ostyra.

Inte ens skuggan, höll i styret.

själens spegel.

Jag hade alltid svårt för ögonkontakt.

barnvakt / badvakt

Jag kunde ligga så i timmar.

autosvar.

Jag går på semester idag (28/6) och är tillbaka om fyra veckor (29/7). Jag kommer att läsa min mail sporadiskt, vid akuta ärenden nås jag bäst på telefon.
(Nä, för vanligt och alldeles för perfekt, fyra veckor, varken mer eller mindre. Och hur jäkla sporadiskt läser jag mailen egentligen. Antingen läser jag den nog inte alls eller så sitter jag fyra veckor i en solstol med headset och surfplatta.)

Min semester börjar nu.
(För koncist.)

Jag är ledig och tillbaka på kontoret i början av augusti. Jag läser mailen på fredagar. Glad sommar.
(Glad sommar. Glad sommar? För käckt. För äppelkindat.)

Hej, från och med nu är jag onåbar. Låt mig vara.
(Nja.)

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Utanför mitt fönster vajar vallmo och smörblommor i ljummen sommarbris. Det luktar ko och gräddtårta. Som du förstår har jag varken tid eller lust att svara i telefon eller läsa epost. Jag återvänder på solbrända ben någon gång när sommaren blir höst. Någon gång i höst.
(För vagt. Lite för målande också, det är ett autosvar vi pratar om, det ska passa alla.)

Mitt sommarlov
Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Då är man ledig hela långa dan
Alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Mitt sommarlov
Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Med bad och sol och jordgubbar och glass
Tänk när man springer barfota i gräset
Och humlor surrar kring i solens gass

(Nej det går ju inte alls. Men nu kommer jag gå och nynna på den där hela dagen och ha ännu svårare att fokusera. Man kanske ska skippa semestern och undvika alltihop.)

Sommar. Nu byter vi ritrockar mot linnekostymer, arbetsskor mot espadrillos och flipflops, ergonomiska kontorsstolar mot däckstolar och hängmattor. Nu lämnar vi datorer, kopiatorer, hålslag och pärmar. Stäng av telefoner och töm alla eluttag ett tag. Vi kan väl leva som förut en månad. Lås in bilen i ett garage och ta fram en cykel med gnisslande kedja och kärvande lager, tomma däck och dammig ram. Putsa, pumpa, olja och smörj. Nu blåser det upp. Där kommer medvinden och nerförsbacken, båda leder bort, bort från stan och fram till stranden, en skugga under ett träd, en bok bakom en husknut med bin surrande runt blommor i rabatter. Till långa middagar runt långa bord i solnedgångar och tändvätskedoftande grillar på gräsmattor i landsbygder runt om på öar och rivieror, i parker och skärgårdar, bakgårdar och balkonger. Nu faller regnet. Vik upp dig ur stolen och in under verandataket av korrugerad plast, det smattrar så fint. Du glömde boken men det gör inget. Den torkar. Gå ut igen och ställ dig mitt på gräset, ut med armarna och vänd ansiktet uppåt, blunda. Försök fånga några droppar på tungan, det är svårare än du trodde. Då slutar det. Då spricker det igen. Då klättrar imsevimsespindel upp igen och solen torkar allting torrt. Nu är allt perfekt. Då vänder vinden. Då kommer motvinden och uppförsbacken och tar dig tillbaka igen. Bilen startar i garaget, hushållsmaskiner och datorer börja nynna en elektrisk melodi du hört förut. Rakapparater kopplas in och fastnar i vildvuxna sommarskägg som måste vara borta på måndag. Allt inverteras igen och du är tillbaka nu. Sätt dig framför datorn, få igång outlook och koppla ur autosvaret, det här svaret. Svaret som håller på att bli för långt. Svaret du kunde svarat så mycket tydligare, så mycket kortare, så mycket bättre. Men du vill inte. Du vill inte låta dem vinna, du vill gå en rond till mot en väderkvarn, vinna ännu en pyrrhusseger. Du vill inte ge upp. Du vill att ditt autosvar ska säga något, få någon att fälla en tår, kanske locka fram ett skratt. Du får bara inte glömma dina datum. Någon kanske vill nå dig. Ge dem ditt nummer också, varför inte. Och säg att du läser mailen ibland, sporadiskt och ofta. Eller säg ingenting. Säg att du går nu, på semester nu. Du ska vila ett tag. Men du kommer att sakna allihop, alltihop. Kollegor, vänner och kunder, smeder, snickare och byggherrar, elektriker och mattläggare. Det slår dig att du måste sammanfatta dig nu. Så gör det då.
Vi går nu, på semester för att vila oss ett tag och tänka på något annat en stund. Men vi kommer att sakna er mer än ni kan ana. Kära vänner, vi ses i augusti.

olovs äpple.

