tisdag

mobil amnesi

Hon tar upp mobilen igen för att titta igenom bilderna, för att se efter vad hon sett. En lunch, det ser ut som risotto, ganska enfärgad, rätt så beige med lite grönt. En selfie i medljus med någon bredvid som försöker få plats i bilden. De ser lyckliga ut, bländande tänder och glittrande ögon, rosor på kinder och solsken i blick. Av ljuset att döma, en solig eftermiddag i september. Hon gnuggar sig i ögonen, kliande ögon, och fingrar fram nästa bild. Gympaskor mot asfalt, ena foten med rörelseoskärpa. Nästa bild en gata i stan, ett av husen ser ut att vara i centrum och det är väl rimligt. Det sticker ut litegrann med stockholmsgul puts och ornament. Ett torg med fontän, en båt på en fjärd, glittrande krusningar och överexponerad omgivning. Ett hus till, en fika, en selfie i motljus. Fan vad det kliar i ögonen. Och fan vad svårt att minnas. Det luktar ingenting, ingen persiljedoft, inga avgaser, inget schampo eller båtdiesel, inte ens cigarettrök eller hundbajs. Det är tyst också, ljudlöst. Ingen buss far förbi, inga måsar skrattar, ingen säger någonting. Ljudlöst som en rymdfärd. Som ett liv i vakuum. Hon ser sig själv på Skeppsbron en eftermiddag i september förpackad i plast. Svävande i promenadfart strax ovanför kullerstenarna på kajen. Ljud och lukter överallt men inte härinne i plastförpackningen. Ett fotograferat liv. Om hon fick gissa vad bilderna föreställer ser det ut som en lördagslunch och promenad med en vän, eller kanske en dejt, men hon vet inte. Hon bläddrar tillbaka, selfie, fika, båt, hus, torg, hus, footie, selfie, lunchie. Bilderna har dagens datum men hon minns inte, och ögonen kliar. Hon lägger ifrån sig telefonen och lutar sig tillbaka i soffan, hon kunde svära på att den var blommig och mjuk, men nu känns den som en träbänk i svartvitt. Växterna är också grå och kontrasten minskande. Hon blinkar och försöker gäspa för att framkalla tårar men det funkar inte. Allt blir suddigt nu så hon kisar. Ingen förbättring så hon blundar och vill se rummet framför sig men ser bara svart. Var lade hon telefonen? Händerna känner över byxfickor, veck och mellanrum, en kroppsvisitation efter pipande och blinkande säkerhetskontroll. Ingen panik nu, den var här nyss, den måste vara här så andas nu och vidga sökandet till soffkuddar och golv men ramla inte ihop i en hög på golvet för taket roterar och väggarna löser upp sig i grå och kontrastlös suddighet. Där, en fast punkt, en tydlig kontur under handflatan. Greppa den och yogaandas in genom näsan, ut genom munnen och in till bilderna igen. De är fortfarande skarpa och flimrar förbi som stillbilder i en journalfilm, som minnesbilder i ett dödsögonblick. Malmö i maj, Gamla stan i september, Södermalm i augusti och Sudret i Juli. Telefonen i handen den enda fasta punkten i ett rum som löser upp sig nu. Glas och metall mellan vitnande knogar för det finns inget annat att hålla sig i när golvet försvinner under henne och taket övergår i blå himmel med cirrusmoln och strax grå ovädersmoln som går över i allomfattande dimma och mörker. Hon faller men det är lugnt för inget existerar längre så det finns ingen botten att slå ihjäl sig mot. Ingenting. Rymdfärd och vakuum igen. Ljudlöst, luktlöst och svart.

Här får vi ta en paus för det verkar ju gå åt helvete. Vad är det som händer med vår vän? Hon vet ingenting längre, men vi kan få känna till att hon är trettioåtta år och förälskad, lunchpromenaden som hon glömt var en dejt som slutade lyckligt i kindpuss, kram och hejdå, kan du ses imorgon eller annars på onsdag? Men den som hittade henne på golvet var hennes granne med nycklar som kom in med maten hon beställt men inte tagit emot, inte hört dörrklockan eller känt vibrationerna från telefonen, medvetslös på golvet framför mjuk, blommig soffa i hemtrevlig lägenhet med böcker, konst och växter. Så hon faller eller svävar i sitt vakuum. Vi säger svävar eftersom fallet förutsätter en botten och en oundviklig krasch.

