måndag

återvinning.

Hon står vid återvinningsstationen på Tantogatan. Hennes cykel står parkerad bredvid. I handen har hon en sådan där griptång som skräpplockare och gamla människor med dåliga höfter har gemensamt. Hon sticker ner griptången i metallåtervinningen och en stund senare släpper hon fyndet i en plastkasse. När hon fyllt påsen med petflaskor och aluminiumburkar hänger hon den på cykelstyret och leder cykeln, ganska långsamt, uppför backen. Om hon vände sig om nu skulle hon se en annan dam i buskarna framför äldreboendet. Hon har ingen griptång men en lång pinne av metall och något bistert i blicken. Hej, säger jag när jag cyklar förbi henne utan att få något svar. Hon spanar bara efter damen med cykeln och metallpinnen vibrerar en aning när hon spänner sina små armar. Hrmpf, hör jag bakom mig. Efter en stund är jag ikapp den första damen och hälsar på henne för hon är en sådan dam med cykel och griptång som man brukar se om man ser sig om häromkring. Hon hälsar tillbaka. Hon ler lite så jag ler tillbaka men den här gången säger vi inget mer. 

Eller jo förresten, hon säger vilken fin cykel till mig och jag säger tack en aning förlägen för jag har ansträngt mig för att min cykel ska vara fin men dolt det ganska väl för att den inte ska vara uppenbart fin eller se ut som om den hade en pedant ägare. Tvärtom ska den se ut som om den har en ägare med ett öga för detaljer och en känsla för helheter. Ägaren (jag) ska framstå som om den har viktigare saker för sig än att ta hand om gamla cyklar, men samtidigt inte cyklar runt på vad som helst. Nå, ett sidospår, men eftersom hon såg att cykeln var fin bedömde jag henne värd en pratstund så jag klev av och började gå bredvid henne. Vi presenterade oss inte men ganska snart hade hon kommit in på hur hon samlade burkar i återvinningsstationen, kanske hade jag sett henne där någon gång? Det var inte för att hon behövde pengar, hon hade så hon klarade sig och en lägenhet lagom stor för henne som hon betalt hyran till utan förseningar sedan hon flyttade in för trettioåtta år sedan. "Nejnej, det här är mitt sätt att ge någonting tillbaka. När jag matat in dagens burkar trycker jag inte på kvittoknappen utan på den lilla Röda Korset-knappen bredvid." Hon tittar på mig nu, inte uppfordrande, men lite vad-gör-du-för-någon-som-inte-har-det-riktigt-så-enkelt-som-du? Det är något med den här damen som jag tycker om men också något som inte går att skaka av sig. Jag sätter mig på cykeln, lyfter på hatten och cyklar vidare.

