några saker som kan punktera bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund.

1.  SMS
2.  Telefonsamtal
3.  Mejl
4.  Ett glasspaket som du lagt i frysen för att äta vid ett senare tillfälle.
5.  Dörrklockan. Det minst sannolika alternativet eftersom den ytterst sällan ringer, men bara tanken på att den sitter där på dörren och kan ringa närsomhelst gör att bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund lätt går sönder. Det är en bräcklig bubbla. Ungefär som en såpbubbla. Blåst genom ett verktyg av plast format som en lasso, doppad i en blandning av vatten och diskmedel. Den spricker nu och sprider några sista blänkande fragment över fönsterbrädan.

vinteride.

Det är ensamt här nu, men också lite för varmt, så du öppnar ett fönster. Utanför fönstret är det kallare än innanför vilket gör att kalluften rinner in i lägenheten och fyller den underifrån. Först blir du kall om fötterna och efter en stund står du upp till midjan i luft. Du bottnar fortfarande men om du inte stänger snart får du börja simma. Hundsimma över din gamla trasmatta på golvet därnere och som en uppsköljd fisk lägger du huvudet på sned uppe i taket och kippar. Kippar efter den gamla luften som snart inte finns kvar. Kippar, för lägenheten är fylld nu. Du tar ett sista andetag, dyker, simmar längs slitna linoleumgolv mot fönstret. Med dina sista krafter får du tag i handtaget och igen fönstret. Ta några djupa andetag och titta ut. Det brinner därute. Brinner i trädkronor som var gröna igår. Det brinner, men ingen släcker. Dra ner persiennerna och somna. Somna.

man kan ha kakan och äta den.

Det är bara att baka sig en kaka, till exempel sockerkaka, sätta i sig ena halvan och när man gjort det, arkivera den andra. En halva uppäten. En halva kvar. Att ha hela kakan och äta hela kakan är betydligt svårare och kräver mer träning.

sarumans ursäkt.

"Jag är ledsen," sa han. 

Det lät verkligen som han menade det också. För bara några dagar sedan hade vi stått utanför hans hus, hans jättehöga stentorn. Ja, det såg ut som om man tagit ett berg, knackat bort allt utom en vertikal cylinder på omkring hundrasextio meters höjd, lite större diameter nertill än upptill, konisk, fast bara en aning. Den verkade ihålig också för långt däruppe i ett litet fönster stod Saruman och gormade om ögon som ser allt och dåraktiga försök att kaxa upp sig. Vi tröttnade lite på att han gormade så mycket, han verkade nästan inte vara vid sina sinnens fulla bruk, så vi gick därifrån. Lite senare på vår promenad träffade vi en kung som såg ut att ha någon form av långt gången starr. Hans skägg var ovårdat också och han pratade liksom lite otydligt och argt. Som om hela världen var emot honom när vi mest kom dit för att fråga om vi kunde hjälpa till med något. Vi såg väl i och för sig lite hotfulla ut. Mycket läder, skägg, trollstavar och märkliga hattar. Utanför dörren hade vi just lämnat ett veritabelt berg av smidda vapen. Svärd och dylikt. Du förstår. En hotfull situation. Ingen gillar att bli kritiserad inför publik heller. Gandalf kritiserade kungen ganska öppet vilket gjorde att den gamle kungen intog försvarsställning. Vi stod iallafall därbakom och gav samtycke till kritiken. Skägg i ansikten, mössor i hand. En på det hela taget ganska fruktlös situation. Bredvid sig hade kungen en person som inte alltid talade sanning. Han viskade osanningar i öronen på kungen så Gandalf sa åt honom att hålla tyst. 

"Tyst med dig," sa Gandalf. Det var då Saruman klev in. Han hade följt efter oss. Över berg och genom skogar, över fält och hedar. Genom dagar och nätter. Ja han ville inte bli långrandig och tråka ut oss genom att förklara på vilket sätt han kommit hit. Han ville bara be om ursäkt.

"Jag är ledsen," sa han, "det blev helt och hållet fel häromdagen. Jag stod däruppe i mitt jättehöga hus och gormade. Ni stod därnere och frågade om jag inte kunde komma ut eller ni komma upp så att vi kunde prata i lite mer normal samtalston. Men det gick inte alls. Jag bara gormade."

