romeo.

Han går fram till baren igen. Bara en öl till. Sedan kommer han att framträda som ett foto i framkallningsvätska. Hon ser honom inte än men snart. Hon tittar på en punkt strax bakom honom och det stör honom litegrann. Han sträcker på sig och känner irritationen krypa. Flyttar huvudet fram och tillbaka som en boxare och sträcker på sig. Han kan väl inte vara osynlig. Han skakar undan irritationen och ersätter den med en förklaring. Han som pratar med henne tråkar ut henne så hon dagdrömmer. Hon tittar inåt. Hon drömmer. Så måste det vara.

En öl. Du säger det ganska högt och håller upp ett finger. Bartendern häller upp en öl och du ska just ge honom ditt kort när personen bredvid dig tar emot ölen och du undrar igen varför du inte riktigt syns. Aha. Han var före. Så var det säkert. En öl. Du tycker att du har ögonkontakt så du vickar med din andra hand, som om du höll ett glas i den. Den andra handen håller upp ett finger och ditt kort så nu ska de väl förstå att du vill spendera. De knuffar på dig nu. Från sidan och bakifrån så du håller emot lite. En sur min däråt och en liten knuff däråt. Ett stadigt tag i baren med ena handen och kortet i den andra. Nu kom någon in mellan korthanden och baren. Fan också. Trycka tillbaks. In med korthandens armbåge på baren igen. Nu ser han dig. En öl! Någon stöter till och nu är kortet på golvet. Du ska böja dig men glider bort från baren istället. Som en slags inverterad stage dive känns det, lite förnedrande. Kortet ligger därframme någonstans under fötter som trampar och ölen är någon annans nu.

Var är hon? Där. Hon står och skrattar. Det måste vara för att inte verka dryg. Det är nog för att snabbare bli av med honom. Ser han inte lite kletig ut? Jo. Skäggstubb alldeles för lagom lång, som hade han planerat att gå ut lite för länge. Som om han bara kan gå ut var tredje eller var fjärde dag. Han har något i håret också och han gapar och garvar och pratar lite för högt. Det är nog både tandtråd och munskölj. Morgon, middag, kväll. Sliskig typ. Det måste hon tycka. Fast hon trycker sig lite närmare när hon skrattar nu. Lägger en hand på hans uppkavlade arm. Håller kvar den en stund. Det är trångt i baren, hon har nog svårt att röra sig. Så är det nog. Hey! Det där är min tå. Mhm. Och det där är min öl. 

Han har tittat på mig ett tag nu. Han var borta en stund men dök plötsligt upp igen. Som om han varit på golvet ett tag. På golvet. Och den här jävla tönten. Tredagarsstubb och kladd i håret. Munsköljer säkert. Så jäkla hög volym här. Pumpig dansmusik i ena örat och kladdig smörja i andra. Om jag skrattar såhär högt och lite härligt och kanske tillochmed lägger en hand på hans arm. Kan jag glömma allt då? Kan jag få honom att sluta prata? Kan jag komma härifrån? Det dunkar i huvudet. Jaha, en ny drink i handen igen. Var kommer de ifrån? Förlåt, jag måste pudra näsan. Hejdå tredagarsstubb.

Vart tog hon vägen? Där, tredagarsstubben är ensam.. Ack, om jag ändå hade vett, muskler och lite mer mod än ett marsvin. Då skulle jag nog gå fram till honom och kanske ställa mig lite för nära, säga något sjukt coolt om skäggstubb och Don Johnson. Jag skulle vara lite längre än honom också. Sen skulle jag fråga vart hon gick. Tjejen som tröttnade på honom. Ja hon. Vart gick hon? Vafan vill du, säger han då. Som om jag faktiskt gått dit och frågat honom. Det har jag väl inte? Eller? Här ligger jag iallafall på golvet. Näsan, check. Han har nog bara puttat mig. Jag ska nog krypa iväg nu. Det känns mindre trångt härnere och lättare att komma fram. Men svaghet då. Det kanske är den jag ska visa henne. Jag har ju massor. Där står jag som vanligt och tuppar mig i baren och går fram till vilt främmande muskelknuttar med skägg och blir puttad och ligger här på golvet och undrar hur jag ska ta mig upp eller om det ens är önskvärt. Det kanske är här jag hör hemma och det kanske inte ens är synd. Så jäkla kul är det inte i huvudhöjd. Öl har jag fått tillräckligt. Armbågar, tack så mycket. Obesvarade blickar, yes, det räcker nu. Romeo kallar de mig förresten. Jag brukar inte prata om det men nu ligger jag här på golvet så djupare kommer jag ju inte. Romeo för att jag alltid vill så mycket. Romeo för att jag aldrig förstår var gränsen går. Romeo för att jag dricker en öl till och samlar för mycket självförtroende. Romeo för alla oavslutade raggningsrepliker. Romeo för att jag vill ha lite värme.

Hon kommer ut från toan. Nypudrad. Var är han? Hon känner sig lite osedd efter att ha haft hans blick på sig hela kvällen. Tänk om han är lite annorlunda. Lite mindre tupp. Tänk om man fick ta hand om någon litegrann istället för att undra var drinkarna kommer ifrån på löpande band. Berätta ett eget skämt istället för att fejkskratta åt ett dåligt. Vad gjorde han på golvet? Musiken är nog ännu högre nu. Glasen ännu fullare. Armbågarna vassare. Där är garderoben. Där är dörren. Där är trottoaren. Ett djupt andetag genom näsan. Det finns luft härute. Där står en taxi men hon ska nog gå, stilettklackar i handen. Barfota. Det har slutat regna men trottoaren är fortfarande fuktig och luften luktar blöt asfalt. Hon stannar vid övergångsstället en bit bort. En bil kör förbi och missar en vattenpöl. Hon vänder sig om och någon kommer ut från klubben på knä. Liksom ålar sig ut mellan benen på rökarna där.

