måndag

jag är gud

Jag heter Eva. Som den första kvinnan. Om jag förstått det här rätt var mamma och pappa intresserade av Bibeln när de väntade på mig. Ja, alltså, på ett helt och hållet intellektuellt vis, av nyfikenhet. De läste säkert Koranen också, och Eddan. Vad vet jag, jag var ju inte där. Mest besatta var de av den kristna skapelsemyten, så de satt där och läste högt för varandra istället för att se på teve, allt medan jag sparkade för allt vad jag var värd mot insidan av mammas mage. Pappa log kan jag tänka mig, ena handen i första moseboken och den andra på mammas uppblåsta mage. Hon var tunn, så magen såg adderad och lite vilsen ut, som en badboll i november.

De var helt fascinerade av berättelsen om Adam och hur han kände sig ensam och varför Gud tog ett av hans revben för att göra en kamrat till honom. Någon som var en del av honom och samtidigt hans motsats på vissa sätt. Fortsättningen var det som intresserade dem mest.

---

- Du, Adam.
- Ja.
- Jag går en sväng.
- Visst, gå inte för långt bara, jag hänger här och äter bär, kanske tar en liten lur i skuggan.
- Ta inte ut dig bara.
Hon hade faktiskt börjat störa sig på honom redan efter ett par veckor, inga ambitioner, inga intressen, han rörde knappt på sig ens och hade börjat bli lite plufsig. Jäkla slöfock, mumlade hon.
- Vasaru?
- Inget, vi ses om en stund.
Hon undrade hur länge det här skulle vara kul. Äta - Sova - Äta - Sova - Äta - Sova. Det måste nog hända någonting och han kommer ju inte att göra något. Gud verkar inte heller dyka upp så ofta längre. Nu svänger hon in i skogen där hon inte varit förut. Smal stig i tät blandskog, klippblock med mossa och ljudet av en ensam hackspett en bit bort. Solen silas genom trädkronorna och bildar mönster på stigen, det luktar jord och fukt, fukt på väg upp ur marken med hjälp av solens värmande strålar de första sommardagarna i maj. Hon tar ett djupt andetag, in genom näsan, håll kvar, och ut genom munnen. Hon provar igen men det tar emot, något trycker på inne i bröstet. Hon kan ju inte påstå att hon är olycklig. Orörd natur, vilda djur, hög luft, kort sagt, ett paradis, och hon har all tid i världen att njuta av det, ändå tar det emot när hon andas. Hon skakar av sig det, följer en krök på stigen runt ett stenblock högre än henne själv. Skogen öppnar sig och stigen börjar luta neråt. Hon ser inte först för ögonen måste vänja sig vid det starkare solljuset härute men hon fortsätter neråt i brantare och brantare lutning, tar några sidosteg för att få stopp på sig själv, hon är ju naken här Eva. Det är ju en del av njutningen men barfota på branta skogsstigar med barr, rötter och småsten kan vara en liten utmaning. Hon stannar helt och tittar upp, handen som en keps över ögonen, skogen har klivit helt åt sidan och ställt sig i en ring runt en sjö, eller en tjärn, solen glittrar i små krusningar på ytan och en fisk slår en bit ut, hon får nästan en glimt av den innan den försvinner och lämnar växande ringar på vattnet efter sig. Det knakar i skogen bakom henne när några grenar knäcks så hon vänder sig om och tittar in i ögonen på ett rådjur i en, två, tre sekunder innan den sliter blicken och studsar därifrån.

- Eva
- Huh!?
Djup röst som får marken att vibrera under hennes fötter. Hon kanske inbillar sig, men det verkar som att krusningarna på vattenytan avtar och hackspetten hon hörde nyss har tystnat.
- Gud, du skrämde mig, smyg inte upp på mig sådär, jag försöker njuta av en skogspromenad i all ensamhet och hade just hittat den här vackra tjärnen och tro det eller ej, jag skulle just börja överväga ett litet dopp när du skrämde mig. Du måste låta en tjej ha lite privatliv, en stund för sig själv, okej.
- Okej, förlåt. Det är lite svårare för mig att inte smyga, du vet, jag är ju överallt och ingenstans, allsmäktig och dan. Jag ska fundera på vad jag kan göra för att undvika sånt här i framtiden.
- Det är lugnt, du skrämde mig bara, det är bra nu. En bjällra kanske?
- Va?
- En bjällra, eller något som skramlar. Som en tablettask i fickan till exempel.
- En bjällra runt halsen tänker du?
- Eller fotleden, någonstans där den stör dig minst men fungerar bäst.
- Jag ska tänka på saken. Får jag sätta mig ner en stund?