Senare står hon borta vid Zinkens IP med sin griptång och gamla plastkasse. Den ser fylld ut och hade jag tittat ordentligt hade jag sett att hon var lite mer på sin vakt nu och att bakom ett hörn stod en dam med tillhygge av metall och blick av stål. Någonting får mig att stanna och säga hej. Hon är på väg därfrån med fyllda kassar och ser mig inte först, lite disträ, men tittar upp och säger hej, snett leende, är det en tår hon har i ögat? 
"Full påse igen?" säger jag.
"Yes," säger hon, hon ser inte alls ut som någon som säger yes men det gör hon och när hon sagt det lyfter hon lite på påsen som om jag behövde bevis. Det skramlar burkigt om påsen, den slår emot framgaffeln på cykeln. 
"Jag har cykeln i köket," säger hon då.
"Varför då?"
"Den får inte plats i sovrummet."
"Men varför har du den i lägenheten?"
"Om jag har den på gården blir den punkterad."
"Sabotage?" 
"Yes." Yes igen, var kommer det ifrån undrar jag men släpper det lika fort. Det här börjar bli spännande.
"Kan det inte vara pyspunka? Det händer på kvällen och du upptäcker det på morgonen, det är ju inte så att du och cykeln rör er på riskfria platser."
"Vad?"
"Glasåtervinningen, glassplitter, cykeln parkerad medan du letar burkar." Hon tittar fortfarande på mig med lyfta ögonbryn, som om det jag sagt inte har någon poäng eller är det märkligaste hon hört på ett tag. Jag börjar förklara igen men hon hejdar mig, säger att hon förstår vad jag menar.
"Jag har sett henne," säger hon.
"Vem?"
"Hon som skär upp däcken om jag lämnar cykeln utomhus. Ibland ser jag henne i buskarna med ett metallrör i handen. Hon är ute efter mig. Hon slog mig på armen med det där röret en gång." Jag tittar på henne med så stora ögon jag kan göra men säger ingenting. Vad är det hon säger? Territoriekrig om återvinningsstationerna? Det kanske finns mer pengar i det här än jag har gått och trott. Hur mycket får Röda Korset om dagen när pengarna från Tantogatan och Zinkens IP är räknade?
"Vänd dig inte om nu," säger hon, men jag vänder mig om och fastnar i steget. Hon går därbakom med stålrör i högsta hugg. Hon saktar inte in eller vänta nu, hon börjar springa. Och när jag vänder mig om igen ser jag att min nya vän också springer. Hon springer bredvid cykeln och jag ser henne hoppa upp på den för första gången någonsin. Snabbare än hon ser ut. Jag ska just svinga mig upp på min cykel när järnröret kommer vinande genom luften. Det gick så fort att jag först tror att hon kastat röret mot mig men när jag duckat klart och kan se igen ser jag att hon fortfarande sitter ihop med röret. Hon svingar igen, backhand och galen blick, men då får jag tag om hennes handled. Hon är inte starkare än att jag lyckas hålla henne men jag måste dansa en aning för att undvika hennes sparkar. Hon siktar mot mitt skrev men är inte längre än ett mellanstadiebarn så jag lyckas hålla mig undan. Jag lyckas vrida järnröret ur hennes grepp nu och tar ett steg bakåt och håller röret som ett svärd emellan oss.
"Vad gör du?" säger jag, lam fråga men vad ska man säga? Jag är alltid som minst kreativ när situationen är som mest hotfull och den här är lite hotfull. Folk går förbi men jag har en känsla av att de inte ser oss. Jag provar att hålla ut järnröret framför en man som går förbi. Han tittar upp men tar bara några extra steg runt pinnen och går vidare. Jaha, då står vi här i alla fall, ingen tvekan om det, men de ignorerar oss. Då händer ju något med vår relation. Min och järnrörsladyns. Om alla andra ignorerar oss så har vi något gemensamt. Jag tittar henne i ögonen som svalnat lite nu och antagit en lite mindre röd ton.
"Vad gör du?" frågar jag igen och byter hand med järnröret. Liksom väger det lite i handen som om det vore ett baseballträ. "Vad har du fått röret ifrån?"
"En smed."
"En smed?"
"Yes, en smed." Yes igen. Vad är det med dagens pensionärer.
"Vad sa du till smeden att du skulle ha järnröret till?"
"Jag sa att jag behövde ett rör med tjugosju millimeters diameter och två millimeters godstjocklek. Mitt köksbord är trebent och har varit det ett tag. Jag glömmer hela tiden och välter bordet varje gång jag lutar mig mot det."
"Hur skulle du få dit röret?"
"Jag har en svets."
"Jaha." Nu vill jag veta varför hon går runt på stan och svingar rör efter oskyldiga burkletare och deras eskorter så jag frågar henne: "Varför går du runt på stan och svingar ett bordsben mot oskyldiga burkletare och deras sällskap?"
"Fråga henne varför hon skär upp oskyldiga burkletares cykeldäck också när du håller på." Hon har kommit tillbaka och står bakom mig en bit bort och skriker nästan frågan så jag tar ett steg åt sidan så att de kan se varandra.
"Nå?" Säger jag. Jag tar ett steg till tillbaka och tittar på damerna när de närmar sig varandra. Mina sympatier var ju hos den första av dem men sedan hon övergav mig framför en ilsken dam med ett järnrör är jag inte lika säker längre. Tänk om de är lika goda kålsupare båda två. De närmar sig varandra men jag känner mig ganska lugn för jag håller i bordsbenet och ärligt talat, vad kan två sjuttioåringar göra för att skada varandra utan tillhyggen? Jag hittar en lyktstolpe att luta mig mot, tänder en cigarett och tittar på damerna. Jag får en känsla av high noon, att solen står någonstans däruppe, ganska långt från zenit, och gassar på två gamla damer och en rökare och liksom väntar på en uppgörelse vi sent ska glömma. Något för oss på sydvästra söder att prata om i årtionden, eller berätta för barnbarnen: 
"Det var på den tiden Söder var ociviliserat och det fortfarande fanns hyresrätter. Det var väl inte riktigt vilda västern men det var vilt. Vi hade grannar utan bil och flera av oss städade lägenheterna på egen hand. Man betalade skatt, en del av lönen som fördelades på saker vi skulle använda tillsammans som till exempel skola och sjukvård." 
"Vad hände?" Frågar kanske dina barnbarn då för de har inte haft någon historia i skolan utan bara något som kallas entreprenörsskap, och lite matte.
"De berättade för oss att skatten var en börda. Den var inte alls en inbetalning till något man skulle ha glädje av tillsammans, utan en börda så de tog bort den, bit för bit. Istället började vi betala på en massa andra sätt som kallades valfria och som därför inte var så tunga att bära. Vi jublade allihop och vårt söder civiliserades så småningom. Låginkomsstagarna, de som alltid betalat mindre skatt och på sätt och vis var som iglar på samhällskroppen fick flytta till andra platser."
"Men vad hände med tanterna?"
"Jaha, de var låginkomsttagare båda två."

