söndag

vinter.


De är två nu. D och J kan vi kalla dem. Den ena har skägg och den andra mustasch. På en smal gata går de, mellan husfasader som tycks luta in över gatan. Om de vänder sig om ser de en kyrka. På kyrkogården finns en grav och under stenen ligger en man som var statsminister en gång. Respekterad av många. Om de inte vänder sig om vilket de inte gör och tittar framåt istället, vilket de inte heller gör för de måste se upp för isfläckar, skulle de se ett stort blått hus. Inne i huset finns musik och om vi lyssnar riktigt noga så spelar den för oss, fast vi är någon annanstans. Det är oss de letar efter. Trots att det är söndag är de här. På söndagarna brukar de vila. Spela tennis och fotboll. Den ena med händerna, den andre med fötterna. Sådana är de de här två. Olika som bär. Olika bär. Den ene blå den andre röd. Den enes bröd den andres död, fast inte i det här fallet. Äter den ena bröd gör den andra det också. Oavsett om det är tunnbröd, knäcka eller levang. Jag svamlar alltså men det vi har kommit fram till så här långt är att D och J på något sätt sitter ihop samtidigt som de dras åt olika håll. Vi kan kanske jämföra dem med jorden och månen, ler och långhalm eller Filip och Fredrik. Det har också antytts att de är två men brukar vara fler. Att de letar efter någon eller några. Några som trots att det är söndag har försvunnit. Blivit av. Där är vi nu när vi ställer oss på Olofsgatan en bit ner och ser pojkarna svänga runt ett hörn och försvinna ut i vimlet på Kungsgatan.
Snön faller och bolstrar in Hötorget i vintertystnad. Några taxibilar åker förbi men hörs inte. Hybridmotorer och däck mot snö. De sneddar över gatan där ett övergångsställe brukar synas, de ser ut att prata med varandra. De pratar nog om hur vi bara kunde försvinna. Allt verkade gå så bra. Kunder var nöjda och kom till och med tillbaka. Tillbaka till vår lilla butik på Olofsgatan. Det sitter ingen klocka på dörren men det är känslan man får när någon stampar av sig snön i nischen utanför dörren, öppnar dörren och tittar in. Pling. In i butiken och någon reser sig upp och kollar att kaffet runnit klart och någon annan säger hej vad kan vi få hjälpa till med idag. En dag som den här. En dag vilken som helst. Pling. Ja det går bra. Pling. Det löser vi. Pling. Med nöje. Pling. Välkommen tillbaks. Pling. Pling. Pling-e-ling. Sen var vi borta. Poof. De har letat sedan i fredags när vi verkade försvinna. Nystädad butik och avstängda ritmaskiner. Rosiga kinder och solsken i blick. Borta. Vi var ganska säkra på att det var temporärt, att vi bara behövde en paus. Att vi jobbat förhållandevis hårt brukade inte spela in men det är den där tiden på året när alla kan må bra av en liten paus. Ett litet uppehåll. Men det var ju aldrig meningen att vi skulle försvinna utan att berätta något för någon. D och J ville gärna hitta oss själva. De ville vara säkra på att vi var i säkerhet innan stormen kom. Innan snön föll. Nu faller den. På Hötorget och hela torget ser ut som en sådan där vattenfylld glasbubbla man skakar på och tittar in i. Det är loppis idag. Snön faller på mässingsstakar, vinylskivor, heavy metal-tröjor, julpynt, lovikka-vantar, kastruller och titta där, ett flaskskepp. Ett skepp i en flaska och hur fasen kom det in där men det ser riktigt verklighetstroget ut och ingen skarv på glaset. De tittar på varandra och in i flaskan. Det snöar där inne. Snöar och blåser. Seglen är fyllda med vind, vågorna slår in över relingen och fryser till is när de landar på däck. Skutan ser ut att vara på väg rakt mot en klippa och ingen står vid rodret eller vänta nu, står det en liten liten figur där fastsurrad med finaste björntråd? Han vinkar och verkar skrika något. Och längst upp i masten, en utkikskorg, där står någon och håller sig fast för allt hon är värd. Hon vinkar med armarna när hon vågar släppa taget och gapar och skriker. Ur en lucka på däck tittar en annan upp men dyker ner lika fort igen när en våg slår in på