Någonstans på en liten gård i en liten stad står ett helt och hållet normalstort äppelträd. För att hitta gården måste du ta dig till Södermalm, så heter staden där vår lilla bostadsgård har landat. Gå nerför en backe och in mellan några hus som ställer sig mot södersolen och skuggar parkeringarna på baksidan. Framsidan om man räknar hur man möter husen, men baksidan om man känner efter hur de upplevs när man tar sig hela vägen till Södermalm, nerför backen, in mellan husen och bländas av solen. Här undrar du om keps eller solglasögon skulle hjälpa men vi går inte in på undantagsfall utan koncentrerar oss på äppelträdet. 

Det är maj nu och äppelträdet blommar. Blommar för att vara så vackert som möjligt och locka fram tillräckligt mycket sol och värme ur sommaren för att någon gång i början av hösten vara starkt nog att bära upp sina många gånger så tunga grenar. Grenar fyllda med röda äpplen, för ett sådant äppelträd är det, vårt helt normalstora äppelträd på en liten gård i en liten stad som vi kan kalla Södermalm. Söderåt ligger den här staden men inte så långt söderut att det blir för varmt och inte så långt åt söder att det blir för ljust. Bara precis lagom södrigt ligger vår stad, och längst åt söder i staden längst ut på öns södra del, för vår stad är också en ö, omgiven av vatten på alla sidor, ligger vår gård som man når om man tar sig in mellan husen och ut på gården där man bländas av solen om man inte tagit på sig keps eller solglasögon. 

Ställ dig under trädet nu i maj och låna lite skugga av det för solen ligger på här mellan husen. Nu tittar du upp bland grenarna i äppelträdet och undrar om du är stor nog att klättra däruppe ännu. Du är nog fortfarande för liten men står där och hoppar jämfota för att nå första grenen och kanske lyckas dra dig vidare upp i trädet. Du får tag i grenen men inte något riktigt grepp, istället börjar det snöa. Snöa tänker du då och det måste vara fel för vinter har det redan varit och nu har det blivit vår först och sedan sommar och blommorna i rabatten har slagit ut och flugorna har vaknat ur sin vintersömn och slött börjat dunsa mot oputsade fönsterglas i lägenheten där du bor med en liten gård nedanför fönstret och titta där, där står du ju under trädet och undrar hur det kan snöa i maj. Det är kronbladen som lossnar för att du stötte i trädet förstår du då, tar i och ger stammen en ordentlig spark. Aj. Fler kronblad. Som snöflingor ser de ut när du tittar upp. Som snöflingor att fånga på tungan, så du sticker ut den men ingen fastnar, bara solen i ögonen igen. 

Du vänder dig om från under trädet och tittar upp mot huset och balkongen för att se om pappa kommit ut för att se om du står kvar därnere. Det gör du för det vet du ju för om du tittar på gräset under barfotafötter ser skuggan precis ut som skuggan från ett äppelträd och om du kisar ser du att pappa kisar för han är ganska känslig mot solljuset, men vänta nu, han är inte ensam däruppe. Bredvid honom står någon annan. Någon som inte alltid är här, någon som inte är mamma. Benen går så fort under kroppen nu att du inte märker att du springer, och in genom porten, tryck, tryck, tryck, tryck, trycktrycktrycktryck på hissknappen och kommer den inte snart, stamp, stamp, stampestampestamp i golvet. Där är den, upp med dörren och stäng dörren och tryck på knappen, vilken var det nu, ett, två, tre, fyra, fem... Tryck, tre, snabbt. Och upp i hissen och ut genom dörren och där står hon ju. Hon ler mot dig och du springer fram, in och upp i famnen och luften och hon luktar sådär som inte pappa gör och inte mamma gör men som bara hon gör. Nu åker vi till den andra ön säger hon då. Båten väntar. 

Äppelträdet släpper sina sista kronblad och ni far till den andra ön. När du kommer hem tänker du då, sitter det äpplen på trädet. I slutet av sommaren och början av hösten. Bakom båten ser du Söder, gården, trädet, huset, balkongen och pappan som eftertexterna till en film. Bara det att du får se filmen igen, se filmen igen fast med ändringar för du har lärt dig nytt och barfötterna har känt fler grässtrån och händerna plockat fler jordgubbar och ögonen bländats av fler solstrålar när du kommer tillbaka till slutet av sommaren och början av hösten till din ö som är en stad och din gård som är en park och ditt hus som är ett hus för många och där kompisarna undrat var du varit hela sommaren för de har längtat efter dig. 

