sommar.

Det börjar regna nu. Liksom sommardugga lite. Vi står i en låda. Lådan står på Medborgarplatsen. Jag tittar ner på botten som långsamt fylls med vatten. Det hade varit bra med ett dräneringshål, tänker jag. Ett hål någonstans i botten och en liten lutning så att vattnet kunde rinna ut. Det regnar ju på sommaren också. Regnbågar. Om jag kunde vända ansiktet uppåt skulle jag nog märka att regnet tilltar. Om jag kunde vrida på mig skulle jag se att de börjar trycka ihop sig på uteserveringarna, trycka ihop sig under parasoll som inte är parasoll längre utan paraplyer. Där springer någon förbi med en tidning över huvudet. Mina fötter om jag har några börjar luckras upp. De kunde gjort oss i något material som klarar väder och vind men det gjorde de inte. Först ska man solblekas sen ska man absorbera vatten, soltorkas, blekas, bli sparkad på av någon som går förbi, vikas på mitten.

Lådan är halvfylld nu och uteserveringarna glesnar. Solen går ner mellan Söderhallarna och Burger King. Någon bakom mig muttrar något om att stå kvar här hela natten. En helt vanlig sommar skulle vi nog ha stängt kontoret och spridit ut oss på olika sommarställen, semesterorter och hemland, men inte i år. I år skulle vi ritas av, extruderas och stå i en låda på gudsförgätna Medborgarplatsen. Medborgerliga rättigheter, fnyser någon längre fram och det slår mig att vi ser ut som färgglada renderingar av ett klassfoto. Världens minsta klass. Solen är nere nu och jag med. Jag skulle vilja se positivt på saken men har ingen ork. Ingen tjocklek. Släpp ut mig tänker jag och börjar välta. Jag börjar välta och tänker på tidiga minnen i livet av morfar och dominospel. Jag rycker upp mig igen och tänker att om jag välter välter alla. Det är ingen bra idé. Bättre isåfall att stå här. Stå här och vänta på soluppgången. Vänta på gatsopare och hösten när någon kommer och samlar ihop oss igen. Det är svårt att vara skalgubbe. Maktlöst. Skrämmande. Lite som att vara barn igen. Vemsomhelst kan närsomhelst plocka upp dig och sätta ner dig varsomhelst. Nå. Nog gnällt. Här står vi iallafall till midjan i sommarregn och har för avsikt att förgylla sommaren med glada färger. Det var nog bättre förr. När Medborgarplatsen var ett kärr. När Södermalm  var obebott och när skalgubbar placerades på flärdfullare platser. Vid ett sommarhus av Le Corbusier, i ett palats av Palladio, vid en villa av Wingårdh. Stryk det sista. Lägg istället till det här. I framtiden kommer skalgubbar att tillverkas i material som tål regn. I material som inte bleks av solen. I material som inte kan gnälla. I framtiden kommer vi att ha rösträtt och då kommer allt se annorlunda ut. Med rösträtt kommer ansvar och då ska ni få se. Då ska vi ta världen med storm.

Nu kommer stormen. Adjö sköna värld, nu blåser vi iväg. Nu sprids vi för vinden som maskrosor i maj. Där är Björns Trädgård. Där, Folkungagatan. Där ser jag Siljaterminalen och Fotografiska. Djurgården skymtar förbi. Och Gåshaga. Vaxholm, Grinda, Gällnö, Möja. Möja. Här vänder vinden och jag börjar torka. Midjan känns inte lika svampig längre och jag tänker på plywoodlådan som står kvar på Medis. På skalgubbskollegorna som spridits åt andra håll. På soluppgången över Ålands hav och hur kallt det skulle bli om jag landade nu. Istället vänder jag och följer strålarna. Följer dansande solstrålar in över fjärdar, holmar och sund. Bryggor, sommarvisten och båthus. Slussar, torg och uteserveringar. Och där. Där i en låda av plywood på Medborgarplatsen har de landat igen. Mina kära skalgubbar. Mina bröder och systrar i världens viktigaste jobb. Att ge lite skala och perspektiv på tillvaron. Maka på er, muttrar jag, maka på er, jag vill landa. Jag vill landa där jag känner mig hemma. Där man kan spotta på mig igen. Där höstregnet kan falla på mig. Där brittsommaren kan hitta mig. Där allt känns tryggt. På ett eller annat sätt som det alltid varit. På Medis. På Söder. I Stockholm. I en liten, liten låda fylld av skalgubbar fyllda av förväntan inför ännu en höst. Skalgubbar som (om de kunnat) rest sig ur lådan och hand i hand tagit sig uppför Götgatan, nerför Götgatan, över Slussen, genom Gamla Stan och rakt genom City till världens vackraste, kortaste, mest enkelriktade gata. Olofsgatan.

Vi ses där. I augusti.