däck. Så försöker han igen och lyckas ta sig upp. Bakom en mast kommer en till, utkiken klättrar ner och till slut står det nio sjömän på däck och räknar till tre. De räknar till tre för att kunna skrika med en röst. D och J står fastfrusna och stirrar in i flaskan. Och så hör de. Musik från det blåa huset på torget och ett rop från inifrån flaskan. Ett två tre, Gå In! Då vaknar de, ger torgmånglaren en tjuga för flaskan och springer mot trappan till det blå huset. Uppför trappan nu och in genom portarna. Vinden viner och snön samlar sig till en sista virvel och kastar igen dörrarna till huset bakom dem. D får en knuff i ryggen av dörren och flaskan flyger nu, i slowmotion flyger den, och J kommer på benen och kastar sig han också. Som en TV-räddning ser det ut när han som ett streck i luften flyger under flaskans vida båge och landar. Han landar och sträcker ut händerna. Han fångar flaskan just när den skulle krossats mot stengolvet. Det är tyst nu. Stormen är utestängd. Då hörs något. Stråkar från ett annat rum och röster som inifrån en flaska. De sätter sig på golvet lutade mot en vägg och tittar in i flaskan. Snön faller inte längre därinne. Havet är blankt och seglen hänger som lakan på tork i stiltje. Från aktern löper en lina ner i vattnet. Ankaret. En jolle är på väg mot en liten ö som inte var där tidigare. Palmer vajar i en knappt märkbar bris och solen står allra längst upp på himlen. De kisar och båten slår i sanden och nio små matroser hoppar både vigt och vant ur jollen och upp på stranden. De vinkar nu, vinkar och ställer sig på rad med fötterna i sanden. De sjunger. Det går inte att höra vad de sjunger men de ser glada ut. D och J tittar på varandra. De var nog aldrig försvunna tänker de. De behövde nog bara komma bort från oss en stund, vara för sig själva en stund, segla ut en storm i en flaska en stund. Ställa sig på en strand på en ö ett tag och sjunga en sång om julen. En sång som inte hörs men som känns och när våra vänner stiger ut på trappan igen har stormen lagt sig och snön också. Den har lagt sig över hela torget, över hela staden och på hela den lilla gatan som leder bort till kyrkan. D och J stoppar flaskan innanför jackan och går den lilla sträckan bort till butiken. De ställer flaskan i fönstret i värmen, slår igång larmet och igen dörren, låser grinden och vänder sig om. Det är mörkt därinne, mörkt härute, men i flaskan, där skiner solen.

winter.

Now they’re two. Let’s call them D and J. One has a beard, the other a moustache. On a narrow street they walk, between facades that seems inclined towards the street. If they turn around they see a church. In the cemetery a grave, and under the stone lies a man who was once a prime minister. Respected by many. If they don’t turn around, which they don’t, and look forward instead, which they don’t either since they need to look out for spots of ice, they see a blue building. Inside the building is music and if we listen carefully, it plays for us, although we are somewhere else. We’re the ones they’re looking for. Even though it’s a Sunday, they’re here. On Sundays they usually rest. Play tennis and football. One with hands, the other with feet. This is what they are like these two. Like peas in different pods. One’s loss the other’s gain, but not in this case. They’re independently dependent on the other but look, I’m rambling, what we established so far though is that D and J are in some way attached but at the same time pulled in different directions. Perhaps we can compare them to the earth and the moon, apples and oranges or Tweedledum and Tweedledee, but that would leave us none the wiser. It has also been hinted that there is two of them now, but that usually there’s more. That they are looking for someone. Somebody that although it is Sunday has disappeared. Got lost. This is where we now stand, and then we stand on Olofsgatan looking at the boys rounding a corner, disappearing in the crowd on Kungsgatan. 
