lördag

räkning dödar.



Säg att du snusar två dosor om dagen. Säg inte det förresten, det kommer ingen tro. Två dosor om dan, visst, det snusar ingen, right, två dosor. Lägg av. Et cetera. Du måste skarva som vanligt. Du måste ta i. Säg att du snusar en stock om dagen. Säg att du gör det med glädje, driv och engagemang. Säg att du snusar som fanns det ingen morgondag. Påminn din lyssnare om att du är beroende, men att du kan sluta när du vill.
En stock om dagen alltså. Nu kan det vara pedagogiskt med en jämförelse. Du kan förklara att vi kommer att fokusera på nikotin. Nikotin, ska du säga, nikotin finns som gemensam nämnare i både cigaretter och snus. Sedan kan du fortsätta med ett räkneexempel. Nu kan du bli kortfattad om du vill. Sluta gå omvägar kring överdrifter och meningar fyllda med ord men tömda på innehåll. Riktigt kortfattad kan du bli och säga att en stock snus motsvarar (i nikotin räknat) cirka hundra paket cigaretter. Hundra paket. Etthundra paket. Du har kommit fram till att du röker tio limpor cigaretter per dag. Och nu vill du sluta. Och för att sluta ska du gå över till cigaretter. Du har förstått att cigaretter kan skada dina lungor och en rad andra organ du högaktar. Du har förstått att du är ute på hal is och kanske borde prova nikotintuggummi istället eller gammeldags men effektiv självdisciplin. Men, säger du, jag vill ha lite kul under min abstinens och cigaretter är roligare en självdisciplin. I en svag stund kan du dessutom använda dig av din nyvunna statistiska kunskap och trösta dig själv; tända upp, dra in, andas ut och tyst trösta dig med att ett paket cigaretter om dagen är bättre än tre påsar snus.

söndag

hissmusik.



"Tystnaden går att ta på", sa jag en gång till mina hisskamrater. "Gör den inte alls", sa de i kör. Jag skulle precis förklara att det är något man säger som egentligen inte betyder något. Klart vi inte kan ta på tystnaden, då skulle den vara möjlig att ta med sig i en liten ask, vilket skulle vara toppen. Att öppna sin lilla ask närhelst oljudet blev för starkt. Men jag fick aldrig utveckla, för hissen sa pling och jag klev ur på min våning. Andra gånger är det bara tyst. Jag vet inte varför jag sa något den gången, jag brukar också tyst skifta mellan ställningar, harklande leta efter tomma ytor att fästa blicken men bara hitta nya ögonkontakter i hissens spegellabyrinter. Vad är det med hissar och speglar? Vad ska vi se därinne, ska de likt åttiotalets inredningsmagasin övertyga oss om spegelns oöverträffade möjligheter att förstora rum? Jag hanterade inte hissåkandets vackra konst eller småpratets snåriga tricks, så jag blev tvungen att träna. Jag ringde upp min chef och bad om två dagars ledighet utan betalning, tjänstledighet. Det gjort, ställde jag mig i hissen och började åka, upp och ner, ner och upp. Det tog ett tag att inse men oavsett hur mycket jag tränade visade det sig att hissar inte fungerar för samtal. Det är något med speglarna, något med storleken, något med att oavsett vilket samtal du för, kommer det att plötsligt ta slut och separationsångesten överträffa pinsamheten i tystnaden. Jag vantrivs i hissar, och hur många gånger du än berättar för mig att det här är något svenskt och att det utomlands minsann går till såhär och sådär, kommer jag att likt en dödsdömd hävda min oskuld, visslande i mitt hisshörn tyst förklara att leende säga hej och leende säga hejdå är allt ni någonsin kommer höra från mig. Hej då.

onsdag

broder daniel.

