vinter.

De är två nu. D och J kan vi kalla dem. Den ena har skägg och den andra mustasch. På en smal gata går de, mellan husfasader som tycks luta in över gatan. Om de vänder sig om ser de en kyrka. På kyrkogården finns en grav och under stenen ligger en man som var statsminister en gång. Respekterad av många. Om de inte vänder sig om vilket de inte gör och tittar framåt istället, vilket de inte heller gör för de måste se upp för isfläckar, skulle de se ett stort blått hus. Inne i huset finns musik och om vi lyssnar riktigt noga så spelar den för oss, fast vi är någon annanstans. Det är oss de letar efter. Trots att det är söndag är de här. På söndagarna brukar de vila. Spela tennis och fotboll. Den ena med händerna, den andre med fötterna. Sådana är de de här två. Olika som bär. Olika bär. Den ene blå den andre röd. Den enes bröd den andres död, fast inte i det här fallet. Äter den ena bröd gör den andra det också. Oavsett om det är tunnbröd, knäcka eller levang. Jag svamlar alltså men det vi har kommit fram till så här långt är att D och J på något sätt sitter ihop samtidigt som de dras åt olika håll. Vi kan kanske jämföra dem med jorden och månen, ler och långhalm eller Filip och Fredrik. Det har också antytts att de är två men brukar vara fler. Att de letar efter någon eller några. Några som trots att det är söndag har försvunnit. Blivit av. Där är vi nu när vi ställer oss på Olofsgatan en bit ner och ser pojkarna svänga runt ett hörn och försvinna ut i vimlet på Kungsgatan.

Snön faller och bolstrar in Hötorget i vintertystnad. Några taxibilar åker förbi men hörs inte. Hybridmotorer och däck mot snö. De sneddar över gatan där ett övergångsställe brukar synas, de ser ut att prata med varandra. De pratar nog om hur vi bara kunde försvinna. Allt verkade gå så bra. Kunder var nöjda och kom till och med tillbaka. Tillbaka till vår lilla butik på Olofsgatan. Det sitter ingen klocka på dörren men det är känslan man får när någon stampar av sig snön i nischen utanför dörren, öppnar dörren och tittar in. Pling. In i butiken och någon reser sig upp och kollar att kaffet runnit klart och någon annan säger hej vad kan vi få hjälpa till med idag. En dag som den här. En dag vilken som helst. Pling. Ja det går bra. Pling. Det löser vi. Pling. Med nöje. Pling. Välkommen tillbaks. Pling. Pling. Pling-e-ling. Sen var vi borta. Poof. De har letat sedan i fredags när vi verkade försvinna. Nystädad butik och avstängda ritmaskiner. Rosiga kinder och solsken i blick. Borta. Vi var ganska säkra på att det var temporärt, att vi bara behövde en paus. Att vi jobbat förhållandevis hårt brukade inte spela in men det är den där tiden på året när alla kan må bra av en liten paus. Ett litet uppehåll. Men det var ju aldrig meningen att vi skulle försvinna utan att berätta något för någon. D och J ville gärna hitta oss själva. De ville vara säkra på att vi var i säkerhet innan stormen kom. Innan snön föll. Nu faller den. På Hötorget och hela torget ser ut som en sådan där vattenfylld glasbubbla man skakar på och tittar in i. Det är loppis idag. Snön faller på mässingsstakar, vinylskivor, heavy metal-tröjor, julpynt, lovikka-vantar, kastruller och titta där, ett flaskskepp. Ett skepp i en flaska och hur fasen kom det in där men det ser riktigt verklighetstroget ut och ingen skarv på glaset. De tittar på varandra och in i flaskan. Det snöar där inne. Snöar och blåser. Seglen är fyllda med vind, vågorna slår in över relingen och fryser till is när de landar på däck. Skutan ser ut att vara på väg rakt mot en klippa och ingen står vid rodret eller vänta nu, står det en liten liten figur där fastsurrad med finaste björntråd? Han vinkar och verkar skrika något. Och längst upp i masten, en utkikskorg, där står någon och håller sig fast för allt hon är värd. Hon vinkar med armarna när hon vågar släppa taget och gapar och skriker. Ur en lucka på däck tittar en annan upp men dyker ner lika fort igen när en våg slår in på däck. Så försöker han igen och lyckas ta sig upp. Bakom en mast kommer en till, utkiken klättrar ner och till slut står det nio sjömän på däck och räknar till tre. De räknar till tre för att kunna skrika med en röst. D och J står fastfrusna och stirrar in i flaskan. Och så hör de. Musik från det blåa huset på torget och ett rop från inifrån flaskan. Ett två tre, Gå In! Då vaknar de, ger torgmånglaren en tjuga för flaskan och springer mot trappan till det blå huset. Uppför trappan nu och in genom portarna. Vinden viner och snön samlar sig till en sista virvel och kastar igen dörrarna till huset bakom dem. D får en knuff i ryggen av dörren och flaskan flyger nu, i slowmotion flyger den, och J kommer på benen och kastar sig han också. Som en TV-räddning ser det ut när han som ett streck i luften flyger under flaskans vida båge och landar. Han landar och sträcker ut händerna. Han fångar flaskan just när den skulle krossats mot stengolvet. Det är tyst nu. Stormen är utestängd. Då hörs något. Stråkar från ett annat rum och röster som inifrån en flaska. De sätter sig på golvet lutade mot en vägg och tittar in i flaskan. Snön faller inte längre därinne. Havet är blankt och seglen hänger som lakan på tork i stiltje. Från aktern löper en lina ner i vattnet. Ankaret. En jolle är på väg mot en liten ö som inte var där tidigare. Palmer vajar i en knappt märkbar bris och solen står allra längst upp på himlen. De kisar och båten slår i sanden och nio små matroser hoppar både vigt och vant ur jollen och upp på stranden. De vinkar nu, vinkar och ställer sig på rad med fötterna i sanden. De sjunger. Det går inte att höra vad de sjunger men de ser glada ut. D och J tittar på varandra. De var nog aldrig försvunna tänker de. De behövde nog bara komma bort från oss en stund, vara för sig själva en stund, segla ut en storm i en flaska en stund. Ställa sig på en strand på en ö ett tag och sjunga en sång om julen. En sång som inte hörs men som känns och när våra vänner stiger ut på trappan igen har stormen lagt sig och snön också. Den har lagt sig över hela torget, över hela staden och på hela den lilla gatan som leder bort till kyrkan. D och J stoppar flaskan innanför jackan och går den lilla sträckan bort till butiken. De ställer flaskan i fönstret i värmen, slår igång larmet och igen dörren, låser grinden och vänder sig om. Det är mörkt därinne, mörkt härute, men i flaskan, där skiner solen.

winter.

