torsdag

evas självbiografi.

Jag träffade Adam för längesen. Riktigt längesen, på den tiden vi bara var två. Då fanns bara två av det mesta, ingen som hunnit föröka sig än, som en slags inverterad Noas ark men den kom senare. När man tänker på det kändes det inte särskilt tomt ändå, två av varje blir ganska många om man slår ihop det. Vi hade ingen överblick heller och lustgården var ärligt talat inte särskilt stor. Nästan så man förstår vad som hände senare, vem vill stanna, instängd, i en park när hon börjar ana vidden av storleken på det utanför. Storleksvidden. Lite som när du flyttade från småstan till storstan. Storstaden tyckte du då, senare när du satt på en bänk i en av storstadens parker och läste om andra storstäder började även den kännas trång. Men.

Jag träffade Adam för längesen. Jag säger det igen. Jag var ganska nyskapad men det var han också. Han som brukar skriva om det här har fått det mesta om bakfoten. Inspirerad av Gud brukar han säga (inspirerad my ass brukar jag säga). Han har så mycket om bakfoten att man har satt honom i rullstol, kan inte gå längre. Vi skapades ungefär samtidigt. Gud fattade ju det där förhållandevis tidigt, att det behövdes två. Han gjorde ju två lärkor med en gång, eller hur, och två jordekorrar. Han började kanske med några hermafroditer och självpollinerande träd men vad vet jag. Han tröttnade i alla fall och kom fram till att det skulle behövas två till det mesta. Det är hursomhelst både absurt och befängt att tro att det var Adams idé med en till (om man känner honom). Ta mitt revben. Ta det bara, jag har funnits i ett par timmar nu och inte käkat frukt än, men känner nog ändå att jag är lite ensam och kan behöva någon mer. Gud är tre stycken brukar han säga. Jag tror han fattar vad som krävs för att trivas. Evigheten och allt det där. Erfarenhet.

Vi var nyskapade, hyfsat parallellt, med revbenen intakta båda två. Jag gick runt där bland träd och buskar, två av varje. Jordekorrarna (båda två) bökade och sädesärlorna kvittrade på varsin gren. Solen mönsterskuggade marken med två olika sorters löv bredvid två andra, etcetera, ettsättra. Och där satt han under ett träd. Inte särskilt snygg, jag tänkte det trots mina begränsade referensramar, men jag hade inga andra valmöjligheter (ratad av vargarna, utstött av rapphöns). Jag svamlar, han satt under en lönn, det här var långt innan Kanada lagt beslag på löven och gjort varumärke av det. Det här var före hela marknadsekonomin så varumärken var inget Kanada tänkte på då, om de funnits. Jag svamlar fasen igen. Han satt under ett träd bredvid ett likadant träd, nu är det ju inte så att det finns träd av han- och honkön men Gud hade ändå valt att göra två av allt till slut. Symmetri sa han. Jag frågade. Det var lite som nere vid ån i Göteborg om du vet. De har gjort en park med alla svenska lövträd, där finns bara en av varje men de är inte Gud så det var nog av helt vanlig ödmjukhet. Liknar Eden lite, hursomhelst, Edens lustgård. Jag sätter mig alltid där vid ån en stund när jag kommer till Götet och blir om inte nostalgisk så åtminstone påmind.

Jag gick fram till karln i alla fall och drog några skämt om saknade revben, bröstsmärtor och kärlekskranka ensamvargar. Han fattade inte mycket (ful och dum) men verkade fatta hela skämtkonceptet och de sociala fördelarna med att finna sig i situationer, så han log och reste sig upp. Jag hade trott att han skulle ha någonting på sig, någonting för att dölja sina förhållandevis utstående könsdelar (jag förstår inte hur ni kan gå omkring med de där). Men inte så mycket som ett löv. Inte ett löv. Jag var lite hungrig vid det här laget så jag frågade om han funderat på mat. Det var väl inte riktigt en dejt jag tänkte mig men jag hade ingen annan att vända mig till och ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det inte skulle fungera att vara nogräknad. Mat?

Han tittade på mig då och sa att han funderat lite på saken när han suttit under sitt träd. Det han kommit fram till var att de allra flesta djuren var utrotningshotade, korna åt upp allt gräs och fåren tuggade på de buskar de kunde hitta. Det som fanns kvar var några frukter som hängde i några av träden. Vid varje frukt satt någon form av reptil och säljsnackade. Saftiga äpplen - Vindruvor halva priset kompis - Ey, kompis, äpplen, vindruvor, jordgubbar och dadlar, jag blandar, OK? Det var inte så lockande för att säga dig det närmsta jag kan komma sanningen. Men som så många gånger förr i den här förbannade lustgården (lustgården) hade vi inget val, så trots att Gud plötsligt stod där mitt i alltihop och hävdade att frukten var skadlig och inte alls skulle föra något gott med sig utan snarare skicka oss båda två rakt in i fördärvet och ut ur lustgården, nickade jag till närmsta reptil och bad om en grapefrukt, två blodapelsiner och en klase bananer (vindruvorna skickades med på köpet).

Vi hann inte veta ordet av förrän vi stod utanför en låst port, i ett ganska högt gunnebostängsel, med en skylt som sa: Edens Lustgård, have it your way.

Efter en kort period av ömsesidig uppvaktning flyttade vi ihop, gjorde två barn och plogade några fält med hjälp av kor och hästar. Det ena barnet slog i puberteten (stormig period) ihjäl det andra över ett bråk om arvet. Hela den där affären knäckte Adam, han blev sig aldrig riktigt lik. Jag fick tvinga mig på honom när han sov för att människan överhuvudtaget skulle överleva sin första generation. Jag är inte stolt över det, men det var nödvändigt.

onsdag

stänkskydd.

Jag märkte ganska tidigt i livet att om jag stannade precis ovanför vattenytan kunde jag undvika att bli blöt. Det hade också effekten att plasket uteblev.

oförutsett.

jag hade planerat allt, utom trädet.

fokus.

stirrade jag, skulle nog luddet försvinna.

rallare.

vid invigningen av världens diagonalaste järnvägssträcka.

på spåret.

vi satt säkert, tills tåget kom.

underbarn.

där, just under bildkanten var bäst.

lyckligt ovetande.

bara jag såg hörnet närma sig.

gräsmatta.

Ställde jag mig i gyllene snittet med rumpan i vädret skulle jag nog få den uppmärksamhet jag förtjänade. Det fanns inga garantier men det lärde jag mig tidigt.

spindelmännen.

tillsammans fick vi ihop åtta ben.

ramhandling.

stört omöjligt utan stöd från ramen.