Du kryper ut. Du ser dig om. Du tittar upp och lite aska från en cigarett landar på din kind så du viftar bort den. Kryp vidare nu. Inte långt kvar. Lyssna inte på skratten. Bara kryp. Inga fler styrkeprov. Från och med nu, ödmjukhet och ärlighet. Och lite svaghet. Vad kan du förlora. Ingenting. Kryp en bit till och vinka. Vad väntar du på. Hon står ju därborta och väntar på grön gubbe. Hon står ju därborta och väntar på dig. Hon vill bara att du kryper dit, nickar försynt, väntar så att hon får en syl i vädret. Var dig själv nu för guds skull. Inget mer larv. Nej, vad gör du? Res dig inte. Res dig inte. Kryp. Lägg dig på rygg, du är framme nu. Titta upp i hennes ansikte och säg ingenting alls, men le. Le ditt eget leende. Det som du glömt. Det som inte betyder någonting. Inte betyder någonting förutom att du ligger här på marken, lite blöt på ryggen, lite förnedrad. Nykter nu. Le för bövelen. Hon ler ju mot dig.

pannkaka.

Nästa grej är vintern. Ja, efter hösten då. Den kan verka lite oöverstiglig, ointaglig, vintern. Det kan verka som att när den väl börjat kommer den inte ta slut. Inte alls som sommaren som tar slut för jämnan. Det kan kännas som att när man trodde att man klarat det värsta, säg i mitten av januari någon gång när du redan pulsat genom trögflytande vatten i två månader, när din tjugominuterspromenad till dit du ska känts som ett maratonlopp över alperna i flera veckor. Då har man inte alls klarat det värsta. Då har det bara börjat. Då bleknar fortfarande ditt stackars skinn, då går solen fortfarande ner strax efter lunch, då lägger sig is-, snö-, slask- och vattenlagret fortfarande decimetertjockt på din promenadväg. Då är du litegrann inne på att ge upp. På att som björnarna stänga av de oviktigaste funktionerna och bara leva på fettet från din nu omfångsrika midja. Din obefintliga, överbefintliga, fiskfärgade midvintermidja. Om man ser den på det viset kan den verka lite lång, vintern.

Åttio, Nittio eller kanske Hundra vintrar ska det bli totalt. Som antal betraktat är det inte så många. Ta fram ditt gamla hopprep och hoppa åttio gånger. Det gick ju galant. Prova nittio armhävningar, lite svårt men med träning ska det nog gå. Åttiofem sidor i en bok, avklarat på en långlunch. Hundra åkarbrasor. Det var väl inte så jobbigt. Eller sjuttioåtta hjärtslag. Vad klagade du på hela tiden egentligen. Nu är det hursomhelst slut. Något du vill ändra på? Kanske en vinter till. En öl till med någon du tycker om. Eller en liten stund ensam i lugn och ro. En sista hamburgare. Eller tio. En sån där helt perfekt pannkaka som när den landar igen efter luftrotationen i slowmotion inte har ett veck du behöver rätta till, inte för ljus, inte för mörk. Inte för varm så att grädden smälter. Inte för kall, inte för tjock, inte för tunn. En sån pannkaka vill du ha.

sommar.

Det börjar regna nu. Liksom sommardugga lite. Vi står i en låda. Lådan står på Medborgarplatsen. Jag tittar ner på botten som långsamt fylls med vatten. Det hade varit bra med ett dräneringshål, tänker jag. Ett hål någonstans i botten och en liten lutning så att vattnet kunde rinna ut. Det regnar ju på sommaren också. Regnbågar. Om jag kunde vända ansiktet uppåt skulle jag nog märka att regnet tilltar. Om jag kunde vrida på mig skulle jag se att de börjar trycka ihop sig på uteserveringarna, trycka ihop sig under parasoll som inte är parasoll längre utan paraplyer. Där springer någon förbi med en tidning över huvudet. Mina fötter om jag har några börjar luckras upp. De kunde gjort oss i något material som klarar väder och vind men det gjorde de inte. Först ska man solblekas sen ska man absorbera vatten, soltorkas, blekas, bli sparkad på av någon som går förbi, vikas på mitten.

Lådan är halvfylld nu och uteserveringarna glesnar. Solen går ner mellan Söderhallarna och Burger King. Någon bakom mig muttrar något om att stå kvar här hela natten. En helt vanlig sommar skulle vi nog ha stängt kontoret och spridit ut oss på olika sommarställen, semesterorter och hemland, men inte i år. I år skulle vi ritas av, extruderas och stå i en låda på gudsförgätna Medborgarplatsen. Medborgerliga rättigheter, fnyser någon längre fram och det slår mig att vi ser ut som färgglada renderingar av ett klassfoto. Världens minsta klass. Solen är nere nu och jag med. Jag skulle vilja se positivt på saken men har ingen ork. Ingen tjocklek. Släpp ut mig tänker jag och börjar välta. Jag börjar välta och tänker på tidiga minnen i livet av morfar och dominospel. Jag rycker upp mig igen och tänker att om jag välter välter alla. Det är ingen bra idé. Bättre isåfall att stå här. Stå här och vänta på soluppgången. Vänta på gatsopare och hösten när någon kommer och samlar ihop oss igen. Det är svårt att vara skalgubbe. Maktlöst. Skrämmande. Lite som att vara barn igen. Vemsomhelst kan närsomhelst plocka upp dig och sätta ner dig varsomhelst. Nå. Nog gnällt. Här står vi iallafall till midjan i sommarregn och har för avsikt att förgylla sommaren med glada färger. Det var nog bättre förr. När Medborgarplatsen var ett kärr. När Södermalm  var obebott och när skalgubbar placerades på flärdfullare platser. Vid ett sommarhus av Le Corbusier, i ett palats av Palladio, vid en villa av Wingårdh. Stryk det sista. Lägg istället till det här. I framtiden kommer skalgubbar att tillverkas i material som tål regn. I material som inte bleks av solen. I material som inte kan gnälla. I framtiden kommer vi att ha rösträtt och då kommer allt se annorlunda ut. Med rösträtt kommer ansvar och då ska ni få se. Då ska vi ta världen med storm.

