onsdag

bleck.

Det sitter en duva på blecket. På teven högljudda dagprogramledare ljudlösa. Hon tittar inte men sneglar, de ser roliga ut utan ljud, som agitatorer utan sak eller mimare utan kroppsspråk, men hon skrattar inte. Solen kommer in från vänster och projicerar krukväxten från fönsterbrädan på väggen framför hennes säng. Bredvid krukväxten en duva, den ser ut att picka efter bladen, men de är på olika sidor om glaset. Vädringsluckan står på glänt, det är maj.

Hon har legat härinne länge, så länge att dagarna inte längre går att särskilja från varandra. När inget är schemalagt har veckodagarna ingen betydelse. På jobbet brukade hon drömma om dagar att inte göra någonting. Vara ledig utan förklaring. 
Några gånger varje dag kommer sköterskan in och ibland doktorn. Hur mår vi idag? Har vi sovit bra? Vill vi ha teven på? Är det för kallt, ska jag stänga? Törstig? Är du rädd för att dö? 
Hon saknar utomhus men har slutat med självömkan nu. Hon kunde ligga på sidan, täcket uppdraget, vänd från fönstret hela dagar. Bara stirra i väggen, på dörren och vänta på att den öppnades och någon kom in. I början kom de oftare, fler. Kanske blev de rädda. Vad säger man till sin cancerkompis? Vi var ute igår, skitroligt, du skulle vart där. Alla var där. Olle hälsar, han kunde inte komma, fullt upp på jobbet. Du vet hur det är. Hur det var.

På blecket sitter duvan, knackar på glaset och prooar, prooproo. Hon har aldrig tänkt något särskilt om duvor mer än att man bör akta sig när de skiter, men härinne påminner den om därute. En helikopter landar utanför på plattan, ett tåg passerar på bron, några barn leker nedanför - skrattar och byter till gråt och tillbaka igen - en hund skäller (och viftar kanske på svansen), matte ropar eller är det husse. Hon saknar inte något av det där heller, har aldrig flugit helikopter, men det är ljud hon känner igen som inte är hennes längre. Hon har andra ljud nu. Vända sig om i nyligen bytta lakan, rycka till för att en ny smärta är olik den andra, pipande och tickande maskiner som andas (människolikt) runt sängen. Surrandet när hon hissar upp den för att se på teve. På nyheterna (haha) som om det spelar någon roll hur det går.

Vi är inte optimistiska, men man kan aldrig veta säger doktorerna. Hon kallar dem doktorer hellre än läkare, det känns lite mer gammeldags, lite mer på avstånd. Som hände allt någon annan i en annan tid. Som var sjukhussängen - knarrande av plasten från madrassomslaget - istället en himmelsäng i ett ljust sovrum, men mörkt inrett, i en herrgård. Och doktorn hade inte läkarrock och hundblick och läkarstudenterna i släptåg utan en läkarväska i brunt skinn och ett varmt leende. Ett riktigt leende för det var han som förlöste dig för tjusju år sedan och det var han som baddade din panna när du hade feber och sa att allt skulle bli bra och lämnade över en våt handduk till din mamma för nu skulle han gå, men han skulle komma tillbaka imorgon och se efter hur du mådde. Det skulle inte vara han som kom in på ditt rum utan förvarning eller medlidande men med hundblick, alltid hundblick, och sakligt förklarade att de skulle vara tvungna att ta bort barnet (ta bort?). Det innebär för stora risker för barnet och för mamman (dig), och om vi inte tar bort det nu ökar vi risken att förlora dig också (vi?). 

Han står snett bakom doktorn, mössan i hand, hundblick han också med huvudet på sned, och jag kan inte titta på honom men det ser ut som att han håller med doktorn, nervöst vägande från fot till fot. Vi skulle gifta oss. Vi skulle få barnet och om det var en flicka skulle hon heta Ester och om en pojke; Jonas. Jag hatar honom och hans självsäkra läkare snett framför och jag skriker inte men jag skulle vilja, istället ber jag dem gå ut, måste vara ensam. Han väger vidare mellan sina fötter och ser ut för en stund som tänkte han stanna. Han vänder sig om när han går ut, prövar ett leende som inte fastnar, försöker blinka för det gör han när han blir rädd och när han är charmig, det funkar inte och leendet som inte fastnade börjar darra men då stängs dörren. Ingen duva på blecket idag, och ingen teve påslagen. Fönstret är stängt och om jag lyssnar noga hör jag ingenting. Helt tyst. Jag saknar honom som jag alltid gör när jag skrämt bort honom. Saknar honom och hatar honom. Jag tar fram mitt block från under kudden och en penna och skriver en skrynklig lapp som inte är skrynklig än, med bläck som inte är urblekt än. 

jonas.