Hon öppnar ögonen nu i sjukhusrum med fondvägg, besöksfåtölj och högt monterad platteve på svängarm. Slangar, maskiner och dropp. Akustikundertak och nattduksbord med blomvas. Diagram, journaler och papperskläder. Brösten skaver, ögonlocken fastnar och halsen är tjock som en influensa när hon öppnar munnen och läpparna sitter ihop. Det står en läkare vid fotändan då. Hon vänder papper fastklämda med pappersklämma på hårt underlag och ser bekymrad och nöjd ut på samma gång. Snett leende och rynkad panna.
- Du satte griller i huvudet på oss ett tag men vi tror att vi har en diagnos, hur mår du förresten, vi kan väl börja där?
- Bra.
- Bra, vill du ha ett glas vatten? för jag såg att du sa bra men jag hörde inget och det hänger väl på sätt och vis ihop med diagnosen vi kommit fram till, du var borta ett tag, vet du.
- Nick.
- Kan du beskriva rummet eller sängen eller varför inte hur blommorna luktar?
- Jag tror det, viskar hon.
- Försök.
- Sängen är omfamnande mjuk, renvit och luktar varken eller.
- Bra, fortsätt.
- Det står blandade blommor i en vas på nattduksbordet som luktar rött, grönt och gott.
- Okej, mer.
- En teve på en landstingsgrön fondvägg skvalar bonde söker fru och mina bröst gör ont för någon har tagit av mina kläder av bomull och ersatt dem med papper.
- Bra.
- Solen skiner genom persienner och skrafferar väggen randig och du luktar handsprit och mentoltuggummi.
- Okej, det räcker.
- Vadå räcker?
- Jo, det verkar som om du börjar få känslorna tillbaka, som om dina sinnen regenereras.
- Aha.
- Mmm.
De tittar ut genom fönstret just när en duva landar på blecket och krooar.
- Det är lite svårt att förklara vad som hänt och det kommer att bli ännu svårare att övertyga dig om vad du måste göra.
- ...
- Jo, det verkar som om du drabbats av en  hel rad symtom. Men allt pekar på att orsaken är densamma. Ska jag börja med symtomen?
- Hrm. Det låter bra, gör det.
- Okej, blindhet, minnesförlust, känselbortfall och nedsatt hörsel, men allt verkar vara på väg tillbaka, hör du mig bra?
- Mmm.
-Nu till anledningen, själva sjukdomstillståndet som vi fortfarande försöker hitta på ett namn till. Vi funderade ett tag på att ge den ditt namn, du vet som Hodgkins eller Creutzfeldt-Jakobs. Det bästa vi har just nu är telefonit eller mobil amnesi men eftersom det handlar om så mycket mer än minnesförlust lutar vi åt instagramfeber eller Zuckerbergs Disease. Det skulle öka våra egna chanser att få det här publicerat internationellt. Om jag får jämföra med rökning, röker du?
- Nej.
- Men ändå. Säg att du var rökare och jag sa till dig att dina lungor fått nog och nu kan du välja på att fortsätta röka och dö hyfsat snart, eller sluta röka så kommer det här att ordna sig självt. Du kanske har förlorat några år av din totala livstid, men ett avslut nu skulle rädda ditt liv och ge dig en chans till en lång och inspirerande pension när du väl kommit upp i den åldern, hmm, jag svamlar nu för det här är svårt. Förstår du vart jag vill komma?
- Jag måste lämna Facebook? Instagram? Linkedin? Vad? Blir jag bättre då?
- Du är redan bättre men dina nervändar är lite som kluvna hårtoppar, ditt centrala nervsystem behöver en ny frisyr om du förstår?
- Nä.
- Okej, klarspråk då, jag är kanske bättre på det. Du behöver kapa alltihop. Inga mer sociala medier som de kallas populärt. Ingen kamera, ingen telefonkamera, inte ens en telefon. Vi kan tänka oss en provperiod med en vanlig fulmobil, säg en Ericsson T28 eller en Nokia 3310, de har båda funktioner för klocka, sms och alarm men det är nog allt. Du har fotograferat och delat istället för att iaktta med hjärnans egna sinnen så länge att de kort sagt avtrubbats, förtvinat och stängts av. Du kan fortsätta leva som vanligt men du måste göra det på egen hand från och med nu.
- Men samtidigt säger du att jag är bra nu, återställd.
- Nästan återställd, men för att jämföra med slitet hår och kluvna toppar igen så är hela ditt perifera nervsystem så att säga kortklippt. Nerver kan återskapas med hjälp av stamcellsbehandling, och det är också den typ av behandling som du har fått här hos oss, men. Oavsett behandling så växer inte nerver i samma takt som hår och för att göra det hela ännu värre kan man säga att den typ av slitage ditt nervsystem utsatts för är betydligt mer degenererande än det slitage som ett oskött, oklippt hår utsätts för. Högre belastning och sämre återväxt alltså, så det finns ingen väg runt det här. Om det är någon tröst så är du troligen inte unik. Vi kommer att få in mängder av fall som ditt, det är möjligt att vi pratar om en ny folksjukdom.
Själv har jag redan hoppat av Linkedin och Facebook, jag behåller Instagram och Twitter ett tag och uppenbarligen mobilkameran, men jag kommer att vara på min vakt. Jag ska sätta lite gränser för mig själv också. Solnedgångar till exempel, de ska jag bara uppleva själv från och med nu, inga foton, inga delningar. Och luncher tror jag. Middagar fotar jag nog ett tag till men som du förstår, det här kommer att bli ett forskningsfält med hög prestige.
- Zuckerbergs Disease alltså.
- Jepp.
- Inte mitt namn då?
- Nope.
- Det kanske är lika bra. Och om jag lämnar allt det där och fokuserar på att ta in allt jag ser och känner kan det här perifera nervsystemet klara sig alltså.
- Du har fattat, ny frisyr.
- Och nu då, kan jag gå härifrån?
- Free to go, eller med Jesus Kristus bevingade ord, gå nu, och synda inte mer.

Solen skiner när hon kommer ut på gatan igen. En taxibil står på tomgång. Hon går fram mot den men ändrar sig, vänder ansiktet mot solen, blundar och andas in genom näsan. Solfläckar dansar på insidan av ögonlocken, det luktar höst. Hon vänder sig om och börjar gå.