Solen skiner fortfarande fast lite lägre nu, lite färre timmar nu, lite svagare nu och med annan färg. En annan färg som passar nymogna äpplen bättre, en färg som tar fram det röda ur äpplet och som förbereder träden på höstkläderna som också har en annan färg att ha på sig innan de tar av sig alltihop för då är det kväll för träden och på vintern blir det natt, då sover träden och tar emot snön som faller på grenarna helt utan ansträngning, utan att märka någonting tar träden emot tyngden från snöflingor och klär vår lilla bostadsgård i vitt. Du står med näsan mot fönstret nu och ser de första flingorna falla och när du backar stannar en stor imma kvar som minskar och minskar tills bara en fettfläck är kvar från där näsan satt. Snön faller och du tänker på äppelträdet som var så vitblommigt i våras och som fick så många äpplen efter sommaren. Äpplena är aldrig så goda som när du leker på gården och frågar om du inte kan få ett äpple och visst kan du det säger pappa som plockar ett av de högsta, finaste. Andas på det, hääh, putsar det mot hjärtat, eller mot jackan fast ungefär där hjärtat sitter och räcker det, glänsande, till dig. 

Snön faller nu. Långsamt, eftersom den inte har någon brådska ner, säkrare i luften där den inte smälter eller blandas ut med de andra. Där flingorna kan vara själva en stund innan de måste rätta in sig i ledet, ligga underst i ett skikt, bortest i en driva, virvla runt en husknut. Den lägger sig i lager på lager över hela gården, på trädgrenarna och gungorna. På balkongräcken och cykelsadlar, trehjulingsflak och lekstugetak. Blåser in under taken i portuppgångarna, ut igen och landar i rabatterna längs fasaden, tillbaka igen och ner, ner på äppelträden som klätt av sig nu, som står nakna nu när det är som kallast. Du putsar bort lite imma med en tröjärm uppdragen över handen och tittar ner mot äppelträdet. Snön yr inte lika tät längre och molntäcket glesnar faktiskt och där bakom, långt ner mot horisonten verkar det som en sol tittar fram. Samma sol som lyste på träden i somras fast med kallare ljus nu, men strålar har den och när den letar sig fram mellan husen, uppför backen fram till gården är det något bland svarta trädgrenar som glänser. Mitt i din svartvita vinterfilm om gården blänker något till i rött och du hoppar till, gnuggar ögonen och tittar igen. 

Spring ut i hallen nu och på med jacka, skor och vantar i farten. Ut genom dörren, strunta i hissen och spring nerför trapporna men ta det lugnt för guds skull så du inte ramlar. Ut genom dörren, låset kärvar lite och den är trög, en driva ligger i vägen. Pulsa genom snö, långsammare nu för ingen annan har sett något, ingen annan har hunnit före. Pulsapulsapulsa pulsa, pulsa. Pulsa. Fram till äppelträdet och titta upp. Längst däruppe bland svarta grenar och vit snö. Längst däruppe dit man måste kunna klättra för att hamna, hänger ett ensamt äpple. Du kan inte nå dit, du kan inte nå dit, det är som om grenarna viskar men du stänger öronen och minns vad pappa sagt, vad mamma sagt. Om du inte klättrar, ramlar du inte. Om du inte ramlar, slår du dig inte. Om du inte slår dig så har du ingenting lärt, om du aldrig ramlat vet du inte heller hur man reser sig upp. 

Den understa grenen är närmare nu. Du kan nå den nu. Och när du tar i den känns den inte för grov längre. Och när du försöker hiva dig upp för att få tag i nästa gren verkar det inte för långt längre. Det verkar som om ett normalstort äppelträd på en liten gård i en liten stad som också är en ö har sparat ett äpple åt dig. Det verkar som att just det här trädet har väntat genom vårar och vintrar, somrar och höstar, blomningar och skördar. Väntat på dig. Väntat på att få spara ett äpple åt dig. Ett äpple som ingen annan skulle kunnat se. Ett äpple som bara du skulle kunna nå. Ett äpple som bara är ditt. 

Olovs äpple. 

Gonatt.

asfaltsblomma.

Det har slutat regna nu. Tankarna är fyllda och diskmaskinen har långsamt börjat tömma dem igen. Det droppar från ett hörn på paviljongens uppvikta tak och de första lunchgästerna har kommit ut tillsammans med solen och börjat trampa den osynliga diagonalen som korsar Östermalmstorg. Solen tittar ner från takåsarna längs torgets södra sida och studsar på regnvåta gatstenar, landar på utsträckta ben under paviljongtaket. Därinne surrar maskinerna nu. Espresso och räksallad ska fram. Det är dagsljust därinne. Dagsljus filtrerat genom takfönstret i norr. 

En Östermalmskråka sätter sig däruppe och knackar på glaset. Någon tittar upp och kråkan vänder sig om. Den har hittat solcellerna på takets sydsida nu. Värme strålar därifrån och kråkan hittar sin förvrängda spegelbild innan den får luft under vingarna och lättar. Lättar på luften som kommer ut ur nocken. Den tar ett varv runt torget och tittar ner på paviljongen som har fyllts med gäster både inne och ute. Några i skuggan på baksidan, någon under utfällt tak, någon i solen, några därinne. Kråkan har svårt att känna igen sig, människorna alldeles för markbundna, för tunga. Men det är något lätt över paviljongen, det gillar han. Den tycks ha landat och intagit sitt hörn på torget, men också vara på väg att lyfta. Som om den vore så fjäderlätt att den oförankrad skulle sväva hitupp till mig. 