Now they’re two. Let’s call them D and J. One has a beard, the other a moustache. On a narrow street they walk, between facades that seems inclined towards the street. If they turn around they see a church. In the cemetery a grave, and under the stone lies a man who was once a prime minister. Respected by many. If they don’t turn around, which they don’t, and look forward instead, which they don’t either since they need to look out for spots of ice, they see a blue building. Inside the building is music and if we listen carefully, it plays for us, although we are somewhere else. We’re the ones they’re looking for. Even though it’s a Sunday, they’re here. On Sundays they usually rest. Play tennis and football. One with hands, the other with feet. This is what they are like these two. Like peas in different pods. One’s loss the other’s gain, but not in this case. They’re independently dependent on the other but look, I’m rambling, what we established so far though is that D and J are in some way attached but at the same time pulled in different directions. Perhaps we can compare them to the earth and the moon, apples and oranges or Tweedledum and Tweedledee, but that would leave us none the wiser. It has also been hinted that there is two of them now, but that usually there’s more. That they are looking for someone. Somebody that although it is Sunday has disappeared. Got lost. This is where we now stand, and then we stand on Olofsgatan looking at the boys rounding a corner, disappearing in the crowd on Kungsgatan. 

Snow is falling and covering Hötorget in winter silence. A couple of taxi cabs pass but make no sound. Hybrid engines and tires against snow. They cross the street where a crossing is usually visible, they seem to be talking. Talking about how we could disappear like that. Everything seemed to be going fine. Clients were happy and were even coming back. Back to our small shop on Olofsgatan. There is no bell on the door but it is the feeling you get when someone stomps the snow off their boots in the small niche outside our door, opens the door, and comes in. Ding. In to the shop and someone gets up and checks if the coffee is done, and someone else says hey, how can we help you today. A day like this. A day like any day. Ding. Yes, of course. Ding. We’ll take care of it. Ding. Our pleasure. Ding. Welcome back. Ding. Ding. Dingeling. Then we were gone. Poof. Just like that. They have been looking for us since Friday when we seemed to disappear. Shop cleaned, drawing machines turned off. Gone. We were quite sure it was temporary, that we just needed a break. That we had been working fairly hard didn’t usually make any difference, but it is that time of year when everybody can use a break. A small intermission. It was never our intention to disappear without telling anyone though. D and J were determined to find us by themselves. They wanted to be sure we were safe before the storm. Before the snow fall. Now it falls. On Hötorget, and the hole square looks like one of those bulbs filled with water that you shake and look inside of. Today is flea market. Snow is falling on brass candelabras, vinyl records, heavy metal shirts, christmas decorations, lovikka mittens, pots and pans and look at that, a ship in a bottle. A ship inside of a bottle and how the hell did it get in there, but it looks pretty authentic and there’s no line in the glass. They look at each other and into the bottle. It’s snowing in there. Snowing and blowing. The sails are filled with wind, waves crash over the railing and freezes when it hits the deck. The ship seems to be headed for a cliff and it’s rudderless, or wait just a minute now for there stands a small guy lashed to the rudder with finest thread. He waves and seems to be screaming something. And at the top of the mast in one of those baskets they put up there to make it easier to look for dangerous things in the distance, stands a girl holding on for dear life. She is also waving her arms when she can let go for a second, yelling and hollering. Out of a latch on deck a head shows up and goes back down as a wave crashes in. Then he tries again and makes it up on deck. Behind one of the masts is another one, the lookout climbs down and finally nine sailors are standing on deck counting to three. They count to three to be able to scream with one voice. D and J is frozen to the ground, looking into the bottle. And they hear it. Music coming from the blue building and a scream from inside the bottle. One, Two, Three, Go inside! And they unfreeze, gives the monger a twenty for the bottle and runs for the stairs in front of the blue building. Up the stairs now and in through the doors. The wind is howling and the snow gathers for a last swirl and throws the doors shut behind them. D gets pushed by the door and the bottle goes flying through the air in slow motion. J gets up and throws himself through the air. Like a goalie with the cameras on him he looks as he sails under the wide arch of the bottle, and he lands. He lands and stretches out. He catches the bottle just as it was about to shatter on the stone floor. All is silent now. The storm shut out, unable to get in. And then, a sound. Strings playing in another room and voices from inside a bottle. They sit down on the floor with their backs against a wall looking into the bottle. The snow is no longer falling inside. The sea looks like a mirror and the sails are hanging like drying bed sheets in a calm. From the stern runs a line into the water. The anchor. A small boat is making its way to a small island that wasn’t there before. Palm trees are barely moving and the sun is at the very top of a clear blue sky. They squint as the boat hits the sand and nine little mariners jump both readily and ably out of the boat and onto the beach. They wave, wave and line up with their feet in the sand. They sing. It’s not possible to hear them sing but they look happy. D and J look at each other. They were probably never lost, they think. They probably just needed to get away from us for a while, be alone for a while, sail out a storm in a bottle for a while. Stand on a beach for a moment and sing a song about christmas. A song not audible but tangible, and when our friends step out onto the stairs again, the storm has settled and so has the snow. Settled on the square, settled over the city, settled on the small street leading to the church. D and J hide the bottle from the cold and walk the short distance to the shop. They put the bottle in the warmth in the window, shut the door and hit the alarm, lock the gate and turn around. It’s dark inside, dark outside, but in the bottle, the sun is shining.

taverna brillo.

