mikrofonpojkar.

Istället för att tvinga en giftasvuxen man att sälja kyssar på torg iklädd blott elefantkalsong satte sig några pojkar i ett rum var de pratade högt in i en mikrofon. Delar av resultatet hörs här. Småningom finns allt. En gång gav jag mig ut i världen för att på försök leta upp en samling lika fina pojkar. Efter några år i djungler, öknar, städer och landsbygder gav jag upp. De finaste pojkarna finns här. Tack.

drömhus.

Jag bor vid en liten sjö i skogen. En tjärn. Jag har grävt den själv för att investera i mitt boende, öka värdet på mitt boende, göra bostadskarriär. Jag grävde tjärnen och byggde ut verandan, sedan fällde jag alla lövträd som förstör gräsmattan, bytte gräsmattan och målade om. Till sist bytte jag kök och badrum med hjälp av hantverkare och rotavdrag. Det blev fint. Mitt i tjärnen har jag lämnat ett stycke land, en ö. Jag ska skriva annonsen själv, jag skriver lite ibland. Sneglar på konstformen så att säga. Prövar mina vingar och så vidare. Jag har en del kvar att lära men det har du också så jag tror att det går bra. Du kan gå hem lite tidigare, oskriven annons, och ta en drink. Jag vet inte vart du går, kanske till statt i Sävsjö. Det är närmast.

Låt mig sammanfatta och i viss mån fördjupa. Jag bor strax utanför Sävsjö i mittersta Småland i ett litet/mysigt nyrenoverat hus med sjöutsikt. Sjönära läge om du vill. Mitt i sjön finns en ö med en solstol, det finns ingen skärgårdstrafik men jag har en båt. Jag har det ganska bra här men känner mig ensam. Glänsande kakel och sjöutsikt är fint men jag vill ha en fru, eller åtminstone en vän. Det finns fler vänner utanför skogen, och fruar. Här i skogen finns ingenting förutom myggorna och ett X2000 då och då. Det glömde jag säga, jag bor vid järnvägen, sitter på min ö och ser tågen skramla förbi. X2000 är tyst säger de, men det är från insidan, härute väsnas det mer än du kan tro. Jag ser dem nu, framför datorer, bakom böcker, i samtal och över microvärmda köttfärslimpor i bistron. Sittande, ovetande, svävande ett par meter över marken i ljusets hastighet, eller ljudets. Jag minns inte.

Solen går ner över mina trädtoppar, färgar tjärnen röd (den färgar egentligen himlen röd som i sin tur speglar sig i tjärnens vattenyta, du förstår nog, jag försöker måla upp en bild och då får man skarva lite). Utnyttja sin konstnärliga frihet. Jag sitter på ön, har tagit båten ut, när det slår mig att jag inte kan sitta kvar här. Inte stanna kvar här. Men båten ska vara kvar, den ska vara kvar som en slags installation över drömda drömmar och förlorade budgivningar. Jag ska hoppa i, bryta vattnet, färgas röd som vore själva vattnet rött. Som vore hela världen röd. Jag ska kliva upp på andra sidan och ta en promenad på rälsen. Söderut.

När tåget stannat tittar ni på mig. På min ö. På mina drömda drömmar och väntar, väntar på information från tågpersonalen. Varför har ni stannat här i skogen långt från närmsta station, här i skogen vid ett litet hus med sjöutsikt. Det knastrar nog i högtalarsystemet eller så hörs en ljudsignal (poom) innan det knastrar och en tågpersonal i kör med darr på rösten, skärrade stämband, börjar sjunga. Ni kan inte urskilja melodin men det låter ungefär såhär. En olycka har inträffat och en persons drömmar har drunknat i en självbyggd pool, vi kommer att bli sittande ett slag. Använd tiden till egna drömmar, till egna funderingar kring vad livet kan erbjuda utöver nya köksluckor. Dröm, men glöm inte att snegla åt vänster i tågets färdriktning. Där sitter en ensam människa på en ö, en ö i en sjö, och tittar tillbaka på er och undrar varför ni stannat. Varför ni stannat så långt från närmsta station.

best of.

Här en novell som vunnit tävling (Icakurirens novelltävling i samarbete med Damm förlag och Vulkan.se). Det betyder kanske inte att den är bäst. Titta här, här och kanske här. Eller här. Eller rentav här. Eller här.

kiss.

