söndag

mors dag.

garageuppfarten blev för liten

så jag tog min rullbräda och åkte, åkte och åkte. Då jorden är rund kom jag till slut tillbaka. Du frågade var jag varit och jag svarade att jag sett hela världen nu, och vet i vilka färger jag ska måla den åt dig

lilla mamma.

prima ballerina.

Jag såg baletten idag. Önskar jag såg baletten, men stillbilderna var nog. Hade jag haft tårar hade jag gråtit dem. För Ibra.

Tårarna tömdes i torsdags. För en vacker vän. En vacker vän som aldrig varit vackrare än så. Utan att veta om det lärde han mig en sak då. Hjärtat som pumpar blod trivs bäst på insidan. Det andra hjärtat bör sitta utanpå. Där syns det bäst.

måndag

skärgårdspojkar.

Gossarna och jag for till skärgårdsön. Väl där ställde vi upp oss söta som vi är och tog ett foto av varandra. Fotot visade inte hur vi såg ut, utan vad vi ville vara. Vi ville vara sommarpojkar. Bruna, smala, tilldragande och somriga. I två dagar var vi det, som vore vi fyra kalvar med ystra temperament eller medlemmar i en popkvartett. 

Tre pojkar och jag. Tre pojkar jag inte kan leva förutan. Gonatt pojkar. Gonatt gossarna. 

söndag

solklockan.

Så har man solklocka igen. Ett armbandsur av vit hud som inte visar någon tid, förutom den som passerat mellan vintern och sommarn. 

onsdag

sorlet & brisen.

Sorlet stod på tröskeln och vågade inte gå in. Samtidigt föll några droppar regn på gatan utanför. Styrkt av doften från nyvattnad stad repade Sorlet mod och följde med Brisen in. 

Brisen lyfte hörnet på en servett, kikade in bakom en gardin, fann en doft av nybakat bröd och tog med den ut. 

Sorlet hamnade vid bardisken, gled på nypolerad mässing, fastnade i stoppningen på en stol och studsade runt bland flaskor framför spegel bakom baren. Hon växte i kontakt med bestick på porslin, skrattade åt ett skämt och roade sig med att skrapa stolsben mot golv. Hon lät en telefon ringa fem signaler och pratade för högt när hon svarat. Hon hostade bakom en hand och klingade i glas. Och hon pratade. Tills det blev sent. 

Sorlet rapade, välte en stol, plaskade ut en slatt, skrattade åt ett sista skämt och hamnade på tröskeln, där hon återigen träffade Brisen. 

måndag

pannkaksdagar.

Så här ligger det till. Vissa dagar är man oövervinnerlig vilket gör att man inte kan misslyckas med någonting. De dagarna kan man till exempel kasta upp en pannkaka i luften så att den roterar där och sedan landar i stekpannan igen. Om man kunde konservera de dagarna i en liten burk som gick att öppna de andra dagarna vore det bra. Men det kan man inte. 

sommar sommar sommar.

Sommarn ja. Det är inte med odelad glädje jag möter den. Hösten är enklare, våren vackrare...                                                                                                                                                                                                                                                                                                                ...och vintern. Sommarns baksida är press. Press att må bra. Press att dricka sin öl utomhus och finna att det inte går då uteserveringen är full. Press att dricka den i en park istället. Filtar ska uppbringas, Humör ska få plats och varje mål mat ska grillas över öppen eld och varje natt ska tillbringas under bar himmel och varje kväll eller natt som tillbringas på annat sätt är ett misslyckande och ett förslösat stycke sommar. 

Men det är fint att bada. Och att cykla.

fredag

småland.

Jag träffade Småland häromdagen, hon sa att min småländska var ersatt av stockholmska. Tack sa jag, eller önskar att jag sa. Istället börjar jag skruva på mig och komma med allehanda förklaringar som i huvudsak bygger på mina uppväxtsår i Uppland, min danske far och min mor, rumpkullan. 

Från och med idag; inga fler bortförklaringar. Med stolthet ska jag bära min blanddialekt. När beslutades att den dialekt man en gång haft är huggen i sten och förkastlig att förkasta? Så jäkla vackert att höra var någon kommer ifrån och så fint att bevara det kulturella arv en dialekt bär i sitt sköte. Nej. 

En smålänning jag ogillar: Ingvar Kamprad. Inte för hans oöverträffade möbelföretagsbygge utan för hans outhärdliga smålandshyckleri. Att vara jordens sjunde rikaste människa och samtidigt springa runt i illasittande trasor från Gekås är inget annat än en spottloska i ansiktet på en fattig. 

En dansk jag gillar: Dansken. För att han efter att ha stekt fläsket häller av överblivet fett, låter det stelna och utnyttjar det som pålägg. (Detta gäller även Danskan, hennes övriga kvaliteer har jag inte utrymme till).

Hej då smålänning. Hej halvdansk.

torsdag

solen & kolonin.

Bland kolonilotterna stod ett fik. Fiket var stort som en skokartong och inuti fann jag Solen. Solen brukar sälja köttbullar och wallenbergare i östermalmshallen men har enligt uppgift fått ledigt hela sommaren för att värma ett kolonistugeområde. Jag köpte en påse antika kolor och log hela vägen hem och sa till min vän i viken att jag eventuellt ville byta vän och kunde hon tänka sig att leva utan mig. Det kunde hon inte. 

Men jag vet var jag dricker mitt kaffe i sommar och jag vet var du dricker ditt kaffe i sommar, för varje dag när fiket stort som en skokartong* öppnar ska vi stå där och lyfta på locket och fråga solen om hon kan skina på oss. 

*Söderfiket Rackaren hittar man genom att leta och se sig om bland blomkål och kejsarkronor i Eriksdalslundens Koloniträdgårdsförening.