"Ja, det var lite enformigt," sa jag, och tittade lite misstänksamt på honom. Var det en riktig ursäkt vi stod och bevittnade eller hade han ytterligare trick i rockärmen. Han hade rockärm i all fall. Så mycket stod klart. Rockärmar som en gång varit vita hade nu en gråaktig ton. Den såg nästan smutsig ut rocken. Gandalf sa ingenting. Han stod bara och väntade i sin överexponerat vita rock. Möjligen drog han sig lite i skägget och sa "hmm, hm" som om han funderade på något förhållandevis invecklat. 

"Jamen, det är inte så lätt för mig heller," sa Saruman, "Gandalf lyssnade på mig en gång i tiden. Jag var oerhört smart och påläst och om han behövde lösningen på ett problem var det mig han red iväg till. Så har det alltid varit. Men sen kom ni indundrande där, hela brokiga skaran med en självlysande kaftan i täten. Jag tittade ner på min solkiga klädnad och blev lite avundsjuk helt enkelt. Det är inte så lätt att erkänna men det var nog avundsjuka som gjorde att jag gormade så. Förlåt." Han tittade på oss en efter en och letade efter förlåt i våra ögon. Jag gnuggade mig lite i mina för vad skulle jag annars göra av händerna. Hela situationen var lite olustig på gränsen till pinsam men jag ville inte vara småsint när någon gjort sig så stort besvär för att få lite förlåtelse så jag spottade i handen, sträckte fram den och sa, "vänner?". 

De andra tittade på mig men gjorde efter en stund ungefär likadant efter deras olika seder och bruk. Det tog inte såvärst lång stund innan vi satt där allihop i kungens sal och skålade i vin och rökte tobak ur extraordinärt långa pipor. Kungen var också med och fasen om inte ögonen såg lite mindre grå ut och jag tror att han drog ett skämt också men det kan jag minnas fel. Aragorn satt lite tillbakalutad utan att säga såvärst mycket, men vi andra sjöng och dansade runt på borden som om allt skulle ordna sig till slut. Och det blev ju betydligt smidigare med Saruman på vår sida. Tänk bara alla orcher han grävt upp som nu skulle fajtas för oss. Och oron för att ha någon bakom sig hela vägen till Mordor. Någon bakom sig som man inte kan lita på. Den oron var ju som bortblåst nu. Jag tittade på Saruman, log mitt bästa leende och höjde mitt vinglas. 

"Skål Saruman."

högvatten.

Karin kommer idag. Det är bara några timmar kvar om man räknar. Inger står och diskar, lite för mycket lödder i vattnet tycker hon. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon sköljer en kopp, sköljvattnet löddras, och tvingar sig att lyssna på Astrid. Astrid har legat vid hennes fötter med nosen vid vattenskålen och gnytt sedan hon började diska. Hon gör det allt oftare. Gnyr alltså. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man på övertid. Kanske är det hennes mage igen eller något nytt nu. Hon vill gå till veterinären men får nog vänta till nästa pensionsutbetalning. ”Såja”, säger hon, böjer sig ner och kliar Astrid bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade. De kan varandra. Hon ställer koppen i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrids öra. Astrid lyfter på ena ögonbrynet och gnyr igen. Utanför fönstret har rosenbusken slagit ut. Den täcker halva fönstret nu men det går fortfarande att se kyrkan längre bort. Gotlands högsta.

Övervåningen är färdigstädad. Den används inte så mycket men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmsovansidor. Tavlorna är polerade och tillbakahängda. Madrasser piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Hon sover därnere nu men när Stig levde sov de häruppe. I rummet med fönster mot havet. Det går att se havet om vattnet står högt och hon ställer sig på tå. Hon gör det nu och spanar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glasytan är fet och ovanpå ramen ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser sedan lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden. Men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Inte så konstigt. Antingen har huset stigit av den förlorade vikten på väggen eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt dethär. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se.

”Kom Astrid”, säger hon och klappar med handen på låret. Astrid reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund. Hon klappar på låret igen. Astrid kommer upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Hennes päls är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Det mesta av aggressiviteten i ögonen borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu, men det är samma runda som det alltid varit. Vildapeln, komposten, ensamma enen, utsidan av dasset, cykelstället... Hon står och tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Vem ska hon oroa sig för? Vem ska få upp henne ur sängen? Vem ska slicka henne på handen? En bil kör förbi. Det är inte så många kvar i Augusti. Hon går upp på vägen mot busshållplatsen. Hon förstår inte tabellen. Alla datum och alla förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin kommer med båten kvart i två har hon sagt och tar en buss halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Men det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sätta sig vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra.

