hägern.

Det står en häger på en sten lite längre ut i vattnet. Jag vet inte att det är en häger men fågelskådarn säger det. Hon har stått där en stund. Ståtligt. Fågelskådarn tittade på henne i kikarn förut men såg inget som jag inte ser nu. Efter en stund när det är klart att hon inte kommer lyfta, inte kommer lyfta på ett tag tittar jag åt andra håll. Det finns öar därute. Öar med lövträd. Jag vet inte nödvändigtvis vilken typ, men jag ser ju att de har löv. Jag är inte såvärst naturintresserad men hon är fin att se på, naturen. De andra är ute i skogen nu. Den ska vara full av svamp såhärårs. Smörsopp, karljohan och kantarellerna. Om en liten stund kommer de tillbaka med svampkorgen. Den kommer inte att vara full men fullare än kräftburarna vi la ut inatt. Men nu är det bara jag. Jag, ölflaskan och boken. Och naturen. Jag lägger ifrån mig boken och ser efter om hägern är kvar. Hon böjer på halsen sådär så att det ser ut som om halsen kommer ut från bröstkorgen, jag vet ju inte ens om de kallar det bröstkorg, fåglarna. Men så ser det ut om man tittar här bakifrån, vilket jag gör. Träden på öarna har börjat klä av sig inför vintern nu. De är inte så fåfänga, träden, de klär av sig för att överleva. Det är något vackert med det. Man vill fråga dem om träden som dör gör det av fåfänga. Vägrade ni klä av sommarskruden? Klorofyllprakten. Vägrade ni tro på löven som susade och grenarna som knakade om kylan som var på väg. Prasslade ni åt dem och skakade på kronorna i tätare stormar och svarade inte vi. Aldrig vi. Vi dör hellre. Och det gjorde ni. Var det fåfänga eller bara ogynsamma förhållanden. Lite torrare i marken där ni stod, lite svårare att slå rot. Det vill jag fråga. Då kommer pojkarna. Svampkorgen är halvfull. De pratar och pratar och jag vänder mig om, ölflaskan just så. Jag vill fråga pojkarna men det är så svårt att prata om de här sakerna. Jag vill titta pojkarna i ögonen och fråga dem om de oroar sig. Fråga om de tror på någonting. Jag håller flaskan uppochner på underläppen, skakar ur den, kastar den. På hägern. Hägern lyfter, trycker undan luften under sig med breda vingar. Den har utsträckt nacke när den ser flaskan krossas mot klippan. Den flyger förbi mig nu och tittar på mig, verkar fråga mig. Med en sån kastarm, kunde inte du ha blivit något bättre? Något bättre än en spoling som kastar tomglas mot hägrar. Om jag ser henne ännu lite djupare i ögonen verkar hon fråga mig något mer. Något som är svårt att återberätta. Något om livet. Hej då hägern, jag vet inte vad som flög i mig.