Solen ställer sig en bit över Humlegården och målar Östermalmstaken röda, kastar en sista solkatt på ett takfönster någonstans vid Karlaplan, glänser till i tornet på Oscars kyrka. Hon går en bit längs Engelbrektsgatan och sjunker en aning, träden i Humlegården kastar långa skuggor när hon skjuter sina sista strålar mot fasaderna på Sturegatan. Just när hon ska försvinna bakom taken och Brunkebergsåsen når en ensam stråle fram till en av entréerna längst ner på Sturegatan. Det glänser i ett mässingshandtag. Skuggorna är svagare i konturerna nu, tecknade av energisparande gatubelysning. Ovanför entrén har neonskylten tänts.

 Samtidigt runt hörnet på Humlegårdsgatan kommer Östan. Han kommer från Gärdet där han rört sig i cirklar och kast och virvlat mellan Djurgårdsbrunn, Kaknästornet, förbi och mellan museerna, tillbaka ut bland rastande hundar på fältet och in längs allén mitt på Valhallavägen. Han har svängt vänster vid Fältöversten och sneddat ner till Karlavägen där han avtagit, tagit ett varv runt Karlaplan och fortsatt ner mot Stureplan via Östermalmstorg. Van vid genvägar känner han lukten av en och svänger in genom en dörr på Humlegårdsgatan.

 Det luktar genväg men också bröd, nybakat, och mat. Östan fladdrar i en gardin, lyfter en servett och en kjol, någons lugg får ett lyft men plattas genast till. Där, en doft av bröd att ta med sig bort till garderoben. Ett varv i garderoben, kika in bakom rockar och jackor. Studsa på en kakelvägg och sväng runt ett mässingshörn, är det ett hörn? Det känns så mjukt. Dörren står öppen. Men inte dörren ut, du kom just in. Det är varmt därute och under glastaket står ett träd. Ett inomhusträd. Fastna i lövverket och sakta in lite nu. Sätt dig ner i en stol. Här finns korgstolar, putsade väggar och vitt grus, i en gång ligger större stenar. En gång mellan två dörrar där ett korsdrag skulle trivas men du är inget korsdrag nu, du har lugnat dig och beter dig väldigt stillsamt för en östanvind. Om du kisar kan du se Sturegatan och Humlegårdsgatan härifrån. Res dig upp och gå ut. Gå in. I en smal passage kan du fortsätta eller gå åt båda hållen, båda hållen till toaletterna. Ta med ett samtal därifrån och blanda det med sorlet i matsalen. Sorlet stiger när du kliver in och rummet vidgas. Du ser himlen däruppe och köket därnere och i taket går solen ner igen för hela taket glöder. Glödljus och rosa. Prata med solen nu innan hon går ner för sista gången för hon kom in från andra hållet och har redan studsat på mässingslister och speglar. Glänst i glas, kakel och marmor och reflekterats bland spritflaskor i baren. Sätt er ner båda två vid träspången. Träspången ni kom in på från varsitt håll. Sätt er ner och titta på dem som går förbi. En del är påklädda och har en kasse i handen, andra urringade med höga klackar och höga glas. De går i genvägar och omvägar, kommer utifrån och nerifrån. En diskvagn skramlar förbi.

 Innan ni skiljs och går ut där den andre kom in kan ni titta in i matsalen. Där, bland soffor och bord, hatthyllor och läder, samtal och sorl, klingande glas och bestick mot porslin, tuggande, skrattande, skrävlande, hostande och skrapande med stolar sitter en man. En man i sina bästa år i sina bästa skor. Han reser sig upp. Han ser stolt ut, stolt som en tupp, och höjer sitt glas. De gör de andra också då. De är många nu. De reser sig upp och börjar sjunga. Vi vet inte om det är vackert eller om vi hört det förut för nu är det dags att gå. Solstrålar mattas och vindpustar avtar, men rum som de här töms aldrig. När lamporna släckts, stekoset lagt sig, bröddoften avtagit, sorlet tystnat och gästerna snubblat på kvällens sista mattkant och druckit sitt sista glas för mycket. När ingen är kvar. Då samlar sig stål och trä, marmor och mässing, tyg och läder, speglar och glas, kakel och terrazzo, rotting och korg. De samlar sig, harklar sig och nynnar. För det blir aldrig tyst. I kaffebaren, pizzabutiken, köket, matsalen, marknaden, barerna, i genvägen mellan Humlegårdsgatan och Sturegatan blir det aldrig tyst, aldrig tomt.

 Solen går upp nu och tänder gatorna från Gärdet till Humlegården. Vinden vaknar, vänder och tar sig in från Sturegatan och ut på Humlegårdsgatan. I mitten, i matsalen står en man i sina bästa år i sina bästa skor med vind i håret för det är korsdrag nu. Det är en ny dag nu. Han ser nöjd ut. Han rättar till håret, putsar skorna mot baksidan av byxbenen, sträcker på sig och går mot entrén.

bastupojkar.

Rikard sitter längst uppe i hörnet. Vi tror det i alla fall för han går inte att se. Röken är för tjock. Jag var uppe på taket tidigare idag när det var ljust i ungefär tjugo minuter för att se om något fastnat i skorstenen. Nisse skickade upp en lång pinne som jag tryckte ner men det enda den gjorde var ett större hål i en redan sönderrostad pipa.