Jag dyker istället. Min skugga vindsnabb i diagonalen över torget och slocknar när jag landar på upptorkad sten och hittar en räka under ett bord. Människorna sitter och pratar. Ovanför dem vecklas paviljongen ut som en blomma och samlar upp det blomman behöver. Solljus, direkt och indirekt. Vatten som dagg på kronbladen, att användas senare. En slags fotosyntes som människorna själva hittat på. Lite syntetisk kanske, men väl utförd. Den har ju inte växt ur marken som blomman. Den har ju inte på egen hand brutit stenlagret på torget. Den har placerats här av människorna. Byggts upp, bit för bit av återvunnet material, och landat. Landat som kråkan och brutit stenskiktet som blomman. Det är inget de tänker på, människogästerna. De bara sitter här i skuggan och solen och tuggar. De idisslar inte, men det är något kråkan funderar över när han lättar igen, fastnar i en luftström vid Hedvig Eleonoras kupol och skickas vidare över Dramatentaket till Nybroviken och bort längs Strandvägen. Fotosyntes, tänker han, om de fortsätter såhär är de nog självförsörjande snart, människorna.

vinter.

De är två nu. D och J kan vi kalla dem. Den ena har skägg och den andra mustasch. På en smal gata går de, mellan husfasader som tycks luta in över gatan. Om de vänder sig om ser de en kyrka. På kyrkogården finns en grav och under stenen ligger en man som var statsminister en gång. Respekterad av många. Om de inte vänder sig om vilket de inte gör och tittar framåt istället, vilket de inte heller gör för de måste se upp för isfläckar, skulle de se ett stort blått hus. Inne i huset finns musik och om vi lyssnar riktigt noga så spelar den för oss, fast vi är någon annanstans. Det är oss de letar efter. Trots att det är söndag är de här. På söndagarna brukar de vila. Spela tennis och fotboll. Den ena med händerna, den andre med fötterna. Sådana är de de här två. Olika som bär. Olika bär. Den ene blå den andre röd. Den enes bröd den andres död, fast inte i det här fallet. Äter den ena bröd gör den andra det också. Oavsett om det är tunnbröd, knäcka eller levang. Jag svamlar alltså men det vi har kommit fram till så här långt är att D och J på något sätt sitter ihop samtidigt som de dras åt olika håll. Vi kan kanske jämföra dem med jorden och månen, ler och långhalm eller Filip och Fredrik. Det har också antytts att de är två men brukar vara fler. Att de letar efter någon eller några. Några som trots att det är söndag har försvunnit. Blivit av. Där är vi nu när vi ställer oss på Olofsgatan en bit ner och ser pojkarna svänga runt ett hörn och försvinna ut i vimlet på Kungsgatan.