Mamma och pappa hade ofta gäster hemma. Jag låg och lyssnade på dem efter läggdags. Deras röster växlande mellan mummel och högljutt skrattande, ökande från det ena till det andra allteftersom kvällen gick och det blev allt omöjligare att somna. De drack sprit, det kände jag till, eller åtminstone vin. På den tiden förstod jag inte varför, utan hörde bara en stegrande desperation i rösterna och ett ökat smällande i toalettdörren. För mig var det annorlunda; ett glas mjölk till maten, ett glas jos till frukosten och möjligen en läsk då och då, så det var svårt att förstå varför någon ville fortsätta dricka utan att längre vara törstig. Kalla mig pragmatiker, men det var obegripligt.

Den här gången, som jag minns den, kom jag hem från skolan före både mamma och pappa. Jag var ett nyckelbarn, nyckeln slängande, skavande i en kedja om halsen. Det var min enda nyckel, senare i livet fick jag fler och flyttade dem från halsen till jackfickan. Men det hör inte hit, alls. Jag kom hem först och satte igång. Jag gick till sprithyllan i finrummet och plockade fram den dyraste viskyn (det visste jag inte men det var så det föll sig). Sedan letade jag fram en tomflaska från under diskhon och hällde över innehållet, flaskan var halvfull. Det gjort, tog jag med mig spritflaskan till badrummet och kissade i den. Eftersom jag inte drack så mycket på den tiden nådde jag inte en trovärdig nivå i flaskan, men färgen var finfin. Kunde lura en konnesör, om än inte lukten. Jag gick till köket och drack tre glas mjölk vid köksbordet, nervöst stampande med foten under bordet då jag visste att mamma kunde komma närsomhelst.

Min plan var närmast diabolisk tyckte jag själv. Jag visste att jag skulle bli ertappad. Troligen samma kväll eftersom pappa tog ett glas när han kom hem. Han kom in genom dörren, krängde av sig skor, portfölj och rock i en enda rörelse. Samtidigt som hans hatt landade på hyllan slog dörren igen med ett brak. På vägen in plockade han upp mig med ena armen, hämtade spritflaskan med den andra, pussade mamma på munnen, satte sig på en pinnstol i köket och dundrade flaskan i bordet. Var är mitt glas? kunde han säga, eller, bäst att jag släpper taget om butlern om jag någonsin ska bli serverad ett glas att dricka ur, vill du ha en sup mor? Så höll det på, mamma fnissade åt hans burdusa stil ena dagen och slog honom i huvudet med en såsslev den andra.

Jag visste alltså att jag skulle bli påkommen. Min plan var väl genomtänkt. Jag skulle bli påkommen och i vanlig ordning skickad till mitt rum där jag skulle få stanna till nästa dag. Med eller utan mat beroende på brottets karaktär, dess nivå av ondskefullhet. Jag gömde tomflaskan med det riktiga innehållet i mitt rum, så när jag skulle bli ditskickad skulle jag ha hela kvällen för mig själv och flaskan. Jag skulle erkänna att jag slagit ut spriten i toaletten och det skulle finnas en dold logik som en vuxen skulle förstå. Spriten i toaletten och kisset i spritflaskan. Klart.

Mamma och pappa kom hem och allt gick enligt plan. Tio minuter senare satt jag på min säng. Hungrig och med ringande öron, ingen örfil, men en utskällning som satte sig mer på hörselnerven än på hjärnan den är kopplad till. Flinande ändå efter segern och till minnet av pappas obetalbara min när han öppnade flaskan, hoppade jag ner från sängen och tog fram flaskan ur skrivbordslådan. Jag skruvade av korken och luktade. Hade jag inte sett de vuxna dricka smörjan hade jag aldrig kommit på idén. Lukten ensam var nog för att söva en trähäst tänkte jag då, men stärkt av segern över vuxendomen satte jag flaskan till munnen och drack.

Senare på kvällen kom pappa in på mitt rum, han hade en ostsmörgås i handen. Han mjuknade alltid före mamma och så långt i mitt åttaåriga liv hade jag aldrig somnat hungrig. Han såg mig liggande på golvet med ena handen runt en tom flaska. Jag vill gärna tro att jag såg livlös ut för det var min plan. Min diaboliska plan. Han skulle på vuxnas vis lägga ihop två och två och efter en stund inse att han tagit livet av sin son genom försumligt beteende kring alkoholhaltiga drycker och aldrig förlåta sig själv. När jag hörde hans ljudlösa skrik, hans plötsliga inandning, hans steg in i rummet, hoppade jag upp och vrålade, dansande, luuuurad!

Jag tittade på pappa som hade fått sällskap av mamma i dörröppningen. Pappa fastfrusen i sitt första steg in i rummet, mamma stående i dörröppningen. Ingen av dem skrattade, mamma vände sig om och gick därifrån, pappa stod kvar, ostmacka i munnen, och tittade på mig. Är du hungrig?

privatbostad.