Nu kommer stormen. Adjö sköna värld, nu blåser vi iväg. Nu sprids vi för vinden som maskrosor i maj. Där är Björns Trädgård. Där, Folkungagatan. Där ser jag Siljaterminalen och Fotografiska. Djurgården skymtar förbi. Och Gåshaga. Vaxholm, Grinda, Gällnö, Möja. Möja. Här vänder vinden och jag börjar torka. Midjan känns inte lika svampig längre och jag tänker på plywoodlådan som står kvar på Medis. På skalgubbskollegorna som spridits åt andra håll. På soluppgången över Ålands hav och hur kallt det skulle bli om jag landade nu. Istället vänder jag och följer strålarna. Följer dansande solstrålar in över fjärdar, holmar och sund. Bryggor, sommarvisten och båthus. Slussar, torg och uteserveringar. Och där. Där i en låda av plywood på Medborgarplatsen har de landat igen. Mina kära skalgubbar. Mina bröder och systrar i världens viktigaste jobb. Att ge lite skala och perspektiv på tillvaron. Maka på er, muttrar jag, maka på er, jag vill landa. Jag vill landa där jag känner mig hemma. Där man kan spotta på mig igen. Där höstregnet kan falla på mig. Där brittsommaren kan hitta mig. Där allt känns tryggt. På ett eller annat sätt som det alltid varit. På Medis. På Söder. I Stockholm. I en liten, liten låda fylld av skalgubbar fyllda av förväntan inför ännu en höst. Skalgubbar som (om de kunnat) rest sig ur lådan och hand i hand tagit sig uppför Götgatan, nerför Götgatan, över Slussen, genom Gamla Stan och rakt genom City till världens vackraste, kortaste, mest enkelriktade gata. Olofsgatan.

Vi ses där. I augusti.

drömlåda.

Den första julen hade hans butik bara varit öppen en månad eller så. Han missade det mesta av julhandeln för hans inrättning låg, såattsäga, om hörnet. De sista dagarna före jul kom dock några sistaminutenkunder som behövde hans hjälp. Eftersom de var sent ute kunde hans goda råd och erfarenhet inom området vara dem till hjälp. De såg helt enkelt inte klart och behövde en expert. Nå. Låt oss återkomma till hans område men konstatera att det inte rör sig om dagligvaror, förbrukningsvaror eller något som står att finna i någon annan butik. Låt oss konstatera att vår mans lilla affärsverksamhet är av det unika slaget.

Ställ dig nu på gatan framför skyltfönstret och titta åt höger istället för in i butiken. Du ser en ström av människor passera på gågatan. Den ligger här intill. De stannar inte. Som ett kilometerlångt godståg i uppförsbacke går de. De ser färglösa ut i mörkret men blinkar lite under gatlyktor. Årets kortaste dag har precis lämnat av till årets längsta natt. Snön faller nog i tjocka dunlika flingor, viktlöst. Du vänder ansiktet uppåt för du vill fånga några på tungan. I ljuset från gatlyktan är snön massiv, som en stor snö istället för många små. Du kan stå ostört här. Ingen rör sig på tvärgatan. Det lyser varmt därinne. En lång, smal butik. Långväggarna täckta med bokhyllor från golv till tak och i mitten ett bord. Ett långsmalt bord fyllt med högar av böcker. Du ser hur det luktar därinne. Du trampar för att skrämma kylan ur tårna. Det hjälper inte men det knarrar på rätt sätt. Längst in bakom en trädisk sitter en man framför en dator. Hans ansikte lyser blått från skärmljuset och händerna vilar på tangentbordet. Han tittar inte upp. Han jobbar.

Det är nästa jul nu och vår mans lilla verksamhet har gömt sig på en tvärgata i ett år. Årets längsta dag är på väg att ta slut när du går förbi fönstret igen. Det är släckt och i ljuset från gatlyktan ser du dig själv i skyltfönstret. Kupa nu händerna mot kallt glas och kila in ansiktet i mellanrummet. Först imma. Sluta andas och vänj ögonen vid kontrasten. Ett långsmalt rum klätt med bokhyllor och ett bokbord. Som att gå in i en bokhylla, tänker du. En stålskylt ovanför dörren hänger på en pinne från fasaden. Den gnisslar av en vindpust men du tittar inte upp. Du förstår ändå. Det ser ut som om det är böcker han säljer, men det är inte böcker alls. Det är drömmar. Drömmar vackert förpackade mellan band av färgglad kartong.

God Jul.

du är här.

