torsdag

flu.

Jag har inte träffat en levande själ på 6 dagar. Förutom sleeping beauty, och fågelinfluensan. Jag ska göra det imorgon. Men jag måste välja. Ligga till sängs varje dag, se tre till fyra filmer och en teveserie. Eller, gå ut varje dag, se riktiga människor och ha ett jobb. De riktiga människorna kommer nog vara mindre vackra och mindre intressanta. Jag minns inte.  

strumpbyxor.

Mina grannar i huset där jag bor slänger många saker. Det finns ett grovsoprum, och i grovsoprummet kan man hämta det mesta som ett modernt hushåll erfordrar. Jag har hämtat ett par bord, några stolar, en bunt mer eller mindre klassiska album på vinyl, en kaffetermos som en gång varit dyr, en bok om den kvinnliga orgasmen (haha, den hette så, on the female orgasm) och varje vecka finns en ny teve. Nåja, inte ny, men oftast har den en liten postit monterad som berättar att den funkar (jag funkar, och kan uppenbarligen prata). 

Mamma sa alltid att man slängde mindre förr i tiden. Nu slänger mamma också saker, men när jag var ung stoppade hon mina strumpor. 

Jag hade ett par röda strumpbyxor på den tiden. De tjänade mig som ett par långkalsonger, fast jag slapp ha både långkalsonger och strumpor. Ett slags allt-i-ett. Jag vill minnas att ingen skrattade åt mig på gymnastiken, samt att jag inte oroade mig för det heller. Det var ganska fint. 

Boken gav jag bort som något slags skämt till en väninna. Behöver jag säga att författaren var av manligt kön, en något åldrad psykoanalytiker tror jag bestämt. 

Imorrn är förresten första dagen på resten av mitt liv. Nu vet du.

onsdag

folkungagatan 144.

Monopol har förändrats. Papperspengarna finns inte mer, de är ersatta med bankkort. Modernt tycker jag. Mycket modernt. Jag hoppas bara att Folkungagatan finns kvar. Jag brukade köpa den på pin kiv. Med ett hotell på Folkungagatan kunde man tjäna mycket pengar, och där var billigt att bygga. Det var tider. Jag hoppas även att Stureplan fortfarande har vita prickar mot svart bakgrund. Prickar som ser ut som bubblor. Observera att jag inte är nostalgiker, jag ser framåt. Just nu funderar jag på vad morgondagen bär i sitt sköte.

På riktiga Folkungagatan finns Gunnels cykelverkstad. Den enda verkstad man behöver om man har en cykel. Min familj brukade sjunga våran lillebror för mig eftersom jag är deras lillebror. Åtminstone mina syskons. Jag älskar den sången. Glass, det gör han av lera, tar det slut gör han mera. Sån är Gunnel. Fast hon gör inte glass.

När jag var liten pojk och spelade monopol med min familj hade jag en portfölj var jag la alla pengar jag tjänade. En attachéväska. Senare i livet blev jag normal.


lyssna på morten johansson.

söndag

att slå in öppna dörrar.

Jag har slängt ut min teve. Orsakerna är två.
  1. 10% av årets lördagkvällar viger den statliga televisionen åt melodifestivalen. 
  2. jag ogillar melodifestivalen.
Jag har inte, som vore jag en rockstjärna slängt ut den genom mitt fönster, utan donerat den till ett dagis som skulle använda inkomsterna till en studieresa. Jag visste inte att dagisbarn åkte på studieresa, men jag föreställer mig att de åkte till någon magisk plats. En plats där barn får vara barn och slippa tänka på det stora livspusslet. Eller där de får bada.

priset på vodka i stockholmstrakten.

Jag skulle egentligen sitta och skriva nu. Skriva någonting till min blogg som jag med stor säkerhet vet att få och ingen läser. Istället sitter jag och läser blogg. Jag har aldrig läst blogg förut, borträknat min mentors blogg. Min mentor sa att jag skulle skriva, så jag gjorde det. Du skriver ju fina sms. Det hon inte sa var att andra än hon skriver och publicerar sig på datanätet. 

(jag letar efter någon form av knapp på min datamaskin som gör att rättstavningsprogrammet stängs av. Jag vill ogärna överdriva eller missbruka mitt modersmål, men jag hatar rättstavningsprogram. Hatar. Hämmande är det. Jag kan ju inte skryta med att jag uppfinner många ord, men ändå. Röda streck bland vackra bokstäver är ett litet gissel. Bara för att man stavar lite fel, hittar på ett ord som låter bra, skriver ihop två ord som borde skrivas isär, men aldrig tvärtom.) Hittade den. Jag trodde bara inte browsrar hade rättstavning. Leve folkpartiet dock, ordning och reda. 