Gå på lägenhetsvisning. Titta på en trea eller en fyra. Det kan vara en femma också bara den ligger en bit över din budget. Arkitektritad eller sjöglimt, kanske terrass eller rentav kök som inte är IKEA. Marbodal duger inte heller, showroom på Östermalm ska köket ha och allt ska glänsa lite mer än det brukar och bänkskivan ska vara rostfri fast inte med kant men det kan vara marmor också. Hälsa på mäklaren, le och se intresserad ut och skriv ditt namn i hans pärm. Han har kostym förstås, men inte en dyr en, bara en som ser dyr ut. Skorna lite spetsiga, mäklaren följer trend men inte slaviskt. Ligger strax efter täten, sneglar på Peter Jihde. Han tittar på dig och bedömer om ditt namn kommer vara med i toppstriden. Kanske ett ingångsbud tänker han. Kanske.

Gå runt i lägenheten. Titta på detaljer. Duktiga hantverkare eller kommer något rasa när du vänder dig om? Ta fram en tumstock (eller måttband beroende på vilken bild du vill förmedla). Nicka förstående när du ser något ovanligt, det kan vara en dörr med dolda gångjärn eller det kanske saknas dörrar helt och hållet (öppen planlösning). Ta nu ett mått på en plats där din gamla soffa skulle kunna stå. Ta ett mått till. Fundera högljutt mumlande över köket och om det har tillräckligt med utrymme. Fundera över förvaring när någon hör. Stå helt stilla en stund och betrakta något som verkar viktigt och snegla till höger och vänster för att se om någon börjar titta efter samma sak. Ett par i trettisjuårsåldern med ett barn på väg ställer sig bredvid men säger ingenting, de nickar bara och tittar på varandra. Snyggt hörn. När du tror att du visat att du sett allt, börja leta efter skrymslen. De kan vara svåra att hitta, moderna lägenheter särskilt de arkitektritade med sjöglimt saknar ibland skrymslen. Titta ändå, du kommer åtminstone se ut som att du tittar med avsikt, du kommer se ut som att du vet vad du gör. Öppna en garderob, öppna ett kylskåp, titta i ett medicinskåp och lyft på ett överlakan. Om sängen står på ben, kolla under den. Du letar efter lämpliga platser att gömma dig på när visningen tar slut. Det trettisjuåriga paret med ett barn på väg går ut genom dörren efter att ha uttalat sitt intresse för lägenheten, kunde mäklaren höra av sig om hur det går vid budgivningen, vi är intresserade. Paret i medelåldern som sålt sin villa tar ett sista varv och säger några ord till mäklaren, är den här väggen bärande, är det stambytt?

Du tittar från under sängen, fötter med skor. Du tänker att du gillar skor i hemmamiljö. Skor på golv som klicketiklackar och fjompfjompar och någon strumpa som ljudlöst tar ett sista varv innan den tar på sig skor som den lämnat vid dörren, ovant. Inte van att gå in med skor, glömde kolla hur de andra gjort. Strumpan vänder sig till mäklaren, ursäktande, menande står han framför mäklaren och förklarar omständligt varför han lämnat skorna i tamburen. Fint golv det här. Det kommer hålla ett tag, vad är det för takhöjd?

Mäklaren säger hej till de sista, jag hör av mig (per SMS). Han stoppar undan sin lilla pekstav till sin lilla telefon med pekskärm och stoppar telefonen i kavajinnerfickan. Han går ett varv i lägenheten, plockar upp ett litet skräp och går ut genom dörren. Låser. Du är lite besviken, trodde att mäklare passade på när de var ensamma. Hoppa i sängen, ta en drink, kissa i en blomkruka. Ingenting. Han stänger bara dörren.

Kryp ut från ditt gömställe, gå ett varv. Kissa i en blomkruka. Leta nu upp barskåpet och ta en drink, snåla inte det är inte din sprit. Med paraplydrink i hand sätt dig på terrassen och titta ut. Glimta sjön. Fis högt och lyssna efter grannljud. Titta ner i ditt knä och upptäck att du blivit dammig när du låg under sängen. Damma av. Bli lite otålig och gå in igen. Öppna alla skåp och låt dem stå öppna, leta efter konstiga saker och vanliga saker. Böcker om sex. Böcker om självförverkligande. Mat med utgånget bästföredatum och mat med lågt GI. Vattna alla växter, känn dig som hemma. Ta ut en bok om Albert Speer och upptäck att du måste gå på toaletten. Ta med boken och sätt dig på toaletten, lås inte dörren. Sitt där ett tag och upptäck att du lämnat spår mot vitt porslin men fundera inte mer på det. Glöm att tvätta händerna. Lyft på lakanen i sovrummet och vänd på madrassen, märken? Lägg dig en stund och läs ett par sidor i boken som ligger överst. Upptäck att du läser skräp med snyggt omslag och lägg tillbaka den, snett. Rulla tummarna en stund.

