torsdag

valentine special.

Jag tar en taxi från flygplatsen. Jag tar aldrig taxi, men där har du det, jag tar en taxi. Flygplatsen ligger inte långt utanför den här stan och bussarna går bara två gånger i veckan. Jag förklarar på tyska vart jag ska, eller jag säger hotellnamnet och ett torg på tyska och sätter mig i baksätet. Han frågar mig något men jag förstår inte och tittar ut genom fönstret till höger. Hotel Daniel, säger han då, som var det hans egen idé, och börjar vissla.

Det är alla hjärtans dag och jag är på väg till ett hotell där hon väntar på mig. Jag har inte sett henne på en månad och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men väntar mig allt. Det är inte en dag vi brukade fira. Vi trodde vi var för bra för den, att den inte behövdes. Vi hade alla hjärtans dag alla dagar.
Jag har bokat hotellet. Det såg bra ut på bild och det hade en valentine special vilket innebär utöver rosblad utspridda på sängen, middag i lobbyn. Fondue. Vi får välja kväll, men jag tänker låta henne välja. Jag tror det är deras idé om romantik. Att två och två doppa fingrarna i kokande olja och se varandra djupt i ögonen genom dimman från nyfriterade grytbitar.
Vi är inne i stan nu och jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv tändas och släckas i skyltfönstren. Jag känner inte igen mig. Jag tar upp mobilen hela tiden. Till slut ringer jag och hon svarar. Hon låter glad men lite förkyld och jag undrar om hon är närmare nu än igår eller om avståndet spelar roll. Men jag säger inget. Jag säger att jag längtar och snart ses vi. Vi ska kramas och kramen ska vända allt. Ställa allt på rätt köl igen. Jag ska hålla kvar för liv och lem och jag ska gråta lite för det här känns så stort och nu har vi rundat knuten och är på väg mot samma håll igen. En sån kram ska det vara. Vi får se.

Jag betalar taxichauffören och kliver ut, väskan över axeln, och tittar efter henne. Hotellet är ett gammalt sextitalshus förnyat. Det ser bra ut. Med det har jag inte misslyckats. Jag står där och väntar, vill inte gå in ensam, och spelar upp olika scener på återseendet. Jag ser mig själv utifrån hela tiden, behöver inte en spegel för att veta hur jag ser ut, men använder en för att oroa mig. Sitter kepsen rätt? Är väskan avslappnat eller krampaktigt slängd över axeln? Jag har nog flygplansmat på tänderna, tänker jag, och drar med tungan över framtänderna. Ingenting.

I en av scenerna jag tränat in kommer hon mot mig utan att se mig. Jag väntar tills hon ser mig, hon skiner upp och ökar lite på stegen men springer inte. När jag är säker på att hon sett mig stående, kepsen på svaj och väskan nonchalant över axeln, släpper jag väskan på marken och börjar gå mot henne. Springa nästan. Vi kolliderar lagom hårt och hon viskar något i mitt öra när jag kramar henne som jag aldrig gjort förut. Längre.
Istället ser hon mig inte förrän hon är två steg från mig, hon ler men inte som förr och pussar mig på kinden, medan jag står där, händerna efter sidorna och väskan nonchalant över axeln. Den börjar göra ont.

Jag håller upp dörren för henne. Hon går in före, fram till receptionen. Guten tag, hade ni bokat valentine special? Då kraschlandar nästa scen jag tränat in. Den där hon står i bakgrunden medan jag världsvant betalar för rummet, charmar receptionen och ber dem skicka upp en flaska champagne, eller åtminstone något som bubblar, medan jag bär henne uppför fyra trappor, sparkar upp dörren med foten och slänger henne på sängen. På rosbladen.
Istället går vi upp på rummet som två barn hopfösta av välmenande föräldrar, du kan väl visa henne din legoborg.

Hon lägger sig på sängen, trött, och sopar undan några rosblad. Hon öppnar en tidning hon läst på tåget. Jag känner mig som en liten hund som möter en stor. Gläfsande, cirkulerande runt den stora för att få uppmärksamhet, väl medveten om att jag blir uppäten om jag får den, men vill ha den ändå. Bara lite. Jag frågar om jag får vara en fluga på väggen istället och det får jag väl, och när jag sitter där och tittar med mina fasettögon ser jag tusen bilder av henne.
Alla ler, men ingen av dem ser på mig som förut.

valentine special.