Nu är vi ju inte sotare, men ibland vill man få det att verka som att man kan uträtta något annat än streck på en ritning, ord på ett papper eller siffror i en räknare. Vi har väl tummarna mer eller mindre centralt placerade i händerna men jobbar allihop på bilden av vår manlighet. Vi har den gamla bilden kvar. Den där mannen äger ett hus eller kanske en hel gård och utöver det en bil och några maskiner. Några av dessa kommer för eller senare att krångla och om inget krånglar behöver vi nog bygga en veranda eller byta ett gångjärn på ytterdörren som gnisslar. Man kanske bara kan smörja den, säger Tompa då, men det har du redan provat så gångjärnsbyte är nog bäst. Det är lite mindre rök nu och Rikard framträder i hörnet. Han har en öl i handen med en älg på etiketten. Han är inte finsmakaren i gänget. Han är lång, sitter lätt krökt för att undvika taket, och smärt. Ja, jag säger smärt för jämfört med oss andra, som är gubbar nu, ser han faktiskt vältrimmad ut. Bilringarna verkar inte fastna på honom, ölen tycks han kissa ut istället för att lagra i slangar runt midjan. Det kan vara huset också, för trots att vi för tio år sedan skulle sagt att hans tumme satt närmast handmitten så är det han som är husägare på riktigt. Han som på helgen går ut, händerna i midjan, och ställer sig i trädgården och tittar upp. Upp på hängrännan som nog behöver tömmas på löv idag. Upp på takpannan som ser ut att kunna lossna och flyga iväg i nästa storm. Titta nu runt hörnet på räcket till balkongen däruppe. Ser det verkligen säkert ut? Vi är väl inga experter men vill du släppa ut barnen (han har två) innan du är helt och hållet säker på att träet som ser så pass murket ut kommer att hålla för en tackling? Hålla för en treåring som vill klättra lite, luta sig över kanten och vinka till pappa.

”Hej pappa!” Hon är halvvägs upp nu och det knakar i sjuttiotalsvirket, Rikard står kvar därnere på gräsmattan. Den behöver nog krattas nu innan grannarna börjar pika, löv överallt. Äpplena blev aldrig plockade och ligger i en rödbrun massa under trädet, gungan fylld med äppelmos.

”Gå ner därifrån!” Auktoriteten som din pappa hade har du aldrig lyckats imitera. Rädslan för rädsla för stark. Du ville ju inte ha lydiga barn utan barn som tänker själva. Självständiga barn som helt på egen hand kommer fram till att du alltid har rätt. Kratta ihop löven nu så snabbt det går. Snabbt så att högen blir tillräckligt mjuk under balkongen. Snabbt så att den tar emot flickan om räcket ger vika. Kratta som om ditt liv hängde på det.

”Kratta!” Grannarna skriker nu. De står i rader längs dina omålade staket, de hinner du slipa och måla i maj, och ropar och hytter med nävar. De såg så snälla ut när du första gången åkte längs villagatan. Ny bil och nyskrivet huskontrakt brännande i handskfacket. De stod där med räfsor och penslar längs nymålade staket och vinkade. Solen sken den dagen, det hade regnat nyss så gatan glänste och när du vevade ner rutan luktade det gott, nyregnad asfalt. Det såg ut som en film, en film om Kajsa Kavat, och där, där lite längre fram på gatan stod en liten flicka och sålde lemonad. Den kostade fortfarande en krona och hon sparade inte till en surfplatta för det var böcker hon ville ha, men böckerna lånar hon på biblioteket och pengarna hon tjänar skickar hon som allmosor till någon som bättre behöver dem. En sådan gata var det och det var lördag tror jag. Lördag som idag. Hon står därinne i köket. Du ser henne inte riktigt för fönstret skickar både solkatter och signaler om att det är dags för fönstertvätt. Bilen gömmer sig bakom lövhögen nu, det gör det lättare att glömma besiktningsprotokollet, den rostiga ljuddämparen och bakluckan som håller på att falla av. Och lamellerna, börja inte ens om lamellerna. Hon vinkar därinne för brunchen är klar. Skramlade ägg och nybakta scones. Flickan har landat i lövhögen. Ta henne i handen och gå in. Gå in till familjen. Ta inte trappan härbak för den behöver du laga först. Gå runt, runt till framsidan men undvik garaget för du vet att det måste städas och tömmas. Titta inte på lövhögen heller för nu blåser det. Det blåser och jobbet du just gjorde är ogjort nu. Gud har just okrattat dina löv och omsorgsfullt lagt dem på plats i din lilla trädgård igen. Öppna dörren och gå in. Det luktar gott därinne. Hemma. Det luktar hemma.

”Rikard,” säger Pelle, ”har du somnat?” Röken har skingrats och bastun har svalnat lite. Vi sitter och tittar på honom. I hörnet. Han vaknar nu, ruskar lite på sig, tittar frågande på oss.

”Va?”

”Inget,” säger vi med en mun, en unison gosskör, ”ingenting alls, vi pratade bara om manlighet en stund, inget att bry sig om. Nu går vi in. Kan du tända en brasa åt oss? Vi vet inte om vi kan.”

högvatten.

Idag kommer Karin. Det är bara timmar kvar om man räknar och det gör Inger. Hon står i köket och diskar, lite för mycket lödder i vattnet. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon diskar en kopp och sköljer den, sköljvattnet löddras. Hon lyfter upp den igen och vänder på den, lödder hänger från ringen på koppens undersida. Hon rycker på axlarna och ställer den i torkstället men kan inte släppa den med blicken, så tar hon handduken hon har över axeln och torkar bort löddret. Hon gör ännu en mental anteckning om att minska mängden diskmedel till nästa gång. Astrid ligger vid hennes fötter och gnyr. Hon har inte hört henne på ett tag. Nu tittar hon ner. Astrid ligger i en ring vid hennes fötter, nosen i baken, och suckar djupt, människolikt. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man nog på övertid. Sista året har hon haft problem med magen och Inger vill ta henne till veterinären igen men får nog vänta till nästa pension. 

