fredag

allhelgonet.

Snart är det mörkt igen. Då tänds alla ljusen igen. Då fladdrar lågorna ikapp igen. Du vill nog inte stå bland de andra, trots att de är vackra tillsammans. Du vill nog gå med mig till baren. Du vill nog be mig beställa en till dig. En som jag kan dricka upp när ljuset brunnit ut. Det speglar sig i fönstret när jag vänder mig om. Det är mörkt ute men ovanför fönstret, en gatlykta. Du stannar under gatlyktan med händerna mot glaset och tittar in. Jag ser ensam ut därinne. Ensam, inte för att jag inte har någon med mig. Ensam, inte för att jag skålar med mig själv. Ensam, inte för att jag säger varsågod när han bredvid frågar om det är ledigt här. Ensam, inte för att jag sitter här ensam.
Ensam, för att du inte kan komma in genom glaset. Ensam, för att du är på fel sida. Ensam, för att du skulle vara här nu. Ensam, för att du skulle skåla med mig och trösta mig. Trösta mig för att någon annan var borta. Någon vi inte kände så väl. Någon vi inte behövde lika mycket. Någon vi aldrig sett förut. Någon. Vemsomhelst. Vemshomhelst men inte du. Knacka på rutan nu så att alla vänder sig om, så att alla i baren vänder sig om, så att alla i baren höjer sina glas, harklar sig och börjar sjunga. Börjar sjunga en sång som bara vi kan men aldrig hört förut. En sång som aldrig hörts förut. Titta in, för jag tittar ut. Ljuset brinner ut, fladdrar en sista gång. Du står ensam kvar i fönstret nu. Gatlyktan har slocknat, men du lyser. 

Skål kompis.