onsdag

lagom är bra.

Det är mycket antingen eller nu, inte så många nyanser i gråskalan, mer George W och the war on terror. Är du med oss eller emot oss? All in or nothing.
Jag vet inte så noga men det låter lite buffligt och otåligt. Inte så lagom. Vi började skämmas för det, började lyssna på de lite större barnen som retade oss och började småningom se ner på oss själva och undra hur vi kunde tycka att lagom var bäst. Det är ju fegt att inte ta ställning. Onödigt att lyssna på alla röster innan man bestämmer sig. Det räcker nog att lyssna på den som skriker högst, på den som hojtar all in. Allt eller inget. Du eller dem. Du. Jag hörde dig inte. Är du feg eller? Spring nu, och om du står upp när du stannat har du inte tagit i tillräckligt. Då har du misslyckats och alla dina insatser har varit förgäves. Du får inte vara med. Hej då. Nästa! (det här sista ordet skriker jag jätthögt, så högt att du får lite ont i öronen, eller hur). Och inga halvmesyrer nu hörru. Det är bättre att ha fel på jättehög volym än att ha rätt när ingen hör.

skönt att vara tillbaka i rutinerna.

Så är man här igen då. Skönt att vara tillbaka i rutinerna. Det är svårt utan rutiner. Du måste gå upp olika tider varje morgon, utan väckarklocka och tid att passa, äta frukost utan klump i magen och flackande blick. När kaffet är uppdrucket och hela tidningen läst, är du tvungen att göra någonting du vill göra som ingen annan bett dig om. Någonting som kan vara klart närsomhelst. En annan dag till exempel. Så att du kan slå dank idag. Eller läsa en bok, gå på promenad, andas hög höstluft med djupa andetag. Men så kan man ju inte ha det i längden. Skönt med rutiner. Fint att leverera igen, och prestera. Gå på möten och säga hmm. Nicka ibland, somna inte nu. Dröm dig för guds skull inte bort nu. Stanna här. Skönt att vara tillbaka i rutinerna.