 ”Såja,” säger hon, böjer sig ner och kliar henne bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade; vet var den andras gräns går. Hon ställer en kopp i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrid. Astrid lyfter på ett ögonbryn och gnyr igen. 

 ”Tolv år,” verkar hon säga, men det gör hon ju inte. Hon lyfter bara på ögonbrynet, gäspar och lägger nosen tillrätta i baken igen. Tolv år. De var många som sa åt henne att skaffa sig en hund när Stig dog. Inte ska du bo ensam därute i blåsten utan någon att prata med. Labrador, Pekinges, Cocker Spaniel och gud vet vad de tjatade om. Sällskapshundar och knähundar. Hon fnyste nog inte åt dem men när grannens Dobermann fick valpar bad hon att få köpa en. En hund med ett riktigt skall och både tänder och tandkött när läpparna dras tillbaka. Hon ville ha en vakthund. En hund som kan sätta sig i respekt. Det tog nog inte så lång tid innan Astrid började gny och lägga sig i sängen vid Ingers fötter och hon visste att hon inte borde men blundade, låtsades sova och njöt av värmen från sin respektingivande vakthund. Utanför fönstret har rosorna slagit ut. De täcker halva fönstret nu men kyrkan går fortfarande att se vid horisonten. 

 Hon har städat färdigt övervåningen. Hon använder den inte mycket längre men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmar. Tavlornat är polerade och tillbakahängda. Madrasserna piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Det luktar kallt och såpa. Hon sover nere nu och går inte upp särskilt ofta. Det var här hon och Stig sov och ensamheten blir mer påtaglig häruppe. De hade rummet med fönster mot havet. Det är bara i det fönstret havet går att se. Hon ställer sig på tå och tittar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glaset är fett och på ramens ovansida ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden, men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Hon rycker på axlarna, inte så konstigt. Antingen var huset nertyngt av bröllopsfotot på väggen och har rest sig lite nu, eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går ut ur gästrummet, nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt det här. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se. 

 ”Kom Astrid,” säger hon och klappar med handen på låret. Hon reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund till. Hon klappar på låret igen och Astrid tar sig upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Pälsen är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Aggressiviteten ur ögonen nästan borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu men det är samma runda som när hon kom hit första gången. Vildapeln, komposten, enen, dasset och cykelstället (det är inte ett cykelställ så mycket som en plats där cyklarna står). Hon tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Hon kan nog inte älska en till. Inte förlora en till. En tornseglare sticker ut huvudet ur holken, droppar mot marken och flyger iväg. En ensam bil kör förbi på vägen. Hon vänder sig om som för att kolla att huset står kvar innan hon går upp på vägen och bort mot busshållplatsen. Hon har svårt att förstå tabellen. Datum och förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin ska komma med båten kvart i två och tar en buss som går halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sitta vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra. 

 De kramar varandra och i fickan på förklädet ligger nyckeln och brinner. 

 ”Det låter som om havet kommit närmare,” säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Tänder och tandkött. 

 Hon ler tillbaks och undrar om havet kommit närmare eller om världen blivit mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever allt större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin,” säger hon bara, ”mycket hinner hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. 

 ”Minns du förra gången jag var här?” Inger minns men säger inget. De sitter bakom huset med en flaska vin. Tornseglaren flyger in och ut ur holken, ungarna därinne piper med jämna mellanrum. ”Jag var bara ledig en vecka den sommaren. Helt utslagen.” 

”Du lämnade bara solstolen för att gå på dass.” 

 ”Jag reste mig ett par gånger för att fylla på vinglaset om jag minns det hela rätt.” 

”Vi drack en del.” 

”Jo.” Karin lutar sig tillbaka. De sitter i däckstolar med randigt tyg. Några moln passerar på väg norrut. Astrid gäspar. Karin fyller på i glasen. 

”Stig somnade i solstolen en kväll,” säger Inger, ”du och jag var ganska lulliga men bar upp honom på rummet.” 

 ”Hmm. Han var tung den djävulen.” 

”Mmm.” 

”Sov som en stock. Snarkade också.” 

Inger skrattar. Hon var på väg att flytta ner till bottenvåningen flera gånger redan då. Hon välte alltid över honom på sidan istället och skedade fast honom så att han inte kunde välta tillbaka. Sedan sov de så hela natten. Ihopkilade. 

 ”Jag skulle åka hem nästa morgon tror jag,” sa Karin, ”vi hade en flaska vin kvar som vi tänkte dela på i köket”. 

”Vi fick upp honom för trappan också. Fnittrande som skolflickor om jag inte minns fel.” 

 De stod och tittade på honom en stund. Han såg ut som ett sovande barn. Ett snarkande barn. På väg ut slog Inger emot bröllopsfotografiet så att det for i golvet. Hon tog upp det, höll det i handen en stund, strök över glaset och så vände hon sig mot Karin och nickade. 

”Gonatt Karin,” sa hon, allvarlig nu, ledde ut henne och stängde dörren. Nästa morgon åkte Karin hem.  

Karin gäspar. Astrid reser på sig, går ett varv runt sig själv och lägger sig igen, gäspar hon också. 

 ”Gå och lägg dig nu Karin, innan jag måste bära upp dig. Jag har bäddat däruppe, i mitt och Stigs gamla rum.” 

”Låter det alltid så mycket om havet,” säger Karin, ”så mycket blåser det väl inte?” Hon ser ut att sova redan, snubblar in i huset och uppför trappan. 

 ”Kom nu Astrid.” Hon tar med sig glasen och vinflaskan in i köket och lämnar dem på diskbänken. Hon tittar upp i trappan. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på sig nattlinnet och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Hon tar ett steg till. På väg upp nu. Det är mörkt och hon hör Karins djupa andetag. Hon lägger sig bredvid henne i sängen. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon rör sig inte, andas knappt. Vattnet har stigit lite till nu. Bottenvåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Hon flyttar lite närmare Karin, känner henne andas. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.

allhelgonet.