Eva nickar och sätter sig ner bredvid Gud på en sten vid vattenbrynet. Båda tittar ut över vattnet en stund och Eva doppar en tå, hon har inte gett upp tanken på ett dopp ännu. Tjärnen är större än vad hon först tyckte. Det är svårt att se andra sidan och ungefär i mitten finns en ö. Eller ett skär, eller en kobbe, holme, grynna eller, hon undrar var alla de här orden kommer ifrån. I början var hon nöjd med färre ord. Träd fick beskriva allt som hade en stam, en krona och rötter i marken, men hon har börjat skilja på dem. Barr- och lövträd, granar, tallar , björkar och almar. Djuren har också blivit fler. Det är fint så. Hon får en känsla av att allt blir vackrare och större när hon förstår mer och kan urskilja mer.

- Jag har tänkt på saken nu, säger Gud.
- Vilken sak?
- Det där med bjällran eller skallran, det var på skoj va?
- Så var det, förlåt. Jag gör sådär när jag blir osäker, svamlar och skojar bort. Men det hade varit lite praktiskt att ha koll på var du är.
- Nja, jag är nog lite mer av en trummis. En bakgrundsperson. Inte så mycket funkar utan mig men jag står inte längst fram och tar åt mig äran, jag är nog lite blyg, jag börjar märka det nu när jag har någon att prova mot. Jag har ju trots allt varit ensam i evig tid, det måste du förstå. Dessutom är jag inte så säker på att jag behövs längre, jag börjar få en slags tro på att det här kan gå ändå, hopp om mänskligheten om du förstår.
- Vad menar du? Jag tror inte jag förstår vad du far efter.
- Jo, Eva, jag har ju satt ihop allt det här nu och känner mig ganska trött.
- Mmm.
- Alltså, missförstå mig inte, jag är väldigt stolt och det blev fantastiskt vackert på sina håll, men jag vet inte om jag orkar rå om alltihop. Gräs ska klippas, träd tuktas, frukten plockas. Det var faktiskt därför jag gjorde Adam.
- Adam?
- Ja, du vet, för att ha någon som kan se efter alltihop, som en trädgårdsmästare ungefär. Parkvakt kanske, eller jägmästare.
- Men du börjar tro att han inte fixar det.
- Just så.
- Han är ju inte det rödaste äpplet på trädet om vi säger så.
- Hursa?
- Äh, ett talesätt.
- Det är just det här jag gillar med dig Eva. Du verkar tänka själv, ligger steget före.
- Jag vet inte jag.
- Jomen vad sa du, inte det rödaste äpplet?
- Något sådant.
- Och så är det ju. Jag älskar Adam, men han var mitt första försök och ärligt talat vet jag inte om jag fick ihop allt rätt.
- ...
- Du, däremot Eva, är mitt mästerverk. Kolla på dig!
Nu synar Gud Eva upp och ner och visar med handflatorna uppåt vilket uppenbart mästerverk hon är. Eva skruvar lite på sig.
- Kolla inte på mig sådär, kom till saken, vad försöker du säga? Alla har inte evig tid vettu.
- Sant.
- Nå?
- Adam fixar inte det här, men det gör du.
- Fixar vadå?
Nu spänner Eva blicken i Gud med rynkade ögonbryn.
- Vad snackar du om?
- Jo, jag fick det att låta som ett parkförvaltarjobb och så var det väl tänkt så länge vi bara hade Adam men sen kom jag på dig och så har du lagt till lite själv eller åtminstone överträffat alla mina höga förväntningar så nu är situationen en annan. Du har väl lagt märke till några yttre skillnader mellan dig och Adam.
- Jo.
- Ja, då förstår vi varandra. Det finns ett träd några dagars promenad söderut och på det trädet växer det en frukt och den frukten behöver du äta. Det är en slags symbolhandling för att visa mig att du tar det här på allvar.
- Vadå på allvar? Vad ska jag ta på allvar?
- Suck. Jag försökte undvika att säga det rakt ut men du ska bli människornas urmoder. Du ska se till att allt det här blir befolkat och omhändertaget.
- Hur då?
- Det är just det, det förstår du först efter den dära frukten.
- Okej, då går jag väl då.
- Va? Bara sådär.
- Varför inte. Det är ju inte som att jag har alldeles för roligt här. Gud, jag är uttråkad.
- Det var det jag trodde.
Gud ser lite sorgsen ut men med ett leende. Som om det blev något annat än det han tänkt men att det blev bra i alla fall.
- Jag gjorde dig lite för bra för att bara gå runt här och lyssna på fågelkvitter. Du vill något mer. Det är bra.
Han sitter kvar på stenen och pratar mer för sig själv än med någon annan och när han tittar upp har Eva rest sig och börjat gå. Otåligheten hos de dödliga, tänker han och ropar efter henne.
- Eva!
- Ja!
- Adam ska med.
- Varför då?
- Du behöver honom.
- Till vad tusan då, han är ju oduglig, det sa du ju själv.
- Inte helt Eva. Ta med honom, du kommer att förstå.