Var är jag någonstans? Han säger det inte högt men det är ändå som om frågan lämnar munnen och dallrar framför honom en stund. Den svävar som ett rökmoln för han har en cigarett i munnen, dessutom är det kallt. Det är hus omkring men de ger ingen ledtråd. En bit fram delar husen på sig och släpper igenom låg vintersol. När han kommer närmare flyttar de isär lite till och verkar viska något till honom. Kom in. Kom in. Stå inte bara där, stå här istället. Han är inte van vid den här typen av beteende hos hus. Ibland öppnar de dörren och släpper in, men att bli insläppt, nästan inlockad mellan husen är han inte alls van vid. Cigaretten är släckt nu, den ligger på gatan bakom honom, nertrampad, men ur munnen ryker det fortfarande. Det ryker ännu mer när han tar upp händerna till munnen och blåser.

Det ser ut som ett torg vilketsomhelst men det är någonting som får honom att fortsätta. Frågan hänger fortfarande kvar framför honom men om han kisar börjar den forma sig. Röken samlar sig till en slags rökring och han får en känsla av att det inte längre spelar någon roll var han är. Han står vid en skulptur och konst är inget han förstår men att det är en skulptur det syns. Snöplogar eller vågor, eller kanske vingar, men den verkar ha svårt att lyfta. Den verkar liksom fastfrusen i marken som i en mardröm. Oförmögen till ens ett steg. Där står den iallafall och om han tittar lite mer på den ser han efter en stund att han tycker om den. Han känner sympati med skulpturen och går förbi den besluten att lyfta i dess ställe. Lyfta från torget. Lämna kullerstenar under sig och sväva några meter upp. Sväva i blåkall februarihimmel bort från hus och torg. Bort från tegel, sten och asfalt. Han ser allt från ovan en stund och undrar om han bländats för cirklar är allt han ser. Han blinkar. Han landar igen. Livet ska nog upplevas från marken.

Efter en stund bland träd på stigar genom böljande landskap upptäcker han något. Han är inte längre vilse. Han verkar gå i cirklar men känner sig inte längre vilse. Rökringen hänger i luften framför honom, stabil nu. Han ökar takten och får upp lite värme. Bredvid honom porlar om några månader en bäck men nu står den still och väntar på vår. Hårdhudad står den här, helt stilla och manar honom framåt. Fortsätt människa. Fortsätt eller fastna som bäckar om vintern eller konstnärliga utsmyckningar på torg. Då öppnar sig allt i en glänta, träden tar några steg åt sidan och fram kliver ett fält. Han hör musiken då. Och ser ljuset. Det har börjat mörkna men någonstans mitt i musiken lyser en lampa. Under lampan är det varmt och han sätter sig ner, sätter sig ner i en hägring frammanad av frostkungar för att även han ska fastna till slut. Han lyfter igen och tittar ner, ner på en karta. En karta över en park. I kartan en röd prick och under pricken en text.

Du är här, säger den. Du är här.

sjöstad.

Det är mörkt nu. Jag kliver av tvärbanan. Jag är ensam och har åkt för långt. Ända till den där hållplatsen innan bron över vattendraget. Det kanske är en kanal. Här finns ett seveneleven så jag köper cigaretter. En tändare? Frågar hon. Nä, jag har, säger jag. Fast jag har inte det, jag räknar med att i vanlig ordning i stan gå fram till en rökare och be om eld. Har du eld? Det är inte så många kvar och särskilt inte här. Här har alla dagisplats och slutade röka när första barnet kom. Vad är det för förebild att vara, frågar de sig och sitter kvar på jobbet en timme till. Där står en rökare iallafall och ljuspunkten från min cigarett lyser inte direkt upp som en fyr men den lyser upp så man ser mig en kort stund. Liksom i intervaller. Mitt orangea ansikte blinkande i takt med halsbloss och mina steg mot trottoaren. En novembertrottoar som glänser i skenet från gatlyktor. Nya gatlyktor med någon form av modernt ljus. Jag känner inte igen ljusen, inte husen heller. Där, ett hål i fasaden. Som från en spark. Och där, en sockel av granit, men längre upp ett hål i fasaden. Och en död fågel på gatan. Bottenvåningarna är släckta men däruppe lyser det. Däruppe i vardagsrummen. I fyrorna och femmorna lyser det i alla rum utom barnrummen. Jag undrar vad som hände med burspråken och när jag undrat det undrar jag vad som hände med rundgångarna och vrårna. Ingmar Bergmans och Woody Allens rundgångar och skådespelare som kommer in i bild från alla håll. Jag ser mig själv i ett skyltfönster. De som säljer ekologiska surdegar och mjöl från kvarnar med namn har gått hem och har bara min egen spegelbild att erbjuda. Gratis. Intermittent orange hud. Keps fast jag borde nog ha mössa såhärårs.

Jag är vid Luma nu. På väg tillbaka förbi stationerna jag inte gick av på. Det lyser däruppe i fyren. I provrummet. Jag vill inte titta upp. Jag är rädd för att de provar lågenergilampor nu. Grönt ljus. Blått ljus. Fan också. Det bränns på läpparna och hur ska jag hinna få upp en cigg att tända på den gamla om jag redan är på filtret? Jag möter ingen här. De jag skulle mött har gått hem, blippat sig in genom säkra portar och frågat, bor du här? Hissat sig förbi mörka trapphus och låst sin dörr inifrån. Kanske tittar de en gång genom titthålet när de låst.

Där kommer Ingmar Bergman ut. Han frågar om jag vill ha eld för han ska gå och möta Woody Allen längre fram. Manhattan bor han på annars, säger Ingmar. Jag bor i himlen. Alla med dämoner kommer till himlen när de dör. Som en sorts tröstpris. Men det är tråkigt däruppe. Lite för ordnat om du frågar mig. Jag frågar inte honom men han berättar ändå om Fanny och Alexander och den något uppskalade Uppsalalägenheten med möbler något större än naturligt. Han berättar om hur de sprang runt därinne och passagerna och ringdanserna aldrig ville ta slut. Woody kommer fram och pratar om sin exfru i Manhattan och hur hon och hennes nya fru springer in och ut ur bild. In och ut ur rum och vart tog de vägen egentligen? Det är nog så jag vill bo ändå. Jag vill nog bo någonstans där rummet har ett rum till och där jag inte riktigt vet var jag är någonstans fast jag har bott där ett tag nu.