Öppna kylskåpet och leta fram leverpastej och gurka, de har det. Hitta knäckebröd i ett skafferi och ordna en macka. Gå tillbaka till sängen och ät din macka där. Smula lite. Smaska tillochmed, vem bryr sig. Lyssna när en nyckel sätts i låset och dörren öppnas. Smaska lite tystare men rör dig inte. Vänta tills de gått in i vardagsrummet med öppen planlösning mot köket, högt i tak. Rulla ner från sängen men göm dig inte under den, få lite panik men ät upp mackan eftersom du fortfarande är hungrig. De undrar hur det gick på visningen och spekulerar ett tag, häller upp en visky och en vermut med is. Du tycker att de spekulerar fel och går ut och berättar hur det gick samtidigt som du kommer ihåg att du inte borde vara där alls. De säger vafan och vaihelvete och du kommer inte på något svar. Jag ska nog gå nu säger du, fint golv lägger du till, och högt i tak. Jag hör av mig (per SMS).

Gå ut ganska fort genom dörren stäng den hårt som vore den din egen luta dig mot den från utsidan och andas. Andas snabbt, hyperventilera och känn hjärtat som vill hoppa ut och springa ner för trapporna, men stå kvar. Ta fram tidningen ur din innerficka och leta upp en ny visning, helst idag. Allra helst med sjöglimt, du har alltid velat glimta en sjö.

dåligt underbyggd kritik rörande svenskars dålighet.

Vi satt och pratade en väninna och jag. Jag om någon gammal käpphäst, exempelvis att svenska skådespelare är sämre än andra. Sämre än andra länders skådespelare men även sämre än övriga yrkesutövare i Sverige, möjligen borträknat folkpartistiska politiker. Efter en stund slutade jag prata om min käpphäst och min väninna började prata om någonting annat. Vi satt på Grand Hotels bar, den där man ser vattnet utanför. Och slottet mittemot. När hon pratat en stund slutade jag lyssna och började istället lyssna på vad man sa runt borden intill. Jag var inte ointresserad av min väninna, jag har bara dålig koncentrationsförmåga och problem att fokusera. Nu regnar det ute och jag har suttit inne för länge, sugen att gå ut, men jag är även hungrig och saknar paraply. Det finns ingen mat i kylen och det är dyrt att äta ute, dessutom regnar det men det har jag redan sagt. Små problem som för mig samlar ihop sig som mobbare på en skolgård (Gunnebostängsel mot vägen och tistlar i andra riktningen, ingenstans att fly). Både stanna inne och gå ut har alltså blivit omöjligt, någon kommer hitta mig i hissen om några veckor åkandes planlöst upp och ner. Vilken våning? frågar jag. När fick vi hisskötare? undrar en hyresgäst.

Hursomhelst hörde jag inte ett ord min väninna sa sist vi satt på Grand Hotels bar, den med utsikt över slottet mittemot. Jag nickade ibland och slängde ur mig ett precis och något verkligen blandat med några VA (uppgivet skakande på huvudet åt någon annan människas mycket märkliga beteende). Jag kunde dock fokusera länge nog på mina bordsgrannar för att upptäcka att det alls inte är något fel på svenska skådespelare. Det är svenskarna som är dåliga (inte dåliga på jobbet, vi har Borg, Garbo, Nobel, Kamprad, Sörenstam och Lindgren, alla glatt leende mot oss när vi kommer hem från utlandet). Men dåliga bara. Dåligt underlag för skådespelaren. Jag är förvisso svensk själv men en sak är jag inte - avundsjuk på svenska skådespelare och det material de har att jobba med. Svenskar. Svenskar runt bord på restauranger, i köer till bankomater, runt vattenpölar i gathörn, på slamrande lattefik och längs promenadstråk vid vatten. Alla dåliga. Inte tillräckligt underhållande för den utomstående betraktaren helt enkelt.

Jag sitter i en stol på Grand Hotels bar (den med utsikt) och väntar på min väninna. Jag läser en bok och ser mig om, intellektuellt höjande mitt ena ögonbryn. Svår bok. Svår kille. Jag ska lyssna på min väninna idag. Det blir bra.

spårlös.

Ursäkta, säger någon, vad är det för musik?

Det är klassisk musik. Hennes brytning är polsk.