De kramar om varandra. Kramar har en särskild tyngd för den som inte kramar ofta. Som en elektricitet, och i fickan ligger nyckeln till skrivbordslådan och bränner igen. ”Det låter som om havet kommit närmare”, säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Hon ler tillbaks och säger att hon inte vet om havet kommit närmare eller om världen blivit lite mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever något större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin, mycket kan hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. När Karin går och lägger sig i gästrummet minns hon förra gången hon var här. Hon hade bara ledigt en vecka den sommaren. Hela veckan var hon i huset med Inger och Stig. På kvällarna grillade de och på dagarna låg de utspridda i skuggor med böcker. Det var nog en varm kväll med mycket vin som Stig somnade i en solstol och de bar upp honom till sovrummet. Hon och Inger skulle sätta sig i köket och tömma den sista vinflaskan. På väg ut fnissande som skolflickor stötte Inger till ett fotografi som föll till golvet. Hon lyfte genast tillbaka det igen, men höll det i handen en stund och strök över glasytan och så vände hon sig mot Karin och nickade. ”Gonatt Karin”, sa hon, allvarlig nu, och ledde mig ut och stängde dörren. Nästa morgon åkte jag hem.

Inger går ut med Astrid. Hon tittar upp i trappan när hon kommer in. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på ett nattlinne och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Kanske av gammal vana. Hon tar ett trappsteg till. På väg upp nu. Det är mörkt och Karin verkar sova. Hon lägger sig i sängen. Bredvid. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon andas inte. Vattnet har stigit lite till nu. Nerevåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.

romeo.

Han går fram till baren igen. Bara en öl till. Sedan kommer han att framträda som ett foto i framkallningsvätska. Hon ser honom inte än men snart. Hon tittar på en punkt strax bakom honom och det stör honom litegrann. Han sträcker på sig och känner irritationen krypa. Flyttar huvudet fram och tillbaka som en boxare och sträcker på sig. Han kan väl inte vara osynlig. Han skakar undan irritationen och ersätter den med en förklaring. Han som pratar med henne tråkar ut henne så hon dagdrömmer. Hon tittar inåt. Hon drömmer. Så måste det vara.

En öl. Du säger det ganska högt och håller upp ett finger. Bartendern häller upp en öl och du ska just ge honom ditt kort när personen bredvid dig tar emot ölen och du undrar igen varför du inte riktigt syns. Aha. Han var före. Så var det säkert. En öl. Du tycker att du har ögonkontakt så du vickar med din andra hand, som om du höll ett glas i den. Den andra handen håller upp ett finger och ditt kort så nu ska de väl förstå att du vill spendera. De knuffar på dig nu. Från sidan och bakifrån så du håller emot lite. En sur min däråt och en liten knuff däråt. Ett stadigt tag i baren med ena handen och kortet i den andra. Nu kom någon in mellan korthanden och baren. Fan också. Trycka tillbaks. In med korthandens armbåge på baren igen. Nu ser han dig. En öl! Någon stöter till och nu är kortet på golvet. Du ska böja dig men glider bort från baren istället. Som en slags inverterad stage dive känns det, lite förnedrande. Kortet ligger därframme någonstans under fötter som trampar och ölen är någon annans nu.

Var är hon? Där. Hon står och skrattar. Det måste vara för att inte verka dryg. Det är nog för att snabbare bli av med honom. Ser han inte lite kletig ut? Jo. Skäggstubb alldeles för lagom lång, som hade han planerat att gå ut lite för länge. Som om han bara kan gå ut var tredje eller var fjärde dag. Han har något i håret också och han gapar och garvar och pratar lite för högt. Det är nog både tandtråd och munskölj. Morgon, middag, kväll. Sliskig typ. Det måste hon tycka. Fast hon trycker sig lite närmare när hon skrattar nu. Lägger en hand på hans uppkavlade arm. Håller kvar den en stund. Det är trångt i baren, hon har nog svårt att röra sig. Så är det nog. Hey! Det där är min tå. Mhm. Och det där är min öl. 