Jag går ut på balkongen. Den ena, och tittar in i mitt vardagsrum, eller är det? Jag tittar in iallafall, först åt ena sedan åt andra hållet och jag tröttnar litegrann och tänder en cigarett igen för här på balkongen har jag sparat en tändare. Mellan blossen när jag inte bländas av glöden ser jag att det regnar på vattnet därnere i kanalen. Men regnar det här? Jag vet inte, jag har ett burspråk över huvudet. Och ett under fötterna. De jag har vid sidorna är mina. De förlänger mina sovrum och vardagsrum och gudvetvad. Har du träffat Gud frågar jag Ingmar för han följde med upp till slut. Han tog med sig Woody och de har kommit ut på balkongen nu. Den är ett uterum mer än en balkong för den är omringad av burspråken. Det säger Woody medan Ingmar svarar så jag får nog inte veta något om Gud idag heller. Skulle du kunna spela in en film här, frågar jag då. Det vet jag inte, svarar de i kör. Men om det inte vore för läget (för långt från Manhattan och för långt från himmelriket) skulle jag nog trivas här. Jag skulle gå in i ett av rummen och komma ut i ett annat och när jag gjort det skulle jag nog sätta mig på balkongen därborta och titta ner. Snett ner mot kanalen, eller är det en sjö. Det skulle inte spela mig så stor roll för jag skulle bara vilja se lite vatten. Lite vatten som kan påminna mig om East River (eller en av himmelrikets hela tiden småporlande nästan stillastående bäckar).

Jaha. De har gått nu, äntligen. Jag sitter kvar. Det glänser lite i mitt undertak därinne. Plåtundertak. En gång var det hamnverksamhet därnere. Jag tycker mig se hur de, trots att klockan passerat midnatt nu, springer fram och tillbaka längs vattnet. Några med last. Några med vingliga ben. Någon med en helt ny blåtira och en kvinna i skenet från en gatlykta har en alldeles för djup urringning för årstiden. Jag undrar om inte hennes ben är bara också. Bara, med en ritad linje längs vaden och knävecket, upp längs låren in under klänningen. Hon står stadigt men han med blåtiran ramlar nu. Han ramlar vid hennes fötter och kysser han dem? Nej. Han somnar. Från hamnpuben flyger en pinnstol och landar bara meter från kajkanten. Ett ben går av och tittar jag noga innan allting släcks ser det ut som en film därnere. En film om en hamn i en storstad vid vattnet. Då riktas strålkastarna upp mot mig. Jag blundar, för de är starka. Men medan jag blundar tror jag att jag vet vad de ser. De ser en man i ett uterum. En ensam man på en balkong mellan burspråk. De ser att caféet på hörnet håller öppet. Ett sådant där café som finns på kontinenter som också serverar små öl på tapp. Öl små nog att drickas såhär sent. Såhär sent en vardag. De släcker strålkastarna och jag är inte längre blind. Gonatt.

parklek.

Jag sitter en bit upp i parken med en bok. Jag brukar sitta och läsa här. Här en bit upp i parken där inte så många kan se mig. Det låg en bensinmack här förut som de rev. Jag gick förbi och tittade på hålet i marken. Jag hör barn längre ner i parken nu. Jag lägger ifrån mig boken och tittar ner. Det är ett nytt hål i marken därnere. Mer som ett hål i parken när jag tänker efter. En dagisgård i en park. Jag går in i lägenheten för solen har gått i moln nu. Jag kan förbereda ett mellanmål innan pojken vaknar. Han brukar vakna snart. När han vaknat kan vi gå längre ner i parken. Ta hissen ner. I hissen får han trycka och ibland träffar han rätt knapp, ibland träffar han fler. Då tittar vi ut på alla våningar. Jag frågar om han inte tycker att parken liksom tätnar allteftersom.

Det är grönt häromkring. Bensinmacken passade aldrig riktigt in. Blyfri bensin och miljödiesel i all ära men parken tog över, tömde pumparna och rensade hyllorna med idolsamlingar, kioskdeckare och fruktluktande yoghurtdrycker. Parken började sprida sina frön; sa åt sina träd och växter att ställa sig i motvinden på Gärdet och släppa. Gräset kröp över övergångsställen och kilade genom sprickor i asfalten. Lönnäsor roterade långsamt, långsamt ner bland oljefläckar och ramper. När maskrosmolnen for in genom automatiska dörrar gav macken upp. Senare tyckte parken att det fanns plats för människor. Hus byggdes men parken följde med. Den följde med upp, våningsplan för våningsplan och när den var klar såg den ut som en kulle. En kulle med tre krön.