Bloggen jag läste ur var Bodils. Bodils Malmstens. Hon är en fin människa. Hon och jag ser Viggo Mortensen med samma ögon.

Ironi: (men inte den distansierade humorn med samma namn) I samma långa andetag jag säger att ingen och få läser vad jag skriver, har jag placerat två länkar. Hursomhelst. Leve Bodil. Och slutligen; Folkpartiet var på skoj. 

tisdag

but seriously.

Känner mig nödbedd att citera två herrar jag såg på datamaskinen i afton. Den ena ville göra ett blandband till den andra, utifrån tacksamhet till den andra för visad medmänsklighet med den ena. Den ena sa: D'you like Phil Collins? Den andra sa: I have two ears and a heart don't I?

Med detta ville han förstås mena att han självfallet uppskattade Phil Collins som inspelande artist. Den andra heter i verkliga livet Alec Baldwin och jag älskar honom nu. Jag skrattar högt såsom jag inte skrattat högt i min ensamhet sedan nittiotalet.

30 rock är i förhållande till seriens kvalitet ett dåligt namn. Men vem är jag att klaga, jag är lycklig. Alec sätter guldkant på min tillvaro. Först Stevie och nu Alec. Vem härnäst? Phil? Jag tror det. Älskar sjungande trummisar, skulle vilja vara en själv. 

måndag

stevie nicks.

Utöver att likt en slav höra nästan all musik från kommande år (utom R'n'B samt övrig musik jag inte tycker om) ska jag detta år även lyssna på Stevie Nicks. 

Patti kan hålla en fågel lika högt, men Pattis fågel är en duva. Och alla vet att duvor är lättare än kakaduor.


låtsasbarn.

Har man barn måste man ibland lämna jobbet tidigt, sa jag. Jag vet, sa schlagerhjälten, jag kan ringa dig vid halv fem och låtsas ringa från dagiset. Ditt barn är sjukt och du måste hämta det, kan jag säga. 

Man bör nog se över sin jobbsituation om man föder ett tankebarn för att gå hem tidigt. Eller sin familjesituation. 

(fotnot: sonen på bilden är mitt barn, fadern på bilden är inte jag)

söndag

med ensamheten som sällskap.

Jag valde ensamheten idag. Jag trodde jag behövde den. Köpte bok av ung amerikansk författerska spådd lovande framtid, åtminstone för bok skriven. Jag tog en promenad genom den södra stadsdelen. Det var öl, ensamhet och ung lovande bok på schemat. Inte kaffe. Kaffehusen var bättre förr tror jag mig veta. Jag var inte med förr, men jag har sett bilder och varit på delar av kontinenten där förut existerar. 

Öl alltså. 

Många av stadens ölcaféer var ännu oöppna så det blev ett dåligt. Ung lovande bok på främmande språk var svår till en början och distraktionen från bordsgrannar blev för stor då de pratade med höga röster om enastående ointressanta saker. Dessa självupptagna människor utan hänsyn tänkte jag, och ensamheten hade inte längre samma dragningskraft. Jag bytte ölcafé och började hoppas på sällskap. 

När min mobila telefon ringde visste jag att jag inte längre ville omfamna ensamheten. Jag skulle få sällskap och mitt sällskap skulle erbjuda stimulerande samtal. Var är du och hur tar jag mig till dig? skulle telefonen fråga. Det var den stora dagstidningens försäljar- representant som frågade om jag saknat tidningen. Det hade jag inte.

Kan jag ta din tallrik? sa betjänten. Du kan ta min tallrik, sa jag. Var allt bra? sa han. Det var jättegott, sa jag. 

Samtal. Jag måste börja föra dem. 




torsdag

om att bara vilja vara fin.

Ritaren var hos byggföretaget idag. På bordet fanns ett problem att lösa och på taket fanns byggnadsarbetare med rävar bakom öron och verktyg kring höfter. Ritare är ibland små jämfört med byggnadsarbetare, till kroppsbyggnad men även i fråga om självbild. Detta eftersom en byggnadsarbetare på ett tak är i sitt rätta element medan ritaren känner sig varmare i sina kläder under ett tak och framför en datamaskin. 

Nå. Den här ritaren hade - föga anande ett besök hos byggföretaget - föregående kväll målat sina naglar med nagellack. Han ville nog prova något nytt i kombination med att känna sig fin.

Sensmoral: skissa med penna, peka på detalj, hälsa i hand samt frånvarande dra hand genom hår, blir svårare att ro i hamn med nagellack på hand. Ritares självförtroende på tak förblir lågt och byggnadsarbetares fördom om ritare fastslås. 

Tss, ritarjävel, komma hit och peka på detalj med nagellack på hand. Jag säger då det.