Han har tittat på mig ett tag nu. Han var borta en stund men dök plötsligt upp igen. Som om han varit på golvet ett tag. På golvet. Och den här jävla tönten. Tredagarsstubb och kladd i håret. Munsköljer säkert. Så jäkla hög volym här. Pumpig dansmusik i ena örat och kladdig smörja i andra. Om jag skrattar såhär högt och lite härligt och kanske tillochmed lägger en hand på hans arm. Kan jag glömma allt då? Kan jag få honom att sluta prata? Kan jag komma härifrån? Det dunkar i huvudet. Jaha, en ny drink i handen igen. Var kommer de ifrån? Förlåt, jag måste pudra näsan. Hejdå tredagarsstubb.

Vart tog hon vägen? Där, tredagarsstubben är ensam.. Ack, om jag ändå hade vett, muskler och lite mer mod än ett marsvin. Då skulle jag nog gå fram till honom och kanske ställa mig lite för nära, säga något sjukt coolt om skäggstubb och Don Johnson. Jag skulle vara lite längre än honom också. Sen skulle jag fråga vart hon gick. Tjejen som tröttnade på honom. Ja hon. Vart gick hon? Vafan vill du, säger han då. Som om jag faktiskt gått dit och frågat honom. Det har jag väl inte? Eller? Här ligger jag iallafall på golvet. Näsan, check. Han har nog bara puttat mig. Jag ska nog krypa iväg nu. Det känns mindre trångt härnere och lättare att komma fram. Men svaghet då. Det kanske är den jag ska visa henne. Jag har ju massor. Där står jag som vanligt och tuppar mig i baren och går fram till vilt främmande muskelknuttar med skägg och blir puttad och ligger här på golvet och undrar hur jag ska ta mig upp eller om det ens är önskvärt. Det kanske är här jag hör hemma och det kanske inte ens är synd. Så jäkla kul är det inte i huvudhöjd. Öl har jag fått tillräckligt. Armbågar, tack så mycket. Obesvarade blickar, yes, det räcker nu. Romeo kallar de mig förresten. Jag brukar inte prata om det men nu ligger jag här på golvet så djupare kommer jag ju inte. Romeo för att jag alltid vill så mycket. Romeo för att jag aldrig förstår var gränsen går. Romeo för att jag dricker en öl till och samlar för mycket självförtroende. Romeo för alla oavslutade raggningsrepliker. Romeo för att jag vill ha lite värme.

Hon kommer ut från toan. Nypudrad. Var är han? Hon känner sig lite osedd efter att ha haft hans blick på sig hela kvällen. Tänk om han är lite annorlunda. Lite mindre tupp. Tänk om man fick ta hand om någon litegrann istället för att undra var drinkarna kommer ifrån på löpande band. Berätta ett eget skämt istället för att fejkskratta åt ett dåligt. Vad gjorde han på golvet? Musiken är nog ännu högre nu. Glasen ännu fullare. Armbågarna vassare. Där är garderoben. Där är dörren. Där är trottoaren. Ett djupt andetag genom näsan. Det finns luft härute. Där står en taxi men hon ska nog gå, stilettklackar i handen. Barfota. Det har slutat regna men trottoaren är fortfarande fuktig och luften luktar blöt asfalt. Hon stannar vid övergångsstället en bit bort. En bil kör förbi och missar en vattenpöl. Hon vänder sig om och någon kommer ut från klubben på knä. Liksom ålar sig ut mellan benen på rökarna där.

Du kryper ut. Du ser dig om. Du tittar upp och lite aska från en cigarett landar på din kind så du viftar bort den. Kryp vidare nu. Inte långt kvar. Lyssna inte på skratten. Bara kryp. Inga fler styrkeprov. Från och med nu, ödmjukhet och ärlighet. Och lite svaghet. Vad kan du förlora. Ingenting. Kryp en bit till och vinka. Vad väntar du på. Hon står ju därborta och väntar på grön gubbe. Hon står ju därborta och väntar på dig. Hon vill bara att du kryper dit, nickar försynt, väntar så att hon får en syl i vädret. Var dig själv nu för guds skull. Inget mer larv. Nej, vad gör du? Res dig inte. Res dig inte. Kryp. Lägg dig på rygg, du är framme nu. Titta upp i hennes ansikte och säg ingenting alls, men le. Le ditt eget leende. Det som du glömt. Det som inte betyder någonting. Inte betyder någonting förutom att du ligger här på marken, lite blöt på ryggen, lite förnedrad. Nykter nu. Le för bövelen. Hon ler ju mot dig.

pannkaka.