Pappan och pojken går ut på gatan nu. De vänder sig om och pappan pekar på dagiset en bit in i parken. Där ska du börja om kön är lagom lång. Där ska du gå om parken tillåter. Han böjer sig ner och hukar bredvid pojken och säger, däruppe bland träden satt jag och läste nyss när du sov. Pojken tar ett steg mot trottoarkanten men pappan stoppar honom och visar honom bilarna. Än finns de kvar, än får du stanna på trottoaren, men titta där på asfalten. Är den inte lite grönare än asfalt på andra platser. Är det inte så att små, små grässtrån sticker upp på sina håll. Så är det nog och när pappan kommer ihåg att mellanmålet står kvar på ett bord på en terrass en bit upp i en park vänder han sig om, plockar upp pojken på axlarna och går ner mot hörnet där gamla Värtavägen möter Furusundsgatan. Där ligger en restaurang med en uteservering. Pojken viftar och pekar. Viftar och pekar. Det ser ut som att de behållit bensinpumparna. De har sköljt ur bensinpumparna och om man hoppar ner från axlarna och ber kyparn om ett glas kan man själv få gå fram till pumpen och fylla på. Ett fullt glas med grönaste parkjuice. Grönaste Furujuice på Värtavis.

säljare.

Det ringer på dörren igen. Jag vet inte om jag ska öppna. De som varit här hittills har varit besvikelser. Några av dem har tillochmed blivit arga, förbannade gubevars. Jag vet inte varför, men de står här på tröskeln ett tag, liksom vägande på tårna. Jag tar nästan alltid två steg tillbaka för att redan vara på väg till köket i vilket jag erbjuder kaffe alternativt te när jag får besök. När jag får besök. Det var oftare förr. De står där och väger på tröskeln och frågar om annonsen. Jag svarar att jag satt in den på pin kiv för att se om någon tog sig hit och fick jag kanske bjuda på en kopp kaffe. Då vänder de på tröskeln. Som om vi lekte inte nudda golv. Nudda inte tantens golv för guds skull, då är ni fast, tänker de. Nudda inte käringens linoleummatta med spår av genomslitningar. Nudda den inte för den måste vara från sjuttitalet och det ligger inte ens trägolv under för den här kvinnan bor i en hyresrätt (hyresrätt!) som någon byggde på samma sjuttital för att folk skulle ha någonstans att bo. Hennes hem är ingen investering, den bär inte på något incitament att byta ut mattan. Mattan är lättstädad och behöver inte bytas ut för att höja värdet. Värdena den här dinosaurien klänger sig fast vid är lika gamla som henne. Allt det här tänker de på väg mot laminatklädd hiss med spridda kommentarer om sex nedskrivna på väggarna med tuschpennor och ristade med kniv. Och där, där i hörnet ett spår av någonting vi inte vill titta närmare på. Nu åker vi.

Det ringer en andra gång. En mekanisk klocka som verkligen slår till på en klocka när man trycker på knappen. Ett ganska hårt ljud är det. Särskilt om man står där vid klockan med ögat mot titthålet. Titthål. Hah. Det måste vara den sista utposten. När man står hemma hos sig själv och tittar ut i sitt eget trapphus. Det är inte mycket spänning kvar i livet då. Inte som när vi tittade på pojkarna i duschen. De trodde att de hade bästa titthålet men de såg aldrig mer än vi tillät. Vi visste var hålet satt, kunde nästan se deras små ögon därinne. Vårt satt i duschen, de hade ingen aning. Jag vet inte om jag ska öppna, sa jag det. Man når en gräns när spänningen slås ihjäl av besvikelsen. När rädslan för besvikelsen blir så stor att man inte längre orkar investera i risken. Jag är där nu. Men han ser så jäkla snäll ut. Han är bara barnet. Ur mitt perspektiv alltså. Jag öppnar. Tar mina två steg bakåt. Frågar om kaffe eller te. Ler mitt bästa.

Då händer det. Han nuddar golv. Han ler tillbaka. Han säger kaffe. Med mjölk. Vi sitter där i köket ett tag. Över bordet hänger en lampa med virkad duk över. På bordet står en termos och en flätad korg med bullar. Under bordet är hans händer knutna i knäet. Det ser jag inte men det förstår jag på hans blick och hans sätt. Han har ett fint sätt den här. Jag säger det till honom. Efter en stund frågar han om annonsen. Liksom i förbifarten efter att ha berättat om sin familj och sin mamma och frågat mig en hel rad frågor om mitt eget liv med en mycket engagerad ton. Han frågar om annonsen och jag svarar så ärligt jag kan att det har blivit något missförstånd, jag är inte så bra med datorer. Jag har hursomhelst inget att sälja men var det inte trevligt med kaffe och en pratstund? Jo, säger han. Jo, jag ville nog ändå bara prata lite. Prata lite med någon som inget har att sälja. Prata en stund med någon som du.

nyckelbarn.

Vilken fin nyckel du har om halsen. Det är nyckeln hem, jaha. När du säger Tulegatan, menar du Tulegatan eller Sturegatan eller något annat då, man vet ju inte med er små och era förvirrande talfel. Jaså, jaha, Sturegatan, Sturegatan 36. Här gör du en mental anteckning om Sturegatan och dess fashionabla läge vid Humlegården. Humlegården, ett slags miniatyrversion av Central Park. En central park. Gamla stenhus omringar parken som trädkramare utan strid. Som stenhus runt en park. Husen står på motsatt sida av gatan enligt gammal trygg stadsplaneprincip. Om husen hade ögon skulle de se vad som försiggick därnere. Om husen har ögon är det det de gör. Utövar social kontroll på parken och ringer en myndighet om något inte står rätt till. I deras park. De har stått där ganska länge husen, åtmistone de flesta. Några nya har tillkommit och trängt sig in på rivningstomter och lediga ytor, men det är längesen nu. De är en del av vaktstyrkan. De deltar genom att stå där, men flera av dem är kontorshus och inte lika vakna som de gamla. De står där iallafall och har om inte välkomnats så accepterats. Vad ska man göra, säger ett sekelskifte till ett annat. Även om det var bättre förr är det för sent nu. Förr finns inte kvar annat än som tjocka väggar av sten och tvåglasfönster med spröjs. Några av oss är äldre än träden i parken. Vi har sett dem växa upp, från frö och planta till fullvuxna ekar, lindar och lönnar. Alla med sin specifika skugga. Sitt eget mönster på gräset i solsken. Vi kan inget göra. Sjuttiotalshusen får stå här bredvid. De får stå här och vakta med oss. Öppna sina betydligt mindre oljekrisgluggar mot parken och vakta. Så gott det går.

