måndag

helgon är helgon hela tiden

- Allhelgonadagen var väl igår, säger han.
Han har inte lika bra koll längre. De döda inte lika engagerade i de dödas dag. Helgon är helgon hela tiden, inte bara den tredje november. Jag svarar honom att ja, det var igår men hela helgen räknas.
- Gör den inte alls.
Han ser lite sur ut och plötsligt verkar det som om helgon inte är så obrydda ändå. Jag skäms och tänker att jag har trehundrasextiofyra dagar till familjen och vännerna men kan inte skaka loss ett par timmar för honom på rätt dag. Han har rätt.
- Familjen går först, säger han då.
- Gör den?
- Ja det gör den.
- Men du då?
- Jag är död.
- Inte för mig.
Han lägger huvudet på sned. Himlar med ögonen och tittar ner på sina överstora nittiotalsskor. Alltid cool. Inte kylig men känslorna lämnar inte nödvändigtvis insidan. Huden ett skyddande membran, integriteten ett äggskal. 
Men nu gråter han.
- Vad är det? frågar jag.
- Jag vill inte vara död.
-...
Det finns inget svar på det och man kan inte krama de döda. Alltså, det kan man ju men det har ingen effekt. Kramen rinner av som vatten på porslin. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Han sitter här bredvid. Hulkar inte men tårarna rinner. Jag kan inte göra någonting. De levande kan inte trösta de döda. Jag kan be honom förklara hur det känns men vad har han för glädje av det. Det blir bra faller platt. Det går över funkar inte. Det finns ingenting jag kan erbjuda honom som inte är ett hån. Det enda han vill ha är det jag har och det är ingen vanlig avundsjuka. Det är ouppnåeligt. På riktigt.
Tänk på döden, mementomori. Visst, det kan vi göra men för de redan döda gör det varken från eller till. Mina tankar går till de drabbade. Idag är våra tankar hos offren. Vi ber för de som inte klarade sig. Det känns som tomma ord att kalla det tomma ord men tomma ord är det.
Han tittar upp från skorna via femhundraettor i storlek tjugosju. Tårarna rinner inte längre. Han ser mig i ögonen. Utan att blinka.
- Lev.
- Va?
Fast jag hörde ju. Nu skulle han kunna suddas ut. Evaporera. Tyna bort och lämna mig ensam i baren med två öl att dricka upp. Hans och min. Men det gör han inte. Han fortsätter spänna ögonen i mina. Skruvstädsögon. Han har min gamla skjorta på sig. Ett optimistiskt felköp med stramande knappar. På honom hänger den som en rock.
Jag vill lova honom att jag ska leva men jag vet att det skulle vara en lögn. 
- Jag kan inte lova dig att leva.
- Kan du väl.
- Det är för svårt.
- Vilket då?
- Du vet. Leva. Ta vara på stunden. Vara bekymmerslös och säga what the hell och rycka på axlarna. Njuta av allt som livet kastar i min väg. Jag oroar mig för mycket.
- Ja.
- Vadå ja?
Nu blir jag irriterad. En död vän låtsassitter här bredvid och kommer med livsråd som jag inte känner igen. Vad vill han ha av mig.
- Ingenting.
- Hörde du vad jag tänkte?
- Jag hör allting.
- Så vad vill du ha?
- Ingenting sa jag ju.
- Men du vill att jag ska leva.
- Och det gör du ju.
- Men inte rätt.
- Jo.
- Jag carpar inte diem.
Nu skrattar han istället. Tårarna rinner igen.
- Du behöver inte göra någonting.
- Inte.
- Nä.
- Inte ens vara glad för det jag har?
- Det borde du vara.
- Okej.
- Och tänk på döden.
- Skojar du nu?
- Tvinga mig inte att bli banal. Det är inte svårare än så. Ta dina sorger, bekymmer och små oroar och ta hand om dem.
- Kasta dem?
- Nejnejnej. Omfamna dem. Ni är så upptagna av att..
- Vilka vi?
- De levande. Ni är så upptagna av att leva rätt. Så besatta av det perfekta livet utan vemod, motstånd och oro att ni, att ni. Vafan, det är lika svårt att formulera sig som död som levande.
- Kliché?
- Ni ser inte skogen för alla träd.
Det här skriker han nästan och jag vänder mig om i baren för att se om någon blir störd. Oroar mig. Jag ber honom lugna sig lite. Tagga ner, jag fattar. Men han fortsätter spänna fast mig med blicken. 
- Gör du det? säger han.
- Nä.
- Bra.
- Vadå bra.
- Ni kan inte förstå.
- Nä.
- Och det är hela poängen.
- Jag fattar inte.
- Lev bara.
- ...
- Fortsätt andas. Ta ett steg till. Gör fel, gör rätt, gör mittemellan. Men för guds skull, slappna inte av. Oroa dig. Bli deprimerad, känn vemod, känn glädje. Överreagera, underreagera. 
- Lev? säger jag 
Ett litet frågetecken blir hängande mellan mig och min gamla vän som inte fick tillräckligt med tid att bli min vän för livet.
- Just så.
- Då blir det bra?
- Nej.
- Men vad ska jag göra då?
Nu suckar han djupt och tittar på mig. Ögonen mjukare nu, mindre spända i mina. Ska jag behöva förklara allting för dig säger de. Ska jag behöva skicka ett PM.
- Du behöver inte göra någonting, säger han.
- Det gör jag inte heller.
- Gör du inte?
Den här frågan låter extremt retorisk i mina öron så jag svarar ingenting. Väntar bara på att han ska säga något mer. Men han säger inget mer idag.
- Ses vi nästa år? försöker jag.
Men han förblir tyst. Kanske vill han att jag ska tänka själv en stund. Kanske tänker att jag har ett år på mig att komma fram till vad han menar. Kanske tänker att jag får klara mig på egen hand. Kanske sjunker ihop och suckar och ger mig en sista blick för den här gången. En blick jag skulle ge mitt eget liv för att få möta oftare än så här. Mindre sällan än en gång per år på allhelgonadagen när vi memento moriar. Tänk på döden. Kom ihåg att inte glömma bort att du är dödlig. Glöm inte att du lever. För hur du än lever så är du inte död. Och tar du inte tillvara på livet så gör du det ändå. Du gör det som du gör nu. Genom att fälla en tår. Bli sentimental en stund. Önska att saker och ting låg till på ett annat sätt. Saker och ting ligger alltid till på andra sätt förstår du då. På andra sätt än vad du trodde. Annorlunda mot vad du tänkt dig. Inte ens de döda vill att du ska fånga dagen. Det enda de kräver av dig är att du oroar dig, gör fel, gör rätt, har ont, mår bra. Det enda som skiljer mig från de döda är att magen säger ifrån när något blir obehagligt. Att skrattet bubblar som maskrosor i mars när jag trodde att vintern tagit kål på allting. Att sorgen efter någon som dog för arton år sedan fortfarande finns kvar.

Till Matz.
Allhelgonahelgen 2018