Snön faller och bolstrar in Hötorget i vintertystnad. Några taxibilar åker förbi men hörs inte. Hybridmotorer och däck mot snö. De sneddar över gatan där ett övergångsställe brukar synas, de ser ut att prata med varandra. De pratar nog om hur vi bara kunde försvinna. Allt verkade gå så bra. Kunder var nöjda och kom till och med tillbaka. Tillbaka till vår lilla butik på Olofsgatan. Det sitter ingen klocka på dörren men det är känslan man får när någon stampar av sig snön i nischen utanför dörren, öppnar dörren och tittar in. Pling. In i butiken och någon reser sig upp och kollar att kaffet runnit klart och någon annan säger hej vad kan vi få hjälpa till med idag. En dag som den här. En dag vilken som helst. Pling. Ja det går bra. Pling. Det löser vi. Pling. Med nöje. Pling. Välkommen tillbaks. Pling. Pling. Pling-e-ling. Sen var vi borta. Poof. De har letat sedan i fredags när vi verkade försvinna. Nystädad butik och avstängda ritmaskiner. Rosiga kinder och solsken i blick. Borta. Vi var ganska säkra på att det var temporärt, att vi bara behövde en paus. Att vi jobbat förhållandevis hårt brukade inte spela in men det är den där tiden på året när alla kan må bra av en liten paus. Ett litet uppehåll. Men det var ju aldrig meningen att vi skulle försvinna utan att berätta något för någon. D och J ville gärna hitta oss själva. De ville vara säkra på att vi var i säkerhet innan stormen kom. Innan snön föll. Nu faller den. På Hötorget och hela torget ser ut som en sådan där vattenfylld glasbubbla man skakar på och tittar in i. Det är loppis idag. Snön faller på mässingsstakar, vinylskivor, heavy metal-tröjor, julpynt, lovikka-vantar, kastruller och titta där, ett flaskskepp. Ett skepp i en flaska och hur fasen kom det in där men det ser riktigt verklighetstroget ut och ingen skarv på glaset. De tittar på varandra och in i flaskan. Det snöar där inne. Snöar och blåser. Seglen är fyllda med vind, vågorna slår in över relingen och fryser till is när de landar på däck. Skutan ser ut att vara på väg rakt mot en klippa och ingen står vid rodret eller vänta nu, står det en liten liten figur där fastsurrad med finaste björntråd? Han vinkar och verkar skrika något. Och längst upp i masten, en utkikskorg, där står någon och håller sig fast för allt hon är värd. Hon vinkar med armarna när hon vågar släppa taget och gapar och skriker. Ur en lucka på däck tittar en annan upp men dyker ner lika fort igen när en våg slår in på däck. Så försöker han igen och lyckas ta sig upp. Bakom en mast kommer en till, utkiken klättrar ner och till slut står det nio sjömän på däck och räknar till tre. De räknar till tre för att kunna skrika med en röst. D och J står fastfrusna och stirrar in i flaskan. Och så hör de. Musik från det blåa huset på torget och ett rop från inifrån flaskan. Ett två tre, Gå In! Då vaknar de, ger torgmånglaren en tjuga för flaskan och springer mot trappan till det blå huset. Uppför trappan nu och in genom portarna. Vinden viner och snön samlar sig till en sista virvel och kastar igen dörrarna till huset bakom dem. D får en knuff i ryggen av dörren och flaskan flyger nu, i slowmotion flyger den, och J kommer på benen och kastar sig han också. Som en TV-räddning ser det ut när han som ett streck i luften flyger under flaskans vida båge och landar. Han landar och sträcker ut händerna. Han fångar flaskan just när den skulle krossats mot stengolvet. Det är tyst nu. Stormen är utestängd. Då hörs något. Stråkar från ett annat rum och röster som inifrån en flaska. De sätter sig på golvet lutade mot en vägg och tittar in i flaskan. Snön faller inte längre därinne. Havet är blankt och seglen hänger som lakan på tork i stiltje. Från aktern löper en lina ner i vattnet. Ankaret. En jolle är på väg mot en liten ö som inte var där tidigare. Palmer vajar i en knappt märkbar bris och solen står allra längst upp på himlen. De kisar och båten slår i sanden och nio små matroser hoppar både vigt och vant ur jollen och upp på stranden. De vinkar nu, vinkar och ställer sig på rad med fötterna i sanden. De sjunger. Det går inte att höra vad de sjunger men de ser glada ut. D och J tittar på varandra. De var nog aldrig försvunna tänker de. De behövde nog bara komma bort från oss en stund, vara för sig själva en stund, segla ut en storm i en flaska en stund. Ställa sig på en strand på en ö ett tag och sjunga en sång om julen. En sång som inte hörs men som känns och när våra vänner stiger ut på trappan igen har stormen lagt sig och snön också. Den har lagt sig över hela torget, över hela staden och på hela den lilla gatan som leder bort till kyrkan. D och J stoppar flaskan innanför jackan och går den lilla sträckan bort till butiken. De ställer flaskan i fönstret i värmen, slår igång larmet och igen dörren, låser grinden och vänder sig om. Det är mörkt därinne, mörkt härute, men i flaskan, där skiner solen.

winter.

Now they’re two. Let’s call them D and J. One has a beard, the other a moustache. On a narrow street they walk, between facades that seems inclined towards the street. If they turn around they see a church. In the cemetery a grave, and under the stone lies a man who was once a prime minister. Respected by many. If they don’t turn around, which they don’t, and look forward instead, which they don’t either since they need to look out for spots of ice, they see a blue building. Inside the building is music and if we listen carefully, it plays for us, although we are somewhere else. We’re the ones they’re looking for. Even though it’s a Sunday, they’re here. On Sundays they usually rest. Play tennis and football. One with hands, the other with feet. This is what they are like these two. Like peas in different pods. One’s loss the other’s gain, but not in this case. They’re independently dependent on the other but look, I’m rambling, what we established so far though is that D and J are in some way attached but at the same time pulled in different directions. Perhaps we can compare them to the earth and the moon, apples and oranges or Tweedledum and Tweedledee, but that would leave us none the wiser. It has also been hinted that there is two of them now, but that usually there’s more. That they are looking for someone. Somebody that although it is Sunday has disappeared. Got lost. This is where we now stand, and then we stand on Olofsgatan looking at the boys rounding a corner, disappearing in the crowd on Kungsgatan. 