Jag brukar prata med dem som inte slår undan blicken. Jag byter några ord med den som ser mig och rätar ut munnen till ett leendeliknande streck som tycks säga, hejdu, så kan det gå. Inte för mig men jag förstår iallafall att det kan hända. Om inte den bäste så någon i närheten. En blick och en streckmun som tycks säga att det inte är helt kört. Då tittar jag ibland in i de där ögonen och avgör som en hund utan luktsinne vad jag ser för person. Jag tittar och frågar någon gång om en slant, har du en krona över, andra gånger något om vädret. Jag kan vädret. Som friluftsmänniska med många nätter under bar himmel vet jag vad jag ska titta efter. Vilka moln som har en historia att berätta och vilka som bara ser ut som en hund eller en kaffekopp. Vilka vindar som bär på förebud och vilka som bara blåser i mina sista hårtestar. Jag har en sån där överkamningsfrisyr som många äldre män klär i. En som gör att det inte går att se att jag är flintis. Den blåser det i ibland, då får man ta upp stålkammen ur bakfickan och dra över håret igen. Från ena örat till det andra. Man kan inte gå runt och se ut som en slusk även om man behöver be en främling om hjälp ibland. Min dryck bär jag i brun papperspåse, som förr. Skylta med drycken får ungdomarna göra. Barnet här skyltar med ganska mycket. På kläderna står det vem som har tillverkat dem. Ganska stort också. Det gjorde det inte förr. När jag bodde i de här kvarteren var det finast om ingen kunde se var kläderna var köpta. Nu sprutas champagnen istället för att njutas. Jeansen är färdigslitna av barnarbetare i Indien och telefonerna hålls högt och byts ut per kvartal. Jag ska inte tjata om att det var bättre förr bara för att det var det för mig, men om det brinner i en papperskorg eller om unga män är inblandade i ojämna slagsmål då ringer jag nittitusen.

Barnet då. Ett barn som inte fått slita. Det börjar med planerat kejsarsnitt i sjunde månaden. Nu står han där med sin nyckel om halsen, godis och telefon i händerna och högröstade kläder. Han ser ut som ett barn med för få händer. Jag begriper inte vad han har nyckeln till först. Han kan inte vara äldre än sju år. Men jag intervjuar honom en stund och får förutom adressen ur honom vad föräldrarna jobbar med. Heltid, jaha. Övertid, jaha. Låsa upp dörren och beställa pizza, jaha. Det låter ju sådär tycker jag och börjar sakteliga omvärdera pojkstackarn. Det är ju inte hans fel att han inte ens fick födas ordentligt. Inget är hans fel änsålänge. Så kommer han plötsligt på att han inte får prata med främlingar (banal är han också) men jag presenterar mig med namn och pekar på var jag bodde innan jag blev friluftsmänniska. Däruppe, säger jag. Det verkar vara okej för han tittar på mig igen under kepsen. Kisar, liksom plirar. Sa jag att jag också har en nyckel, frågar jag då och tittar på hans nyckel om halsen. Så visar jag min nyckel och säger att den är gjord av guld och kan öppna alla lås. För ett ögonblick ser det ut som att han inte kommer att tro mig, men så händer något med hans blick. Ögonen skuggas under kepsen men solen går i moln och jämnar ut ljuset. Han stänger ögonlocken bara en aning längre än när man blinkar och så föreslår han ett byte. Hans nyckel om halsen i utbyte mot guldnyckeln som kan öppna alla lås. Det var hit jag ville komma men det kan jag inte erkänna för snabbt, så jag skruvar lite på mig och krumbuktar en stund för inte kan jag bli av med min nyckel av guld som kan öppna alla lås. Nej. Det går inte. När han verkar tro att det är han som lurar mig ger jag efter och sträcker fram nyckeln. Den sitter på en kedja och kedjan hänger på mitt pekfinger. Ah-ah, jag rycker tillbaka handen när han försöker ta nyckeln. Jag pekar på hans hals och långsamt nästan andäktigt sträcker vi samtidigt fram nycklarna mot varandra och byter. Guldnyckeln som kan öppna alla lås mot nyckeln som kan öppna våningen på Sturegatan 36. Nu är det nog bara en sak jag inte tänkt på. Det är eftermiddag och den här lilla pojken kan ju inte vara någon annanstans på väg än hem. Det blir svårt för mig att ta mig in när han redan är hemma men det blir ännu svårare för honom att ta sig in när han inte längre har en riktig nyckel. Jag sätter mig ner på en parkbänk och funderar en stund men vad ska det tjäna till. Det är faktiskt Humlegården jag sätter mig i och där jag sitter kan jag se den lilla pojkens rygg. Han går hemåt.