I take a cab from the airport. I never take cabs but there it is, I take a cab. The airport is not far outside this town and the bus is only twice a week. I explain in german were I'm going - well, I say a hotel name and a street name in german - and sit down in the backseat. He asks me something I don't understand so I look out the window to the right. Hotel Daniel, he says, as if it were his idea, and starts whistling.

It's Valentine's day and I'm on my way to a hotel where she's waiting for me. I haven't seen her in a month and don't really know what to expect, but expects everything. It's not a day we used to celebrate, thinking we were to good for it. We had Valentine's day, everyday. I booked the hotel. It looked good in pictures and had a valentine special, wich involves, aside from rose petals on the bed, dinner in the lobby. Fondue. We get to choose which night. I'm going to let her choose. I think it's their idea of romance. To couple up, and while dipping fingers in simmering oil look deep into each others eyes through the mist from frying pieces of meat.
We've entered the city now and I look outside, seeing myself in store windows. I don't recognize myself, picking up my phone all the time. Finally I call and she answers. She sounds happy but with a cold and I wonder whether she's closer now than yesterday or if the distance is even relevant. I don't say anything though. I say I missed her, and see you soon. We're going to hug and this hug is going to turn everything around. Put everything right again. I'm going to hold on for dear life and cry a little because this feels so huge and we have rounded a corner, heading in the same direction again. That kind of hug. We'll see.

I pay the driver and step out, bag over shoulder, looking for her. The hotel is an old sixties building, renewed. It looks good. With this I haven't failed. I stand there waiting, not wanting to enter alone, playing back scenes of the reunion. All the while watching myself from outside, not needing a mirror to know how I look, but using one to worry. Is my cap on right? Is the bag casually slung or desperately thrown over my shoulder? I probably have airplane food all over my teeth, I think, moving my tounge acroos my front teeth. Nothing.
In one of my rehearsed scenes she comes toward me without seeing me. I wait till she sees me, face beaming, her steps quickening, not running. When I know she's seen me standing, cap on just so, bag thrown across the shoulder, real casual, I start walking, all but running, dropping the bag on the ground. We collide in perfect stride and she whispers something in my ear when I hug her like never before. Longer.
Instead, she doesn't see me until she's two steps away, she smiles but not like before, kissing me on the cheek, while I'm standing there, arms hanging, bag casually over shoulder. It's beginning to hurt my arm.

I hold the door for her. She walks in ahead of me and steps up to the front desk. Guten tag, you booked the valentine special? My next rehearsed scene crash-lands right there. The one where she's in the background while I - all smooth - pay for the room, charm the front desk, ask them to send a bottle of champagne to the room (or at least something bubbly). Then I carry her four floors, kicking the door open with my foot, and throw her on the bed. On the rose petals. Instead, we go to the room like two children, set up by wellmeaning parents, why don't you show her your stamp collection.

She lies down on the bed, tired, brushing away a few rose petals. She opens a magazine she read on the train. I feel like a small dog, seeing a big one. Yapping, circling the bigger one looking for attention, knowing it will eat me if I get it, wanting it anyway. Just a little. I ask if I can be a fly on the wall instead, and of course I can, sure. Sitting there, looking down with compound eyes, I see a thousand pictures of her.

All of them smiling, but none of them looks at me like before.

onsdag

oro.

Om man skulle oroa sig för något stort istället. Något som spelar roll. Någonting som avgör hur det går till slut. Cancer. Eller terrordåd riktade mot centrala Stockholm. Kanske marsianer som vaknar en marsmorgon och minns att jorden är ett toppenmål för en sedan länge planerad attack. Marsianer som känner jordianerna flåsande i nacken i kapplöpningen om herraväldet. Marsianer som gömmer sig bakom röda klippblock och i uttorkade flodfåror, skakande av utomjordisk skräck inför småbilshot, småbilar med stora däck och kameror. Rädda att läggas ut på youtube och avslöjas så nära inpå attacken. Allt jobb förgäves. Åratal av slit med att torka ut planeten för att göra den så obeboelig som möjligt bara för att upptäcka att inget man gör spelar någon roll; det är alltid någon som vill ha skräpet ändå. Det skulle kanske hjälpa. Oroa sig för något rejält istället för småsaker. Något som är så ogreppligt att det inte sätter sig som en klump i magen.

Något stort.