Snow is falling and covering Hötorget in winter silence. A couple of taxi cabs pass but make no sound. Hybrid engines and tires against snow. They cross the street where a crossing is usually visible, they seem to be talking. Talking about how we could disappear like that. Everything seemed to be going fine. Clients were happy and were even coming back. Back to our small shop on Olofsgatan. There is no bell on the door but it is the feeling you get when someone stomps the snow off their boots in the small niche outside our door, opens the door, and comes in. Ding. In to the shop and someone gets up and checks if the coffee is done, and someone else says hey, how can we help you today. A day like this. A day like any day. Ding. Yes, of course. Ding. We’ll take care of it. Ding. Our pleasure. Ding. Welcome back. Ding. Ding. Dingeling. Then we were gone. Poof. Just like that. They have been looking for us since Friday when we seemed to disappear. Shop cleaned, drawing machines turned off. Gone. We were quite sure it was temporary, that we just needed a break. That we had been working fairly hard didn’t usually make any difference, but it is that time of year when everybody can use a break. A small intermission. It was never our intention to disappear without telling anyone though. D and J were determined to find us by themselves. They wanted to be sure we were safe before the storm. Before the snow fall. Now it falls. On Hötorget, and the hole square looks like one of those bulbs filled with water that you shake and look inside of. Today is flea market. Snow is falling on brass candelabras, vinyl records, heavy metal shirts, christmas decorations, lovikka mittens, pots and pans and look at that, a ship in a bottle. A ship inside of a bottle and how the hell did it get in there, but it looks pretty authentic and there’s no line in the glass. They look at each other and into the bottle. It’s snowing in there. Snowing and blowing. The sails are filled with wind, waves crash over the railing and freezes when it hits the deck. The ship seems to be headed for a cliff and it’s rudderless, or wait just a minute now for there stands a small guy lashed to the rudder with finest thread. He waves and seems to be screaming something. And at the top of the mast in one of those baskets they put up there to make it easier to look for dangerous things in the distance, stands a girl holding on for dear life. She is also waving her arms when she can let go for a second, yelling and hollering. Out of a latch on deck a head shows up and goes back down as a wave crashes in. Then he tries again and makes it up on deck. Behind one of the masts is another one, the lookout climbs down and finally nine sailors are standing on deck counting to three. They count to three to be able to scream with one voice. D and J is frozen to the ground, looking into the bottle. And they hear it. Music coming from the blue building and a scream from inside the bottle. One, Two, Three, Go inside! And they unfreeze, gives the monger a twenty for the bottle and runs for the stairs in front of the blue building. Up the stairs now and in through the doors. The wind is howling and the snow gathers for a last swirl and throws the doors shut behind them. D gets pushed by the door and the bottle goes flying through the air in slow motion. J gets up and throws himself through the air. Like a goalie with the cameras on him he looks as he sails under the wide arch of the bottle, and he lands. He lands and stretches out. He catches the bottle just as it was about to shatter on the stone floor. All is silent now. The storm shut out, unable to get in. And then, a sound. Strings playing in another room and voices from inside a bottle. They sit down on the floor with their backs against a wall looking into the bottle. The snow is no longer falling inside. The sea looks like a mirror and the sails are hanging like drying bed sheets in a calm. From the stern runs a line into the water. The anchor. A small boat is making its way to a small island that wasn’t there before. Palm trees are barely moving and the sun is at the very top of a clear blue sky. They squint as the boat hits the sand and nine little mariners jump both readily and ably out of the boat and onto the beach. They wave, wave and line up with their feet in the sand. They sing. It’s not possible to hear them sing but they look happy. D and J look at each other. They were probably never lost, they think. They probably just needed to get away from us for a while, be alone for a while, sail out a storm in a bottle for a while. Stand on a beach for a moment and sing a song about christmas. A song not audible but tangible, and when our friends step out onto the stairs again, the storm has settled and so has the snow. Settled on the square, settled over the city, settled on the small street leading to the church. D and J hide the bottle from the cold and walk the short distance to the shop. They put the bottle in the warmth in the window, shut the door and hit the alarm, lock the gate and turn around. It’s dark inside, dark outside, but in the bottle, the sun is shining.

taverna brillo.

Solen ställer sig en bit över Humlegården och målar Östermalmstaken röda, kastar en sista solkatt på ett takfönster någonstans vid Karlaplan, glänser till i tornet på Oscars kyrka. Hon går en bit längs Engelbrektsgatan och sjunker en aning, träden i Humlegården kastar långa skuggor när hon skjuter sina sista strålar mot fasaderna på Sturegatan. Just när hon ska försvinna bakom taken och Brunkebergsåsen når en ensam stråle fram till en av entréerna längst ner på Sturegatan. Det glänser i ett mässingshandtag. Skuggorna är svagare i konturerna nu, tecknade av energisparande gatubelysning. Ovanför entrén har neonskylten tänts.

