söndag

44

Du skulle vara fyrtiofyra år i år. Det är fyrtiofyra år sedan du föddes och sjutton år sedan du dog.
Du är fyrtiofyra år och mycket har hänt sedan vi sågs sist. Jag ber bartendern hälla upp en öl till så vi kan dricka tillsammans, jag släcker ljuset på vårt bord och tänder det igen så att det är ett ljus jag tänt för dig och inte ett ljus vilket son helst.
Så. Nu kan vi komma ikapp.

Jag: Vad har hänt?
Matz: Jag har flyttat till Stockholm.
J: Det har jag också.
M: ...
J: Då kan vi kanske ses och springa en runda.
M: Springa en runda?
J: Ja, du vet, jogga.
M: Okej.
J: Okej, nu?
M: Nä, nu dricker vi öl.
J: Jamenduvet, inte egentligen.
M: Jo, det finns inga mellanting längre, dricker vi öl på låtsas gör vi det också på riktigt.
J: ...
M: Om det står här att vi dricker öl så gör vi det, så gå fram till den där bartendern du snackar så mycket om och beställ den där ölen på riktigt. Du ska sitta här med två öl, inga halvmesyrer, och om någon frågar varför du har två ska du se dem i ögonen och säga att din kompis sitter här med dig, han har flyttat till Stockholm och ni försöker komma ikapp. Ta igen förlorad tid. Capiche?
J: Capeesh?! Är du allvarlig nu, var kom det ifrån?
M: Jag ville bara att du skulle sitta ensam med två ölglas och din jäkla anteckningsbok och småfnissa för dig själv vid ett bord i en halvfull bar, kom igen nu, gå fram till baren och beställ två öl. En till dig och en till mig och fega inte ur nu för guds skull, jag har ögonen på dig.
J: Vänta lite då.



J: Nu är det gjort. Två öl. En till dig och en till mig.
M: Tack.
J: Ingen orsak. Eller någon orsak kanske, det är lite svårt att beställa två öl till sig själv och keep a straight face.
M: Stackars dig.
J: Äh, kom igen nu, nu sitter vi här och jag bjuder så nu tar vi igen.
M: Förlorad tid.
J: Förlorad tid.
M: Så vad har hänt sen sist?
J: Det är dig vi pratar om.
M: Jag gillar inte att prata om mig.
J: Och jag  gillar inte att prata om mig, det är därför jag sitter här ensam och låtsaspratar med två öl och ett ljus jag tänt själv.
M: Har du varit på kyrkogården och tänt ljus?
J: Nä.
M: Varför inte då?
J: Kyrkogården är för de döda. Jag tänder ett ljus här istället.
M: Och låtsas.
J: Jag låtsas inte.
M: Inte?
J: Nä, du är inte död så länge jag och alla andra kommer ihåg dig.
M: Nja, död är jag väl fortfarande även om någon kommer ihåg mig.
J: Nä.
M: Jag bor i Bredäng.
J: Varför då?
M: Jag gillar Mälaren.
J: Är det där vi ska ses och springa, längs Mälaren?
M: Det tycker jag, då kan jag berätta allt, jag pratar bättre när jag springer. Skål förresten, vi har inte skålat.
J: Skål.

Vi springer nu och jag trodde att jag var i form, men det verkar inte så för jag flåsar fram ett ja och ett mmm då och då medan han pratar som om han satt still. Sjutton år är en lång tid, han verkar ha det bra. Vi pratar om vad som utgör ett liv. Jobbet, familjen och bostaden, men vi glider förbi dem ganska fort och går istället igenom vad vi läst, sett och hört sedan sist. Steglitsan och Den Lille Vännen. Arcade Fire och Bat for Lashes. Spirited Away och Six Feet Under. Elisabeth Moss och Idris Elba.

M: Visst, Idris Elba är ojämn men kan du komma på någon du minns bättre än Stringer Bell? Han var ganska grym som Roland Deschain också, det är knappast hans fel att de kokat ner Stephen Kings mästerverk till nittio minuter matinéfilm.
J: Jag vill inte prata om det mörka tornet.
M: Okejdå, vi kan prata om öl istället.
J: Öl pratar man inte om, det är ett modernt påhitt att prata om ölen istället för att dricka den. På din tid var det inte så.
M: Vad menar du? Min tid är nu, min tid är din tid. Vi gör det här ihop. Du skulle inte vara någonstans utan mig.
J: Jag kan inte argumentera mot det.
M: Nej, det kan du inte. Hade vi inte träffats där på nittiotalet hade du nog inte ens upptäckt Paul Auster.
J: Åjo, det hade jag nog.
M: Kanske, men min poäng är att jag var lite som en storebror du inte hade. Inget fel på din egen storebror men människor kommer in i ens liv och betyder olika saker vid olika tidpunkter. Människor kan öppna dörrar, dörrar du inte visste fanns.
J: Det är sant. Du betyder mycket för mig.
M: Betydde.
J: Nej, betyder.
M: ...
J: Det är det som är min poäng. Det är därför jag sitter här med två öl och ett ljus jag släckt bara för att få tända det själv. Det handlar inte om någon kliché där vi dör och blir till jord där något nytt kan växa, eller himmelriken och dödsriken och Narnia, Nangiala, Nirvana och Shangri-La. Det handlar om något mycket enklare. Det handlar om avtryck.
M: Avtryck?
J: Ja, avtryck. Du påverkar någon och den tar intryck av det och trots att du inte finns kvar, även om det vore jäkligt fint, så finns avtrycket kvar. De knappar du tryckte på som gjorde mig till någon jag inte hade blivit annars. Det gör att du är fyrtiofyra år nu. Oavsett vad dödsattester och officiella dokument säger så sitter du här och dricker öl med mig.
M: Inte egentligen va?
J: Inte egentligen. Men ändå egentligen, för om det inte var för dig skulle jag inte sitta här alls. Då skulle jag göra någonting annat.
M: Det tror jag inte.
J: Det tror jag.
M: Okej, skål.
J: Skål.
M: Dricker du varannan gång från de där löjliga dubbelglasen?
J: Självklart.
M: Bra.
J: Jag vill bara sitta här med dig utan att prata en stund.
M: Det går bra, det vill jag också, men är vi inte ute och springer?
J: Det spelar ingen roll vad vi gör.
M: Varför inte då?
J: Äh, sluta nu, vi skulle ju inte prata en stund, bara sitta här en stund, innan allhegonahelgen tar slut.
M: Helgen när vi minns våra döda.
J: De är inte våra.
M: Det var fint att ses igen Joel.
J: Sjukt fint.
M: Kan vi ses igen nästa år?
J: You bet.
M: My sweet little ass?
J: You bet your sweet little ass.

Vi kan inte bestämma oss för hur vi ska avsluta det här, svårt att lämna tillsammans och kramas som man brukar så jag sitter kvar här. Här vid ett bord med ett ljus och två glas öl. De är nästan tomma nu, glasen. Och det hade varit passande att säga att ljuset brunnit ner, att lågan kippar efter andan i ett sista försök att hänga kvar men det är ett sådant där blockljus. Det har många timmar kvar. Det kommer att fladdra lite när dörren ut öppnas och stängs och jag kliver ut i novemberkylan. Ensam. Men varm.

Till Matz. Alltid.