Han säger ingenting. Han ler för sig själv men visar ingenting utåt och tänker han närmare kommer han nog fram till att han gillar svaret. Som man frågar får man svar. Han går hit varje fredag, ensam. Ett litet mörkt ställe på Tegnérgatan. På väggarna fotografier som ser ut som vore de uppsatta i smyg när en servitris vänt ryggen till och som hade servitrisen sett vad som hänt men ändå låtit dem sitta kvar. En multireligiös person verkar ha bott i lokalen, byggt altare i alla hörn, möblerat med bord och spetsdukar för att, allting färdigställt, stänga dörren utifrån och aldrig komma tillbaka. Han har dock varit förutseende nog att sätta upp en skylt och en meny i fönstret. Senare har folk ställt sig på kö utanför fönstret och med vattnande munnar studerat menyn tills någon fått upp dörren och ställt sig i köket. De som öppnade har inte lämnat lokalen sedan de klev in, vilket medfört att besökaren har en känsla av att befinna sig bland gäster som existerar medan personalen egentligen inte finns. Tittar han efter riktigt noga ser han att deras fötter inte lämnar något avtryck i golvdammet och att deras svar på frågor inte är några svar.

Vad har ni för öl?

Vi har öl av olika sorter, (polsk brytning).

Och innan du hunnit undra har du en öl av olika sort i ditt glas men frågar dig inte hur den hamnade där eller om du tycker om den. Du dricker den bara - sköljer ner din östeuropeiska husmanskost med den - till tonerna av klassisk musik. Ett sådant ställe är det och hit går han varje fredag. Han heter Johan och är kär i en servitris. Hans far är död, men hans mamma lever.

Johan och hans mamma bor tillsammans i en liten lägenhet inte långt från restaurangen. Han går till ett oansenligt arbete varje dag och lyfter en oansenlig lön varje månad. Varje fredag äter han middag (tre rätter) på restaurangen och varje lördag lagar han middag åt sin mor i det lilla köket i deras gemensamma trea. Varsitt rum och ett vardagsrum. I vardagsrummet har de en teve de tittar på varje vardagkväll; de bryr sig inte mycket om vad det tittar på, ibland tittar de inte ens, men ljudet är ett välkommet sällskap då de inte har mycket att prata om längre. Allting uttömt, eller åtminstone utslitet. Hans mamma frågar varför han inte tar hem några vänner. Gäster är alltid välkomna, säger hon. Du är väl inte rädd att din gamla mor ska skämma ut dig inför dina vänner, fortsätter hon. Han är inte rädd, bara ensam, svårigheterna med människor en anledning att han bor med sin gamla mor. Det säger han inte. Han svarar ingenting, och hon säger ingenting heller förrän hon nästa vecka frågar samma sak igen. Du sitter här med mig alldeles för mycket, jag har inte mycket mer att ge, men du är ung och borde komma ut och träffa lite människor i din egen ålder. Tur att du har ditt arbete och vännerna du träffar på fredagkvällarna. Finns det någon särskild vän bland vännerna du träffar? Jag och din far var aldrig särskilt romantiska med varandra, men vi älskade varandra och vi fick dig. Han säger ingenting nu heller. Han tittar på henne, snett leende, och höjer volymen på teven. Han har aldrig känt sig bekväm i sammanhang. Alltid känt sig utlyft ur dem, strax ovanför dem utsträckt i luften med handen under hakan betraktande dem. Sammanhangen. Hovrande däruppe har han betraktat sig själv småpratande med människorna i sammanhangen och inte känt igen sig. Skämts över sig själv men glad att kunna sväva däruppe där luften känns glesare, lättare att andas. Nu är han däruppe igen och undrar varför någon tar sig tiden och besväret att skriva om honom. Undrar om det finns något mer hos honom än det som möter ögat. Undrar om hans förtjusning i servitrisen är en anledning och om det är det som ska få honom att landa igen.

Han har kommit hit många fredagar nu, inte fler än han kan räkna för han har ett kryss i kalendern för varje gång hon serverat honom. Ett kryss för varje gång hon tagit sikte på honom och robotlikt, radiostyrt svävat genom restaurangen till hans hörn och serverat honom.

Smakarebra?

Jo.

Mer har de inte sagt men många gånger. Han undrar om det hjälper att det sagts många gånger och om det ger dem ett eget band som för varje gång knyts lite hårdare kring deras liv. Surras några varv extra och minskar längden mellan dem. För dem lite närmre varandra tills bandet blir ett nystan och de står mitt i nystanet skyddade från omvärlden genom varvtal av garn. Så är det nog inte. Han måste nog säga henne något mer. Jo är fint nog, men det kunde behövas något mer.

