torsdag

valentine special.

Jag tar en taxi från flygplatsen. Jag tar aldrig taxi, men där har du det, jag tar en taxi. Flygplatsen ligger inte långt utanför den här stan och bussarna går bara två gånger i veckan. Jag förklarar på tyska vart jag ska, eller jag säger hotellnamnet och ett torg på tyska och sätter mig i baksätet. Han frågar mig något men jag förstår inte och tittar ut genom fönstret till höger. Hotel Daniel, säger han då, som var det hans egen idé, och börjar vissla.

Det är alla hjärtans dag och jag är på väg till ett hotell där hon väntar på mig. Jag har inte sett henne på en månad och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men väntar mig allt. Det är inte en dag vi brukade fira. Vi trodde vi var för bra för den, att den inte behövdes. Vi hade alla hjärtans dag alla dagar.
Jag har bokat hotellet. Det såg bra ut på bild och det hade en valentine special vilket innebär utöver rosblad utspridda på sängen, middag i lobbyn. Fondue. Vi får välja kväll, men jag tänker låta henne välja. Jag tror det är deras idé om romantik. Att två och två doppa fingrarna i kokande olja och se varandra djupt i ögonen genom dimman från nyfriterade grytbitar.
Vi är inne i stan nu och jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv tändas och släckas i skyltfönstren. Jag känner inte igen mig. Jag tar upp mobilen hela tiden. Till slut ringer jag och hon svarar. Hon låter glad men lite förkyld och jag undrar om hon är närmare nu än igår eller om avståndet spelar roll. Men jag säger inget. Jag säger att jag längtar och snart ses vi. Vi ska kramas och kramen ska vända allt. Ställa allt på rätt köl igen. Jag ska hålla kvar för liv och lem och jag ska gråta lite för det här känns så stort och nu har vi rundat knuten och är på väg mot samma håll igen. En sån kram ska det vara. Vi får se.

Jag betalar taxichauffören och kliver ut, väskan över axeln, och tittar efter henne. Hotellet är ett gammalt sextitalshus förnyat. Det ser bra ut. Med det har jag inte misslyckats. Jag står där och väntar, vill inte gå in ensam, och spelar upp olika scener på återseendet. Jag ser mig själv utifrån hela tiden, behöver inte en spegel för att veta hur jag ser ut, men använder en för att oroa mig. Sitter kepsen rätt? Är väskan avslappnat eller krampaktigt slängd över axeln? Jag har nog flygplansmat på tänderna, tänker jag, och drar med tungan över framtänderna. Ingenting.

I en av scenerna jag tränat in kommer hon mot mig utan att se mig. Jag väntar tills hon ser mig, hon skiner upp och ökar lite på stegen men springer inte. När jag är säker på att hon sett mig stående, kepsen på svaj och väskan nonchalant över axeln, släpper jag väskan på marken och börjar gå mot henne. Springa nästan. Vi kolliderar lagom hårt och hon viskar något i mitt öra när jag kramar henne som jag aldrig gjort förut. Längre.
Istället ser hon mig inte förrän hon är två steg från mig, hon ler men inte som förr och pussar mig på kinden, medan jag står där, händerna efter sidorna och väskan nonchalant över axeln. Den börjar göra ont.

Jag håller upp dörren för henne. Hon går in före, fram till receptionen. Guten tag, hade ni bokat valentine special? Då kraschlandar nästa scen jag tränat in. Den där hon står i bakgrunden medan jag världsvant betalar för rummet, charmar receptionen och ber dem skicka upp en flaska champagne, eller åtminstone något som bubblar, medan jag bär henne uppför fyra trappor, sparkar upp dörren med foten och slänger henne på sängen. På rosbladen.
Istället går vi upp på rummet som två barn hopfösta av välmenande föräldrar, du kan väl visa henne din legoborg.

Hon lägger sig på sängen, trött, och sopar undan några rosblad. Hon öppnar en tidning hon läst på tåget. Jag känner mig som en liten hund som möter en stor. Gläfsande, cirkulerande runt den stora för att få uppmärksamhet, väl medveten om att jag blir uppäten om jag får den, men vill ha den ändå. Bara lite. Jag frågar om jag får vara en fluga på väggen istället och det får jag väl, och när jag sitter där och tittar med mina fasettögon ser jag tusen bilder av henne.
Alla ler, men ingen av dem ser på mig som förut.

6 kommentarer:

Anonym sa...

I särklass det bästa på länge.

Anonym sa...

Herre så fint.
Fint som snus.
Dyrt snus.

eros

Anonym sa...

Magiskt! Men tragiskt... Du som gillar noveller, har du läst Adam Haslett eller Jumpa Lahiri? Rekommenderas!

Simon

klehn. sa...

I särklass magiskt snus. Man tackar. Jag tackar.
(jhumpa är en pärla, adam återstår att se).

Anonym sa...

Åh, fint brollan!! Jag gråter lite nu...

Anonym sa...

Låter bra, jag gillar att läsa din blogg, har precis lagt till mina favoriter;)