Det knastrar på grusgången igen. Inte under barfotafötter i träskor men under hjul. Vi har lämnat landsvägen, svängt med logen på höger sida när vi kom ut ur skogen. Skogen öppnar sig för ett hus, framför huset en lönn, en jäkel till lönn med lösnäsor nog till en katolsk barnfamilj. Det knastrar samma knaster som alla gånger förr och magen berättar att vi är framme. Vi är framme säger den och det är just i ögonblicket när bakhjulen är kvar på landsvägen och framhjulen på grusuppfarten som vi är allra mest framme. Jag vill stanna där en stund innan vi far vidare förbi lönnen, runt knuten, upp på gräset. För en stund sedan stod mormor i köket och tittade ut, det är väl inte Gustafsson det där, hans bil är grön. Vår bil är vit den här gången och det kommer aldrig sluta förvirra mormor. Byta bilar innan de är gamla nog är inget man gör, hon är en mormor, hon är från en annan tid, hon byter inte underkläder varje dag. Är det Haglunds? nej den svänger in, är det barna? Morfar säger inget, han trummar med fingrarna på bordet, i andra handen en penna, framför ett korsord. Nu står de på trappan (farstubron) och tittar. De ser glada ut och jag hoppar ut men inte först för jag sitter i mitten, jag är minst. Jag följer syster ut genom hennes dörr, bror för långsam och på fel sida. Framför oss mamma och pappa, pappa alltid på förarplats med ena handen på skägget och andra på ratten. Mamma bredvid.
"Ha lite tålamod nu Göran", säger mamma, "vi är bara här en vecka om året." Pappa fnyser tyst men stänger av bilen och går ut. Över taket tittar han på mamma och ler.
"Tålamod är mitt mellannamn", säger han, "jag har precis lagt till det och det var ett sjuhelsikes arbete att få igenom. Du kommer bli stolt över mig Lisa."
"Fint, spara dina sjuhelsikar och jäklar-i-min-lådor tills vi åkt härifrån bara." Hon ler också, hakan på taket. Hon är inte så lång min mamma. Inte jag heller, jag är sju år.

Min bror är äldst. Han heter Daniel men det är inte så viktigt den här gången för han tar sin väska, hälsar på mormor och morfar i steget och går in uppför trappan. Han stannar bara för att ta av skorna innan han går in på sitt lilla rum under trappan. I vanliga fall är det morfars verktygsförråd, luktar olja och metall, men när vi är här är det Daniels. Han sitter därinne på en fällsäng och läser böcker på hög, ibland kommer han ut och äter men inte alltid. Han är rödhårig min bror, har aldrig passat i solen. Har bara saker gemensamt med sig själv. Det är egentligen syrran det handlar om den här gången, Flora. Jag vet inte hur de tänkte där egentligen. Daniel, Flora och sist jag, Jens. Vissa föräldrar vill att de ska passa ihop, namnen. Men inte mina. Det är väl okej, vi blev ganska olika också, eller såg de det direkt?

Vi sitter runt köksbordet, mormor med ryggen till, vänd mot köksbänken. Hon vispar någonting och mamma står lutad i ett hörn, får inte hjälpa till men har inte ro att sätta sig och frågar ibland om hon inte kan göra något ändå. Flora har letat fram en hög gamla veckotidningar hon går igenom. Hon letar nya kläder. Något att köpa för pengarna hon tjänar i kiosken. Det blir inte mycket pengar och jag vill säga åt henne att hon troligen tittar i fel sorts tidningar men det vet jag ju inte än. Pappa säger inte mycket, har aldrig känt sig accepterad här och har inte ansträngt sig så mycket för att bli det. De tyckte nog att mamma skulle hitta en rejälare karl. Någon med ett riktigt arbete, någon som gick till kyrkan. Han vågar nog inte säga något alls av rädsla för att säga fel, säga fan. Ute skiner solen. Lönnen står utanför köksfönstret och silar ljuset, lägger kanadensiska skuggor på gräset och grusvägen. Jag tittar på Flora, helt uppe i bläddrande. Hemma bråkar vi mest hela tiden, hennes intressen inte längre kompatibla med mina. Det smälls i dörrar och rycks i handtag för jag tycks inte kunna hålla mig borta. Det är något med att bli avvisad jag inte förstår ännu. Den ökade spänning avvisande innebär. Får jag komma in? Javisst. Okej, Glöm det. Får jag komma in? Glöm det. Aha, hur ta sig in? Men här brukar det bli annorlunda. Här brukar vi glömma hur gamla vi är och vad vi irriterar oss på. Här delar vi rum och pratar tills vi somnar, iallafall ibland. Här bråkar vi bara när vi måste.