Smakarebra?

Jo...

...jag gillar dig.

Hon har vänt sig om, behövde bara en kort paus för att samla upp tallriken och glaset och lägga notan på bordet framför honom, men han undrar om hon inte stannar upp lite. Stannar upp, liksom haltar, innan hon samlar sig igen och fortsätter mot köket. Han lägger pengar på bordet och reser sig för att gå, fullt av folk omkring honom nu. Han skjuter in stolen, ljudlöst under sorlet från fredagsfull restaurang, och går mot dörren. När han vänder sig för att se henne igen, ser han fotspåret i golvdammet. Ett spår. Inga gäster har rört sig och hennes spår till köket kan han inte se, men två steg från där han satt ser han ett ensamt spår. Jag gillar dig, tänker han, öppnar dörren och går ut.

Hon vänder sig om i köket och tittar mot dörren. Hon ser inget särskilt förutom en stängande dörr och ryggen på en regelbunden kund som kommer in varje fredag klockan åtta och går hem varje fredag klockan tio. Hon går fram till där han satt, samlar ihop pengarna han lämnat och tittar ner på golvet. Golvet har ett tjockt lager damm igen trots att hon städar varje morgon. Något är fel med det här stället tänker hon och ser att längre in i lokalen är dammet upprört av fötter från gäster, men här, här mellan platsen han precis lämnat och dörren han precis stängt, inga spår. Inga spår alls.

Förstapris.

Icakurirens novelltävling i samarbete med Damm förlag och Vulkan.se

Juryns Motivering

Spårlös tycks vara skriven av en redan färdig författare.

Gåtfull utan att vara pretentiös, detaljerad utan att bli banal.

Förtätad stämning, och en fullt utvecklad berättelse.

out of print.

‘Scuse me, someone says, what’s the music?

It’s classical music. Her accent is polish.

He doesn’t say anything. He smiles to himself but shows nothing and when he thinks about it he kind of likes the answer. The answer you deserve. He comes here every friday, alone. A small, dark place in Tegnérgatan. On the walls, photographs looking like they’ve been put there behind the waitress’s back, yet as if she saw it happening and let it pass. Some multireligious person must have lived here, building altars in all the corners, furnishing with tables and table cloths, and then, everything done, he closed the door from the outside never coming back. On his way out though, being considerate enough to put a sign and a menu in the window. Later, people lined up outside the window with mouths watering studying the menu till someone opened the door and took charge in the kitchen. Those who opened haven’t left since they came here, making the visitor feel like he’s surrounded by guests that exists but a crew that doesn’t. Looking closely enough he can see that their feet don’t leave a print in the floordust and that their answers to questions aren’t really answers at all.

What kind of beers have you got?

We have beers of different kinds (polish accent).

And before you know it there’s beer of a different kind in your glass but you don’t ask how it got there or if you like it. You just drink it - gulping down your eastern european home cooking with it - to the sound of classical music. That’s the kind of place it is and where he comes every Friday. His name is Jonas and he’s in love with a waitress. His father is dead, but his mother is alive.

Jonas and his mother lives together in a small apartment not far from the restaurant. He goes to an insignificant job every day and draws an insignificant paycheck every month. Every Friday he eats at the restaurant (three courses) and every Saturday he cooks for his mother in the small kitchen in their two bedroom apartment. One room each and a living room. In the living room a television they watch every week night; not caring too much what they watch, sometimes they don’t, but the sound is good company as they don’t talk much anymore. Everything said, or at least worn out. His mother asks him why he won’t bring home any friends. Guests are always welcome, she says, you’re not afraid your old mother’s gonna embarrass you in front of your friends? He is not afraid, merely lonely, his difficulties with people the reason he lives with his mother in the first place. He doesn’t say that. He doesn’t say anything, and she doesn’t say anything until next week once more asking the same thing. You sit around here with me way too much, I don’t have much to give anymore, but you’re young and should get out more, meeting people your own age. Good thing you have your work and your friends to see on Friday nights. Is there anyone special among your friends? Me and your father wasn’t too romantic but we loved each other and we had you. He doesn’t say anything this time either. He looks at her, crooked smile, raising the volume on the television. He never felt comfortable in situations. Always felt lifted out of them, just above them stretched out in thin air, hand under chin contemplating them. The situations. Hovering up there he has contemplated himself chatting with people in the situations, not recognizing himself. Felt embarrassed watching himself but glad to be able to float up there where the air feels thinner, easier to breathe. Now he’s up there again wondering why someone takes time writing about him, wondering if there’s more to him than meets the eye. Wondering if his fondness for the waitress is a reason and if that is what will ground him again.