Nästa grej är vintern. Ja, efter hösten då. Den kan verka lite oöverstiglig, ointaglig, vintern. Det kan verka som att när den väl börjat kommer den inte ta slut. Inte alls som sommaren som tar slut för jämnan. Det kan kännas som att när man trodde att man klarat det värsta, säg i mitten av januari någon gång när du redan pulsat genom trögflytande vatten i två månader, när din tjugominuterspromenad till dit du ska känts som ett maratonlopp över alperna i flera veckor. Då har man inte alls klarat det värsta. Då har det bara börjat. Då bleknar fortfarande ditt stackars skinn, då går solen fortfarande ner strax efter lunch, då lägger sig is-, snö-, slask- och vattenlagret fortfarande decimetertjockt på din promenadväg. Då är du litegrann inne på att ge upp. På att som björnarna stänga av de oviktigaste funktionerna och bara leva på fettet från din nu omfångsrika midja. Din obefintliga, överbefintliga, fiskfärgade midvintermidja. Om man ser den på det viset kan den verka lite lång, vintern.

Åttio, Nittio eller kanske Hundra vintrar ska det bli totalt. Som antal betraktat är det inte så många. Ta fram ditt gamla hopprep och hoppa åttio gånger. Det gick ju galant. Prova nittio armhävningar, lite svårt men med träning ska det nog gå. Åttiofem sidor i en bok, avklarat på en långlunch. Hundra åkarbrasor. Det var väl inte så jobbigt. Eller sjuttioåtta hjärtslag. Vad klagade du på hela tiden egentligen. Nu är det hursomhelst slut. Något du vill ändra på? Kanske en vinter till. En öl till med någon du tycker om. Eller en liten stund ensam i lugn och ro. En sista hamburgare. Eller tio. En sån där helt perfekt pannkaka som när den landar igen efter luftrotationen i slowmotion inte har ett veck du behöver rätta till, inte för ljus, inte för mörk. Inte för varm så att grädden smälter. Inte för kall, inte för tjock, inte för tunn. En sån pannkaka vill du ha.

sommar.

Det börjar regna nu. Liksom sommardugga lite. Vi står i en låda. Lådan står på Medborgarplatsen. Jag tittar ner på botten som långsamt fylls med vatten. Det hade varit bra med ett dräneringshål, tänker jag. Ett hål någonstans i botten och en liten lutning så att vattnet kunde rinna ut. Det regnar ju på sommaren också. Regnbågar. Om jag kunde vända ansiktet uppåt skulle jag nog märka att regnet tilltar. Om jag kunde vrida på mig skulle jag se att de börjar trycka ihop sig på uteserveringarna, trycka ihop sig under parasoll som inte är parasoll längre utan paraplyer. Där springer någon förbi med en tidning över huvudet. Mina fötter om jag har några börjar luckras upp. De kunde gjort oss i något material som klarar väder och vind men det gjorde de inte. Först ska man solblekas sen ska man absorbera vatten, soltorkas, blekas, bli sparkad på av någon som går förbi, vikas på mitten.

