parklek.

Jag sitter en bit upp i parken med en bok. Jag brukar sitta och läsa här. Här en bit upp i parken där inte så många kan se mig. Det låg en bensinmack här förut som de rev. Jag gick förbi och tittade på hålet i marken. Jag hör barn längre ner i parken nu. Jag lägger ifrån mig boken och tittar ner. Det är ett nytt hål i marken därnere. Mer som ett hål i parken när jag tänker efter. En dagisgård i en park. Jag går in i lägenheten för solen har gått i moln nu. Jag kan förbereda ett mellanmål innan pojken vaknar. Han brukar vakna snart. När han vaknat kan vi gå längre ner i parken. Ta hissen ner. I hissen får han trycka och ibland träffar han rätt knapp, ibland träffar han fler. Då tittar vi ut på alla våningar. Jag frågar om han inte tycker att parken liksom tätnar allteftersom.

Det är grönt häromkring. Bensinmacken passade aldrig riktigt in. Blyfri bensin och miljödiesel i all ära men parken tog över, tömde pumparna och rensade hyllorna med idolsamlingar, kioskdeckare och fruktluktande yoghurtdrycker. Parken började sprida sina frön; sa åt sina träd och växter att ställa sig i motvinden på Gärdet och släppa. Gräset kröp över övergångsställen och kilade genom sprickor i asfalten. Lönnäsor roterade långsamt, långsamt ner bland oljefläckar och ramper. När maskrosmolnen for in genom automatiska dörrar gav macken upp. Senare tyckte parken att det fanns plats för människor. Hus byggdes men parken följde med. Den följde med upp, våningsplan för våningsplan och när den var klar såg den ut som en kulle. En kulle med tre krön.

Pappan och pojken går ut på gatan nu. De vänder sig om och pappan pekar på dagiset en bit in i parken. Där ska du börja om kön är lagom lång. Där ska du gå om parken tillåter. Han böjer sig ner och hukar bredvid pojken och säger, däruppe bland träden satt jag och läste nyss när du sov. Pojken tar ett steg mot trottoarkanten men pappan stoppar honom och visar honom bilarna. Än finns de kvar, än får du stanna på trottoaren, men titta där på asfalten. Är den inte lite grönare än asfalt på andra platser. Är det inte så att små, små grässtrån sticker upp på sina håll. Så är det nog och när pappan kommer ihåg att mellanmålet står kvar på ett bord på en terrass en bit upp i en park vänder han sig om, plockar upp pojken på axlarna och går ner mot hörnet där gamla Värtavägen möter Furusundsgatan. Där ligger en restaurang med en uteservering. Pojken viftar och pekar. Viftar och pekar. Det ser ut som att de behållit bensinpumparna. De har sköljt ur bensinpumparna och om man hoppar ner från axlarna och ber kyparn om ett glas kan man själv få gå fram till pumpen och fylla på. Ett fullt glas med grönaste parkjuice. Grönaste Furujuice på Värtavis.