He has come here many Fridays now, not more than he can count for he has X:ed his calendar every time she served him. An X for every time she sighted him and robotlike, wirelessly hovered through the restaurant to where he sits in a corner and served him.

Taste good?

Yes.

They haven’t said more but many times. He wonders if it helps saying it many times and if it gives them a bond that every time tightens around their lives. Winds a few extra rounds decreasing their distance. Inching them closer to each other until their bond is a ball of yarn and they’re standing in the middle of the ball protected from the world through layers of yarn. It’s probably not the case. He will have to tell her more. Yes is good, but something more might be required.

Taste good?

Yes...

...I like you.

She has turned, only needing the shortest break to pick up his plate, his glass and place the check on the table in front of him, yet he wonders if she doesn’t stop for a second. Stops, kind of limps, before she picks up speed and continues to the kitchen. He puts money on the table and stands up to leave, surrounded now by people. He pushes his chair back, soundlessly through the Friday night hum, and moves to the door. When he turnes to see her again he sees a footprint in the dust. One print. No guests has moved and there is no prints closer to the kitchen, but two steps from where he’s standing he can see one lonely print. I like you, he thinks, opens the door and exits.

She turns around in the kitchen looking at the door. She sees nothing except a closing door and the back of a regular coming in every Friday at eight, leaving every Friday at ten. She walks to his seat, picks up his money and looks to the floor. There’s a thick layer of dust even though she cleans every morning. Something’s wrong with this place, she thinks, and if she looks further into the restaurant the dust is unsettled by the feet of moving guests, but here, here between the seat he’s just left and the door he’s just closed, no prints. No prints at all.

valentine special.

Jag tar en taxi från flygplatsen. Jag tar aldrig taxi, men där har du det, jag tar en taxi. Flygplatsen ligger inte långt utanför den här stan och bussarna går bara två gånger i veckan. Jag förklarar på tyska vart jag ska, eller jag säger hotellnamnet och ett torg på tyska och sätter mig i baksätet. Han frågar mig något men jag förstår inte och tittar ut genom fönstret till höger. Hotel Daniel, säger han då, som var det hans egen idé, och börjar vissla.

Det är alla hjärtans dag och jag är på väg till ett hotell där hon väntar på mig. Jag har inte sett henne på en månad och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men väntar mig allt. Det är inte en dag vi brukade fira. Vi trodde vi var för bra för den, att den inte behövdes. Vi hade alla hjärtans dag alla dagar.

Jag har bokat hotellet. Det såg bra ut på bild och det hade en valentine special vilket innebär utöver rosblad utspridda på sängen, middag i lobbyn. Fondue. Vi får välja kväll, men jag tänker låta henne välja. Jag tror det är deras idé om romantik. Att två och två doppa fingrarna i kokande olja och se varandra djupt i ögonen genom dimman från nyfriterade grytbitar.

Vi är inne i stan nu och jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv tändas och släckas i skyltfönstren. Jag känner inte igen mig. Jag tar upp mobilen hela tiden. Till slut ringer jag och hon svarar. Hon låter glad men lite förkyld och jag undrar om hon är närmare nu än igår eller om avståndet spelar roll. Men jag säger inget. Jag säger att jag längtar och snart ses vi. Vi ska kramas och kramen ska vända allt. Ställa allt på rätt köl igen. Jag ska hålla kvar för liv och lem och jag ska gråta lite för det här känns så stort och nu har vi rundat knuten och är på väg mot samma håll igen. En sån kram ska det vara. Vi får se.

Jag betalar taxichauffören och kliver ut, väskan över axeln, och tittar efter henne. Hotellet är ett gammalt sextitalshus förnyat. Det ser bra ut. Med det har jag inte misslyckats. Jag står där och väntar, vill inte gå in ensam, och spelar upp olika scener på återseendet. Jag ser mig själv utifrån hela tiden, behöver inte en spegel för att veta hur jag ser ut, men använder en för att oroa mig. Sitter kepsen rätt? Är väskan avslappnat eller krampaktigt slängd över axeln? Jag har nog flygplansmat på tänderna, tänker jag, och drar med tungan över framtänderna. Ingenting.

I en av scenerna jag tränat in kommer hon mot mig utan att se mig. Jag väntar tills hon ser mig, hon skiner upp och ökar lite på stegen men springer inte. När jag är säker på att hon sett mig stående, kepsen på svaj och väskan nonchalant över axeln, släpper jag väskan på marken och börjar gå mot henne. Springa nästan. Vi kolliderar lagom hårt och hon viskar något i mitt öra när jag kramar henne som jag aldrig gjort förut. Längre.