Lådan är halvfylld nu och uteserveringarna glesnar. Solen går ner mellan Söderhallarna och Burger King. Någon bakom mig muttrar något om att stå kvar här hela natten. En helt vanlig sommar skulle vi nog ha stängt kontoret och spridit ut oss på olika sommarställen, semesterorter och hemland, men inte i år. I år skulle vi ritas av, extruderas och stå i en låda på gudsförgätna Medborgarplatsen. Medborgerliga rättigheter, fnyser någon längre fram och det slår mig att vi ser ut som färgglada renderingar av ett klassfoto. Världens minsta klass. Solen är nere nu och jag med. Jag skulle vilja se positivt på saken men har ingen ork. Ingen tjocklek. Släpp ut mig tänker jag och börjar välta. Jag börjar välta och tänker på tidiga minnen i livet av morfar och dominospel. Jag rycker upp mig igen och tänker att om jag välter välter alla. Det är ingen bra idé. Bättre isåfall att stå här. Stå här och vänta på soluppgången. Vänta på gatsopare och hösten när någon kommer och samlar ihop oss igen. Det är svårt att vara skalgubbe. Maktlöst. Skrämmande. Lite som att vara barn igen. Vemsomhelst kan närsomhelst plocka upp dig och sätta ner dig varsomhelst. Nå. Nog gnällt. Här står vi iallafall till midjan i sommarregn och har för avsikt att förgylla sommaren med glada färger. Det var nog bättre förr. När Medborgarplatsen var ett kärr. När Södermalm  var obebott och när skalgubbar placerades på flärdfullare platser. Vid ett sommarhus av Le Corbusier, i ett palats av Palladio, vid en villa av Wingårdh. Stryk det sista. Lägg istället till det här. I framtiden kommer skalgubbar att tillverkas i material som tål regn. I material som inte bleks av solen. I material som inte kan gnälla. I framtiden kommer vi att ha rösträtt och då kommer allt se annorlunda ut. Med rösträtt kommer ansvar och då ska ni få se. Då ska vi ta världen med storm.

Nu kommer stormen. Adjö sköna värld, nu blåser vi iväg. Nu sprids vi för vinden som maskrosor i maj. Där är Björns Trädgård. Där, Folkungagatan. Där ser jag Siljaterminalen och Fotografiska. Djurgården skymtar förbi. Och Gåshaga. Vaxholm, Grinda, Gällnö, Möja. Möja. Här vänder vinden och jag börjar torka. Midjan känns inte lika svampig längre och jag tänker på plywoodlådan som står kvar på Medis. På skalgubbskollegorna som spridits åt andra håll. På soluppgången över Ålands hav och hur kallt det skulle bli om jag landade nu. Istället vänder jag och följer strålarna. Följer dansande solstrålar in över fjärdar, holmar och sund. Bryggor, sommarvisten och båthus. Slussar, torg och uteserveringar. Och där. Där i en låda av plywood på Medborgarplatsen har de landat igen. Mina kära skalgubbar. Mina bröder och systrar i världens viktigaste jobb. Att ge lite skala och perspektiv på tillvaron. Maka på er, muttrar jag, maka på er, jag vill landa. Jag vill landa där jag känner mig hemma. Där man kan spotta på mig igen. Där höstregnet kan falla på mig. Där brittsommaren kan hitta mig. Där allt känns tryggt. På ett eller annat sätt som det alltid varit. På Medis. På Söder. I Stockholm. I en liten, liten låda fylld av skalgubbar fyllda av förväntan inför ännu en höst. Skalgubbar som (om de kunnat) rest sig ur lådan och hand i hand tagit sig uppför Götgatan, nerför Götgatan, över Slussen, genom Gamla Stan och rakt genom City till världens vackraste, kortaste, mest enkelriktade gata. Olofsgatan.

Vi ses där. I augusti.

drömlåda.

Den första julen hade hans butik bara varit öppen en månad eller så. Han missade det mesta av julhandeln för hans inrättning låg, såattsäga, om hörnet. De sista dagarna före jul kom dock några sistaminutenkunder som behövde hans hjälp. Eftersom de var sent ute kunde hans goda råd och erfarenhet inom området vara dem till hjälp. De såg helt enkelt inte klart och behövde en expert. Nå. Låt oss återkomma till hans område men konstatera att det inte rör sig om dagligvaror, förbrukningsvaror eller något som står att finna i någon annan butik. Låt oss konstatera att vår mans lilla affärsverksamhet är av det unika slaget.

Ställ dig nu på gatan framför skyltfönstret och titta åt höger istället för in i butiken. Du ser en ström av människor passera på gågatan. Den ligger här intill. De stannar inte. Som ett kilometerlångt godståg i uppförsbacke går de. De ser färglösa ut i mörkret men blinkar lite under gatlyktor. Årets kortaste dag har precis lämnat av till årets längsta natt. Snön faller nog i tjocka dunlika flingor, viktlöst. Du vänder ansiktet uppåt för du vill fånga några på tungan. I ljuset från gatlyktan är snön massiv, som en stor snö istället för många små. Du kan stå ostört här. Ingen rör sig på tvärgatan. Det lyser varmt därinne. En lång, smal butik. Långväggarna täckta med bokhyllor från golv till tak och i mitten ett bord. Ett långsmalt bord fyllt med högar av böcker. Du ser hur det luktar därinne. Du trampar för att skrämma kylan ur tårna. Det hjälper inte men det knarrar på rätt sätt. Längst in bakom en trädisk sitter en man framför en dator. Hans ansikte lyser blått från skärmljuset och händerna vilar på tangentbordet. Han tittar inte upp. Han jobbar.