Snart är det mörkt igen. Då tänds alla ljusen igen. Då fladdrar lågorna ikapp igen. Du vill nog inte stå bland de andra, trots att de är vackra tillsammans. Du vill nog gå med mig till baren. Du vill nog be mig beställa en till dig. En som jag kan dricka upp när ljuset brunnit ut. Det speglar sig i fönstret när jag vänder mig om. Det är mörkt ute men ovanför fönstret, en gatlykta. Du stannar under gatlyktan med händerna mot glaset och tittar in. Jag ser ensam ut därinne. Ensam, inte för att jag inte har någon med mig. Ensam, inte för att jag skålar med mig själv. Ensam, inte för att jag säger varsågod när han bredvid frågar om det är ledigt här. Ensam, inte för att jag sitter här ensam.

Ensam, för att du inte kan komma in genom glaset. Ensam, för att du är på fel sida. Ensam, för att du skulle vara här nu. Ensam, för att du skulle skåla med mig och trösta mig. Trösta mig för att någon annan var borta. Någon vi inte kände så väl. Någon vi inte behövde lika mycket. Någon vi aldrig sett förut. Någon. Vemsomhelst. Vemshomhelst men inte du. Knacka på rutan nu så att alla vänder sig om, så att alla i baren vänder sig om, så att alla i baren höjer sina glas, harklar sig och börjar sjunga. Börjar sjunga en sång som bara vi kan men aldrig hört förut. En sång som aldrig hörts förut. Titta in, för jag tittar ut. Ljuset brinner ut, fladdrar en sista gång. Du står ensam kvar i fönstret nu. Gatlyktan har slocknat, men du lyser. 

Skål kompis.

återvinning.

Hon står vid återvinningsstationen på Tantogatan. Hennes cykel står parkerad bredvid. I handen har hon en sådan där griptång som skräpplockare och gamla människor med dåliga höfter har gemensamt. Hon sticker ner griptången i metallåtervinningen och en stund senare släpper hon fyndet i en plastkasse. När hon fyllt påsen med petflaskor och aluminiumburkar hänger hon den på cykelstyret och leder cykeln, ganska långsamt, uppför backen. Om hon vände sig om nu skulle hon se en annan dam i buskarna framför äldreboendet. Hon har ingen griptång men en lång pinne av metall och något bistert i blicken. Hej, säger jag när jag cyklar förbi henne utan att få något svar. Hon spanar bara efter damen med cykeln och metallpinnen vibrerar en aning när hon spänner sina små armar. Hrmpf, hör jag bakom mig. Efter en stund är jag ikapp den första damen och hälsar på henne för hon är en sådan dam med cykel och griptång som man brukar se om man ser sig om häromkring. Hon hälsar tillbaka. Hon ler lite så jag ler tillbaka men den här gången säger vi inget mer. 

Eller jo förresten, hon säger vilken fin cykel till mig och jag säger tack en aning förlägen för jag har ansträngt mig för att min cykel ska vara fin men dolt det ganska väl för att den inte ska vara uppenbart fin eller se ut som om den hade en pedant ägare. Tvärtom ska den se ut som om den har en ägare med ett öga för detaljer och en känsla för helheter. Ägaren (jag) ska framstå som om den har viktigare saker för sig än att ta hand om gamla cyklar, men samtidigt inte cyklar runt på vad som helst. Nå, ett sidospår, men eftersom hon såg att cykeln var fin bedömde jag henne värd en pratstund så jag klev av och började gå bredvid henne. Vi presenterade oss inte men ganska snart hade hon kommit in på hur hon samlade burkar i återvinningsstationen, kanske hade jag sett henne där någon gång? Det var inte för att hon behövde pengar, hon hade så hon klarade sig och en lägenhet lagom stor för henne som hon betalt hyran till utan förseningar sedan hon flyttade in för trettioåtta år sedan. "Nejnej, det här är mitt sätt att ge någonting tillbaka. När jag matat in dagens burkar trycker jag inte på kvittoknappen utan på den lilla Röda Korset-knappen bredvid." Hon tittar på mig nu, inte uppfordrande, men lite vad-gör-du-för-någon-som-inte-har-det-riktigt-så-enkelt-som-du? Det är något med den här damen som jag tycker om men också något som inte går att skaka av sig. Jag sätter mig på cykeln, lyfter på hatten och cyklar vidare.

Senare står hon borta vid Zinkens IP med sin griptång och gamla plastkasse. Den ser fylld ut och hade jag tittat ordentligt hade jag sett att hon var lite mer på sin vakt nu och att bakom ett hörn stod en dam med tillhygge av metall och blick av stål. Någonting får mig att stanna och säga hej. Hon är på väg därfrån med fyllda kassar och ser mig inte först, lite disträ, men tittar upp och säger hej, snett leende, är det en tår hon har i ögat? 

"Full påse igen?" säger jag.

"Yes," säger hon, hon ser inte alls ut som någon som säger yes men det gör hon och när hon sagt det lyfter hon lite på påsen som om jag behövde bevis. Det skramlar burkigt om påsen, den slår emot framgaffeln på cykeln. 

"Jag har cykeln i köket," säger hon då.

"Varför då?"

"Den får inte plats i sovrummet."

"Men varför har du den i lägenheten?"

"Om jag har den på gården blir den punkterad."

"Sabotage?" 

"Yes." Yes igen, var kommer det ifrån undrar jag men släpper det lika fort. Det här börjar bli spännande.

"Kan det inte vara pyspunka? Det händer på kvällen och du upptäcker det på morgonen, det är ju inte så att du och cykeln rör er på riskfria platser."

"Vad?"