Vi äter och pappa reser sig, låtsasgäspar och går upp på sovrummet. Där gömmer han sig ibland. Morfar trummar med fingrarna i bordet och säger håhåjaja med jämna mellanrum. Imorgon ska jag nog terrorisera honom om att spela spel med mig men inte idag.
"Har jag någonsin berättat hela historien?" frågar morfar då. Det är en historia han brukar berätta som spökhistoria. Den handlar om honom själv men vi har aldrig trott att den är sann. Eller jag har trott att den är sann och så har Flora tittat på mig och frågat om jag är tre år och då har jag sagt att jag inte går på vadsomhelst. Det gör barn. Inte jag, men det gjorde jag. Tanken på att något skulle saknas har aldrig slagit mig och när morfar börjar berätta med mer inlevelse än förut intygande att han aldrig berättat hela sanningen men det ska han göra nu. Då lyfter tillochmed Flora på huvudet. Hon gör inte det men jag ser att hon slutat läsa för ögonen rör sig inte längre och ögonbrynen har höjts som om väntade på något. Efter en stund är hon helt uppslukad och jag också, båda hänger på bordsskivan som för att komma så nära berättaren som möjligt. Mormor och mamma har slutat skramla, jag märkte inte när, och lämnat köket. När morfar berättat klart tittar jag och Flora på varandra, sedan på morfar, och på varandra igen. Hon har inget menande i blicken den här gången och jag känner ingen lillebrorsängslighet.
"Nå, ska ni gå ner och kolla då?" säger morfar då som var det jordens självklarhet. Det är inte mörkt, mitt i sommarn, men det är mörkare än förut och inget Kanada på grusvägen. Det blåser nog lite mer också och möjligen om morfar sluta fingertrumma hör vi en uggla. En ugglas menande hoande som för att varna oss från att gå ut. Som för att säga, okej, jag är en uggla och vad kan jag göra för skada egentligen men finns det ugglor finns det vargar, ylande vargar, eller åtminstone grävlingar (grymtande grävlingar). Han tittar på oss med höjda ögonbryn, snett leende och tar sig om hakan, frasande skägg. Det knakar nästan, så hårt håller jag i bordskivan.
"Klart vi ska", säger Flora, och jag tror jag ser köksklockan stanna, hon är inte klok, "men vi får inte gå ner till älven såhär sent utan mamma och pappa". Hon är smart min syster, jag börjar andas igen. Morfar böjer sig fram och pratar lite tystare. Från badrummet hörs vatten, från övervåningen snarkningar. Han tittar i taket, höjda ögonbryn, och säger att pappa verkar ha somnat och mamma tar ett bad. Så såvitt han kan förstå finns det ingen här att hindra två småbusar att kila ner till älven för att kolla upp en gammal lögnares historier. Han har oss i fällan förstår jag då. Jag tittar på Flora som tittar på mig som tittar på morfar igen som trummar i bordskivan och skriver någonting i korsordet.
"Ni får ge er iväg nu annars blir det för mörkt, då ser ni ingenting". Han är iskall, han skriver dit ett ord till, tittar inte upp ens när vi skrapar med stolarna och går ut i hallen.

"Tror du det är sant?" frågar jag Flora halvvägs ner till vattnet. Hon svarar inget, bara går där bredvid. Hon ser fokuserad ut som var hon på väg till ett matteprov och inte ner till älven i skymning. Älven är Dalälven och just här där mormor och morfar bor vidgar den sig till något som liknar en sjö. Morfar växte upp i huset de fortfarande bor i och historien är från hans barndom. Han säger att han aldrig kommer glömma den. Tror jag det. Vinden har verkligen börjat ta i, björkarna längs stigen viskar. Tisslar nästan och därborta, en uggla. Nåja, rätt var det är blir det väl kolsvart och regnigt och jorden öppnar sig bakom för att förhindra vår flykt, tänker jag. Jag fnissar nästan och hugger tag i Flora kring midjan som för att skrämma henne, böh, säger jag. Hon flyger in i ett kostängsel och tittar på mig med mordögon. Hon skriker inte, för nu hyschar hon och ser ängslig ut och kommer närmare som för att viska något. Aaaaaaah, skriker hon i mitt öra då och vad kan man säga? alla har rätt att hämnas.