Istället ser hon mig inte förrän hon är två steg från mig, hon ler men inte som förr och pussar mig på kinden, medan jag står där, händerna efter sidorna och väskan nonchalant över axeln. Den börjar göra ont.

Jag håller upp dörren för henne. Hon går in före, fram till receptionen. Guten tag, hade ni bokat valentine special? Då kraschlandar nästa scen jag tränat in. Den där hon står i bakgrunden medan jag världsvant betalar för rummet, charmar receptionen och ber dem skicka upp en flaska champagne, eller åtminstone något som bubblar, medan jag bär henne uppför fyra trappor, sparkar upp dörren med foten och slänger henne på sängen. På rosbladen.

Istället går vi upp på rummet som två barn hopfösta av välmenande föräldrar, du kan väl visa henne din legoborg.

Hon lägger sig på sängen, trött, och sopar undan några rosblad. Hon öppnar en tidning hon läst på tåget. Jag känner mig som en liten hund som möter en stor. Gläfsande, cirkulerande runt den stora för att få uppmärksamhet, väl medveten om att jag blir uppäten om jag får den, men vill ha den ändå. Bara lite. Jag frågar om jag får vara en fluga på väggen istället och det får jag väl, och när jag sitter där och tittar med mina fasettögon ser jag tusen bilder av henne.

Alla ler, men ingen av dem ser på mig som förut.

valentine special.

I take a cab from the airport. I never take cabs but there it is, I take a cab. The airport is not far outside this town and the bus is only twice a week. I explain in german were I'm going - well, I say a hotel name and a street name in german - and sit down in the backseat. He asks me something I don't understand so I look out the window to the right. Hotel Daniel, he says, as if it were his idea, and starts whistling.

It's Valentine's day and I'm on my way to a hotel where she's waiting for me. I haven't seen her in a month and don't really know what to expect, but expects everything. It's not a day we used to celebrate, thinking we were to good for it. We had Valentine's day, everyday. I booked the hotel. It looked good in pictures and had a valentine special, wich involves, aside from rose petals on the bed, dinner in the lobby. Fondue. We get to choose which night. I'm going to let her choose. I think it's their idea of romance. To couple up, and while dipping fingers in simmering oil look deep into each others eyes through the mist from frying pieces of meat.

We've entered the city now and I look outside, seeing myself in store windows. I don't recognize myself, picking up my phone all the time. Finally I call and she answers. She sounds happy but with a cold and I wonder whether she's closer now than yesterday or if the distance is even relevant. I don't say anything though. I say I missed her, and see you soon. We're going to hug and this hug is going to turn everything around. Put everything right again. I'm going to hold on for dear life and cry a little because this feels so huge and we have rounded a corner, heading in the same direction again. That kind of hug. We'll see.

I pay the driver and step out, bag over shoulder, looking for her. The hotel is an old sixties building, renewed. It looks good. With this I haven't failed. I stand there waiting, not wanting to enter alone, playing back scenes of the reunion. All the while watching myself from outside, not needing a mirror to know how I look, but using one to worry. Is my cap on right? Is the bag casually slung or desperately thrown over my shoulder? I probably have airplane food all over my teeth, I think, moving my tounge acroos my front teeth. Nothing.

In one of my rehearsed scenes she comes toward me without seeing me. I wait till she sees me, face beaming, her steps quickening, not running. When I know she's seen me standing, cap on just so, bag thrown across the shoulder, real casual, I start walking, all but running, dropping the bag on the ground. We collide in perfect stride and she whispers something in my ear when I hug her like never before. Longer.

Instead, she doesn't see me until she's two steps away, she smiles but not like before, kissing me on the cheek, while I'm standing there, arms hanging, bag casually over shoulder. It's beginning to hurt my arm.

I hold the door for her. She walks in ahead of me and steps up to the front desk. Guten tag, you booked the valentine special? My next rehearsed scene crash-lands right there. The one where she's in the background while I - all smooth - pay for the room, charm the front desk, ask them to send a bottle of champagne to the room (or at least something bubbly). Then I carry her four floors, kicking the door open with my foot, and throw her on the bed. On the rose petals. Instead, we go to the room like two children, set up by wellmeaning parents, why don't you show her your stamp collection.

She lies down on the bed, tired, brushing away a few rose petals. She opens a magazine she read on the train. I feel like a small dog, seeing a big one. Yapping, circling the bigger one looking for attention, knowing it will eat me if I get it, wanting it anyway. Just a little. I ask if I can be a fly on the wall instead, and of course I can, sure. Sitting there, looking down with compound eyes, I see a thousand pictures of her.

All of them smiling, but none of them looks at me like before.