"Glasåtervinningen, glassplitter, cykeln parkerad medan du letar burkar." Hon tittar fortfarande på mig med lyfta ögonbryn, som om det jag sagt inte har någon poäng eller är det märkligaste hon hört på ett tag. Jag börjar förklara igen men hon hejdar mig, säger att hon förstår vad jag menar.

"Jag har sett henne," säger hon.

"Vem?"

"Hon som skär upp däcken om jag lämnar cykeln utomhus. Ibland ser jag henne i buskarna med ett metallrör i handen. Hon är ute efter mig. Hon slog mig på armen med det där röret en gång." Jag tittar på henne med så stora ögon jag kan göra men säger ingenting. Vad är det hon säger? Territoriekrig om återvinningsstationerna? Det kanske finns mer pengar i det här än jag har gått och trott. Hur mycket får Röda Korset om dagen när pengarna från Tantogatan och Zinkens IP är räknade?

"Vänd dig inte om nu," säger hon, men jag vänder mig om och fastnar i steget. Hon går därbakom med stålrör i högsta hugg. Hon saktar inte in eller vänta nu, hon börjar springa. Och när jag vänder mig om igen ser jag att min nya vän också springer. Hon springer bredvid cykeln och jag ser henne hoppa upp på den för första gången någonsin. Snabbare än hon ser ut. Jag ska just svinga mig upp på min cykel när järnröret kommer vinande genom luften. Det gick så fort att jag först tror att hon kastat röret mot mig men när jag duckat klart och kan se igen ser jag att hon fortfarande sitter ihop med röret. Hon svingar igen, backhand och galen blick, men då får jag tag om hennes handled. Hon är inte starkare än att jag lyckas hålla henne men jag måste dansa en aning för att undvika hennes sparkar. Hon siktar mot mitt skrev men är inte längre än ett mellanstadiebarn så jag lyckas hålla mig undan. Jag lyckas vrida järnröret ur hennes grepp nu och tar ett steg bakåt och håller röret som ett svärd emellan oss.

"Vad gör du?" säger jag, lam fråga men vad ska man säga? Jag är alltid som minst kreativ när situationen är som mest hotfull och den här är lite hotfull. Folk går förbi men jag har en känsla av att de inte ser oss. Jag provar att hålla ut järnröret framför en man som går förbi. Han tittar upp men tar bara några extra steg runt pinnen och går vidare. Jaha, då står vi här i alla fall, ingen tvekan om det, men de ignorerar oss. Då händer ju något med vår relation. Min och järnrörsladyns. Om alla andra ignorerar oss så har vi något gemensamt. Jag tittar henne i ögonen som svalnat lite nu och antagit en lite mindre röd ton.

"Vad gör du?" frågar jag igen och byter hand med järnröret. Liksom väger det lite i handen som om det vore ett baseballträ. "Vad har du fått röret ifrån?"

"En smed."

"En smed?"

"Yes, en smed." Yes igen. Vad är det med dagens pensionärer.

"Vad sa du till smeden att du skulle ha järnröret till?"

"Jag sa att jag behövde ett rör med tjugosju millimeters diameter och två millimeters godstjocklek. Mitt köksbord är trebent och har varit det ett tag. Jag glömmer hela tiden och välter bordet varje gång jag lutar mig mot det."

"Hur skulle du få dit röret?"

"Jag har en svets."

"Jaha." Nu vill jag veta varför hon går runt på stan och svingar rör efter oskyldiga burkletare och deras eskorter så jag frågar henne: "Varför går du runt på stan och svingar ett bordsben mot oskyldiga burkletare och deras sällskap?"

"Fråga henne varför hon skär upp oskyldiga burkletares cykeldäck också när du håller på." Hon har kommit tillbaka och står bakom mig en bit bort och skriker nästan frågan så jag tar ett steg åt sidan så att de kan se varandra.

"Nå?" Säger jag. Jag tar ett steg till tillbaka och tittar på damerna när de närmar sig varandra. Mina sympatier var ju hos den första av dem men sedan hon övergav mig framför en ilsken dam med ett järnrör är jag inte lika säker längre. Tänk om de är lika goda kålsupare båda två. De närmar sig varandra men jag känner mig ganska lugn för jag håller i bordsbenet och ärligt talat, vad kan två sjuttioåringar göra för att skada varandra utan tillhyggen? Jag hittar en lyktstolpe att luta mig mot, tänder en cigarett och tittar på damerna. Jag får en känsla av high noon, att solen står någonstans däruppe, ganska långt från zenit, och gassar på två gamla damer och en rökare och liksom väntar på en uppgörelse vi sent ska glömma. Något för oss på sydvästra söder att prata om i årtionden, eller berätta för barnbarnen: 

"Det var på den tiden Söder var ociviliserat och det fortfarande fanns hyresrätter. Det var väl inte riktigt vilda västern men det var vilt. Vi hade grannar utan bil och flera av oss städade lägenheterna på egen hand. Man betalade skatt, en del av lönen som fördelades på saker vi skulle använda tillsammans som till exempel skola och sjukvård." 

"Vad hände?" Frågar kanske dina barnbarn då för de har inte haft någon historia i skolan utan bara något som kallas entreprenörsskap, och lite matte.

"De berättade för oss att skatten var en börda. Den var inte alls en inbetalning till något man skulle ha glädje av tillsammans, utan en börda så de tog bort den, bit för bit. Istället började vi betala på en massa andra sätt som kallades valfria och som därför inte var så tunga att bära. Vi jublade allihop och vårt söder civiliserades så småningom. Låginkomsstagarna, de som alltid betalat mindre skatt och på sätt och vis var som iglar på samhällskroppen fick flytta till andra platser."

"Men vad hände med tanterna?"

"Jaha, de var låginkomsttagare båda två."

indivi duell.