Vi är nere vid älven nu. Ser bryggan med morfars båt. Det är en liten eka med aktersnurra som vi åker ut och fiskar med ibland, den guppar. Längst ut på bryggan står ett par stolar, fällstolar med färgglatt tyg. Regnokänsligt. Det skulle sitta någon på bryggan sa morfar men jag ser inget och börjar andas för andra gången den kvällen. Ibland glömmer man andas. Jag tar Flora i handen, det var längesen hon lät mig göra det och det var längesen jag ville men nu tar hon tag och håller kvar. Närmare bryggan ser vi att den ena stolen buktar lite i tyget och Flora tar hårdare i min hand. Aj, säger jag (sssch, säger hon). Då hör vi något från bryggan utöver småvågornas kluck och förtöjningarns repknak. Det låter som någon hummar på en sång. Det låter som Idas sommarvisa. Inte särskilt skrämmande? vi tittar på varandra med ögonbryn i pannan och rycker på axlarna. Flora skrynklar munnen och axlar storasysterrollen.
"Hallå!" säger hon, det kommer ut som en fråga, det kommer ut ostadigare än hon tänkt tror jag. Inget svar. (...små roliga sahaker som passar när barna är små... ...och bena blir fulla med spring). Vi hörde lite otydligt men var helt säkra på att det var sommarvisan och när stolen kommit till spring var det som att den flög iväg och som att vågorna steg på dalsjönälventjärnen och ugglorna hoade i kör och grävlingarna svarade (grymtgrymt) och som att hela skogen rörde på sig. Båten guppade inte längre utan slet i förtöjningarna för bryggan gungade som hade stormen kommit, och över alltihop hörde jag sluttonen, SPRRIIIING! Spring förihelvete hade pappa sagt och mormor hade höjt på ögonbrynen men inte sagt något för det gör hon inte, men det hade varit tydligt och hon skulle ha glömt att fylla på just pappas kaffekopp och när han höll ut den skulle hon vända ryggen till och slänga lite salt över axeln. Som för att skydda sig för den onde. Sprang gjorde vi iallafall, sprang och sprang. Vi sprang förbi kohagen (grön), förbi bäcken (den hoppar och far), förbi björkdungen (löven nya och små fågelbon härochdär). Vi sprang så fort att vi inte hörde Daniel. Sprang så fort att vi inte hörde hur han skrattade så att han inte kunde stå upp. Han satt kvar på knä nere vid bryggan och vek sig och när han försökte resa sig kom en ny attack och han vek sig igen. Raklång på bryggan låg han och skrattade. Vi hade nog inte kommit så långt som vi trodde för nu hörde vi honom ropa. Han hade lyckats få tillräckligt med luft för att kunna ropa och börja röra sig.
"Vänta!" det lät mer som vähä... vähäh... vähähäntarå. Vi stannade och vände oss om och såg vår bror komma haltande, springande med en hand om magen och den andra i luften, "ni skulle sett er asså", han avbröt sig och vek sig framåt igen, ny skrattattack. Vi skrattade inte, inte än.
"Titta", han pekade på en punkt bakom oss och såg plötsligt blek ut, men vi tänkte inte bli lurade igen och gav honom våra mest skeptiska ansiktsuttryck, huvuden på sned. Jajajaja, sa ansiktena, troruviär treår eller. Jag vet inte vad som hände sen, alldeles för mycket hände samtidigt men Daniel låg ner nu och skruvade på sig igen, sprattlande. Flora försvann upp i luften, jag stod kvar dumt med ena handen upplyft, fortfarande hopkopplad med Floras, och stirrade på Daniel.
"Såg ni något?"
Det var morfar som frågade, han hade fått tag i Flora och lyft upp henne på axlarna, fortfarande stark. Flora sprattlade först men slutade ganska fort och började fnissa istället. Det lät som gråt. Det kanske var gråt. Hursomhelst stod Daniel framför mig nu och sträckte fram handen.
"Fred?"
Jag var inte alls säker på att jag skulle ta den, men med en plötslig och sällan återkommande ingivelse av mognad släppte jag taget om Floras hand som jag fortfarande satt kvar i, tafatt stående med ena handen i luften, och tog min brors hand. Okej, fred.
Morfar och Daniel berättade alltihop för oss när gick tillbaka upp mot huset. De fnissade nästan hela tiden. Det gjorde inte vi för vi skrynklade ansiktena till något som liknade russin i ett försök att visa största möjliga missnöje med hela historien, men när vi kom ut ur skogen och såg huset hade vi också börjat fnissa. Skratta nästan. Det var mörkt nu och lampan på farstubron tänd. Under den stod mamma och pappa. Pappa med handen på mammas axel och mamma med håret i handduk höll i pappas hand. De såg fina ut, nykära nästan om jag hade begripit sådant då. Jag sprang då, lätt nerförsbacke, sista biten fram till farstubron.

