vinter.

De är två nu. D och J kan vi kalla dem. Den ena har skägg och den andra mustasch. På en smal gata går de, mellan husfasader som tycks luta in över gatan. Om de vänder sig om ser de en kyrka. På kyrkogården finns en grav och under stenen ligger en man som var statsminister en gång. Respekterad av många. Om de inte vänder sig om vilket de inte gör och tittar framåt istället, vilket de inte heller gör för de måste se upp för isfläckar, skulle de se ett stort blått hus. Inne i huset finns musik och om vi lyssnar riktigt noga så spelar den för oss, fast vi är någon annanstans. Det är oss de letar efter. Trots att det är söndag är de här. På söndagarna brukar de vila. Spela tennis och fotboll. Den ena med händerna, den andre med fötterna. Sådana är de de här två. Olika som bär. Olika bär. Den ene blå den andre röd. Den enes bröd den andres död, fast inte i det här fallet. Äter den ena bröd gör den andra det också. Oavsett om det är tunnbröd, knäcka eller levang. Jag svamlar alltså men det vi har kommit fram till så här långt är att D och J på något sätt sitter ihop samtidigt som de dras åt olika håll. Vi kan kanske jämföra dem med jorden och månen, ler och långhalm eller Filip och Fredrik. Det har också antytts att de är två men brukar vara fler. Att de letar efter någon eller några. Några som trots att det är söndag har försvunnit. Blivit av. Där är vi nu när vi ställer oss på Olofsgatan en bit ner och ser pojkarna svänga runt ett hörn och försvinna ut i vimlet på Kungsgatan.

Snön faller och bolstrar in Hötorget i vintertystnad. Några taxibilar åker förbi men hörs inte. Hybridmotorer och däck mot snö. De sneddar över gatan där ett övergångsställe brukar synas, de ser ut att prata med varandra. De pratar nog om hur vi bara kunde försvinna. Allt verkade gå så bra. Kunder var nöjda och kom till och med tillbaka. Tillbaka till vår lilla butik på Olofsgatan. Det sitter ingen klocka på dörren men det är känslan man får när någon stampar av sig snön i nischen utanför dörren, öppnar dörren och tittar in. Pling. In i butiken och någon reser sig upp och kollar att kaffet runnit klart och någon annan säger hej vad kan vi få hjälpa till med idag. En dag som den här. En dag vilken som helst. Pling. Ja det går bra. Pling. Det löser vi. Pling. Med nöje. Pling. Välkommen tillbaks. Pling. Pling. Pling-e-ling. Sen var vi borta. Poof. De har letat sedan i fredags när vi verkade försvinna. Nystädad butik och avstängda ritmaskiner. Rosiga kinder och solsken i blick. Borta. Vi var ganska säkra på att det var temporärt, att vi bara behövde en paus. Att vi jobbat förhållandevis hårt brukade inte spela in men det är den där tiden på året när alla kan må bra av en liten paus. Ett litet uppehåll. Men det var ju aldrig meningen att vi skulle försvinna utan att berätta något för någon. D och J ville gärna hitta oss själva. De ville vara säkra på att vi var i säkerhet innan stormen kom. Innan snön föll. Nu faller den. På Hötorget och hela torget ser ut som en sådan där vattenfylld glasbubbla man skakar på och tittar in i. Det är loppis idag. Snön faller på mässingsstakar, vinylskivor, heavy metal-tröjor, julpynt, lovikka-vantar, kastruller och titta där, ett flaskskepp. Ett skepp i en flaska och hur fasen kom det in där men det ser riktigt verklighetstroget ut och ingen skarv på glaset. De tittar på varandra och in i flaskan. Det snöar där inne. Snöar och blåser. Seglen är fyllda med vind, vågorna slår in över relingen och fryser till is när de landar på däck. Skutan ser ut att vara på väg rakt mot en klippa och ingen står vid rodret eller vänta nu, står det en liten liten figur där fastsurrad med finaste björntråd? Han vinkar och verkar skrika något. Och längst upp i masten, en utkikskorg, där står någon och håller sig fast för allt hon är värd. Hon vinkar med armarna när hon vågar släppa taget och gapar och skriker. Ur en lucka på däck tittar en annan upp men dyker ner lika fort igen när en våg slår in på däck. Så försöker han igen och lyckas ta sig upp. Bakom en mast kommer en till, utkiken klättrar ner och till slut står det nio sjömän på däck och räknar till tre. De räknar till tre för att kunna skrika med en röst. D och J står fastfrusna och stirrar in i flaskan. Och så hör de. Musik från det blåa huset på torget och ett rop från inifrån flaskan. Ett två tre, Gå In! Då vaknar de, ger torgmånglaren en tjuga för flaskan och springer mot trappan till det blå huset. Uppför trappan nu och in genom portarna. Vinden viner och snön samlar sig till en sista virvel och kastar igen dörrarna till huset bakom dem. D får en knuff i ryggen av dörren och flaskan flyger nu, i slowmotion flyger den, och J kommer på benen och kastar sig han också. Som en TV-räddning ser det ut när han som ett streck i luften flyger under flaskans vida båge och landar. Han landar och sträcker ut händerna. Han fångar flaskan just när den skulle krossats mot stengolvet. Det är tyst nu. Stormen är utestängd. Då hörs något. Stråkar från ett annat rum och röster som inifrån en flaska. De sätter sig på golvet lutade mot en vägg och tittar in i flaskan. Snön faller inte längre därinne. Havet är blankt och seglen hänger som lakan på tork i stiltje. Från aktern löper en lina ner i vattnet. Ankaret. En jolle är på väg mot en liten ö som inte var där tidigare. Palmer vajar i en knappt märkbar bris och solen står allra längst upp på himlen. De kisar och båten slår i sanden och nio små matroser hoppar både vigt och vant ur jollen och upp på stranden. De vinkar nu, vinkar och ställer sig på rad med fötterna i sanden. De sjunger. Det går inte att höra vad de sjunger men de ser glada ut. D och J tittar på varandra. De var nog aldrig försvunna tänker de. De behövde nog bara komma bort från oss en stund, vara för sig själva en stund, segla ut en storm i en flaska en stund. Ställa sig på en strand på en ö ett tag och sjunga en sång om julen. En sång som inte hörs men som känns och när våra vänner stiger ut på trappan igen har stormen lagt sig och snön också. Den har lagt sig över hela torget, över hela staden och på hela den lilla gatan som leder bort till kyrkan. D och J stoppar flaskan innanför jackan och går den lilla sträckan bort till butiken. De ställer flaskan i fönstret i värmen, slår igång larmet och igen dörren, låser grinden och vänder sig om. Det är mörkt därinne, mörkt härute, men i flaskan, där skiner solen.