lördag

indivi duell.

Det sägs att individen tagit över och att ingen bryr sig om någon annan längre. Ändå verkar ingen kunna göra någonting ensam. Det som tidigare bäst utfördes i ensamhet tycks numera vara fullständigt omöjligt att genomföra utan stöd från en grupp. Sugen på en joggintur, ring löpargruppen. Vill du läsa någonting, prata med din bokcirkel först. Har du en tanke, facebooka den. Är du konstnär, sno ihop ett kollektiv. Du kanske är författare och längtar efter att ensam gå in på ett rum och skriva nästa generationsroman, glöm det, teama upp med en gammal skolkamrat istället eller starta en hel skrivarfabrik när du ändå håller på. Nä, nu vill du bara slappna av, då kanske du ska korka upp en kylskåpskall pilsner, lägga fötterna på ett bord och sätta på teven. Nej, gud i himmelen, det går ju inte alls. Det är ingen hemma mer än du. Du är ensam och vad kan du göra då. Inte mycket min vän. Inte mycket. Ta fram din gamla tandborste, borsta tänderna, skölj, tvätta ansiktet. Kryp nu ner under täcket och somna. Men innan du somnar, facebooka. I bästa fall blir du lajkad imorgon. I bästa fall kan du få något gjort imorgon. Se bara till att du inte gör det själv. 

måndag

agent 006.

Jag heter Tyler, John Tyler. Jag tänker inte sätta mig ner och erkänna att det låter sämre än Bond, James Bond, för så är det inte alls. Det kan bara verka så för att han fått all uppmärksamhet och tränat så många gånger på att säga det på ett självsäkert och lite förföriskt vis. Det har också att göra med ren exponering. Om du får höra det tillräckligt många gånger kommer du till slut att associera namnet med något positivt. Du kommer att ha sköljts med och förlorat din självständiga förmåga att kritiskt granska för länge sedan. Med den bakgrunden kan vi alltså slå fast att, hade jag fått samma exponering från början (jag har dessutom lägre nummer, högre rang), hade du när du läst Tyler, John Tyler, reagerat lika starkt som du gör idag när du hör Bond, James Bond. Kanske till och med starkare. Du hade föredragit min favoritdrink (frozen margarita) framför hans. Du hade velat köra min sportbil (PT Cruiser) istället för hans. När du scannade marknaden efter en praktisk familjebil skulle du ha drömt om kombinationen JTY 006 på nummerplåten. 
Det har ändå fungerat ganska bra för mig i bakgrunden. Jag är inte arg på någon. Men ganska många gånger när 007 varit i knipa är det jag med min större erfarenhet och mer planerande (mindre risktagande) agentstil som fått komma till undsättning. Efteråt när kamerorna är avstängda är det ändå skakade drajor på vodka som vi delar i baren för att lugna våra nerver. Bartendern tittar inte ens åt mitt håll. Han bara pekar på James med något menande i blicken och börjar skaka. Du och jag James, verkar han säga, och vad ska han säga? Han kan ju inte veta att vi agenter kan utföra vårt jobb effektivare om inte var och varannan bartender på varje gudsförgäten sylta från här till evigheten vet vad vi heter och vad vi har för standarddrink. Varför tror du han heter 007? För att det behövs sex agenter bara för att hålla honom vid liv. Jag har hand om hans bokningar, går igenom hans rum innan han ens landat på flygplatsen, provsmakar hans drinkar och hans gåslevrar, skjuter hans fiender (han skjuter som en kratta). Vi förför och förhör kvinnorna han träffar. När han träffar storskurken har vi redan pratat med honom och övertalat honom om att James är ofarlig, en pajas om du så vill. Sedan brukar vi sätta oss ner och gemensamt komma fram till en kreativ lösning för hur vi ska få det att verka som att storskurken ändå vill ta livet av honom. Ja, du hör. Allt är ganska tidskrävande och invecklat. Men vi gillar honom. Han är så älskvärd som han framstår på duken. Och jag vet inte. Utan honom är det möjligt att MI6 hade tvingats lägga ner för länge sedan. Vi ställer oss gärna på rad här bakom hans vackra ansikte, sneda leende och skräddarsydda kostymer. Vi jobbar på. Som vi alltid gjort.
En frozen margarita, silvopley, frusen, inte kall.