måndag

kontroll.



Du hade vid ett flertal tillfällen mumlat kontroll zäta för dig själv efter att snett slagit i en spik eller översaltat grytan. På samma sätt hade du ofta pratat med datorn som vore den inte en burk utan en person möjlig att resonera med, men kom igen, vafan, skaru låsa dig igen?

Du stänger av datorn, sist kvar på kontoret, går ut och låser dörren. Trapphuset är mörkt och tänds inte. Du går ut genom porten och ut på gatan, svart glänsande av höstregn, ljuset hänger som dammråttor runt gatlyktorna. Det är november och du ser ingen anledning att gå hem. Nu, beroende på vem du är och vilken typ av familjesituation du befinner dig i har du några val. Har du exempelvis en fru och två vackra barn går du hem ändå eftersom någon skulle bli orolig om du inte dök upp. Om du lämnat din arbetsplats i egenskap av delägare går du kanske också hem för att nästa tolvtimmarspass kräver den ork din novemberkropp kan uppbringa. Du är ingen av dem utan alldeles ensam och inte helt missnöjd med det. Du kan göra som du vill och det är därför du satt kvar så länge på jobbet till att börja med.

Du står kvar en stund utanför porten och funderar på livet och livet framför datorn. Ångra, gör om, klipp ut och klistra in. Spara för all del. Det vore inte så dumt. Då skulle du sparat ditt samtal häromkvällen. Du satt ensam med din bok och hon två barstolar bort drack samma öl som du. Hon frågade om du tyckte om den. Ölen? frågade du och hon skrattade med smilgropar och fortsatte le och sa att hon menade boken för den hade hon läst. Du blev lite nervös för nu skulle du tvingas lägga ner boken och säga något som inte lät korkat och inte heller för översvallande eller kritiskt eftersom du inte visste vad hon tyckte om den. Du drack lite öl och vände dig mot henne och sa vad du tyckte om boken, så långt. Hennes leende spred ut sig för så tyckte hon också, men nu ska jag lämna dig ifred med din öl och din bok för jag vill inte störa. Du slog upp boken igen men märkte att du inte kunde läsa en mening utan att börja om från början hela tiden och då slog du igen boken och flyttade närmare och slog ditt glas lagom hårt mot hennes. Hon log igen och ni satt kvar tills baren stängde, fyra öl senare. Det hade du kunnat spara, kontroll ess, och upplevt igen.

Du har börjat gå nu för när du stod kvar utanför dörren blev du frusen. En frisörsalong sopar upp de sista hårstråna, ett fik har ställt upp alla stolar på borden och släckt sånär som på en lampa över disken där en kvinna sitter böjd över något som liknar en pärm men egentligen lika gärna kan vara en bok. Hon stänger pärmen/boken och släcker lampan. Då ser du dig själv i glaset. Du ser att du stannat och att du glor, men du ser inte henne längre, du ser bara dig själv. Du ska just ta dig i kragen och gå därifrån när dörren öppnas och hon kommer ut. Du väger mellan fötterna, både på väg och ska du inte be om ursäkt för att du stirrade, tänk om hon såg (ctrl z). Ursäkta, säger du, jag brukar inte stirra. Det är lugnt säger hon och går åt andra hållet. Gör om, gör om, ropar en liten röst som bara du hör men det går ju inte så det är bara att svälja och gå vidare. Det ironiska är nog att hjärnan autosparar det här för att spela upp närsomhelst. Du rycker på axlarna och klipper ut dig själv (kopiera inte, du vill inte vara två) och klistrar in dig i en bar. När du suttit där ett tag helt ensam bortsett bartender klistrar du in en bargäst. Hon ler och frågar om din bok, den har hon läst. Du blir lite nervös men berättar om boken och ni sitter kvar tills baren stänger, fyra öl senare.