 Samtidigt runt hörnet på Humlegårdsgatan kommer Östan. Han kommer från Gärdet där han rört sig i cirklar och kast och virvlat mellan Djurgårdsbrunn, Kaknästornet, förbi och mellan museerna, tillbaka ut bland rastande hundar på fältet och in längs allén mitt på Valhallavägen. Han har svängt vänster vid Fältöversten och sneddat ner till Karlavägen där han avtagit, tagit ett varv runt Karlaplan och fortsatt ner mot Stureplan via Östermalmstorg. Van vid genvägar känner han lukten av en och svänger in genom en dörr på Humlegårdsgatan.

 Det luktar genväg men också bröd, nybakat, och mat. Östan fladdrar i en gardin, lyfter en servett och en kjol, någons lugg får ett lyft men plattas genast till. Där, en doft av bröd att ta med sig bort till garderoben. Ett varv i garderoben, kika in bakom rockar och jackor. Studsa på en kakelvägg och sväng runt ett mässingshörn, är det ett hörn? Det känns så mjukt. Dörren står öppen. Men inte dörren ut, du kom just in. Det är varmt därute och under glastaket står ett träd. Ett inomhusträd. Fastna i lövverket och sakta in lite nu. Sätt dig ner i en stol. Här finns korgstolar, putsade väggar och vitt grus, i en gång ligger större stenar. En gång mellan två dörrar där ett korsdrag skulle trivas men du är inget korsdrag nu, du har lugnat dig och beter dig väldigt stillsamt för en östanvind. Om du kisar kan du se Sturegatan och Humlegårdsgatan härifrån. Res dig upp och gå ut. Gå in. I en smal passage kan du fortsätta eller gå åt båda hållen, båda hållen till toaletterna. Ta med ett samtal därifrån och blanda det med sorlet i matsalen. Sorlet stiger när du kliver in och rummet vidgas. Du ser himlen däruppe och köket därnere och i taket går solen ner igen för hela taket glöder. Glödljus och rosa. Prata med solen nu innan hon går ner för sista gången för hon kom in från andra hållet och har redan studsat på mässingslister och speglar. Glänst i glas, kakel och marmor och reflekterats bland spritflaskor i baren. Sätt er ner båda två vid träspången. Träspången ni kom in på från varsitt håll. Sätt er ner och titta på dem som går förbi. En del är påklädda och har en kasse i handen, andra urringade med höga klackar och höga glas. De går i genvägar och omvägar, kommer utifrån och nerifrån. En diskvagn skramlar förbi.

 Innan ni skiljs och går ut där den andre kom in kan ni titta in i matsalen. Där, bland soffor och bord, hatthyllor och läder, samtal och sorl, klingande glas och bestick mot porslin, tuggande, skrattande, skrävlande, hostande och skrapande med stolar sitter en man. En man i sina bästa år i sina bästa skor. Han reser sig upp. Han ser stolt ut, stolt som en tupp, och höjer sitt glas. De gör de andra också då. De är många nu. De reser sig upp och börjar sjunga. Vi vet inte om det är vackert eller om vi hört det förut för nu är det dags att gå. Solstrålar mattas och vindpustar avtar, men rum som de här töms aldrig. När lamporna släckts, stekoset lagt sig, bröddoften avtagit, sorlet tystnat och gästerna snubblat på kvällens sista mattkant och druckit sitt sista glas för mycket. När ingen är kvar. Då samlar sig stål och trä, marmor och mässing, tyg och läder, speglar och glas, kakel och terrazzo, rotting och korg. De samlar sig, harklar sig och nynnar. För det blir aldrig tyst. I kaffebaren, pizzabutiken, köket, matsalen, marknaden, barerna, i genvägen mellan Humlegårdsgatan och Sturegatan blir det aldrig tyst, aldrig tomt.

 Solen går upp nu och tänder gatorna från Gärdet till Humlegården. Vinden vaknar, vänder och tar sig in från Sturegatan och ut på Humlegårdsgatan. I mitten, i matsalen står en man i sina bästa år i sina bästa skor med vind i håret för det är korsdrag nu. Det är en ny dag nu. Han ser nöjd ut. Han rättar till håret, putsar skorna mot baksidan av byxbenen, sträcker på sig och går mot entrén.

bastupojkar.

Rikard sitter längst uppe i hörnet. Vi tror det i alla fall för han går inte att se. Röken är för tjock. Jag var uppe på taket tidigare idag när det var ljust i ungefär tjugo minuter för att se om något fastnat i skorstenen. Nisse skickade upp en lång pinne som jag tryckte ner men det enda den gjorde var ett större hål i en redan sönderrostad pipa.