---

Jag heter Eva, som den första kvinnan. Jag är den första kvinnan. Låt mig berätta en liten hemlighet om den där frukten:
Jag gick och hämtade Adam. Lite motvilligt måste jag erkänna men han var ju åtminstone lätt att hitta, satt där med huvudet på sniskan med ryggen till hälften mot en trädstam. Dregel hängande från mungipan nästan ner till marken. Ska jag vara helt uppriktig var jag tvungen att stanna och titta bort. Jag ropade åt honom att vakna och följa med, fortfarande med ryggen mot honom.
- Och torka för Guds skull bort det där dreglet.
Han måste ha gjort som jag sa för efter en stund stod han där vid min sida och såg faktiskt helt okej ut. Lilla bedårande Adam. Han frågade mig vart vi skulle så jag berättade at vi skulle ta en långpromenad för att hitta en alldeles särskild frukt och tro det eller ej så följde han med mig bara sådär. Vissa är väl födda ledare och andra följare får jag anta. Den där promenaden finns inte så mycket intressant att berätta om mer än att vi kom fram, hittade både trädet och frukten och för att parafrasera Elaine Benes, jada jada jada, nuförtiden är jag ganska trött.

Gud berättade något mer för mig den där dagen på stenen vid sjön. Han sa att han hade bestämt sig för att pensionera sig, hela skapelsen blev för mycket för honom. Men han behövde ju förstås hjälp med att skapa fler som mig (och Adam), och eftersom han trodde på mig berättade han också att den första som äter den där frukten får, precis som han själv, evigt liv.
- På det viset kan du följa alltihop och försöka se till att inte för mycket går åt skogen. Kan du tänka dig det?
- Det tror jag nog.
- Du bör känna till en sak till och det här vet jag bara för att jag är allsmäktig och redan har sett allt. De kommer att göra allt för att misskreditera dig. De kommer att skriva om historien för att bättre gagna sina syften. Ingen kommer någonsin erkänna dig som Gud, de kommer tvärtom att ge dig skulden för allt som kommer att hända inom några dagar och vidare fram genom historien.
- Check. Allt är mitt fel.
- Du verkar ta ganska lätt på det här.
- Jo, det är mänskligt tror jag. Jag vet inte riktigt vad mänsklighet är ännu, för det finns ju ingen. Men. Jag är ganska säker på att så länge vi kan tänka kommer vi att hitta på kluriga vis att flytta skuld till andras axlar. Å andra sidan är jag lika säker på att vi kan rycka på de där axlarna om vi bara orkar, och kasta av oss den igen.
- Gå med Gud mitt barn, det här kommer att gå bra.
- Vad menar du? Jag är Gud.
- Precis. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Lycka till Eva.