Snow is falling and covering Hötorget in winter silence. A couple of taxi cabs pass but make no sound. Hybrid engines and tires against snow. They cross the street where a crossing is usually visible, they seem to be talking. Talking about how we could disappear like that. Everything seemed to be going fine. Clients were happy and were even coming back. Back to our small shop on Olofsgatan. There is no bell on the door but it is the feeling you get when someone stomps the snow off their boots in the small niche outside our door, opens the door, and comes in. Ding. In to the shop and someone gets up and checks if the coffee is done, and someone else says hey, how can we help you today. A day like this. A day like any day. Ding. Yes, of course. Ding. We’ll take care of it. Ding. Our pleasure. Ding. Welcome back. Ding. Ding. Dingeling. Then we were gone. Poof. Just like that. They have been looking for us since Friday when we seemed to disappear. Shop cleaned, drawing machines turned off. Gone. We were quite sure it was temporary, that we just needed a break. That we had been working fairly hard didn’t usually make any difference, but it is that time of year when everybody can use a break. A small intermission. It was never our intention to disappear without telling anyone though. D and J were determined to find us by themselves. They wanted to be sure we were safe before the storm. Before the snow fall. Now it falls. On Hötorget, and the hole square looks like one of those bulbs filled with water that you shake and look inside of. Today is flea market. Snow is falling on brass candelabras, vinyl records, heavy metal shirts, christmas decorations, lovikka mittens, pots and pans and look at that, a ship in a bottle. A ship inside of a bottle and how the hell did it get in there, but it looks pretty authentic and there’s no line in the glass. They look at each other and into the bottle. It’s snowing in there. Snowing and blowing. The sails are filled with wind, waves crash over the railing and freezes when it hits the deck. The ship seems to be headed for a cliff and it’s rudderless, or wait just a minute now for there stands a small guy lashed to the rudder with finest thread. He waves and seems to be screaming something. And at the top of the mast in one of those baskets they put up there to make it easier to look for dangerous things in the distance, stands a girl holding on for dear life. She is also waving her arms when she can let go for a second, yelling and hollering. Out of a latch on deck a head shows up and goes back down as a wave crashes in. Then he tries again and makes it up on deck. Behind one of the masts is another one, the lookout climbs down and finally nine sailors are standing on deck counting to three. They count to three to be able to scream with one voice. D and J is frozen to the ground, looking into the bottle. And they hear it. Music coming from the blue building and a scream from inside the bottle. One, Two, Three, Go inside! And they unfreeze, gives the monger a twenty for the bottle and runs for the stairs in front of the blue building. Up the stairs now and in through the doors. The wind is howling and the snow gathers for a last swirl and throws the doors shut behind them. D gets pushed by the door and the bottle goes flying through the air in slow motion. J gets up and throws himself through the air. Like a goalie with the cameras on him he looks as he sails under the wide arch of the bottle, and he lands. He lands and stretches out. He catches the bottle just as it was about to shatter on the stone floor. All is silent now. The storm shut out, unable to get in. And then, a sound. Strings playing in another room and voices from inside a bottle. They sit down on the floor with their backs against a wall looking into the bottle. The snow is no longer falling inside. The sea looks like a mirror and the sails are hanging like drying bed sheets in a calm. From the stern runs a line into the water. The anchor. A small boat is making its way to a small island that wasn’t there before. Palm trees are barely moving and the sun is at the very top of a clear blue sky. They squint as the boat hits the sand and nine little mariners jump both readily and ably out of the boat and onto the beach. They wave, wave and line up with their feet in the sand. They sing. It’s not possible to hear them sing but they look happy. D and J look at each other. They were probably never lost, they think. They probably just needed to get away from us for a while, be alone for a while, sail out a storm in a bottle for a while. Stand on a beach for a moment and sing a song about christmas. A song not audible but tangible, and when our friends step out onto the stairs again, the storm has settled and so has the snow. Settled on the square, settled over the city, settled on the small street leading to the church. D and J hide the bottle from the cold and walk the short distance to the shop. They put the bottle in the warmth in the window, shut the door and hit the alarm, lock the gate and turn around. It’s dark inside, dark outside, but in the bottle, the sun is shining.