torsdag

ryggsäck.

Han sover i en säng mitt i rummet. Sängen är enkel, reglar i sängens bredd skruvade i två grövre reglar i sängens längd. Ovanpå, en madrass. Han sover fyrtiofem plus tjuåtta millimeter från golvet plus madrass men den är så tunn att vi kan räkna bort den. Golvet är betong. Han bor i en källare och i hörnet av rummet finns en brunn och en vattenkran från väggen. Det är här han tvättar sig och om det verkar enkelt är det inget mot hur han hade det när han växte upp. Sådetså. Han har målat sina väggar i fyra motiv. Fyra väggar, fyra motiv, han försökte tapetsera men det var för fuktigt och tapeterna bubblade och lossnade, så han målade istället. Muraler. Eftersom det inte finns fönster i den här källarlägenheten, står inget i vägen för motiven och det är därför han målade överhuvudtaget. Istället för utsikt, utsikt målad. Han skulle nog inte kalla sig optimist men muralerna i hans enda rum, rummet utan utsikt han hyr för tusen kronor i månaden av ett medelålders medelsvenskt par ur övre medelklassen, antyder att han åtminstone har litegrann fel. Han har fyra väggar och ett tak. Väggarna är målade i de fyra årstiderna. En skog och en glänta med en tjärn målad i de fyra årstidernas färger. Istället för att bryta motivet i hörnen har han brutit det mitt på väggarna. Han är ingen konstnär men inbillar sig att det får hans konstverk att framstå som mer genomtänkt. Mer konceptuellt. Taket har han målat himmelsblått. Himmelsblått som när himlen är blå i mitten av maj. I mitten av maj en bra sommar när maj är varmt och juni lite kallare och juli olidligt. Det är en ganska kall blå och som kontrast har han målat några moln. Betonggolvet känner du redan till. Det är grått, betonggrått, och lutar en aning mot brunnen i hörnet. Bredvid brunnen och kranen står en toalettstol. Det är ingen fängelsecell. Det är en källare i en villa i villaförorten och där hyr vår man en månad i taget av Bryngelssons, en, två och tre trappor upp. De har plats, de har platteve, dator och espressomaskin. De har en inneboende, han heter Kjell. Han är femtioåtta.

Du går ut genom porten på din gata. Jutas Backe, en liten gata i en backe på fel sida Birger Jarlsgatan. Eller åtminstone på den sida gatan som inte hör till Östermalm, utan till något annat. Till ett annat liv. Ett liv utan två föräldrar som i och för sig dricker för mycket ibland och kanske jobbar för länge någon gång eller lämnar över dig till guvernanten hellre än att leka en stund. Ett liv utan farsan. Farsan som försvann innan du visste ordet av ordet av. Morsan är kvar men trängs med dig i lägenheten på tjugotre kvadrat de stunder hon är där, de stunder hon inte jobbar knogarna av sig i någon av dina klasskamraters Östermalmsvåningar, skurande deras kakel med tandborste. Som om inte allt var nog jobbigt jobbar din mor som städerska åt dina kamrater. Som städerska åt dina manikurerade minimän med adelshakor och strimmiga ögon, smala ögon, ovetande offer för samhällsanpassad och accepterad inavel. Inavel utan in. Avelsbarn till adelsbarn. Dina klasskompisar. Dina jämnåriga djävlar utan horn. Dina förutbestämda vinnare som kan fylla din skolbänk med hundbajs och tatuera bögjävel i bänkskivan och utan svårigheter ge dig skulden för vem skulle det annars vara. Inte kan kamrerns barn eller hertigens unge eller advokatens son ha lärt sig sådana ord, inte kan väl det vara möjligt. Det måste vara bastarden som fyllt sin egen bänk med skit för att sedan anklaga någon av klassens änglalika pojkar för dådet helt utifrån revanschlusta och för egen vinnings skull. Lågt, sa lärarinnan, lågt anklaga änglalika pojkar för illdåd de helt uppenbarligen inte begått. Så lågt att bestraffningen, utöver trettio fingerslag med linjal, är placering i ett hörn en hel skoldag med dumstrut på huvudet och byxorna neddragna.

Så såg livet ur för vår man och tillåt mig fortsätta för jag har bara börjat och om du tror att det här ska avslutas lyckligt får du tänka igen, eller åtminstone vara beredd på det värsta. Det blir enklare då.

Humlegården en dag i maj. Troligen en av de första varma. Himlen är målad i samma kallblå som taket, med några moln. Du har skolväskan på ryggen, inte en ny och fin skolväska utan en gammal och ful som din mamma haft. De kommer emot dig, fem stycken, med fina skolväskor. Senaste snitt, senaste färg, orörda. De har inte ens något i dem för de behöver inte nödvändigtvis göra läxan för vem skulle fråga om de gjort den, vem skulle fråga dem. Du är på väg mot Linnéstatyn i mitten för att med ryggen mot solen, i skuggan, läsa. Läsa är det du gör när du inte gör någonting annat och det gör du inte nu. Du fäller inte ner blicken i marken när du möter dem utan riktar den något ovanför deras ögon, ungefär i pannluggen. Fem likadana pannluggar fästa på fem likadana pojkfrisyrer på fem likadana pojkkroppar (med fem identiska ryggsäckar men det sa jag nog). Du kommer undan med axeltacklingar den här gången, en på vardera axel och en spottloska som landar där du precis satt ner foten. Du går fram till statyn, sätter dig ner och tar upp din bok. Nu är du hemma. Innanför pärmarna är du trygg, i rabatten runt Linnéstatyn, blommor.

Det är just när du ska slå ihop boken, för nu har du läst sista sidan, och plocka upp reserven ur väskan som du ser dem. De står i dina båda ögonvrår med rep i händerna. Du gör ingenting för det finns ingen anledning, ingen chans att ändra på någonting. När de bundit fast dig vid statyn står de där en stund, lite osäkra, vägande från fot till fot, spottande bland blommorna. Du har ett grepp om väskan och inget grepp i övrigt. De ger dig några örfilar men ingenting värre och när de tröttnat på det kallar de dig några saker du blivit kallad förut, fattighjon, bögjävel och socialdemokrat. Du är inte säker på att något av dem stämmer men du argumenterar inte för det går nog snabbare då. En säger, äh, nu går vi, tar en av de andra i jackärmen, spottar där du har dina fötter, och gör mycket riktigt så, går därifrån. Solen är på väg ner när du tar upp reservboken och läser tills det blir för mörkt. Mamma väntar nog inte på dig hemma för hon städar hos någon av ryggsäckarna. Du läser, du tänker att nästa vecka gör de något värre, eller så gör de inte det. Det är inget vidare liv där utanför pärmarna.

Han ligger i sängen mitt i rummet och tittar upp i takhimlen. Ovanpå hör han stegen från Bryngelssons. Innan han öppnar sin bok tänker han att barnen Bryngelsson nog har nya ryggsäckar, likadana ryggsäckar som andra barn. Lika tomma ryggsäckar, lika likadana ryggsäckar som andra barn. I deras klass finns kanske en pojke med sin mammas gamla ryggsäck. En pojke mellan pärmarna, en ensam en med ett tak målat himmelsblått.