Imorgon på jobbet hänger sig datorn för tredje gången före lunch och du förbannar den tyst och önskar dig en ny. Tänk om du var ny, säger du då. Datorn suckar, harklar sig och svarar tyst men hörbart, tänk om du skulle gå hem nu. Tänk om du skulle gå hem till din familj. De saknar dig nog. Och tänker du efter saknar du nog dem också. Jag är bara en dator (ctrl-alt-delete).

control.


More than once you had mumbled control z to yourself after throwing to much salt in the stew or dropping a glass on the floor. You also talked to your computer in this manner as if it was a live thing, possibly sensitive to reason, come on, what the hell, you gonna crash again?

You turn your computer off, last person at the office, walk out and lock the door. The stairwell is dark and doesn't light up. You walk out through the door and into the street, shining black from autumn rain, the light like dust on the street lamps. It’s November and you can’t find a reason to go home. Now, depending on who you are and what kind of family situation you find yourself in, there’s a couple of choices. If, for instance, you have a wife and two beautiful kids you might go home anyway because someone would worry if you didn’t. If you left your office in capacity of partner you also might want to go home, reasoning that your next twelve hour work shift will require all the strength your November body can procure. You’re none of those people but all alone and quite comfortable with this. You can do what you like and that’s the reason you stayed so long to begin with.

You stand outside the door a while thinking about life and computer life. Undo, redo, cut and paste. Save, why don’t you. That wouldn’t be so bad. Then, you could have saved your conversation the other night. You were alone with your book and she, two seats away, was drinking the same beer you did. She asked if you liked it. The beer? you asked, and she laughed with dimples and kept smiling saying she meant the book, she read it. You got a little nervous because now you would have to put the book down to say something not stupid but not to enthusiastic either and not too critical because you didn’t know what she thought about it. You had a sip of beer and turned to her saying what you thought about it, so far. Her smile stayed and spread, for that was what she thought too, but now I will leave you alone, wouldn’t wanna disturb. You opened the book again but couldn’t finish a sentence without starting over all the time and then you closed the book and moved closer and clinked your glass against hers, not to hard. She smiled again and you sat there till the bar closed, four beers later. That would have been nice to save, control s, and do over.

You’ve started to walk now because when you stayed outside the door you were cold. A barber sweeps the last strands of hair, a coffeshop has put all the chairs on the tables and put out the lights except a lamp over the counter where a woman sits huddled over a book or is it a binder. She closes the binder/book and turns out the light. You see yourself in the glass then. You see that you have stopped, staring, but you don’t see her anymore, just yourself. You’re just about to shape up and leave when the door opens and she steps out. You shift your feet, both on your way and shouldn’t you apologize for staring, what if she saw you (ctrl z). I’m sorry, you say, I don’t usually stare. It’s cool, she says, and walks the other way. Redo, redo, screams a small voice that only you can hear but that’s not possible so what can you do but swallow and move on. The irony is probably that your brain autosaves this to be able to play it at will. You shrug and cut yourself out (don’t copy, you don’t want to be two) and paste yourself into a bar. When you’ve been there a while, completely alone except bartender you paste another customer. She smiles and asks about your book, she read it. You get a little nervous but tells her about the book and you sit there till the bar closes, four beers later.

Tomorrow at work your computer crashes three times before lunch and you curse it silently wishing for a new one. What if you where new, you say. The computer sighs, a-hems and answers quietly but audibly, what if you should go home now. What if you should go home to your family. I bet they miss you. And when you think about it you probably miss them too. I am, after all, just a computer (ctrl-alt-delete).