sjöstad.

Det är mörkt nu. Jag kliver av tvärbanan. Jag är ensam och har åkt för långt. Ända till den där hållplatsen innan bron över vattendraget. Det kanske är en kanal. Här finns ett seveneleven så jag köper cigaretter. En tändare? Frågar hon. Nä, jag har, säger jag. Fast jag har inte det, jag räknar med att i vanlig ordning i stan gå fram till en rökare och be om eld. Har du eld? Det är inte så många kvar och särskilt inte här. Här har alla dagisplats och slutade röka när första barnet kom. Vad är det för förebild att vara, frågar de sig och sitter kvar på jobbet en timme till. Där står en rökare iallafall och ljuspunkten från min cigarett lyser inte direkt upp som en fyr men den lyser upp så man ser mig en kort stund. Liksom i intervaller. Mitt orangea ansikte blinkande i takt med halsbloss och mina steg mot trottoaren. En novembertrottoar som glänser i skenet från gatlyktor. Nya gatlyktor med någon form av modernt ljus. Jag känner inte igen ljusen, inte husen heller. Där, ett hål i fasaden. Som från en spark. Och där, en sockel av granit, men längre upp ett hål i fasaden. Och en död fågel på gatan. Bottenvåningarna är släckta men däruppe lyser det. Däruppe i vardagsrummen. I fyrorna och femmorna lyser det i alla rum utom barnrummen. Jag undrar vad som hände med burspråken och när jag undrat det undrar jag vad som hände med rundgångarna och vrårna. Ingmar Bergmans och Woody Allens rundgångar och skådespelare som kommer in i bild från alla håll. Jag ser mig själv i ett skyltfönster. De som säljer ekologiska surdegar och mjöl från kvarnar med namn har gått hem och har bara min egen spegelbild att erbjuda. Gratis. Intermittent orange hud. Keps fast jag borde nog ha mössa såhärårs.

Jag är vid Luma nu. På väg tillbaka förbi stationerna jag inte gick av på. Det lyser däruppe i fyren. I provrummet. Jag vill inte titta upp. Jag är rädd för att de provar lågenergilampor nu. Grönt ljus. Blått ljus. Fan också. Det bränns på läpparna och hur ska jag hinna få upp en cigg att tända på den gamla om jag redan är på filtret? Jag möter ingen här. De jag skulle mött har gått hem, blippat sig in genom säkra portar och frågat, bor du här? Hissat sig förbi mörka trapphus och låst sin dörr inifrån. Kanske tittar de en gång genom titthålet när de låst.

Där kommer Ingmar Bergman ut. Han frågar om jag vill ha eld för han ska gå och möta Woody Allen längre fram. Manhattan bor han på annars, säger Ingmar. Jag bor i himlen. Alla med dämoner kommer till himlen när de dör. Som en sorts tröstpris. Men det är tråkigt däruppe. Lite för ordnat om du frågar mig. Jag frågar inte honom men han berättar ändå om Fanny och Alexander och den något uppskalade Uppsalalägenheten med möbler något större än naturligt. Han berättar om hur de sprang runt därinne och passagerna och ringdanserna aldrig ville ta slut. Woody kommer fram och pratar om sin exfru i Manhattan och hur hon och hennes nya fru springer in och ut ur bild. In och ut ur rum och vart tog de vägen egentligen? Det är nog så jag vill bo ändå. Jag vill nog bo någonstans där rummet har ett rum till och där jag inte riktigt vet var jag är någonstans fast jag har bott där ett tag nu.

Jag går ut på balkongen. Den ena, och tittar in i mitt vardagsrum, eller är det? Jag tittar in iallafall, först åt ena sedan åt andra hållet och jag tröttnar litegrann och tänder en cigarett igen för här på balkongen har jag sparat en tändare. Mellan blossen när jag inte bländas av glöden ser jag att det regnar på vattnet därnere i kanalen. Men regnar det här? Jag vet inte, jag har ett burspråk över huvudet. Och ett under fötterna. De jag har vid sidorna är mina. De förlänger mina sovrum och vardagsrum och gudvetvad. Har du träffat Gud frågar jag Ingmar för han följde med upp till slut. Han tog med sig Woody och de har kommit ut på balkongen nu. Den är ett uterum mer än en balkong för den är omringad av burspråken. Det säger Woody medan Ingmar svarar så jag får nog inte veta något om Gud idag heller. Skulle du kunna spela in en film här, frågar jag då. Det vet jag inte, svarar de i kör. Men om det inte vore för läget (för långt från Manhattan och för långt från himmelriket) skulle jag nog trivas här. Jag skulle gå in i ett av rummen och komma ut i ett annat och när jag gjort det skulle jag nog sätta mig på balkongen därborta och titta ner. Snett ner mot kanalen, eller är det en sjö. Det skulle inte spela mig så stor roll för jag skulle bara vilja se lite vatten. Lite vatten som kan påminna mig om East River (eller en av himmelrikets hela tiden småporlande nästan stillastående bäckar).

Jaha. De har gått nu, äntligen. Jag sitter kvar. Det glänser lite i mitt undertak därinne. Plåtundertak. En gång var det hamnverksamhet därnere. Jag tycker mig se hur de, trots att klockan passerat midnatt nu, springer fram och tillbaka längs vattnet. Några med last. Några med vingliga ben. Någon med en helt ny blåtira och en kvinna i skenet från en gatlykta har en alldeles för djup urringning för årstiden. Jag undrar om inte hennes ben är bara också. Bara, med en ritad linje längs vaden och knävecket, upp längs låren in under klänningen. Hon står stadigt men han med blåtiran ramlar nu. Han ramlar vid hennes fötter och kysser han dem? Nej. Han somnar. Från hamnpuben flyger en pinnstol och landar bara meter från kajkanten. Ett ben går av och tittar jag noga innan allting släcks ser det ut som en film därnere. En film om en hamn i en storstad vid vattnet. Då riktas strålkastarna upp mot mig. Jag blundar, för de är starka. Men medan jag blundar tror jag att jag vet vad de ser. De ser en man i ett uterum. En ensam man på en balkong mellan burspråk. De ser att caféet på hörnet håller öppet. Ett sådant där café som finns på kontinenter som också serverar små öl på tapp. Öl små nog att drickas såhär sent. Såhär sent en vardag. De släcker strålkastarna och jag är inte längre blind. Gonatt.