du är här.

Var är jag någonstans? Han säger det inte högt men det är ändå som om frågan lämnar munnen och dallrar framför honom en stund. Den svävar som ett rökmoln för han har en cigarett i munnen, dessutom är det kallt. Det är hus omkring men de ger ingen ledtråd. En bit fram delar husen på sig och släpper igenom låg vintersol. När han kommer närmare flyttar de isär lite till och verkar viska något till honom. Kom in. Kom in. Stå inte bara där, stå här istället. Han är inte van vid den här typen av beteende hos hus. Ibland öppnar de dörren och släpper in, men att bli insläppt, nästan inlockad mellan husen är han inte alls van vid. Cigaretten är släckt nu, den ligger på gatan bakom honom, nertrampad, men ur munnen ryker det fortfarande. Det ryker ännu mer när han tar upp händerna till munnen och blåser.

Det ser ut som ett torg vilketsomhelst men det är någonting som får honom att fortsätta. Frågan hänger fortfarande kvar framför honom men om han kisar börjar den forma sig. Röken samlar sig till en slags rökring och han får en känsla av att det inte längre spelar någon roll var han är. Han står vid en skulptur och konst är inget han förstår men att det är en skulptur det syns. Snöplogar eller vågor, eller kanske vingar, men den verkar ha svårt att lyfta. Den verkar liksom fastfrusen i marken som i en mardröm. Oförmögen till ens ett steg. Där står den iallafall och om han tittar lite mer på den ser han efter en stund att han tycker om den. Han känner sympati med skulpturen och går förbi den besluten att lyfta i dess ställe. Lyfta från torget. Lämna kullerstenar under sig och sväva några meter upp. Sväva i blåkall februarihimmel bort från hus och torg. Bort från tegel, sten och asfalt. Han ser allt från ovan en stund och undrar om han bländats för cirklar är allt han ser. Han blinkar. Han landar igen. Livet ska nog upplevas från marken.

Efter en stund bland träd på stigar genom böljande landskap upptäcker han något. Han är inte längre vilse. Han verkar gå i cirklar men känner sig inte längre vilse. Rökringen hänger i luften framför honom, stabil nu. Han ökar takten och får upp lite värme. Bredvid honom porlar om några månader en bäck men nu står den still och väntar på vår. Hårdhudad står den här, helt stilla och manar honom framåt. Fortsätt människa. Fortsätt eller fastna som bäckar om vintern eller konstnärliga utsmyckningar på torg. Då öppnar sig allt i en glänta, träden tar några steg åt sidan och fram kliver ett fält. Han hör musiken då. Och ser ljuset. Det har börjat mörkna men någonstans mitt i musiken lyser en lampa. Under lampan är det varmt och han sätter sig ner, sätter sig ner i en hägring frammanad av frostkungar för att även han ska fastna till slut. Han lyfter igen och tittar ner, ner på en karta. En karta över en park. I kartan en röd prick och under pricken en text.

Du är här, säger den. Du är här.