Det är nästa jul nu och vår mans lilla verksamhet har gömt sig på en tvärgata i ett år. Årets längsta dag är på väg att ta slut när du går förbi fönstret igen. Det är släckt och i ljuset från gatlyktan ser du dig själv i skyltfönstret. Kupa nu händerna mot kallt glas och kila in ansiktet i mellanrummet. Först imma. Sluta andas och vänj ögonen vid kontrasten. Ett långsmalt rum klätt med bokhyllor och ett bokbord. Som att gå in i en bokhylla, tänker du. En stålskylt ovanför dörren hänger på en pinne från fasaden. Den gnisslar av en vindpust men du tittar inte upp. Du förstår ändå. Det ser ut som om det är böcker han säljer, men det är inte böcker alls. Det är drömmar. Drömmar vackert förpackade mellan band av färgglad kartong.

God Jul.

du är här.

Var är jag någonstans? Han säger det inte högt men det är ändå som om frågan lämnar munnen och dallrar framför honom en stund. Den svävar som ett rökmoln för han har en cigarett i munnen, dessutom är det kallt. Det är hus omkring men de ger ingen ledtråd. En bit fram delar husen på sig och släpper igenom låg vintersol. När han kommer närmare flyttar de isär lite till och verkar viska något till honom. Kom in. Kom in. Stå inte bara där, stå här istället. Han är inte van vid den här typen av beteende hos hus. Ibland öppnar de dörren och släpper in, men att bli insläppt, nästan inlockad mellan husen är han inte alls van vid. Cigaretten är släckt nu, den ligger på gatan bakom honom, nertrampad, men ur munnen ryker det fortfarande. Det ryker ännu mer när han tar upp händerna till munnen och blåser.

Det ser ut som ett torg vilketsomhelst men det är någonting som får honom att fortsätta. Frågan hänger fortfarande kvar framför honom men om han kisar börjar den forma sig. Röken samlar sig till en slags rökring och han får en känsla av att det inte längre spelar någon roll var han är. Han står vid en skulptur och konst är inget han förstår men att det är en skulptur det syns. Snöplogar eller vågor, eller kanske vingar, men den verkar ha svårt att lyfta. Den verkar liksom fastfrusen i marken som i en mardröm. Oförmögen till ens ett steg. Där står den iallafall och om han tittar lite mer på den ser han efter en stund att han tycker om den. Han känner sympati med skulpturen och går förbi den besluten att lyfta i dess ställe. Lyfta från torget. Lämna kullerstenar under sig och sväva några meter upp. Sväva i blåkall februarihimmel bort från hus och torg. Bort från tegel, sten och asfalt. Han ser allt från ovan en stund och undrar om han bländats för cirklar är allt han ser. Han blinkar. Han landar igen. Livet ska nog upplevas från marken.

Efter en stund bland träd på stigar genom böljande landskap upptäcker han något. Han är inte längre vilse. Han verkar gå i cirklar men känner sig inte längre vilse. Rökringen hänger i luften framför honom, stabil nu. Han ökar takten och får upp lite värme. Bredvid honom porlar om några månader en bäck men nu står den still och väntar på vår. Hårdhudad står den här, helt stilla och manar honom framåt. Fortsätt människa. Fortsätt eller fastna som bäckar om vintern eller konstnärliga utsmyckningar på torg. Då öppnar sig allt i en glänta, träden tar några steg åt sidan och fram kliver ett fält. Han hör musiken då. Och ser ljuset. Det har börjat mörkna men någonstans mitt i musiken lyser en lampa. Under lampan är det varmt och han sätter sig ner, sätter sig ner i en hägring frammanad av frostkungar för att även han ska fastna till slut. Han lyfter igen och tittar ner, ner på en karta. En karta över en park. I kartan en röd prick och under pricken en text.

Du är här, säger den. Du är här.