måndag

asfaltsblomma.

Det har slutat regna nu. Tankarna är fyllda och diskmaskinen har långsamt börjat tömma dem igen. Det droppar från ett hörn på paviljongens uppvikta tak och de första lunchgästerna har kommit ut tillsammans med solen och börjat trampa den osynliga diagonalen som korsar Östermalmstorg. Solen tittar ner från takåsarna längs torgets södra sida och studsar på regnvåta gatstenar, landar på utsträckta ben under paviljongtaket. Därinne surrar maskinerna nu. Espresso och räksallad ska fram. Det är dagsljust därinne. Dagsljus filtrerat genom takfönstret i norr. 
En Östermalmskråka sätter sig däruppe och knackar på glaset. Någon tittar upp och kråkan vänder sig om. Den har hittat solcellerna på takets sydsida nu. Värme strålar därifrån och kråkan hittar sin förvrängda spegelbild innan den får luft under vingarna och lättar. Lättar på luften som kommer ut ur nocken. Den tar ett varv runt torget och tittar ner på paviljongen som har fyllts med gäster både inne och ute. Några i skuggan på baksidan, någon under utfällt tak, någon i solen, några därinne. Kråkan har svårt att känna igen sig, människorna alldeles för markbundna, för tunga. Men det är något lätt över paviljongen, det gillar han. Den tycks ha landat och intagit sitt hörn på torget, men också vara på väg att lyfta. Som om den vore så fjäderlätt att den oförankrad skulle sväva hitupp till mig. 
Jag dyker istället. Min skugga vindsnabb i diagonalen över torget och slocknar när jag landar på upptorkad sten och hittar en räka under ett bord. Människorna sitter och pratar. Ovanför dem vecklas paviljongen ut som en blomma och samlar upp det blomman behöver. Solljus, direkt och indirekt. Vatten som dagg på kronbladen, att användas senare. En slags fotosyntes som människorna själva hittat på. Lite syntetisk kanske, men väl utförd. Den har ju inte växt ur marken som blomman. Den har ju inte på egen hand brutit stenlagret på torget. Den har placerats här av människorna. Byggts upp, bit för bit av återvunnet material, och landat. Landat som kråkan och brutit stenskiktet som blomman. Det är inget de tänker på, människogästerna. De bara sitter här i skuggan och solen och tuggar. De idisslar inte, men det är något kråkan funderar över när han lättar igen, fastnar i en luftström vid Hedvig Eleonoras kupol och skickas vidare över Dramatentaket till Nybroviken och bort längs Strandvägen. Fotosyntes, tänker han, om de fortsätter såhär är de nog självförsörjande snart, människorna.

Inga kommentarer: