parklek.

Jag sitter en bit upp i parken med en bok. Jag brukar sitta och läsa här. Här en bit upp i parken där inte så många kan se mig. Det låg en bensinmack här förut som de rev. Jag gick förbi och tittade på hålet i marken. Jag hör barn längre ner i parken nu. Jag lägger ifrån mig boken och tittar ner. Det är ett nytt hål i marken därnere. Mer som ett hål i parken när jag tänker efter. En dagisgård i en park. Jag går in i lägenheten för solen har gått i moln nu. Jag kan förbereda ett mellanmål innan pojken vaknar. Han brukar vakna snart. När han vaknat kan vi gå längre ner i parken. Ta hissen ner. I hissen får han trycka och ibland träffar han rätt knapp, ibland träffar han fler. Då tittar vi ut på alla våningar. Jag frågar om han inte tycker att parken liksom tätnar allteftersom.

Det är grönt häromkring. Bensinmacken passade aldrig riktigt in. Blyfri bensin och miljödiesel i all ära men parken tog över, tömde pumparna och rensade hyllorna med idolsamlingar, kioskdeckare och fruktluktande yoghurtdrycker. Parken började sprida sina frön; sa åt sina träd och växter att ställa sig i motvinden på Gärdet och släppa. Gräset kröp över övergångsställen och kilade genom sprickor i asfalten. Lönnäsor roterade långsamt, långsamt ner bland oljefläckar och ramper. När maskrosmolnen for in genom automatiska dörrar gav macken upp. Senare tyckte parken att det fanns plats för människor. Hus byggdes men parken följde med. Den följde med upp, våningsplan för våningsplan och när den var klar såg den ut som en kulle. En kulle med tre krön.

Pappan och pojken går ut på gatan nu. De vänder sig om och pappan pekar på dagiset en bit in i parken. Där ska du börja om kön är lagom lång. Där ska du gå om parken tillåter. Han böjer sig ner och hukar bredvid pojken och säger, däruppe bland träden satt jag och läste nyss när du sov. Pojken tar ett steg mot trottoarkanten men pappan stoppar honom och visar honom bilarna. Än finns de kvar, än får du stanna på trottoaren, men titta där på asfalten. Är den inte lite grönare än asfalt på andra platser. Är det inte så att små, små grässtrån sticker upp på sina håll. Så är det nog och när pappan kommer ihåg att mellanmålet står kvar på ett bord på en terrass en bit upp i en park vänder han sig om, plockar upp pojken på axlarna och går ner mot hörnet där gamla Värtavägen möter Furusundsgatan. Där ligger en restaurang med en uteservering. Pojken viftar och pekar. Viftar och pekar. Det ser ut som att de behållit bensinpumparna. De har sköljt ur bensinpumparna och om man hoppar ner från axlarna och ber kyparn om ett glas kan man själv få gå fram till pumpen och fylla på. Ett fullt glas med grönaste parkjuice. Grönaste Furujuice på Värtavis.

säljare.

Det ringer på dörren igen. Jag vet inte om jag ska öppna. De som varit här hittills har varit besvikelser. Några av dem har tillochmed blivit arga, förbannade gubevars. Jag vet inte varför, men de står här på tröskeln ett tag, liksom vägande på tårna. Jag tar nästan alltid två steg tillbaka för att redan vara på väg till köket i vilket jag erbjuder kaffe alternativt te när jag får besök. När jag får besök. Det var oftare förr. De står där och väger på tröskeln och frågar om annonsen. Jag svarar att jag satt in den på pin kiv för att se om någon tog sig hit och fick jag kanske bjuda på en kopp kaffe. Då vänder de på tröskeln. Som om vi lekte inte nudda golv. Nudda inte tantens golv för guds skull, då är ni fast, tänker de. Nudda inte käringens linoleummatta med spår av genomslitningar. Nudda den inte för den måste vara från sjuttitalet och det ligger inte ens trägolv under för den här kvinnan bor i en hyresrätt (hyresrätt!) som någon byggde på samma sjuttital för att folk skulle ha någonstans att bo. Hennes hem är ingen investering, den bär inte på något incitament att byta ut mattan. Mattan är lättstädad och behöver inte bytas ut för att höja värdet. Värdena den här dinosaurien klänger sig fast vid är lika gamla som henne. Allt det här tänker de på väg mot laminatklädd hiss med spridda kommentarer om sex nedskrivna på väggarna med tuschpennor och ristade med kniv. Och där, där i hörnet ett spår av någonting vi inte vill titta närmare på. Nu åker vi.

Det ringer en andra gång. En mekanisk klocka som verkligen slår till på en klocka när man trycker på knappen. Ett ganska hårt ljud är det. Särskilt om man står där vid klockan med ögat mot titthålet. Titthål. Hah. Det måste vara den sista utposten. När man står hemma hos sig själv och tittar ut i sitt eget trapphus. Det är inte mycket spänning kvar i livet då. Inte som när vi tittade på pojkarna i duschen. De trodde att de hade bästa titthålet men de såg aldrig mer än vi tillät. Vi visste var hålet satt, kunde nästan se deras små ögon därinne. Vårt satt i duschen, de hade ingen aning. Jag vet inte om jag ska öppna, sa jag det. Man når en gräns när spänningen slås ihjäl av besvikelsen. När rädslan för besvikelsen blir så stor att man inte längre orkar investera i risken. Jag är där nu. Men han ser så jäkla snäll ut. Han är bara barnet. Ur mitt perspektiv alltså. Jag öppnar. Tar mina två steg bakåt. Frågar om kaffe eller te. Ler mitt bästa.

Då händer det. Han nuddar golv. Han ler tillbaka. Han säger kaffe. Med mjölk. Vi sitter där i köket ett tag. Över bordet hänger en lampa med virkad duk över. På bordet står en termos och en flätad korg med bullar. Under bordet är hans händer knutna i knäet. Det ser jag inte men det förstår jag på hans blick och hans sätt. Han har ett fint sätt den här. Jag säger det till honom. Efter en stund frågar han om annonsen. Liksom i förbifarten efter att ha berättat om sin familj och sin mamma och frågat mig en hel rad frågor om mitt eget liv med en mycket engagerad ton. Han frågar om annonsen och jag svarar så ärligt jag kan att det har blivit något missförstånd, jag är inte så bra med datorer. Jag har hursomhelst inget att sälja men var det inte trevligt med kaffe och en pratstund? Jo, säger han. Jo, jag ville nog ändå bara prata lite. Prata lite med någon som inget har att sälja. Prata en stund med någon som du.

nyckelbarn.

Vilken fin nyckel du har om halsen. Det är nyckeln hem, jaha. När du säger Tulegatan, menar du Tulegatan eller Sturegatan eller något annat då, man vet ju inte med er små och era förvirrande talfel. Jaså, jaha, Sturegatan, Sturegatan 36. Här gör du en mental anteckning om Sturegatan och dess fashionabla läge vid Humlegården. Humlegården, ett slags miniatyrversion av Central Park. En central park. Gamla stenhus omringar parken som trädkramare utan strid. Som stenhus runt en park. Husen står på motsatt sida av gatan enligt gammal trygg stadsplaneprincip. Om husen hade ögon skulle de se vad som försiggick därnere. Om husen har ögon är det det de gör. Utövar social kontroll på parken och ringer en myndighet om något inte står rätt till. I deras park. De har stått där ganska länge husen, åtmistone de flesta. Några nya har tillkommit och trängt sig in på rivningstomter och lediga ytor, men det är längesen nu. De är en del av vaktstyrkan. De deltar genom att stå där, men flera av dem är kontorshus och inte lika vakna som de gamla. De står där iallafall och har om inte välkomnats så accepterats. Vad ska man göra, säger ett sekelskifte till ett annat. Även om det var bättre förr är det för sent nu. Förr finns inte kvar annat än som tjocka väggar av sten och tvåglasfönster med spröjs. Några av oss är äldre än träden i parken. Vi har sett dem växa upp, från frö och planta till fullvuxna ekar, lindar och lönnar. Alla med sin specifika skugga. Sitt eget mönster på gräset i solsken. Vi kan inget göra. Sjuttiotalshusen får stå här bredvid. De får stå här och vakta med oss. Öppna sina betydligt mindre oljekrisgluggar mot parken och vakta. Så gott det går.

Jag brukar prata med dem som inte slår undan blicken. Jag byter några ord med den som ser mig och rätar ut munnen till ett leendeliknande streck som tycks säga, hejdu, så kan det gå. Inte för mig men jag förstår iallafall att det kan hända. Om inte den bäste så någon i närheten. En blick och en streckmun som tycks säga att det inte är helt kört. Då tittar jag ibland in i de där ögonen och avgör som en hund utan luktsinne vad jag ser för person. Jag tittar och frågar någon gång om en slant, har du en krona över, andra gånger något om vädret. Jag kan vädret. Som friluftsmänniska med många nätter under bar himmel vet jag vad jag ska titta efter. Vilka moln som har en historia att berätta och vilka som bara ser ut som en hund eller en kaffekopp. Vilka vindar som bär på förebud och vilka som bara blåser i mina sista hårtestar. Jag har en sån där överkamningsfrisyr som många äldre män klär i. En som gör att det inte går att se att jag är flintis. Den blåser det i ibland, då får man ta upp stålkammen ur bakfickan och dra över håret igen. Från ena örat till det andra. Man kan inte gå runt och se ut som en slusk även om man behöver be en främling om hjälp ibland. Min dryck bär jag i brun papperspåse, som förr. Skylta med drycken får ungdomarna göra. Barnet här skyltar med ganska mycket. På kläderna står det vem som har tillverkat dem. Ganska stort också. Det gjorde det inte förr. När jag bodde i de här kvarteren var det finast om ingen kunde se var kläderna var köpta. Nu sprutas champagnen istället för att njutas. Jeansen är färdigslitna av barnarbetare i Indien och telefonerna hålls högt och byts ut per kvartal. Jag ska inte tjata om att det var bättre förr bara för att det var det för mig, men om det brinner i en papperskorg eller om unga män är inblandade i ojämna slagsmål då ringer jag nittitusen.

Barnet då. Ett barn som inte fått slita. Det börjar med planerat kejsarsnitt i sjunde månaden. Nu står han där med sin nyckel om halsen, godis och telefon i händerna och högröstade kläder. Han ser ut som ett barn med för få händer. Jag begriper inte vad han har nyckeln till först. Han kan inte vara äldre än sju år. Men jag intervjuar honom en stund och får förutom adressen ur honom vad föräldrarna jobbar med. Heltid, jaha. Övertid, jaha. Låsa upp dörren och beställa pizza, jaha. Det låter ju sådär tycker jag och börjar sakteliga omvärdera pojkstackarn. Det är ju inte hans fel att han inte ens fick födas ordentligt. Inget är hans fel änsålänge. Så kommer han plötsligt på att han inte får prata med främlingar (banal är han också) men jag presenterar mig med namn och pekar på var jag bodde innan jag blev friluftsmänniska. Däruppe, säger jag. Det verkar vara okej för han tittar på mig igen under kepsen. Kisar, liksom plirar. Sa jag att jag också har en nyckel, frågar jag då och tittar på hans nyckel om halsen. Så visar jag min nyckel och säger att den är gjord av guld och kan öppna alla lås. För ett ögonblick ser det ut som att han inte kommer att tro mig, men så händer något med hans blick. Ögonen skuggas under kepsen men solen går i moln och jämnar ut ljuset. Han stänger ögonlocken bara en aning längre än när man blinkar och så föreslår han ett byte. Hans nyckel om halsen i utbyte mot guldnyckeln som kan öppna alla lås. Det var hit jag ville komma men det kan jag inte erkänna för snabbt, så jag skruvar lite på mig och krumbuktar en stund för inte kan jag bli av med min nyckel av guld som kan öppna alla lås. Nej. Det går inte. När han verkar tro att det är han som lurar mig ger jag efter och sträcker fram nyckeln. Den sitter på en kedja och kedjan hänger på mitt pekfinger. Ah-ah, jag rycker tillbaka handen när han försöker ta nyckeln. Jag pekar på hans hals och långsamt nästan andäktigt sträcker vi samtidigt fram nycklarna mot varandra och byter. Guldnyckeln som kan öppna alla lås mot nyckeln som kan öppna våningen på Sturegatan 36. Nu är det nog bara en sak jag inte tänkt på. Det är eftermiddag och den här lilla pojken kan ju inte vara någon annanstans på väg än hem. Det blir svårt för mig att ta mig in när han redan är hemma men det blir ännu svårare för honom att ta sig in när han inte längre har en riktig nyckel. Jag sätter mig ner på en parkbänk och funderar en stund men vad ska det tjäna till. Det är faktiskt Humlegården jag sätter mig i och där jag sitter kan jag se den lilla pojkens rygg. Han går hemåt.

Jag ger upp, min plan som kändes så enkel hade ett så uppenbart fel. Jag sitter och tittar efter honom tills han gått in genom porten. Han kommer in utan svårigheter tänker jag, han tryckte väl koden. Men ändå kan jag svära på att han stoppade nyckeln i låset. Att det blinkade till när nyckeln vreds runt och träffades av solen. Dörren for upp i alla fall och samma sak gjorde väl pojken. Typisk hisspojke. För dåligt med spring i benen. Jag undrar vilket fönster det kan vara och tittar uppför fasaden för att se om något händer. Inget händer. Dagssvarta fönster reflekterar träden, himlen och molnen. Jag tittar en stund. Molnen är snabba idag och lönnkronorna gungar med fart. Det är rytmiskt och jag lutar mig tillbaka på bänken och börjar slappna av, nästan somna. Då blixtrar det till. Bara en gång. En gång och knappast märkbart om man inte sitter och tittar för att upptäcka någonting. Men jag ser det. Det blixtrar till på femte våningen och sedan är det svart igen. Svart med speglingar av träd, himmel och moln.

Jag plockar upp termosen ur ryggsäcken. Den har en sådan där skruvkork som går att använda som kopp. Kaffe, för jag ska sitta här ett tag. Inte kan jag traska in på Sturegatan 36 i dagsljus. Inte kan jag gå in där så länge jag ingenting vet. Jag ska sitta här och spana på fönstret. Jag ska se om det tänds när det blivit mörkt. Men inget händer däruppe. Inget ljus. Inga fönster öppnas. Med tanke på hur pass lite jag har att förlora går jag till slut fram mot porten. Det är mörkt nu och har börjat regna. Ljusen från bilarna glänser i asfalten och jag ser mig själv i en vattenpöl utanför porten. Jag tänker inte på det då men jag ser bra ut. Jag ser ut att ha hatt, och en riktig rock mot regnet. Jag tar upp nyckeln ur fickan och går in, marmor och mässing. Jag halvspringer uppför trappan de fem våningarna till våningen på Sturegatan 36. Jag har slutat tänka nu och dörren öppnas som om den aldrig gjort något annat. Därinne är det mörkt. Inga kläder i hallen. Efter ett varv i lägenheten blir det tydligare. Här bor ingen familj med ett barn. Här bor jag. Eller någon annan som vet hur ett hem på en sådan här adress bör inredas; någon annan med samma osvikliga känsla för stil har fyllt garderoberna och linneskåpen med det bästa från de bästa skräddarna och väverierna. Ur ett diskret skåp med glasdörrar tar jag fram en flaska konjak och häller upp ett glas. Jag ställer mig vid fönstret och tittar ner i parken. Det har slutat regna men en sista regndroppe rullar ner för glaset, stannar, fortsätter och dör till slut på blecket. Och tittar jag riktigt noga ner mot parken, nästan kisar, kan jag se en liten familj i kläder som en gång varit oslitna. I skor som en gång varit hela. De går fram och tillbaka mellan gatlyktorna. Liksom blinkar därnere. Möter de någon kanske de sträcker fram en hand och frågar om hjälp. Kan ni hjälpa en familj som hamnat på fel sida om ytterdörren. På fel sida om gatan. Snälla.

hägern.

Det står en häger på en sten lite längre ut i vattnet. Jag vet inte att det är en häger men fågelskådarn säger det. Hon har stått där en stund. Ståtligt. Fågelskådarn tittade på henne i kikarn förut men såg inget som jag inte ser nu. Efter en stund när det är klart att hon inte kommer lyfta, inte kommer lyfta på ett tag tittar jag åt andra håll. Det finns öar därute. Öar med lövträd. Jag vet inte nödvändigtvis vilken typ, men jag ser ju att de har löv. Jag är inte såvärst naturintresserad men hon är fin att se på, naturen. De andra är ute i skogen nu. Den ska vara full av svamp såhärårs. Smörsopp, karljohan och kantarellerna. Om en liten stund kommer de tillbaka med svampkorgen. Den kommer inte att vara full men fullare än kräftburarna vi la ut inatt. Men nu är det bara jag. Jag, ölflaskan och boken. Och naturen. Jag lägger ifrån mig boken och ser efter om hägern är kvar. Hon böjer på halsen sådär så att det ser ut som om halsen kommer ut från bröstkorgen, jag vet ju inte ens om de kallar det bröstkorg, fåglarna. Men så ser det ut om man tittar här bakifrån, vilket jag gör. Träden på öarna har börjat klä av sig inför vintern nu. De är inte så fåfänga, träden, de klär av sig för att överleva. Det är något vackert med det. Man vill fråga dem om träden som dör gör det av fåfänga. Vägrade ni klä av sommarskruden? Klorofyllprakten. Vägrade ni tro på löven som susade och grenarna som knakade om kylan som var på väg. Prasslade ni åt dem och skakade på kronorna i tätare stormar och svarade inte vi. Aldrig vi. Vi dör hellre. Och det gjorde ni. Var det fåfänga eller bara ogynsamma förhållanden. Lite torrare i marken där ni stod, lite svårare att slå rot. Det vill jag fråga. Då kommer pojkarna. Svampkorgen är halvfull. De pratar och pratar och jag vänder mig om, ölflaskan just så. Jag vill fråga pojkarna men det är så svårt att prata om de här sakerna. Jag vill titta pojkarna i ögonen och fråga dem om de oroar sig. Fråga om de tror på någonting. Jag håller flaskan uppochner på underläppen, skakar ur den, kastar den. På hägern. Hägern lyfter, trycker undan luften under sig med breda vingar. Den har utsträckt nacke när den ser flaskan krossas mot klippan. Den flyger förbi mig nu och tittar på mig, verkar fråga mig. Med en sån kastarm, kunde inte du ha blivit något bättre? Något bättre än en spoling som kastar tomglas mot hägrar. Om jag ser henne ännu lite djupare i ögonen verkar hon fråga mig något mer. Något som är svårt att återberätta. Något om livet. Hej då hägern, jag vet inte vad som flög i mig.

stockholmare.

En stockholmare beställer en stockholmare. Lite längre ner på gatan kommer en annan stockholmare gående. Hon håller en stockholmare i handen. Den första stockholmaren tittar på stockholmaren i gatuköket, frågande blick. En stockholmare tack. Stockholmaren med en stockholmare i handen är från Umeå, mannen i hennes hand är från Falun, han som vill ha en stockholmare i handen och frågar stockholmaren i gatuköket är från Småland, Växjö. Hon i köket som svarar att de inte har några stockholmare, vad är en stockholmare, hon är från Hua Hin, Thailand. Den första stockholmaren ber om ursäkt och går därifrån, hungrig. Nej, vänta, han vänder och ber att få smaka något som en småländsk stockholmare med smak för korv kan tänkas tycka om. Stockholmaren från Umeå, hon med en stockholmare från Falun i handen passerar kiosken då. Hon sneglar på skylten och säger inte särskilt högt till mannen i hennes hand att hon brukade köpa stockholmare här på väg hem från krogen, så kallad fyllemat. Stockholmarna är svårare att få tag på nu, säger Falunstockholmaren då. Svårare nu, men de är fler, säger Umeå. Smålandsstockholmaren vänder sig om, ursäkta, jag kunde inte undgå att höra vad ni sa. Ni sa att det var bättre förr. Nej det sa vi inte, vi antydde att saker och ting förhöll sig på ett annat sätt förut. Stockholmaren i kiosken, hon från Hua Hin lutar sig ut en smula och börjar sjunga. Ingen vet vad hon sjunger men melodin är lätt att känna igen. De sjunger med. De står där en stund och sjunger med. En stockholmare går förbi. Hon tittar upp från sin smartphone ett ögonblick. Hon tittar ner igen. Om hon inte kollar vart hon går kollar hon nog vädret. Vi vet inte, men det antyds att det var sämre förr. Då hade man ingen aning om vart man gick. Eller i vilket väder.

gudens horoskop.

Den här veckan kommer du att tröttna på mörkret och ensamheten och göra en planet. Runt planeten kommer du att tillföra ett solsystem och slutligen ett universum. Du har höga ambitioner, men låt ingen trycka ner dig för det finns ingen som kan göra det eftersom du är helt ensam. På måndagen kommer du att uppfinna ljuset före patentverket och troligen ångra ordningen senare i livet. På tisdagen gör du något med vattnet och himlavalvet. Onsdagen viger du åt land och faktiskt all växtlighet. Samtliga lökar, liljekonvaljer, träd, ogräs, majs och Gud vet vad, du vet vad. Torsdagen handlar om solar, månar, stjärnor och i förlängningen tid. Vad måndagens ljusshow bestod av har du redan glömt vid det här laget. Du gör förresten onsdagen till lillelördag när du ändå håller på, men först nästa vecka börjar den räknas eftersom du kom på det på torsdagen och ingen, inte ens du har upplevt en riktig lördag än. Nå, fredag, fåglar, fågelkvitter och vattendjur. På lördagen vaknar du med lite träningsvärk och något som kan liknas vid en baksmälla men skam den som ger sig (ett uttryck du tycker ska ingå i språken så småningom). Du tar en alvedon eller motsvarande och spottar i sanden och modellerar ett par människor och en oerhörd mängd djur, bland annat en gnu. På söndagen får du vila.

anders borgs horoskop.

Den här veckan kommer du att göra en budget. Den kommer du att bära runt på stan en stund, kanske inbunden med en rosett. När du inte bär på en budget kommer du att sitta och dra arbetslinjer med en linjal. Du kommer vid varje givet tillfälle uttala dig om efterfrågan på arbete och hur mycket den har ökat sen du kom till makten. Arbeten skapas utifrån hur många som vill ha dem, säger du, och det är jättemånga fler som vill ha dem nu när det inte längre är lönsamt att ligga på en soffa och kamma hem sjutusen i månaden från socialtjänsten. När du får en stund över kommer du självbelåtet le ett serietecknat leende och dra ytterligare en arbetslinje. Mot slutet av veckan köper du en ny linjal. Söndagen fördriver du hemma. Du lagar pedagogisk middag till din fru och dina barn så att de ska förstå klyftorna. Klyftorna ska vara djupa och skapa incitament för individen att alltid sträva efter den större portionen. Själv får du alltid störst portion för du är pappa och den som bestämmer i familjen på söndagar. När du går och lägger dig ler du ditt serietecknade leende igen och tänker på mellangrabbens strålande ögon när han insåg att han skulle få privilegiet att somna hungrig ikväll. Somna med incitament. Somna med en chans att få det bättre.

newyorkad.

att bli newyorkad (eng. newyorked), definition:

1

Att komma till New York med oproportionerliga förväntningar på staden och dess invånare efter att genom många år av kulturpåverkan förletts tro att du är en erkänd och omtyckt medborgare av staden och gammal god vän med dess invånare. Att omgående bli varse att så inte är fallet och med lagom avslappnade och oturistiga kläder inte bli uttittad utan fråntittad, genomtittad, förbisedd. Att efter varseblivning genomgå en mindre existentiell kris pågrundav sagda uppskruvade förväntningar och den personliga fåfänga som fått dig att tro någonting annat. Vem trodde du att du var? När går planet? Fin park det här förresten, och central.

2

Att på stockholmskonsert med brooklynbaserat favoritband förstå att de inte är här för att träffa dig. Andra versen samma som första. När går barnvakten hem? Fin konserthall det här förresten, och så ocentral.

eldsjäl.

Jag brukade sitta däruppe. Längst upp på Hantverkargatan mittemot brandstationen. Jag har en av de där friluftsryggsäckarna med inbyggd pall. I ryggsäcken har jag extra filtar och en termos med lika delar kaffe och sprit, något som håller mig varm. Det fanns två ställen att sitta på egentligen, antingen på en lätt upphöjd gräsplätt eller i trappan upp till gymnasiet, båda med bra vy över brandstationen mittemot. Jag kunde se när det blev utryckning och bilarna for ut, jag kunde se att det brann. Inte var det brann, men att det brann, det räckte för mig. Om det brann fanns det en brandstartare, någon olycklig sate som rökt i sängen eller någon annan som glömt sitt stearinljus, allt de ville att mysa lite, göra någonting de inte alltid gjorde. Förr eller senare öppnades portarna på brandstationen och ut for fordonen. Jag har inte pyromanens inställning, jag är människomänniska. Jag vill veta något mer om människan, något som ingen vetat förut. Därför satt jag mittemot brandstationen, längst upp på Hantverkargatan där husen är som lägst och där fordonen rullar ut, blinkande ljus och sirenserenader. Allt för en olycklig sate någonstans inte alltför långt borta, på den tiden då brandstationen bodde nära elden. På den tiden då inte allt var effektiviserat och centraliserat.

Det brukade vara folktomt här. Inte helt förstås eftersom en gata i stan inte är folktom men folktommare än en annan kanske. Jag trivdes hursomhelst häruppe. När inte portarna öppnades hände lagom mycket; några gymnasister kastade ett glåpord, någon sprang till bussen (Trean), och ett par andra gick in på Kanel, Primo eller vilka som för stunden försökte hålla liv i hörnet vid brandstationen. Det växte grönsaker på brandstationen, det gör det fortfarande, som om ingen ritat och byggt, som om någon före asfalten satt ett frö här och tagit några steg tillbaka för att se vad som hände och sett en station växa. Tegel och grönt. Spröjsade fönster och träd.

Nu verkar det som om stationen växer vidare, som hade den förstått att allt centraliseras och effektiviseras, men som ville den protestera, växa inåt, växa åt fel håll. Som för att bevisa någonting. Som för att gerilla in ett hörn av Kungsholmen som gör som det vill. Ett hörn på en holme som anpassar sig till nya tider utan större ansträngning. En brandstation med ett eget liv. Ett människoliv. Jag sitter kvar på andra sidan gatan trots att portarna står öppna oftare nu, trots att det inte betyder katastrof när de öppnas. Jag sitter kvar av samma anledning. Jag sitter här med min gamla ryggsäck fylld med värme för att jag är människomänniska. Det finns människor här nu, jag kan studera dem på nära håll, långt ifrån sängcigarettrökande, stearinljusglömmande, kokplattelämnande katastrofer. På vintern, när jag behöver min ryggsäck som mest tänder de eldar här på torget, (jag har flyttat till andra sidan gatan nu, till torget, den gamla platsen framför brandstationen där brandmännen ibland tvättade bilarna i maj) och bland eldarna står bönder och säljer rotsaker. Bland stånden och eldarna minglar Kungsholmare, Söderbor och Cityfolk och köper grönsaker till torsdagsmiddagen. De är på väg hem från jobbet. De minglar bland eldar som om fröet som en gång såddes skjutit skott och ynglat av sig på torget och tagit över asfalten. De har glömt att innanför portarna, i saluhallen, en gång stod brandbilar i startblock och väntade på brandmän. Brandmännen brukade byta om på övervåningen och glida nedför välsmorda stänger. Nu bor nyinflyttade kungsholmare däruppe och tar hissen till saluhallen, utpå torget till brinnande eldar i eldfasta kärl och minglar bland bönder och stadsbor. Aldrig långt till närodlade bönor. Ingenting är längre långt borta häruppe, längst upp på Hantverkargatan. Jag håller termosen uppochner och bara droppar droppar ut. Det är kallt, så jag fryser. Jag skruvar igen termosen, drar på mig ryggsäcken och blandar mig med torgminglarna, torgmånglarna. Det är varmt härinne bland eldarna. Men inte så varmt som därinne i saluhallen. Jag går några varv bland kaffebönor, limabönor och grönbönor. Jag tar tag i en bönstjälk och klättrar ner en våning. Sorlet möter mig halvvägs ner, jag ser en bar och bord tätt spridda med människor böjda över mat. Jag är inte kall längre, jag är törstig, så jag tar av ryggsäcken och gräver djupt i den. Långt därnere ska det finnas några gamla sedlar. De är nog värda någonting tänker jag. De är nog värda det som står på dem. Jag går fram till baren och frågar om de inte kan tänka sig att servera en gammal spanare en öl. Vilken öl, frågar de. Vilken somhelst, svarar jag, bara den inte har rest längre än från Dalarna.