agent 007, pensionerad.

Jo, man saknar småsakerna också. Inte bara Oddjobs hatt. Inte bara rymdraketer och undervattensstäder. Inte bara biljakter på hårnålsvägar i vackra sextiotalsbilar efter tjusiga chaufförer i scarf. Inte bara spegellabyrinter på öar i sydostasien, hemresa på en djonk. Inte bara samarbeten med CIA. Man saknar allt det lilla också. Den där gången i Nassau när bartendern glömde skaka drinken och du gillade den ändå. Den där andra gången när du gjorde bomben i poolen, lite oväntat. Ingen skrattade förutom du.
Nu går du på Östgötagatan norrut. Du ska nog ta en fika på Lisas runt hörnet och räknar pengarna i fickan. Jo, det blir nog kaffe och tårta. Du räknar om enkronorna en gång till när en garageport öppnas och en bil kör ut. Det är inget märkvärdigt med bilen, inte med porten heller, men när den är på väg ner igen, en sådan där rullport som stängs uppifrån och ner, är det något som klickar. Du tittar först åt höger, sedan åt vänster, så vänder du dig om och ingen går därbakom. Spring nu, och hoppa, börja rulla i samma stund som du landar på sidan och när du rullat runt ett varv och tittar upp har du garagedörren praktiskt taget på näsan men du rullar lite till och hinner in, porten stängs. Det var inte igår tänker du och andas ut, när du kommer på att du ska fortsätta rullningen upp på knä samtidigt som du drar ut Walthern och tittar runt pekandes med ditt gamla tjänstevapen i samma riktning som du tittar. Det är mörkt och ingen här. Clear, säger du tyst och går upp från knästående. Det knakar lite i lederna. Hur tar man sig ut härifrån undrar du nu. Aha. Tryck på knappen för portöppning. Vänligen tillse att porten stängs efter utpassage.

några saker som kan punktera bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund.


  1.  SMS
  2.  Telefonsamtal
  3.  Mejl
  4.  Ett glasspaket som du lagt i frysen för att äta vid ett senare tillfälle.
  5.  Dörrklockan. Det minst sannolika alternativet eftersom den ytterst sällan ringer, men bara tanken på att den sitter där på dörren och kan ringa närsomhelst gör att bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund lätt går sönder. Det är en bräcklig bubbla. Ungefär som en såpbubbla. Blåst genom ett verktyg av plast format som en lasso, doppad i en blandning av vatten och diskmedel. Den spricker nu och sprider några sista blänkande fragment över fönsterbrädan.

vinteride.

Det är ensamt här nu, men också lite för varmt, så du öppnar ett fönster. Utanför fönstret är det kallare än innanför vilket gör att kalluften rinner in i lägenheten och fyller den underifrån. Först blir du kall om fötterna och efter en stund står du upp till midjan i luft. Du bottnar fortfarande men om du inte stänger snart får du börja simma. Hundsimma över din gamla trasmatta på golvet därnere och som en uppsköljd fisk lägger du huvudet på sned uppe i taket och kippar. Kippar efter den gamla luften som snart inte finns kvar. Kippar, för lägenheten är fylld nu. Du tar ett sista andetag, dyker, simmar längs slitna linoleumgolv mot fönstret. Med dina sista krafter får du tag i handtaget och igen fönstret. Ta några djupa andetag och titta ut. Det brinner därute. Brinner i trädkronor som var gröna igår. Det brinner, men ingen släcker. Dra ner persiennerna och somna. Somna.