än när man blinkar och så föreslår han ett byte. Hans nyckel om halsen i utbyte mot guldnyckeln som kan öppna alla lås. Det var hit jag ville komma men det kan jag inte erkänna för snabbt, så jag skruvar lite på mig och krumbuktar en stund för inte kan jag bli av med min nyckel av guld som kan öppna alla lås. Nej. Det går inte. När han verkar tro att det är han som lurar mig ger jag efter och sträcker fram nyckeln. Den sitter på en kedja och kedjan hänger på mitt pekfinger. Ah-ah, jag rycker tillbaka handen när han försöker ta nyckeln. Jag pekar på hans hals och långsamt nästan andäktigt sträcker vi samtidigt fram nycklarna mot varandra och byter. Guldnyckeln som kan öppna alla lås mot nyckeln som kan öppna våningen på Sturegatan 36. Nu är det nog bara en sak jag inte tänkt på. Det är eftermiddag och den här lilla pojken kan ju inte vara någon annanstans på väg än hem. Det blir svårt för mig att ta mig in när han redan är hemma men det blir ännu svårare för honom att ta sig in när han inte längre har en riktig nyckel. Jag sätter mig ner på en parkbänk och funderar en stund men vad ska det tjäna till. Det är faktiskt Humlegården jag sätter mig i och där jag sitter kan jag se den lilla pojkens rygg. Han går hemåt.

Jag ger upp, min plan som kändes så enkel hade ett så uppenbart fel. Jag sitter och tittar efter honom tills han gått in genom porten. Han kommer in utan svårigheter tänker jag, han tryckte väl koden. Men ändå kan jag svära på att han stoppade nyckeln i låset. Att det blinkade till när nyckeln vreds runt och träffades av solen. Dörren for upp i alla fall och samma sak gjorde väl pojken. Typisk hisspojke. För dåligt med spring i benen. Jag undrar vilket fönster det kan vara och tittar uppför fasaden för att se om något händer. Inget händer. Dagssvarta fönster reflekterar träden, himlen och molnen. Jag tittar en stund. Molnen är snabba idag och lönnkronorna gungar med fart. Det är rytmiskt och jag lutar mig tillbaka på bänken och börjar slappna av, nästan somna. Då blixtrar det till. Bara en gång. En gång och knappast märkbart om man inte sitter och tittar för att upptäcka någonting. Men jag ser det. Det blixtrar till på femte våningen och sedan är det svart igen. Svart med speglingar av träd, himmel och moln.

Jag plockar upp termosen ur ryggsäcken. Den har en sådan där skruvkork som går att använda som kopp. Kaffe, för jag ska sitta här ett tag. Inte kan jag traska in på Sturegatan 36 i dagsljus. Inte kan jag gå in där så länge jag ingenting vet. Jag ska sitta här och spana på fönstret. Jag ska se om det tänds när det blivit mörkt. Men inget händer däruppe. Inget ljus. Inga fönster öppnas. Med tanke på hur pass lite jag har att förlora går jag till slut fram mot porten. Det är mörkt nu och har börjat regna. Ljusen från bilarna glänser i asfalten och jag ser mig själv i en vattenpöl utanför porten. Jag tänker inte på det då men jag ser bra ut. Jag ser ut att ha hatt, och en riktig rock mot regnet. Jag tar upp nyckeln ur fickan och går in, marmor och mässing. Jag halvspringer uppför trappan de fem våningarna till våningen på Sturegatan 36. Jag har slutat tänka nu och dörren öppnas som om den aldrig gjort något annat. Därinne är det mörkt. Inga kläder i hallen. Efter ett varv i lägenheten blir det tydligare. Här bor ingen familj med ett barn. Här bor jag. Eller någon annan som vet hur ett hem på en sådan här adress bör inredas; någon annan med samma osvikliga känsla för stil har fyllt garderoberna och linneskåpen med det bästa från de bästa skräddarna och väverierna. Ur ett diskret skåp med glasdörrar tar jag fram en flaska konjak och häller upp ett glas. Jag ställer mig vid fönstret och tittar ner i parken. Det har slutat regna men en sista regndroppe rullar ner för glaset, stannar, fortsätter och dör till slut på blecket. Och tittar jag riktigt noga ner mot parken, nästan kisar, kan jag se en liten familj i kläder som en gång varit oslitna. I skor som en gång varit hela. De går fram och tillbaka mellan gatlyktorna. Liksom blinkar därnere. Möter de någon kanske de sträcker fram en hand och frågar om hjälp. Kan ni hjälpa en familj som hamnat på fel sida om ytterdörren. På fel sida om gatan. Snälla.