Jag ger upp, min plan som kändes så enkel hade ett så uppenbart fel. Jag sitter och tittar efter honom tills han gått in genom porten. Han kommer in utan svårigheter tänker jag, han tryckte väl koden. Men ändå kan jag svära på att han stoppade nyckeln i låset. Att det blinkade till när nyckeln vreds runt och träffades av solen. Dörren for upp i alla fall och samma sak gjorde väl pojken. Typisk hisspojke. För dåligt med spring i benen. Jag undrar vilket fönster det kan vara och tittar uppför fasaden för att se om något händer. Inget händer. Dagssvarta fönster reflekterar träden, himlen och molnen. Jag tittar en stund. Molnen är snabba idag och lönnkronorna gungar med fart. Det är rytmiskt och jag lutar mig tillbaka på bänken och börjar slappna av, nästan somna. Då blixtrar det till. Bara en gång. En gång och knappast märkbart om man inte sitter och tittar för att upptäcka någonting. Men jag ser det. Det blixtrar till på femte våningen och sedan är det svart igen. Svart med speglingar av träd, himmel och moln.

Jag plockar upp termosen ur ryggsäcken. Den har en sådan där skruvkork som går att använda som kopp. Kaffe, för jag ska sitta här ett tag. Inte kan jag traska in på Sturegatan 36 i dagsljus. Inte kan jag gå in där så länge jag ingenting vet. Jag ska sitta här och spana på fönstret. Jag ska se om det tänds när det blivit mörkt. Men inget händer däruppe. Inget ljus. Inga fönster öppnas. Med tanke på hur pass lite jag har att förlora går jag till slut fram mot porten. Det är mörkt nu och har börjat regna. Ljusen från bilarna glänser i asfalten och jag ser mig själv i en vattenpöl utanför porten. Jag tänker inte på det då men jag ser bra ut. Jag ser ut att ha hatt, och en riktig rock mot regnet. Jag tar upp nyckeln ur fickan och går in, marmor och mässing. Jag halvspringer uppför trappan de fem våningarna till våningen på Sturegatan 36. Jag har slutat tänka nu och dörren öppnas som om den aldrig gjort något annat. Därinne är det mörkt. Inga kläder i hallen. Efter ett varv i lägenheten blir det tydligare. Här bor ingen familj med ett barn. Här bor jag. Eller någon annan som vet hur ett hem på en sådan här adress bör inredas; någon annan med samma osvikliga känsla för stil har fyllt garderoberna och linneskåpen med det bästa från de bästa skräddarna och väverierna. Ur ett diskret skåp med glasdörrar tar jag fram en flaska konjak och häller upp ett glas. Jag ställer mig vid fönstret och tittar ner i parken. Det har slutat regna men en sista regndroppe rullar ner för glaset, stannar, fortsätter och dör till slut på blecket. Och tittar jag riktigt noga ner mot parken, nästan kisar, kan jag se en liten familj i kläder som en gång varit oslitna. I skor som en gång varit hela. De går fram och tillbaka mellan gatlyktorna. Liksom blinkar därnere. Möter de någon kanske de sträcker fram en hand och frågar om hjälp. Kan ni hjälpa en familj som hamnat på fel sida om ytterdörren. På fel sida om gatan. Snälla.

hägern.

Det står en häger på en sten lite längre ut i vattnet. Jag vet inte att det är en häger men fågelskådarn säger det. Hon har stått där en stund. Ståtligt. Fågelskådarn tittade på henne i kikarn förut men såg inget som jag inte ser nu. Efter en stund när det är klart att hon inte kommer lyfta, inte kommer lyfta på ett tag tittar jag åt andra håll. Det finns öar därute. Öar med lövträd. Jag vet inte nödvändigtvis vilken typ, men jag ser ju att de har löv. Jag är inte såvärst naturintresserad men hon är fin att se på, naturen. De andra är ute i skogen nu. Den ska vara full av svamp såhärårs. Smörsopp, karljohan och kantarellerna. Om en liten stund kommer de tillbaka med svampkorgen. Den kommer inte att vara full men fullare än kräftburarna vi la ut inatt. Men nu är det bara jag. Jag, ölflaskan och boken. Och naturen. Jag lägger ifrån mig boken och ser efter om hägern är kvar. Hon böjer på halsen sådär så att det ser ut som om halsen kommer ut från bröstkorgen, jag vet ju inte ens om de kallar det bröstkorg, fåglarna. Men så ser det ut om man tittar här bakifrån, vilket jag gör. Träden på öarna har börjat klä av sig inför vintern nu. De är inte så fåfänga, träden, de klär av sig för att överleva. Det är något vackert med det. Man vill fråga dem om träden som dör gör det av fåfänga. Vägrade ni klä av sommarskruden? Klorofyllprakten. Vägrade ni tro på löven som susade och grenarna som knakade om kylan som var på väg. Prasslade ni åt dem och skakade på kronorna i tätare stormar och svarade inte vi. Aldrig vi. Vi dör hellre. Och det gjorde ni. Var det fåfänga eller bara ogynsamma förhållanden. Lite torrare i marken där ni stod, lite svårare att slå rot. Det vill jag fråga. Då kommer pojkarna. Svampkorgen är halvfull. De pratar och pratar och jag vänder mig om, ölflaskan just så. Jag vill fråga pojkarna men det är så svårt att prata om de här sakerna. Jag vill titta pojkarna i ögonen och fråga dem om de oroar sig. Fråga om de tror på någonting. Jag håller flaskan uppochner på underläppen, skakar ur den, kastar den. På hägern. Hägern lyfter, trycker undan luften under sig med breda vingar. Den har utsträckt nacke när den ser flaskan krossas mot klippan. Den flyger förbi mig nu och tittar på mig, verkar fråga mig. Med en sån kastarm, kunde inte du ha blivit något bättre? Något bättre än en spoling som kastar tomglas mot hägrar. Om jag ser henne ännu lite djupare i ögonen verkar hon fråga mig något mer. Något som är svårt att återberätta. Något om livet. Hej då hägern, jag vet inte vad som flög i mig.