Nu är vi ju inte sotare, men ibland vill man få det att verka som att man kan uträtta något annat än streck på en ritning, ord på ett papper eller siffror i en räknare. Vi har väl tummarna mer eller mindre centralt placerade i händerna men jobbar allihop på bilden av vår manlighet. Vi har den gamla bilden kvar. Den där mannen äger ett hus eller kanske en hel gård och utöver det en bil och några maskiner. Några av dessa kommer för eller senare att krångla och om inget krånglar behöver vi nog bygga en veranda eller byta ett gångjärn på ytterdörren som gnisslar. Man kanske bara kan smörja den, säger Tompa då, men det har du redan provat så gångjärnsbyte är nog bäst. Det är lite mindre rök nu och Rikard framträder i hörnet. Han har en öl i handen med en älg på etiketten. Han är inte finsmakaren i gänget. Han är lång, sitter lätt krökt för att undvika taket, och smärt. Ja, jag säger smärt för jämfört med oss andra, som är gubbar nu, ser han faktiskt vältrimmad ut. Bilringarna verkar inte fastna på honom, ölen tycks han kissa ut istället för att lagra i slangar runt midjan. Det kan vara huset också, för trots att vi för tio år sedan skulle sagt att hans tumme satt närmast handmitten så är det han som är husägare på riktigt. Han som på helgen går ut, händerna i midjan, och ställer sig i trädgården och tittar upp. Upp på hängrännan som nog behöver tömmas på löv idag. Upp på takpannan som ser ut att kunna lossna och flyga iväg i nästa storm. Titta nu runt hörnet på räcket till balkongen däruppe. Ser det verkligen säkert ut? Vi är väl inga experter men vill du släppa ut barnen (han har två) innan du är helt och hållet säker på att träet som ser så pass murket ut kommer att hålla för en tackling? Hålla för en treåring som vill klättra lite, luta sig över kanten och vinka till pappa.

”Hej pappa!” Hon är halvvägs upp nu och det knakar i sjuttiotalsvirket, Rikard står kvar därnere på gräsmattan. Den behöver nog krattas nu innan grannarna börjar pika, löv överallt. Äpplena blev aldrig plockade och ligger i en rödbrun massa under trädet, gungan fylld med äppelmos.

”Gå ner därifrån!” Auktoriteten som din pappa hade har du aldrig lyckats imitera. Rädslan för rädsla för stark. Du ville ju inte ha lydiga barn utan barn som tänker själva. Självständiga barn som helt på egen hand kommer fram till att du alltid har rätt. Kratta ihop löven nu så snabbt det går. Snabbt så att högen blir tillräckligt mjuk under balkongen. Snabbt så att den tar emot flickan om räcket ger vika. Kratta som om ditt liv hängde på det.

”Kratta!” Grannarna skriker nu. De står i rader längs dina omålade staket, de hinner du slipa och måla i maj, och ropar och hytter med nävar. De såg så snälla ut när du första gången åkte längs villagatan. Ny bil och nyskrivet huskontrakt brännande i handskfacket. De stod där med räfsor och penslar längs nymålade staket och vinkade. Solen sken den dagen, det hade regnat nyss så gatan glänste och när du vevade ner rutan luktade det gott, nyregnad asfalt. Det såg ut som en film, en film om Kajsa Kavat, och där, där lite längre fram på gatan stod en liten flicka och sålde lemonad. Den kostade fortfarande en krona och hon sparade inte till en surfplatta för det var böcker hon ville ha, men böckerna lånar hon på biblioteket och pengarna hon tjänar skickar hon som allmosor till någon som bättre behöver dem. En sådan gata var det och det var lördag tror jag. Lördag som idag. Hon står därinne i köket. Du ser henne inte riktigt för fönstret skickar både solkatter och signaler om att det är dags för fönstertvätt. Bilen gömmer sig bakom lövhögen nu, det gör det lättare att glömma besiktningsprotokollet, den rostiga ljuddämparen och bakluckan som håller på att falla av. Och lamellerna, börja inte ens om lamellerna. Hon vinkar därinne för brunchen är klar. Skramlade ägg och nybakta scones. Flickan har landat i lövhögen. Ta henne i handen och gå in. Gå in till familjen. Ta inte trappan härbak för den behöver du laga först. Gå runt, runt till framsidan men undvik garaget för du vet att det måste städas och tömmas. Titta inte på lövhögen heller för nu blåser det. Det blåser och jobbet du just gjorde är ogjort nu. Gud har just okrattat dina löv och omsorgsfullt lagt dem på plats i din lilla trädgård igen. Öppna dörren och gå in. Det luktar gott därinne. Hemma. Det luktar hemma.

”Rikard,” säger Pelle, ”har du somnat?” Röken har skingrats och bastun har svalnat lite. Vi sitter och tittar på honom. I hörnet. Han vaknar nu, ruskar lite på sig, tittar frågande på oss.

”Va?”

”Inget,” säger vi med en mun, en unison gosskör, ”ingenting alls, vi pratade bara om manlighet en stund, inget att bry sig om. Nu går vi in. Kan du tända en brasa åt oss? Vi vet inte om vi kan.”