måndag

evas komedi

Utanför dörren skiner solen. Grönskande ängar och fruktlundar. Som en försommardag på Djurgården, fast mer oförstört. Som Edens Lustgård. Det hänger en skylt i en grind en bit ner på ängen. Jag kan inte se vad det står men den hänger i en gjutjärnsgrind med snirkliga smidesdetaljer. Vid sidan om grinden fortsätter stängsel åt båda håll. Uppåt avslutas det med spetsar vilket gör det svårt att klättra över utan att fastna och bli hängande. När jag kommer närmare kan jag läsa skylten.
Edens Lustgård.
Bara Edens Lustgård. Ingen slogan. Inget Fri Höjd 2,7 m. Jag brinner nog upp när jag går igenom men tvekar inte utan fortsätter gå. När jag kommit en bit in i trädgården utan att brinna upp kommer någon gående emot mig. Hennes ålder är obestämbar, någonstans mellan fyrtiofem och åttio. Medelålders. Men någonting säger mig att hon är evig. Som en bergart. Hon sträcker fram handen och presenterar sig.

- Eva.
- Johan.
- Jag är världens första människa. Jag är också din följeslagare.

Det känns inte helt rätt att gå rakt på sak. Börja samtalet med kritiskt ifrågasättande men jag kan inte låta bli. Jag är trots allt en vit, västerländsk man och förhållandevis van vid att människor följer gängse historieskrivning. Så jag går rakt på sak.

- Man brukar säga att Adam är världens första människa. Och att hon som kallas Eva är skapad med ett av hans revben som utgångspunkt. Är du den Eva?

Hon skrattar. Slår sig på knät, kippar efter andan och håller upp ett finger som för att förklara att hon är på väg att säga någonting så fort hon får chansen. Så fort hon kan tårka tårarna som rinner i ansiktet nu. Så fort hon kan hålla sig för skratt igen. Hon slutar slå sig på knät, lugnar sig lite och håller upp sin andra hand. Vänta, snart.

- Förlåt. Det brukar man säga. Men du har inte träffat Adam. Det kommer du inte att göra heller förresten. Adam var vår trädgårdsmästare, han är borta nu. Det som gör mig till den första människan är att jag utförde den första mänskliga handlingen.
- Äta frukt.
- Äta frukten från kunskapens träd. Det stämmer. De duktiga pojkarna som skrivit historien har lagt till lite fabler om ormar och djävlar men lite förenklat var det så att medan Adam gick runt här och vattnade blommor - missförstå mig inte, han gjorde ett jättebra jobb - letade jag upp kunskapens träd och förde mänskligheten in i framtiden.

Jag ser nog lite skamsen ut för hon skrattar igen, men hjärtligare den här gången. Jag ber om ursäkt för vem var jag att komma hit till hennes lustgård och börja domdera om vem som var världens första människa. Det förstår jag ju nu att Adam var världens första trädgårdsmästare medan Eva var den som påbörjade mänskligheten. Tog mänskligheten vidare, med viss hjälp av trädgårdsmästaren. Det låter så självklart när det är hon själv som berättar det så jag accepterar fakta utan vidare ifrågasättande och frågar henne vad som händer nu.

- Vad händer nu?
- Nu går vi igenom ditt liv.
- I skärselden.
- Nä.
- Inte?

Hon skrattar sitt hjärtligare skratt igen. Det glittrar lite. Gör parken ännu grönare. Himlen blåare. Hon berättar att pojkarna som skrivit historien varit ute och cyklat igen, haft idéer om rätt och fel och gjort ganska lyckade försök att föra de idéerna vidare i mänsklighetens medvetande. Nästan som ett nedärvt DNA. Ja, de har lyckats så bra att skam och skuld blivit styrda av yttre omständigheter istället för att rätta sig efter varje människas egen mänsklighet. Varje människas inneboende förmåga att förstå var gränserna går. Lyckats så bra att människans egen förmåga slagits ut. Hon slår ut med armarna och skrattar igen.

- Vad jag pratar, går runt i en lustgård och gnäller på oåterkalleliga felsteg som gjorts istället för att gå vidare. Nu går vi vidare.

Hon håller ut sin armbåge för att jag ska ta den i armkrok och följa henne vidare genom fruktlundar och ängar. Lite längre ner i dalen glittrar en sjö, och på andra sidan om den växer snöklädda bergstoppar höljda i molntussar. Det känns som Vattnadal eller Körsbärsdalen. Men utan underliggande oro för Sauron, Tengil eller skriande Nazguler. Inga vulkaner som spottar tjock rök och lava vid horisonten. Bara de där bergstopparna och de ser mer inbjudande än frånstötande ut. Vi verkar vara på väg ner mot sjön. På vägen berättar hon att straff och botgöring aldrig existerat. Ondska och godhet är även de tveksamma begrepp som slagit rot genom årtusenden. Tagit sin väg in i sagorna, berättelserna och mänsklighetens kanon.

- Men nog om det. Det är som det är. Du undrar vad som händer nu.
- Ja.
- Nu tar vi en promenad ner till sjön i dalen. På vägen småpratar vi och njuter av oförstörd natur. När vi kommit fram pratar vi igenom ditt liv. Det är lite som ett utvecklingssamtal. En individuell genomgång av ditt liv. Inga jämförelser med andra människor. Vi fastnar inte i vilka potentiella misstag eller felsteg du gjort för när allt kommer till kritan känner du redan till dem. Vad vi fokuserar på är att minnas dem, processa dem och gå vidare. I vissa fall går vi in och justerar lite i efterhand. Det är det som är paradiset. De människor som haft lite svårt att anpassa sig till rådande klimat och förutsättningar får så att säga en andra chans. De felsteg vi tittar närmare på är snarare dem som gjort att din och din omgivnings lycka påverkats negativt. Säg att du undvikit att ta kontakt med en människa som skulle visat sig må väldigt bra av ditt sällskap till exempel. Eller vice versa förstås.
- Men allt har väl redan hänt?
- Ja.
- Så varför gör vi det här?
- Alla mäktiga personer skriver om sina historier. Det vi gör här är att ge alla människor samma möjlighet.
- Men utan att någon läser den omskrivna historien.
- Döden är döden. Det kan vi inte ändra på.
- Hur menar du?
- Jo, bara det att de sorger du lämnar efter dig stannar kvar på jorden. Stannar kvar i de medvetanden som fortfarande kan komma ihåg dig. De minnen andra har av dig kommer inte att ändras. De lidanden många människor går igenom kommer inte att bli ogjorda. Sorgen finns kvar.
- Så vad är meningen?
- Det här handlar helt och hållet om dig. Att du ska få ro. Det är ditt paradis. Jag vill höra din berättelse. Jag vill hjälpa dig att göra ett bokslut. Utan att döma.
- Det låter fint. Men inte fantastistkt.
- Du får se. Det blir bra.