Lugn, bara lugn, säger de då. Vi har öl till dig, den är bryggd av brandstationsrot och lagrad här, här en liten bit under Kungsholmen. Här en liten, liten bit under ett brinnande torg.

lydia, adjö.

(Denna hyllning till Lydia Davis har tidigare publicerats på Obladoo, en nystartad nättidning där jag ibland kommer att skriva om litteratur.)

Jag är kär. Inte förälskad längre, men kär. Jag börjar långsamt förstå att kärleken är obesvarad och närmar sig slutet. Hon heter Lydia Davis och är dubbelt så gammal som jag men det var aldrig vårt problem. Hon gav vår sista bok ett passande namn: The end of the story (1995). Jag tror hon visste att det skulle bli vår sista. Jag tror hon tänkte på mig. Jag har läst den under ganska lång tid nu. Den är lång. Lång för att vara Lydias. Hon brukade säga det mesta på fyra rader eller några sidor men hon ville nog hålla mig kvar, tråka ut mig en aning.

En bok om en kvinna som skriver en bok om en kvinna och förlorad kärlek. En lång beskrivning om vad som gick fel och vad som sliter isär. En bok om en kvinna som redan gått vidare men tvingar sig att återuppleva slutet på historien. Jag är inte där ännu. Vid slutet. Men jag tror det kommer bli som vanligt. Du läser de sista sidorna med ökad fart, ökad spänning, trots att du vet hur det kommer att sluta. Sista sidan är mindre viktig än första, det vet du. Oviktigare än förstasidan, första gången du håller en ny bok, en ny kärleksaffär i handen och förstår att ni kommer att älska varandra. Du och Lydia. Kanske tröstar hon dig redan innan du kommit hit, som visste hon att du skulle bli kär, som visste hon att det skulle ta slut:

Head, Heart

Heart weeps.

Head tries to help heart.

Head tells heart how it is again:

You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.

Heart feels better then.

But the words of the head do not remain long in the ears of heart.

Heart is so new to this.

I want them back, says heart.

Head is all heart has.

Help, head. Help heart.

(Varieties of disturbance, 2007)

Det är hårt när en författares samlade verk tar slut, när det inte finns något kvar att läsa. Vi har varit av och på i nästan tre år nu, jag och Lydia, så det kommer att kännas i magen när jag till sist stänger boken, slår igen pärmarna runt våra gemensamma minnen och lämnar dem i bokhyllan för att samla damm.

Lydia Davis var tydligen gift med Paul Auster på sjuttiotalet. Jag tänker inte gå in på vad som hände där, jag vet inte, men när jag bestämmer vem jag ska somna med ikväll, Lydia eller Siri, blir det Lydia. Lydia Davis. Hej då Lydia, sluta översätta Proust och andra mindre kända fransmän och kom tillbaka till mig. Skriv mig en novell, om bara en, om bara med ett ord. Jag skulle läsa Proust i din översättning om så bara för att höra din röst igen. Men Du, jag och Marcel, det börjar bli trångt. Min säng är för smal.

Gonatt Lydia, var du än är.