Det sägs att individen tagit över och att ingen bryr sig om någon annan längre. Ändå verkar ingen kunna göra någonting ensam. Det som tidigare bäst utfördes i ensamhet tycks numera vara fullständigt omöjligt att genomföra utan stöd från en grupp. Sugen på en joggintur, ring löpargruppen. Vill du läsa någonting, prata med din bokcirkel först. Har du en tanke, facebooka den. Är du konstnär, sno ihop ett kollektiv. Du kanske är författare och längtar efter att ensam gå in på ett rum och skriva nästa generationsroman, glöm det, teama upp med en gammal skolkamrat istället eller starta en hel skrivarfabrik när du ändå håller på. Nä, nu vill du bara slappna av, då kanske du ska korka upp en kylskåpskall pilsner, lägga fötterna på ett bord och sätta på teven. Nej, gud i himmelen, det går ju inte alls. Det är ingen hemma mer än du. Du är ensam och vad kan du göra då. Inte mycket min vän. Inte mycket. Ta fram din gamla tandborste, borsta tänderna, skölj, tvätta ansiktet. Kryp nu ner under täcket och somna. Men innan du somnar, facebooka. I bästa fall blir du lajkad imorgon. I bästa fall kan du få något gjort imorgon. Se bara till att du inte gör det själv. 

agent 006.

Jag heter Tyler, John Tyler. Jag tänker inte sätta mig ner och erkänna att det låter sämre än Bond, James Bond, för så är det inte alls. Det kan bara verka så för att han fått all uppmärksamhet och tränat så många gånger på att säga det på ett självsäkert och lite förföriskt vis. Det har också att göra med ren exponering. Om du får höra det tillräckligt många gånger kommer du till slut att associera namnet med något positivt. Du kommer att ha sköljts med och förlorat din självständiga förmåga att kritiskt granska för länge sedan. Med den bakgrunden kan vi alltså slå fast att, hade jag fått samma exponering från början (jag har dessutom lägre nummer, högre rang), hade du när du läst Tyler, John Tyler, reagerat lika starkt som du gör idag när du hör Bond, James Bond. Kanske till och med starkare. Du hade föredragit min favoritdrink (frozen margarita) framför hans. Du hade velat köra min sportbil (PT Cruiser) istället för hans. När du scannade marknaden efter en praktisk familjebil skulle du ha drömt om kombinationen JTY 006 på nummerplåten. 

Det har ändå fungerat ganska bra för mig i bakgrunden. Jag är inte arg på någon. Men ganska många gånger när 007 varit i knipa är det jag med min större erfarenhet och mer planerande (mindre risktagande) agentstil som fått komma till undsättning. Efteråt när kamerorna är avstängda är det ändå skakade drajor på vodka som vi delar i baren för att lugna våra nerver. Bartendern tittar inte ens åt mitt håll. Han bara pekar på James med något menande i blicken och börjar skaka. Du och jag James, verkar han säga, och vad ska han säga? Han kan ju inte veta att vi agenter kan utföra vårt jobb effektivare om inte var och varannan bartender på varje gudsförgäten sylta från här till evigheten vet vad vi heter och vad vi har för standarddrink. Varför tror du han heter 007? För att det behövs sex agenter bara för att hålla honom vid liv. Jag har hand om hans bokningar, går igenom hans rum innan han ens landat på flygplatsen, provsmakar hans drinkar och hans gåslevrar, skjuter hans fiender (han skjuter som en kratta). Vi förför och förhör kvinnorna han träffar. När han träffar storskurken har vi redan pratat med honom och övertalat honom om att James är ofarlig, en pajas om du så vill. Sedan brukar vi sätta oss ner och gemensamt komma fram till en kreativ lösning för hur vi ska få det att verka som att storskurken ändå vill ta livet av honom. Ja, du hör. Allt är ganska tidskrävande och invecklat. Men vi gillar honom. Han är så älskvärd som han framstår på duken. Och jag vet inte. Utan honom är det möjligt att MI6 hade tvingats lägga ner för länge sedan. Vi ställer oss gärna på rad här bakom hans vackra ansikte, sneda leende och skräddarsydda kostymer. Vi jobbar på. Som vi alltid gjort.
En frozen margarita, silvopley, frusen, inte kall.

agent 007, pensionerad.

Jo, man saknar småsakerna också. Inte bara Oddjobs hatt. Inte bara rymdraketer och undervattensstäder. Inte bara biljakter på hårnålsvägar i vackra sextiotalsbilar efter tjusiga chaufförer i scarf. Inte bara spegellabyrinter på öar i sydostasien, hemresa på en djonk. Inte bara samarbeten med CIA. Man saknar allt det lilla också. Den där gången i Nassau när bartendern glömde skaka drinken och du gillade den ändå. Den där andra gången när du gjorde bomben i poolen, lite oväntat. Ingen skrattade förutom du.

Nu går du på Östgötagatan norrut. Du ska nog ta en fika på Lisas runt hörnet och räknar pengarna i fickan. Jo, det blir nog kaffe och tårta. Du räknar om enkronorna en gång till när en garageport öppnas och en bil kör ut. Det är inget märkvärdigt med bilen, inte med porten heller, men när den är på väg ner igen, en sådan där rullport som stängs uppifrån och ner, är det något som klickar. Du tittar först åt höger, sedan åt vänster, så vänder du dig om och ingen går därbakom. Spring nu, och hoppa, börja rulla i samma stund som du landar på sidan och när du rullat runt ett varv och tittar upp har du garagedörren praktiskt taget på näsan men du rullar lite till och hinner in, porten stängs. Det var inte igår tänker du och andas ut, när du kommer på att du ska fortsätta rullningen upp på knä samtidigt som du drar ut Walthern och tittar runt pekandes med ditt gamla tjänstevapen i samma riktning som du tittar. Det är mörkt och ingen här. Clear, säger du tyst och går upp från knästående. Det knakar lite i lederna. Hur tar man sig ut härifrån undrar du nu. Aha. Tryck på knappen för portöppning. Vänligen tillse att porten stängs efter utpassage.